Bukefalos 28 år!

Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Surrealistiskt

Trådstartare
En av mina föräldrar har lidit av anorexi åtskilliga år och alkoholism en del år också... Det senare har jag själv förnekat under flera år men fick idag veta saker som jag inte vetat om tidigare, och nu råder det i princip inga tvivel att hen missbrukar alkohol.

Nu känner jag och mitt syskon att vi bör "konfrontera" vår förälder, och berätta att vi känner till detta... Vi har aldrig yttrat vår oro kring detta tidigare, då vår förälder blir väldigt arg och "defensive" om man nämner något om till exempel mat eller annat som rör hennes "vanor" (t.ex. rökning).

Det bästa vore såklart om hen kunde söka hjälp, men då dessa problem sitter så djupt rotat så tror jag inte att det är en realistisk förhoppning. Men vi känner ändå att vi måste berätta för hen vad vi känner, för vår egna skull om inte annat...

Men hur går man bäst tillväga egentligen? För att minimera risken så mycket som möjligt att hen känner sig attackerad.

Och vad är att förvänta sig efteråt? Jag vill såklart fortsätta ha kontakt med hen i fortsättningen också, oavsett resultat, men är rädd att jag ska förstöra den kontakt vi har genom att berätta för hen om vår vetskap och oro.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Kan inte du och ditt syskon söka hjälp för er del hur ni ska ta upp det med er förälder? Så kan iaf ni få råd och stöd genom processen (även om er förälder inte vill söka hjälp)?
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Jo, det vore nog att föredra, men då mitt syskon snart kommer bo utomlands på obestämd framtid så är tiden ganska knapp. Vi behöver prata med vår förälder i helgen (om vi ska göra det tillsammans).
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Prata med personen ifråga utan att bli anklagande och tex försöka ställa mot väggen. Det fungerar i princip aldrig när det gäller missbruksproblematik. Tala om att ni backar upp personen ifråga om den söker hjälp någonstans.

De som missbrukar brukar sällan söka hjälp (även om de uppmanas av andra) förrän de själva har motivationen till det. Och så länge det inte är fara för personen själv eller någon i dess närhet så går det ju inte att få till tvångsvård.

Hoppas att det löser sig för er!
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Hur gör man det? Alltså pratar om det utan att bli för anklagande? Jag har tänkt mig att vi kommer berätta att vi är väldigt oroliga över detta (alkoholen samt anorexin) och att vi ofta tänker på det... Förmodligen kommer jag/vi knappt kunna säga mer än så innan jag/vi börjar gråta. Sedan är jag rädd att känslorna tar överhanden och samtalet tar slut, alternativt att jag/vi hasplar ur oss ogenomtänkta saker. Jag tänker ofta på att hen inte kommer leva så länge som hen "borde" leva, och att hen kanske inte ens kommer träffa mina framtida barn. Hen har blivit väldigt smal senaste åren och jag tror inte kroppen kan bli mycket smalare nu innan den ger upp.

:(
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Det är jättesvårt, det är så himla mycket känslor med just när det gäller anhöriga som missbrukar. Googla lite och se om ni kan hitta någon anhörigförening som kan tipsa. Se gärna till att ni har någon slags information till personen ifråga, det kan ju faktiskt vara så att personen vill ha hjälp.

Alla kommuner har ju en missbruksenhet, ofta brukar det finnas anhörigstöd även där.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Det där är väldigt svårt och tufft att göra, men nödvändigt tror jag för en själv. Läs på om medberoende, för det är vad man ofta blir när man har anhöriga som missbrukar. Min mamma är alkoholist sen många år, närmare 25 år ungefär. Det jag har satt upp som regler för henne är att hon inte får prata med mig eller mina barn när hon är påverkad, och givetvis inte träffa oss då heller. Ska hon hälsa på gäller nykterhet till 100%. Vad jag vill ha sagt med detta är egentligen att man måste sätta upp regler för en själv vad man orkar med och inte orkar med när det gäller missbrukande anhöriga. Jag rekommenderar verkligen att träffa andra anhöriga i t ex al-anon, de finns på varje större ort i Sverige.
Vad gäller att konfrontera, så funkar jag-budskapet bäst, dvs att man inte anklagar, utan i stället talar om hur och på vilka sätt missbruket påverkar mig t ex: Jag blir väldigt ledsen och orolig när du dricker varje kväll. Jag mår väldigt dåligt av detta, och jag vill att du söker hjälp, det skulle få mig att må bättre etc etc.
Det är svåra sjukdomar som du TS tar upp. Skaffa dig så mycket kunskap du kan kring dem och prata med andra. Jag har faktiskt konfronterat en annan person som var på väg in i missbruk, och denna sökte faktiskt hjälp och har fått ordning på sitt liv.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Jag tänker: varför vill du ni konfrontera personen?

Vad hoppas ni få ut av det?

Handlar det om att lätta på er egen oro, uttrycka er oro, eller något annat?

Om personen verkligen är så mager att du tror att det är livshotande, så blir ju frågan om tvångsvård mer aktuell. Är det vad du hoppas på?

Det låter ju inte som att alkoholmissbruket för närvarande skulle kunna motivera tvångsinsatser, utan du anser att det är anorexin som är det stora hälsoproblemet?
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Om ni väljer att ta upp det, försök att ha en så öppen dialog som möjligt. Använd absolut inte ordet 'Varför', använd istället 'Hur kommer det sig'.

Googla 'motiverande samtal' o ha det i baktanken. :)
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Jag tänker: varför vill du ni konfrontera personen?

Vad hoppas ni få ut av det?

Handlar det om att lätta på er egen oro, uttrycka er oro, eller något annat?

Om personen verkligen är så mager att du tror att det är livshotande, så blir ju frågan om tvångsvård mer aktuell. Är det vad du hoppas på?

Det låter ju inte som att alkoholmissbruket för närvarande skulle kunna motivera tvångsinsatser, utan du anser att det är anorexin som är det stora hälsoproblemet?

Tack, det var bra frågor som själv väcktes hos mig när jag startade tråden. Och det var därför jag skrev att jag främst tror att detta är för min egen skull. Jag vill inte att det ska uppstå en situation i framtiden där jag ångrar att jag aldrig sa till hen att jag visste hur det låg till. Kanske, kanske finns det en minimal chans att det kan "spräcka" bubblan hen lever i, när hen inser vår oro? Kanske kan det leda till att hen söker hjälp? Om hen skulle gå bort pga sjukdomarna vill jag inte känna att jag tigit om detta, utan gjort vad jag kunnat...

Jag vill inte att hen ska tvångsintas, även om det nog snart vore möjligt pga anorexin. Den är nog det största problemet, ja, men båda sjukdomarna gör att hen avskärmar sig mer och mer från omvärlden och hens familj. Min innersta förhoppning är att hen kan finna motivation att söka hjälp, men det är inte troligt scenario. Och att hen ska må bra igen...
 
Senast ändrad:
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Och alla andra som svarat. Tack. Jag läser varje ord och tar till mig av varje råd. Känns tryggt på något sätt att läsa om andra med erfarenheter av liknande situationer.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Att folk i ens omgivning börjar att fråga hur man mår kan ofta få folk att inse att man har problem. Speciellt om "alla" ens närstående gör det. Nu menar jag genuint intresse uttryckt som "är du sjuk, vi böjar bli ordentligt oroliga" och inte "vi tror att du är alkoholist och borde in på torken".

Har själv en släkting med missbruksproblem så vet att det är svårt. Denne fick den uppriktiga frågan från en närstående om h*n hade cancer för att h*n hade blivit så smal och var "hemma och sjuk" så ofta. H*n har nu i alla fall börjat inse sina problem även om dom inte verkar allt för lätta att göra nåt åt så att tro att det svåra är över bara för att personen vill ta tag i sina problem är tyvärr inte troligt :(
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Jag tycker att du tänker rätt. Ni gör rätt i att konfrontera. Och din ingång tror jag är bra - att ni öppnar med att ni ser det här och att ni är oroliga. Ofta uppfattas sådana jagbudskap -"jag känner så här när du" osv som mindre anklagande än "du gör si och du gör så och du borde inte" osv.

Det är er förälder, ni har all rätt i världen att berätta hur oroliga ni är för det som pågår. Och det skulle kunna leda till en förändring, att hen tar tag i sina problem. Att få klart för sig att andra ser kan vara en väckarklocka - och ni är inte vilka som helst, ni är hens barn.

Och låt inte samtalet ta slut om ni börjar gråta eller om hen blir arg och förnekar. Försök vara kvar i samtalet och förmedla att ni inte släpper taget.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Håller med dig. Med tillägget att om det inte skulle fungera med samtal, så skriv ett brev om hur ni känner och att ni är oroliga. Och fortsätt att hålla kontakten även om föräldern går till motattack. Det enda man behöver göra är att säga att man finns och att man är behjälplig om föräldern vill.
Men var samtidigt noga med vart ni står, för det är få som är så manipulativa som missbrukare. Där har jag egen erfarenhet och vet vad jag talar om - de relationer som funkat bäst i alla år är de där det funnits klara besked "jag ser och jag tänker inte delta men jag finns här som din vän". Alla andra har blivit mer eller mindre manipulerade men de som hållit den linjen har respekterats faktiskt.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Använd "jag-budskap", utgå genom att berätta om ER oro och hur NI upplever situationen, säger ni "du dricker alldeles för mycket", kan det leda till att personen känner sig påhoppad. Undvik även "varför" frågor "varför dricker du så mkt?", det är bättre att byta ut till "hur kommer det sig att du upplever ett behov av att dricka så mkt?" som ett exempel... Anklaga henne absolut inte, och tänk på att tystnad ofta får personer att prata. När ni lägger fram det ni tänkt säga, låt henne bearbeta och komma till tals. Många har svårt för tystnaden som uppstår mellan samtalsturerna, men det är ofta i en längre tystnad man börjar reflektera och samtalspersonen upplever att den blir sedd. Och säg inte "jag förstår"... om du inte varit i samma situation, det kan vara oerhört provocerande för någon som har det svårt.

Att sedan absolut inte bli arg själv, även om personen hetsar upp sig, tror jag är viktigt, utan vara lugn och samlad och visa på alla sätt med både ord och kroppsspråk att detta är viktigt för er. Min mamma slutade röka efter att jag gråtande deklarerade min oro över att jag upplevde en rädsla över att inte få ha kvar henne i livet samt att jag var rädd för att hon inte skulle hinna träffa sina barnbarn. Att tala från sina känslor tror jag är svårt för många mammor att bli offensiv på, alla har rätt till sina känslor, även hon i sin ilska över att veta om sina skadliga beteenden.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Tack återigen för alla era svar. Ni verkar många vara inne på samma linje, vilket känns tryggt. Jag-budskapet är vad vi tyckte utgå från redan innan, men då vet jag med större säkerhet att det är ett bra sätt. Bör vi säga att vi är oroliga över konkreta saker - t.ex. att hen dricker för mycket/äter för lite, eller bör vi uttrycka oron mer generellt ? Är framför allt orolig över att om vi påpekar drickandet så kommer hen förstå direkt att det är mitt syskon (fortfarande hemmavarande) som har "bevisen", och jag tänker mig att det blir jobbigt för mitt syskon. Men samtidigt vill ju mitt syskon ta upp det.

Andra närstående, bland annat min förälders syskon och föräldrar, är också mycket oroliga och syskonen planerar att ta upp det med hen. Föräldrarna är de enda (förutom vi barn) som min förälder har kvar kontakten med, så därför vågar inte de ta upp det i rädsla att hen stänger de ute.

Jag hoppas, som mandalaki skrev, att det kan göra skillnad för att vi är hens barn. Vi har utan tvekan bäst relation med hen, men jag är så rädd att jag ska förstöra det som är :( Jag har aldrig upplevt att hen är full, då alla "fullsymtom" lika gärna kan komma från anorexin (trötthet, vinglighet osv) så för min del känns det som att jag ska konfrontera något jag inte själv "lider illa av" - förutom då vetskapen och oron den medför...

Hen kommer definitivt hetsa upp sig och bli arg. Hen är en person som redan innan allt detta har väldigt lätt att brusa upp och svårt att ta kritik (snarare tar minsta ord som kritik och ställer sig i försvar). Jag ska försöka bibehålla lugnet men jag kommer förmodligen gråta ganska mycket. Men även om hen blir arg, så tänker jag att det enda jag kan säga är att jag/vi är oroliga och även om hen inte håller med oss/förstår vår oro så är det helt enkelt vad vi känner...

Lägger till:
Vi har aldrig någonsin haft en relation där vi pratar om känslor, jag och min förälder. Därför känns detta extra svårt. Det här kommer ju efter detta för alltid vara "känt", hittills har vi båda kunnat leva i någon slags låtsasvärld där vi inte ser problemen... Jag bor ofta hos hen då jag bor många mil bort, så när jag är på besök sover jag alltid över några nätter.
 
Senast ändrad:
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Din förälder kommer säkert att bli arg och försvara sig oavsett hur ni uttrycker er - det är sjukdomen som försvarar sig. Genom att följa kattennizzes utmärkta råd kan ni ändå få en dialog. Stanna hos personen, vänta ut ilskan, möt med kärlek, backa inte på det ni har sett och vet. Tänk på att förnekelse är en del av sjukdomen! (båda sjukdomarna).

Använd fakta. Men anklaga inte. Prata om hur h*ns beteende påverkar dig. Vad du känner och är orolig för. Säg att du älskar henom.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Din förälder kommer säkert att bli arg och försvara sig oavsett hur ni uttrycker er - det är sjukdomen som försvarar sig. Genom att följa kattennizzes utmärkta råd kan ni ändå få en dialog. Stanna hos personen, vänta ut ilskan, möt med kärlek, backa inte på det ni har sett och vet. Tänk på att förnekelse är en del av sjukdomen! (båda sjukdomarna).

Använd fakta. Men anklaga inte. Prata om hur h*ns beteende påverkar dig. Vad du känner och är orolig för. Säg att du älskar henom.

Tack! Vilka fina, enkla råd. Började gråta bara jag läste dem.
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Vad ska man svara om hen blir arg och undrar vad vi grundar våra "misstankar" på? Om hen till exempel blir väldigt arg och hävdar att vi snokat o s v.

?
 
Sv: Konfrontera förälder med alkoholism & anorexi

Jag tror att ni ska vara så ärliga som möjligt. Och att ni inte snokat men att ni bryr er.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en förälder med alkoholmissbruk sedan många år tillbaka. Det finns även annan psykisk ohälsa med i bilden, som depression och...
2 3
Svar
58
· Visningar
4 855
Relationer Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde...
2
Svar
39
· Visningar
3 394
Senast: Lampan
·
Kropp & Själ Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag har varit på exakt samma plats i livet i flera år nu. Jag kommer ingenstans med mitt...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
5 059
Senast: MiaMia
·
Relationer Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta min pappa längre. Han är ständigt sur, bitter och tycker extremt synd om sig själv. För ett...
2
Svar
23
· Visningar
7 885
Senast: Lipperta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp