Många vet och väljer det aktivt, men under de åren jag pratat med många SD-väljare så har jag också träffat på många många som egentligen inte är emot invandring eller nationalistiska, som egentligen inte alls har särskilt stark åsikt om dessa saker (trots att det är SD:s kärnfrågor). De delar inte alls tanken att det finns en "nedärvd essens" hos olika folkgrupper och har inte uppfattat att det är grunden till SD:s politik. De har ofta inte särskilt stort intresse för partipolitik över huvud taget, men tycker att det är viktigt att göra sin röst hörd vid val.
Återkommande hos dessa personer, som i övrigt har väldigt olika bakgrund, är att de har en bild att Sverige har blivit sämre. Det är inte som förr, och inte då som att de önskar svartvit TV igen utan att de inte känner att de är en del av det nya Sverige. En upplevelse av att det ställs andra krav på individen idag, mer otryggt med arbete, bostad, pension, man måste skaffa egna försäkringar för allt osv. Man har mindre kontakt med grannarna, släkt och vänner bor mer utspridda och man ska sköta sig själv mer, typ. Min bild av dessa är att de politiskt egentligen ofta står mer hos S och KD (det gamla S och framför all det gamla KD då), men har fastnat för SD för att "de säger hur det är", dvs att landet har gått utför medan övriga partier skönmålar utvecklingen i deras ögon.
En annan väldigt återkommande sak, som till viss del går ihop med ovanstående, men som många gånger inte gör det alls är missnöjesröstandet. En del av de med ovanstående förklaring säger sig också missnöjesrösta, men i mina öron hör jag en stor skillnad mellan dem och de som röstar på SD för att protestera "mot det politiska etablissemanget". Den förra kategorin går vanligtvis att resonera med och även om de säger sig vara ointresserade av politik så har de ofta tankar om samhället om man väl frågar och ställer följdfrågor, och undviker att kalla det politik...Medan den senare kategorin oftare säger sig vara ointresserade av politik och lägger locket på för all fortsatt dialog. Oftare i den gruppen framhåller man motiveringar som att "man vill röra om i grytan", att man vill "skicka ett budskap till eliten", men finns inga svar på vad man tänker sig ska hända när grytan är omrörd, eller hur länge man kan missnöjesrösta på ett parti som växt från att stå utanför riksdagen till att vara ett av de största och som styr i flera av landets kommuner. Man ser det inte heller som sitt ansvar att ha några förslag på lösningar, utan det är politikernas ansvar att ordna så att det blir bra.
Ytterligare en kategori av väljare, som delvis överlappar med missnöjesröstare är de som framhåller att de minsann ser och förstår sånt som den stora massan inte gör. För mig har dessa personer framstått som att deras tillhörighetskänsla också grundats i SD:s image att säga det som ingen annan säger, men från lite annorlunda utgångspunkt än de som rent missnöjesröstar. Denna kategori upplever jag dock minskat med åren, men antagligen beror det helt enkelt på att SD blivit mer etablerat.
Ursäkta en uppsats, men det är ett ämne jag engagerat mig i under lång tid och jag tror det är väldigt kontraproduktivt med den svartvita syn på SD:s väljarbas som ofta antas.
Och med detta inlägg menar jag alltså inte att ursäkta deras okunskap om vad de röstar på, jag ville bara förklara vad jag grundar det i när jag menar att många SD-väljare egentligen inte hör hemma där och att jag önskar att fler av dem skulle upptäcka det själva.