Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

[Lejonelle]

Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Jag känner mig uppgiven, har jag inbillat mig? Anstränger sig min förälder för att hålla skenet uppe framför mig? Känner mig väldigt sorgsen över det enorma ansvaret och den oron som mitt syskon också ständigt upplever.

Jag känner att jag behöver ta upp detta igen, för att följa upp och visa att vi fortfarande bryr oss - och att vi fortfarande ständigt lever i oro. Fråga hur hen mår, om något konkret har hänt sedan sist. Kanske försöka lägga upp lite mer förslag på hur hen skulle kunna gå tillväga? Kanske kan ni hjälpa mig med den biten, vad ska jag föreslå? Eller är det dumt att föreslå?

Ja, din förälder anstränger sig säkerligen för att hålla skenet uppe. Det ligger mycket skam och skuld i dessa sjukdomar. Vill inte lägga börda på er barn. Vill inte ha andras insyn i det man jobbar så hårt för att förneka. Föraktar sig själv för man inte lyckas leva upp till sina löften. Vill få dricka/svälta ifred.

Detta är mycket svårt att acceptera men du kan inte göra din förälder frisk. Du är maktlös inför alkoholen och ätstörningen. Det finns ingenting du kan göra om din förälder inte själv försöker få hjälp för sina problem. Men du kan ha ett bra liv. Du är inte tvungen att leva i förnekelse och medberoende.

Ett första steg är att inte ta ansvar för din förälder. Dvs sluta tänka att om du bara gör rätt, säger rätt, håller ordning på allt, kommer med rätt förslag etc så händer det magiska. Så funkar det inte. Din förälder måste själv bära konsekvenserna av sin sjukdom. Bli av med körkortet, jobbet, bostaden, relationen till er barn... vad som nu krävs innan personen väljer att ta emot hjälp. Ju längre tiden går desto värre blir sjukdomen.

Jag skulle vilja be dig googla Eleonoragruppen och ta kontakt med dem. Därför deras expertis är barn (vuxna barn, ungdomar eller små barn) till alkoholister och andra beroendepersonligheter. De kan ge stöd och säga vart du ska vända dig i din stad. Det finns samtalsgrupper, stödgrupper. Stöd kommer du att behöva. Stöd att sluta hjälpa din förälder och spela med i spelet. Stöd att släppa ansvaret och fixandet. Det som kallas medberoende.

Jag säger det igen. Du kan inte få din förälder att sluta dricka, ingenting du gör eller säger kan få detta att hända om inte din förälder själv väljer att göra det. Det är hemskt att acceptera och därför behöver DU hjälp för DIN skull eftersom DU är värd det. Det tycker jag är det viktigaste just nu. Det, och att inte mörka och täcka upp för din förälder, eftersom det bara hjälper henom att fortsätta.

 

[Surrealistiskt]

Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Åh, vad dessa ord kändes hårda just nu. Svåra att ta på, att acceptera, att förstå... Men jag vet ändå innerst inne vad du menar, och att det är rätt.

Men är samtal helt lönlösa? Det lät så hoppfullt senast, som att vårt samtal på riktigt väckt något inom hen. Som kanske behöver puttas på lite till, väckas ytterligare en gång. Påminnas om.

Vad hemska dessa känslor är. Min älskade, älskade förälder. Jag vill ju kunna få hen att må bra igen, jag vill inte att hen ska dö i förtid. Jag vill kunna göra någonting, jag önskar det något så innerligt. Jag hyser inga agg, bara kärlek. Det är det som gör det hela så svårt - jag önskar jag vore mer arg och mindre... accepterande. Ja, medberoende, antar jag.

Men jag vill ju ha kvar min förälder. Hur kan jag ha kvar min relation utan att vara medberoende ?

Tack för tipset om stödgruppen. Jag ska kika på den.

Känner sådant ansvar gentemot min förälders syskon också, som menar att "vi barn är de enda som hen kan tänkas lyssna på".

 

[Lejonelle]

Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Åh, vad dessa ord kändes hårda just nu. Svåra att ta på, att acceptera, att förstå... Men jag vet ändå innerst inne vad du menar, och att det är rätt.

Men är samtal helt lönlösa? Det lät så hoppfullt senast

Jo, det brukar ju göra det
Inse att alkohol är en mycket listig fiende. Den kräver allt man har. All kärlek, alla relationer. Svek på svek. Till slut finns det inte mycket kvar av den underbara människa som var din förälder.

Jag vet inte hur långt det har gått i ert fall men jag har lärt mig att aldrig underskatta alkoholens makt över dem jag älskar. Utgå från att den slåss för sin plats i din förälders liv med alla ojusta medel som finns.

Om det ser bra ut på ytan är chansen väldigt stor att förra samtalet lärde din förälder att ljuga bättre. Tydligen finns det ju någonting som gör att ni inte riktigt tror på det ni ser. Och risken finns att ni har rätt i så fall. För om din förälder hade kämpat kampen är det troligt att hen hade behövt stöd från er och varit öppen om hur svårt det är, eller hur.

Din förälder är ingen ond människa men alkoholism är en vedervärdig sjukdom.

 

[Surrealistiskt]

Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Tack för du hjälper mig att få insikt i sjukdomen och dess mekanismer. Jag förstår nu att jag faktiskt behöver mer stöd och hjälp i detta.

Du har såklart rätt i att hen förmodligen hade berättat mer om processen och kampen, om någon sådan hade satts i gång. Hjälpt hen att ljuga bättre - det känns så träffande när du uttrycker det så konkret. Visst är det så.

Jag vet inte heller hur långt det gått med alkoholismen. Alkoholen har funnits länge i hens liv, men till en början synlig för oss alla och en normal förbrukning. Gömd har den varit kanske senaste 8-9 åren. Samtidigt håller hen ihop jobb och resten av livet (relativt) bra. Förutom isoleringen och den enorma försummelsen av sin egen kropp och hälsa.

Jag ska ringa Eleonoragruppen idag och se var jag kan vända mig.

 

[Surrealistiskt]

Lyfter upp en gammal tråd.

Inget har såklart förbättras. Det ligger fortfarande vin i garderoben. Ibland är hen full när vi är här, sluddrar och vinglar nästan så hen ramlar. Tack och lov har det inte hänt ofta, men ändå. Maten är det något bättre med, inte allt var relaterat till ätstörning utan även andra saker. Saker har gått utför sen sist, arbetslöshet till exempel.

Jag har långsamt börjat känna ett allt större agg mot min förälder. Jag hör nästan aldrig av mig längre. Kommer på besök en gång i månaden som vanligt men orkar inte ens prata eller se min förälder då. Spelet spelas fortfarande, ingen säger nåt.

Jag hade kontakt med Eleonoragruppen en period men det gav mig inget särskilt. Kanske att ansvarskänslorna minskade något, litegrann i alla fall.

Men jag undrar fortfarande. Hur gör ni? Ni som har föräldrar med missbruk. Hur relaterar ni till dem? Hur ser er kontakt ut? Pratar ni öppet om missbruket? Det känns som att vi aldrig kommer komma dit. Ibland när hen varit full och påstridig och social har jag bara velat skrika att Jag har ingen lust att vara här när du är full! Men jag är livrädd för att lägga mer skuld på min förälder som redan mår väldigt dåligt. Hen har oerhörda skuldkänslor mot oss barn och jag är rädd att jag skulle få bägaren att tippa över så hen kanske skulle ta sitt liv.

Det känns som att jag kommer ha dåligt samvete i resten av mitt liv, hur jag än gör. När hen går bort kommer jag hela tiden älta att Varför gjorde jag ingenting? Varför spelade jag spelet under alla dessa år? Varför kunde jag inte ens se på eller prata med hen under mina besök, varför kunde jag åtminstone inte ge min ensamma förälder den lilla, lilla omtanken?

Så. Hur gör ni?

 

[Luff]

Jag var ärlig. Var han full så sa jag att jag inte ville prata. Det var bara en del av vardagen. Om jag blev förbaskad på svammel som var på grund av fylledille så skällde jag en stund så han skärpte sig.