Komma tillbaka efter ridolycka

[snow]

Kortar man tyglarna då man är osäker? Kniper man med benen? Pratar man? Blir man extremt still och tyst? Blir man avvaktande i form av att man avbryter sin normala ridning?

Ska definitivt fundera över vad jag gör! Igår reagerade min häst väldigt starkt på att andra hästar slog i bommarna (alltså han reagerade på ljudet) fast han dagen innan själva varit i bommarna utan att bry sig alls. Hans reaktion kan definitivt ha berott på mig - jag fick en ilning av nervositet så fort jag såg att vi skulle rida upphöjda cavaletti. Men efter några gånger när både han och jag slappnat av så slutade han reagera på ljudet, antagligen för att vi båda kommit över det .

 

[Kiwifrukt]

Börja väldigt, väldigt basic. Jag fick i princip panik i början av att trava över bommar på marken, men jag tragglade cavaletti med foderhästen (som var vuxen och van vid hoppning sen innan) i flera månader, så när jag väl skulle börja med min egen var bommar på marken inte något problem längre. Fortsätt sen med att hoppa pyttepyttehinder, och ränn inte iväg i höjden förrän du känner dig säker på det du gör. Jag har fått så fruktansvärt mycket skit från andra hästmänniskor för att jag är "mesig" och "det är väl bara att styra och hålla om så hoppar hästen" (), men jag kör mitt race i alla fall. På det här viset får både jag och min häst ändå hoppa på vårt sätt, och jag tänker inte höja hindren bara för att någon självutnämnd hästexpert tycker att jag borde göra det.

Jag har även alltid med mig någon från marken när jag hoppar, ifall det ska hända något. Det hade jag aldrig före olyckan om jag bara hoppade lite på hemmaplan. Eftersom olyckan skedde på en träning var det trots allt ändå andra människor där, det hade inte varit någon höjdare att ligga där helt ensam också. Och då är det en person jag känner att jag kan lita på, som inte dömer mig p.g.a. höjderna jag hoppar eller som kommer börja jaga min häst med långpiskan för att bevisa att det visst går att hoppa högre.

 

[GoLightly]

Jag åkte av min dåvarande storhäst på en hoppträning 2007 och slog av mitt ena ben på två ställen. Egentligen var olyckan ingen big deal, helt enkelt en missbedömning mellan mig och hästen i landningen efter ett dryga halvmetern högt hinder (detta hände på framhoppningen), men jag hade oturen att landa rakt på ett hinderstöd. Jag hade inte en chans att sitta upp direkt efteråt, även om det nog egentligen var vad jag hade tänkt innan jag fattade hur omfattande skadan var, utan det blev ambulans och senare på natten operation. Eftersom benpiporna stack rakt ut ur huden och skapade stora sår, och de inte vågade gipsa med tanke på infektionsrisken med hästar och smutsig sand, så var jag aldrig gipsad, och det gjorde att jag det gjorde sinnessjukt mycket ondare de första tre veckorna än vad ett benbrott "normalt" sett gör. Jag låg inlagd på sjukhuset i en vecka efter operationen, låg i sängen/soffan hemma i två veckor efter det och kunde börja skolan igen med halvdagar kanske en månad-sex veckor efter olyckan.

Två månader efteråt red jag igen, men då hade jag fortfarande inte lärt mig gå utan kryckor, så jag började väl kanske egentligen rida alldeles för tidigt. Då på min egen ponny, som jag hade haft länge och litade på. Fyra månader efter olyckan red jag min egen häst helt "normalt", men jag hoppade inte på flera år. Min häst var ingen stabil hopphäst, kände hon minsta lilla tvekan från min sida tvärnitade hon, så det var först 2011 när jag fick en stabilare foderhäst som jag vågade mig på att hoppa extremt små hinder igen.

Idag hoppar jag enkelhinder och mindre banor på kanske 50 cm med min femåring. Kanske en uridiotisk idé från början eftersom hästen är hoppad några språng över ett minikryss med annan ryttare på våren som treåring, annars är hon endast hoppad av mig, men jag hoppar. Innan olyckan tävlade jag lätt B på C-ponny och 90-klasser på stor häst, och ärligt talat har jag svårt att se att jag kommer våga mig dit igen, men en vild dröm är att kunna tävla hoppning igen i framtiden. Men det får ta den tid det tar, och jag har lärt mig en läxa, jag dömer aldrig mer någon som är rädd. Man vet inte vad personen har med sig i bagaget.

Aj satan vad ont och vilken fruktansvärd otur du hade! Jag har också åkt av och landat på hinderstöd och känner att jag kom väldigt lindrigt undan. Vi kom snett och i för dålig fart in till ett hinder och hästen stannade, jag fortsatte och landade på kanten till en bomhållare, en rejäl historia i metall. Fick in bomhållaren i benet, blev ett relativt litet sår men det blödde mycket och det tog inte lång tid tills ridbyxorna var helt nedblodade. Fick åka ambulans till sjukhuset men personalen såg snabbt att inga stora blodkärl hade träffats och röntgen visade att ingenting var brutet. Nu blev ju utgången inte så farlig men jag fick inte rida på en månad, kanske lite mer, eftersom såret inte läkte så bra utan gick upp hela tiden (syddes inte). Även om min olycka inte var så allvarlig blev jag lite mer rädd och försiktig efter det, inte bara i hoppningen utan när jag känner att hästen tar över för mycket, men jag tyckte aldrig att det generellt var jobbigt att börja rida utan jag var bara glad att få komma igång igen.

 

[Kallblodsfreak]

Jag skadade mig när jag letade häst.

Provred en som skulle vara så snäll och lugn, han knappt sätta mig tillrätta i sadeln så stack hästen. Trodde den skulle hoppa ridbanestaketet men istället skenade den runt ridbanan som var full av hinder. Eftersom hästen inte svarade på några hjälper eller försök att få in den på en volt och omgivningen inte var säker bestämde jag mig för att hoppa av när vi kom till en plätt utan hinder.

Den avåkningen slutade med en tripp till akuten, inga frakturer men hade slitit sönder mjukdelarna i höften. Fick hoppa på kryckor i flera veckor och käka rätt stora doser antiinflammatoriskt och smärtstillande.

Detta hände ju dock under pågående hästsökande så efter bara några veckor for jag vidare på nya provridningar trots smärtorna (min sambo var inte glad )

Första provridningen efter kändes inget vidare, men kanske hade känts samma även utan olycka, hästen var outbildad och hade stått ett tag och var inte speciellt rolig att rida. Sen körde jag på med några provridningar som gick bra, och hittade sen rätt häst och köpte.

Har fortfarande ont flera månader efter olyckan men rider ändå.

 

[anna_panna]

Efter min hittills värsta avåkning fick jag ha några veckors uppehåll då jag knappt kunde gå, mina dåvarande kollegor bara skrattade åt mig, det var på hoppkurs på ridskolan sista dagen och vi skulle hoppa bana, helt plötsligt vill hästen inte hoppa över en oxer utan stannade 3 gånger, 4:e gången hoppade han över men vek åt höger, jag fortsatte dock i vår färdriktning och landade på höften. i detta fallet ingen risk att jag skulle hoppa upp då det tog 5 min att komma från ryggläge till knästående, är fortfarande inte helt OK trots att detta hände -97
nästa gång åkte jag av en islandshäst när hon halkade i ett dike, då voltade jag över och hon blev väldigt paff över att se sin ryttare sitta framför
Senaste gången snubblade hästen i galopp och gick ned på knä och skickade av mig när hon reste på sig igen och landningen skedde på vänster axel, lite svårt att köra bil hem med en arm och manuell låda

 

[Minett]

Den avåkning som inneburit svårast fysiska konsekvenser för mig inträffade en vecka innan senaste julen. Jag var ute i skogen med min nya häst som jag köpt i början av december. Hon snubblade i ojämn terräng och vi gjorde en "kullerbytta" tillsammans där jag hade oturen att slå sidan av huvudet i marken. Vi hade inte fått någon snö ännu (en dm fluffig nysnö kom dagen efter...) och marken var hårdfrusen så det blev en rejäl smäll med hjärnskakning som följd. (Tappade dock aldrig medvetandet.)

Eftersom jag var ute i skogen en bra bit från stallet - och dessutom inte ville avsluta ridturen på ett negativt sätt vare sig för mig själv eller hästen - satt jag upp och red direkt igen, först en extra runda och sedan tillbaka till stallet. Hade bara lite huvudvärk då, det var först dagen efter besvären blev riktigt akuta och vid besök på vårdcentralen konstaterades hjärnskakning. Jag blev sjukskriven en månad, hade läs- och datorförbud, skulle undvika att vistas bland folk o s v för att minimera intrycken till hjärnan. Första tiden låg jag bara i tystnad och mörker och sov eller vilade, sedan kunde jag lyssna på ljudbok ifall jag hade något för ögonen så att hjärnan bara hade hörselintrycken.

I slutfasen av sjukskrivningen hade jag oturen att drabbas av en mycket aggressiv bihåleinflammation vilken medförde "klippkort" på sjukhuset och fortsatt sjukskrivning - så min hjärna fick fortsätta att vila ett par veckor extra innan det blev jobb och ridning igen. Nu har jag ÄNTLIGEN kunnat börja rida igen (längtade väl EXTRA mycket eftersom jag har ny häst som jag ju är ivrig att lära känna bättre!!!) har jag faktiskt inte upplevt några problem med rädsla, vilket jag är mycket tacksam för! Särskilt som hästen är lite "skör" och behöver en trygg ryttare.

Har däremot, för många år sedan, varit med om en incident som inte alls gav lika stora fysiska problem för mig - men däremot en rädsla som satt i länge. Hade även då en mycket känslig häst, som blev rädd för något när vi galopperade ute i skogen och när han hoppade åt sidan kom jag ur balans, vilket skrämde honom ännu mer så han kastade sig åt andra hållet och jag ramlade av. Han var dessutom VÄLDIGT känslig för spö och tyvärr hade mitt ridspö råkat trassla in sig i hans jättelånga man och när det hela tiden "slog" honom på bogen fortsatte han att springa och springa och springa... Först efter många timmars letande under stor vånda hittade vi honom igen (hann tänka hur många tankar som helst om att han fastnat med tyglarna i något ute i terrängen och det fanns dessutom gott om björn i området...) Men han hittades oskadd som tur var! Först när jag kom hem, många timmar senare, insåg jag att jag knappt kunde stödja på ena foten... Det var dock bara en kraftig stukning så det krävdes bara någon veckas vila innan den var OK. Men mentalt satt det däremot kvar läääänge - tror nästan det tog ett halvår innan jag var helt bekväm med att galoppera ute i terrängen igen.

Har förståss ramlat av många fler gånger, men detta två var ytterligheterna: den gång jag blev svårast skadad fysiskt och den gång då det var svårast efteråt.

 

[Nielaa]

Min dåvarande unghäst vart rädd för en fågel när han var 1 ½ år och kickade till iluften.
Där stod jag på sidan och höll på att ta på mig vantarna och fick en hov på armbågen som vek sig åt andra hållet. Samt en spark på magen som krossades.
2 dagar på sjukhus och 2 operationer och jag hade skruvar i armen och öppna sår så pga infektionsrisken totalförbud att vara i ett stall på 6 månader.
Tog 1 år innan jag var i stallet igen och då var jag livrädd.. tyvärr hittade inte jag och hästen tillbaks till varandra efter denna olycka och han såldes senare.

Än idag är jag osäker på hästar jag inte känner och gillar inte alls att hantera andras hästar vilket såklart hästarna känner av.

Min nuvarande har verkligen rehabliterat min rädsla då hon är så lugn och säker.

Förutom detta så peppa peppa har jag bara åkt av 2 ggr och då gick det bra.

 

[Jfrelin]

Jag kan vara skiträdd för att rida trots att jag aldrig gjort mig riktigt illa och inte ramlat av så många gånger. I mitt fall är det helt enkelt en nackdel att inte ha åkt av för då kanske jag inte skulle vara så rädd. Nu är jag stensäker på att jag kommer dö om jag ramlar av

Anledningen till min rädsla är främst min förra häst som var så beräknelig. Han kunde gå hur bra som helst och sen helt plötsligt explodera. Otaliga besök på klinik där inget hittades. Gav till slut bort honom och han blev hopphäst istället och gått 1,30, om någon följer Hippson på FB så är han hästen som motionerade sig själv i ridhuset härom dagen
Det som gjorde mig rädd var just det att man inte kunde veta när saker kunde ske så man kunde aldrig förebygga eller förbereda eller träna på de sakerna heller.

Min nuvarande köpte jag när hon var 3, hon är 8 nu, och hon är verkligen snäll och skulle aldrig kasta av mig men ibland är jag rädd ändå. Speciellt för att rida ut. Helt ologiskt.
Har inga problem med att erkänna att jag är rädd. Det känns mycket tryggare att kunna säga: Nej, jag vågar inte. Än att låtsas att allt är bra.
Rider absolut inga hästar som bockar och hoppning slutade jag med för länge länge sen.

 

[Nepeta]

Jag skulle vilja höra lite erfarenheter av er som varit med om en lite allvarligare ridolycka, som lett till flera veckors konvalecens. Vad för sorts olycka var ni med om? Vad hände och vilka skador fick ni? Hur kändes det för er när ni satte er i sadeln igen? Var allt som vanligt eller var ni mer spända? När/om utsatte ni er för den situation som orsakade olyckan igen?

Själv ramlade jag av min häst på en hopplektion i början av december. Min häst blev osäker, bröt ut i en kombination och började bocka hej vilt. Jag flög av med dunder och brak landade på huvudet och fick frakturer på nackkotor, kotkompression i bröstryggen, sår i munnen, bruten näsa och skrubbsår i hela ansiktet. Lyckligtvis skadades inga nerver och mina frakturer var stabila, dvs allting låg som det skulle, och efter 6 veckor satt jag till häst igen. Att sitta upp kändes hur bra som helst. Däremot har jag inte hoppat något än och jag är än så länge lite nervös för att flyga av, vilket lett till att jag tagit det ganska lugnt och inte utsatt mig för situationer där jag vet att min häst kan spänna sig. Hästen i fråga hoppar med en annan ryttar och det har gått jättebra, han visar inte längre någon osäkerhet på hinder.

Jag kan uppleva att det pratas ganska lite om rädsla inom hästvärlden, alla är så himla tuffa och orädda hela tiden. Det är hög status på att kunna rida "svåra", lite bångstyriga hästar och trillar man av ska man som bekant upp i sadeln igen fortast möjligt. Har ni känt er rädda efter att något hänt er och hur har ni i så fall hanterat detta?

Eloge att du tar upp det! Fick en rejäl avsättning mha ridskolehästar för ett gäng år sen. Galopp på fyrkanten i hö varv o en för kraftig halvhalt innan hörn fick herrn att ge mig en rejäl katapultbock med wiph lash + stukat bäcken - inget brutet dock. Satt upp direkt o skrittade resten... Det här var 22 dec precis inför juluppehåll. Satt i sadeln igen på nyåret, värk o nervöst men därefter bara på hästar jag känt mig komfortabel med. Att ha koll att jag KAN ta ner dem som börjar bli lite på tå känns viktigt. 4-5 mån jobbade jag i roddmaskin för att stärka nacken igen o klarar idag bra av sidokast uppsuttet i sadeln, utan att nacken "går sönder" direkt. Bäckenet o snedheten i ländryggen tog 2-3 år med konstant värk, men idag i stort sätt smärtfri mha naprapat. Jag behövde ha pall även för avsittning under flera års tid då jag inte pallade stöten vid avhopp. Red lektion på min avkastare först 3-4 år senare, o allt gick bra. Ridskolan har alltid stöttat mej o respekterat min oro o mitt behov!

 

[purity_666]

Jag åkte av foderhästen och bröt några reven. Jag slutade inte vara rädd på honom efter det. Han var för stark och jag hade verkligen ingen kontroll. Var ingen "olycka" utan han bara drog iväg. Så honom kände jag mig inte säker på sen, vilket han såklart märkte.
Men så red jag en dundersäker häst ett tag och slutligen hittade jag min medryttarhäst som jag litar på totalt. Han är inte alls lugn och stabil, men han är en riktig kompis. Jag har ramlat av honom också men då har det varit just olyckor och inget som satt sig kvar i huvudet. Han är liksom en riktig kompis, även om han hetsar och ser spöken överallt. Skulle aldrig bocka eller vilja få av någon.

Jag har en gammal kollega som tävlade fälttävlan på hög nivå. Han kraschade totalt med hästen (hästen fick avlivas på plats) och han hamnade i koma. De fick såga upp skallbenet på honom för att hjärnan svullnade så.
Han är uppe i sadeln igen. Han tävlar inte fälttävlan men tävlar dressyr. Han hoppar väl några skutt, har bara ändrat inriktning. Så visst kan man komma upp igen. Man får ta det i egen takt, tillåta sig vara rädd och berätta för andra att man är rädd.

 

[hier]

Jag var - oturligt nog - på väg tillbaka till ridningen efter några års uppehåll. Jag hade förvisso däremellan haft en skogsmulle-medis under ett par år innan, men ingen seriös ridning och på en väldigt trygg häst.

Jag hade ingen häst att rida, jag orkade inte söka ny medis då jag fortfarande sörjde donnans bortgång. Men jag hade ridabstinens, så jag bokade en turridning bara för att få lite häst under mig.

En helt vanlig, "tråkig" turridning, tänkte jag. Jag hade till och med bokat en nybörjartur, jag var så nöjd med att skritta och trava lite bara, möjligtvis någon liten galopp om gruppen ville... Jag hade förvisso nämnt att jag var van ryttare, men ändå var intresserad av nybörjartur för att få en lugn promenad i det fina vädret. De gav mig en häst som de sa egentligen mest rids av personalen, men eftersom jag var en van ryttare på en nybörjartur så skulle det vara bra träning för den att inte alltid vara först i ledet.
Ja, det låter ju rimligt.

Jag hann dock knappt lägga benet över ryggen på hästen förrän den pep iväg som en avlöning och sköt rygg som en katt.
Det visade sig först efteråt att hästen fortfarande var under inridning. Hur i hela tusan sätter man in en häst i verksamhet som inte ens är färdigutbildad? - frågar jag mig själv, så här efteråt. Fullständigt obegripligt.

Just vid avramlingstillfället fattade jag inte hur illa jag hade skadat benet. Jag hade åkt in med vaden så det sjöng om det mellan två hårda metallrör, men man har ju det i ryggraden att resa sig och sitta upp igen.
Något stämde inte under turen. Jag fick allt ondare i benet, blev illamående och så pass yr och "borta" att jag var tvungen att hojta till och sitta av. Jag gick en bit med hästen, men sen vek sig allt och jag skrek av smärta.

För att korta ner lite: det blev akuten ett par dagar efteråt pga sagda smärta i vaden, som var jättesvullen och stenhård. Det visade sig att jag hade urakut kompartmentsyndrom som var tvunget att opereras på sekunden, jag var verkligen inne i elfte timmen. Om jag inte hade kommit in tidigare hade jag blivit av med benet eller ännu värre faktiskt strukit med

Summa summarum: själva avramlingen i sig var inte så otäck, utan det var konsekvenserna. Jag var tvungen att opereras 4 ggr på 2 veckor, och det tog 3-4 månader innan jag fick klartecken för att rida igen. Det värsta var inte olyckan eller smärtan, utan att inse att jag faktiskt hade kunnat dö. Att det faktiskt inte är riskfritt att rida.

Hur kom jag tillbaka? Jag hittade en tjej som hade en bombsäker gammal ardenner. Första gången jag satte foten i stigbygeln blev jag alldeles kritvit i ansiktet, började störtgråta och sa att jag aldrig mer skulle rida. Inte för att det nödvändigtvis gör särskilt ont att ramla av, utan för att man verkligen kan skada sig. Jag blev helt enkelt medveten om min egen dödlighet

Men - efter att ha blivit övertygad att lägga benet över ryggen på sagda tröga, gamla ardenner - och bara sitta där - så blev jag tillslut ledd i skritt, med handen fastklamrad i manen.
Och så en gång till.
Och slutligen skritt utan ledare.
Och slutligen i full galopp i skogen på samma ardenner. Helt utan rädsla.

Med andra ord - som flertalet andra i tråden sagt - man kommer tillbaka i babysteg. Det är skit samma om du varit OS-ryttare tidigare, man kommer tillbaka i den takt det krävs.
Steg nr 1: lägg benet över ryggen och sitt bara. Och ta det därifrån.

 

[Cilva]

Jag tycker att många skrivit klokt om avtrillningar och ridrädsla. Det pratas väldigt lite om det. Själv berättar jag för alla som orkar lyssna Ibland när jag åker iväg och tittar på träningar ser jag rädda ryttare som inget säger till tränaren. Jag kan självklart inte vara säker på att de är rädda men de beter sig ungefär som jag när jag blir rädd så jag är hyfsat säker. Jag förstår inte varför man inte berättar om sådant, det blir så mycket enklare om man gör det.

Jag har varit jätterädd för att rida (helt utan ridolycka i bagaget). Det tog flera år av rädsla och sedan flera år av att bortse från den för att komma dit där jag är idag. Det som har hjälpt allra mest är en bra tränare som kan träna både mig och min häst. Jag har berättat att jag är rädd och när det gick bättre berättade jag om jag hade en dålig dag. Egentligen vet jag inte om tränaren tog så mycket hänsyn till det men det kändes oavsett mycket bättre att berätta. Jag tycker att det var viktigt att ha en tränare jag litade på, jag måste veta att jag får rätt instruktion i rätt ögonblick för att inget otäckt ska hända. Allt för ofta ser jag tränare som står och tittar när något händer istället för att ge instruktioner. Upp med blicken och driv på brukar kunna rädda det mesta bara man får instruktionen, mitt i rädslan tänker i alla fall inte jag rationellt.

Det är även viktigt att utbilda sin häst (idealet är förstås att den redan är utbildad) så att den har nödbroms och sådant. Den ska veta att vissa beteenden inte är önskvärda. Samtidigt måste man som ryttare skaffa sig en repertoar av motreaktioner som helst ska sitta i ryggraden. Helt utan att tänka driver jag alltid på hästar som eventuellt snubblar, det är som en reflex numer. Om en häst försöker dra iväg utan mitt kommando har jag en likadan reflex för att böja halsen på den och på så sätt minska hästens möjlighet att sticka. Detta måste dock givetvis tränas med hästen först och allra helst med en bra tränare.

De hästar jag haft i fjorton respektive sju år känner jag mig nästan aldrig osäker med längre, oavsett vad som händer. Däremot den jag bara haft i strax över ett år kan jag bli rädd för. Speciellt som den är stoig och bara ridits under den tid den bott hos mig, den kan sparka mot skänklar vilket jag en dålig dag kan tycka är jätteobehagligt. I takt med att utbildningen har gått framåt har det minskat men det kan komma tillbaka i samband med brunst och sådant. Numer har jag en del verktyg i min mentala ryggsäck som jag kan använda när jag blir rädd men ibland hjälper inte det och då ringer jag tränaren direkt.

Nu börjar det här bli alldeles för långt men mitt bästa tips är att när osäkerheten sätter in gå tillbaka till något man vet fungerar (något som man vet att man vågar). Då kan man om inte annat avsluta ridpasset med det och inte med en känsla av misslyckande. Att skritta små cirklar är min personliga favorit Ibland har jag bara suttit upp och suttit av på andra sidan.

 

[YlvaG]

Jag har blivit rädd, speciellt bland trafik efter att en häst jag red stack för en lastbil och var påväg att hoppa rätt in i en buss.

Det jag är rädd för är att skada mig. Inte att hästen med flit ska skada mig, men jag är rädd för olyckor.

Just nu rider jag två jättesnälla hästar, men jag KAN inte rida själv. Dom är inte vana vid att vara ifrån varandra så det blir bråk. Så fort jag hoppar av så följer dom snällt med, trots att kompisen ropar i hagen, men så fort jag sitter upp så ska de vändas hem

Är båda med kan jag parera och avstyra eventuellt testande (vi känner inte varandra så bra än) men själv- nej. Funkar inte. Blir bara arg.

Men vi kämpar på. Jag är öppen med att jag är rädd bland trafik och sitter inte upp på hästar som inte är bombsäkra (nåja, det är ju djur), bland trafik.

Jag har inte ridit alltför mycket sen jag blev rädd och för varje gång det går bra så känns det ju bättre.

 

[snow]

Nu har det gått ett par månader sedan jag började rida igen och det är både vin och vatten. Just nu tränar vi inför vår första dressyrtävling på söndag och rent allmänt går ridningen jättebra . Men min hjärna fixar tyvärr inte hinder så där jättebra än. Jag har hoppat ridskolehäst sedan olyckan och det gick bra - jag var först superspänd men det är nog ridskolehästen rätt van vid och hon tog mig tryggt över alla hinder ändå. Pålle har hoppat jättefint med annan ryttare och han har även löshoppat och blivit longerad över bommar med framgång. Han spetsar öronen och verkar tycka att det är kul! Däremot påverkar min spänning honom jättenegativt.... Jag testade att hoppa ett pyttehinder i trav direkt efter att den trygga ryttaren precis ridit honom över samma hinder. Pålle var med henne superavspänd, men jag satt ju som en fiolsträng vilket resulterade i ett litet bocksprång efter hindret. Trygga ryttaren satt upp direkt igen och red samma hinder - pålle är superlugn och visar inte minsta tendens till att tveka eller bocka. Min teori att han bockar när han blir spänd verkar stämma ganska bra, och nu var det alltså MIN spänning som orsakade reaktionen.

Jag VILL väldigt gärna kunna hoppa min häst igen och funderar nu på hur jag ska gå vidare. Min plan är att efter dressyrtävlingen är avklarad införa väldigt mycket mer bommar på marken i vårt liv, i princip varje pass. I början räcker det att skritta över, men bommar ska vara en naturlig och avslappnad del av hans (och mitt!) liv. Eftersom hoppningen fungerar bra med den trygga ryttaren (och även i löshoppningen där han fått hoppa både studs och "titthinder") så inser jag att det är mina nerver och min trygghet det hänger på.

 

[nickan1]

@snow jag var med om en mycket svår ridolycka för många år sen. Min filosofi numera, jag har egen häst idag men vägen dit var lång, är att aldrig göra något jag inte vill eller känner mig redo för. Vissa dagar känns det okej för mig att galoppera och då gör jag det och andra dagar känner jag bara nej inte idag och det kan ju också vara så att hästen känns spänd eller jag har en dålig dag av någon anledning eller jag bara är stressad och då känns det inte okej att galoppera den dagen. Så en stor nyckel för mig har varit att aldrig pressa mig till något som jag inte känner att jag klarar av eller är redo för. Det kan som sagt skifta från dag till dag. För mig har det handlat om att acceptera det och hela tiden lyssna inåt. Det tar tid och det måste få ta tid. Ta det lugnt, pressa dig inte till hoppningen just nu om det känns fel och ha kul på hästryggen ett tag framöver och bygg din trygghet successivt så tar ni er nog över hinder igen så småningom.

 

[Cilva]

I många år var det lättare för mig att rida okända hästar, om ägaren sa att det är snäll. Då kunde jag inbilla mig det och ha rätt inställning, för det mesta hände inget då. När jag sedan ridit några gånger och hästen lite mer visat vad den gick för kunde jag däremot bli rädd. Jag tyckte att det var rätt bra att rida andra hästar bara för att rida, lite som att du hoppar en ridskolehäst. Med en egen häst kan man till sist förvänta sig ett beteende, på gott och ont. Vet man att hästen kan spänna sig i ett visst läge är det lätt att vänta på det, med en okänd häst har i alla fall jag inget sådant i bagaget vilket gör att jag inte blir rädd lika lätt.

Bommar varje pass tycker jag låter bra så kan du gradvis öka höjden och mängden när det känns bra. Skulle det fungera att hoppa diken och sådant i skogen? Eller kanske hästen blir än mer spänd och ivrig ute i terrängen?