Låta barn finna trygghet i sängen (utbruten från Vad gör vi? del 3 - Kids Edition)

[vemsomhelst123]

Jag känner precis som du och har gjort så hela tiden - dvs sett till att jag har "tillräckligt mycket kvar" av mig själv. Det var ju MITT behov som gjorde att vi inte samsov när min dotter var liten, men jag tänker att det måste få vara så. Föräldrars behov är också viktiga!

Jag tror det är lite damn if you do and damn if you don’t. Jag har en kompis som samsover som upplever kritik för det från omgivningen och jag som aldrig gjort det känner också att jag blir kritiserad. På internet tänker jag att det oftast är de som upplever problem som skriver, och det tenderar kanske inte att vara de som på något sätt ”tränat” sina barn att somna själva så därför kanske jag/man känner sig i minoritet just här?

 

[Roheryn]

Jag tror det är lite damn if you do and damn if you don’t. Jag har en kompis som samsover som upplever kritik för det från omgivningen och jag som aldrig gjort det känner också att jag blir kritiserad. På internet tänker jag att det oftast är de som upplever problem som skriver, och det tenderar kanske inte att vara de som på något sätt ”tränat” sina barn att somna själva så därför kanske jag/man känner sig i minoritet just här?

Ja, det är nog så! Jag har faktiskt ända sedan dottern var liten (hon är 23 nu!) uppfattat det som att samsovning på något vis är normen och att jag och andra som inte samsover på något vis är/har varit avvikande. Men det kan säkert uppfattas likadant åt andra hållet av dem som praktiserar samsovning!

 

[Askur2017]

Har en som sovit gott själv och en som helst sovit hos oss och vi har haft metoden: Man får det man behöver så löser nog det mesta sig med tiden… Vilket det också gjorde

Vad gäller ”nattning” höll vi inte på med det egentligen, barnen somnade bredvid oss i soffan när de var små. Den ena fortsatte natten i sin säng och den andra hos oss. Jag kände att vi hellre hittade en lösning på utrymme i sängen än en ”lösning” på dotterns önskan att sova nära sina föräldrar. Så bredare säng fick det bli där några år

Jag har alltid lovat mig själv att är det något som ska hållas så oladdat det går är det sömn och matsituationer. Sen övertänkte jag kanske men i hennes fall har hon alltid varit plikttrogen och väldigt medveten om rätt och fel, lagt stor vikt vid andras förväntningar etc. Min rädsla var att väcka fel känslor i henne kring sovande om vi började lägga in rätt och fel och förväntningar i det. Det hade inte spelat någon roll om vi sagt att man kan komma om ditten eller datten händer, med all säkerhet hade det funnits ett styng av misslyckande i henne om hon vetat att HELST ska det sovas i egna sängen… Det var inget jag ville plantera i min lilla dotter överhuvudtaget!

Nu är hon 15, sover tryggt i egna sängen och jag är bara tacksam att vi gav henne det hon behövde där och då.

 

[Palermo]

Att inte "erbjuda sin kropp när man inte vill", känns malplacerat i det här sammanhanget. Tycker jag. Som förälder till ett litet barn får man nog lägga såna principer åt sidan. Jag kan inte föreställa mig att barnet senare i livet skulle se det som ett avsteg från principen Min kropp, mitt val. Det känns som att dra det till sin spets.

Vi samsov med dottern tills hon var 3. Sen fick hon eget rum intill vårt, och till en början fick nån allt som oftast gå in och sova intill en stund men det är inte så att hon inte kan sova ensam idag vid 23 års ålder! Eller har svårt att säga Stopp min kropp! Snarare tvärtom.

Jag tänker att det där med att inte erbjuda sin kropp när man inte vill, kan vara (delvis eller bland annat) ett sätt att säga till den vuxna att hen också har, och får ha, rentav bör ha, gränser runt sig själv och runt kroppen.

Det känns ju bra och det låter fint att barnen alltid har en plats i ens famn. Men kanske ser de vuxna sig själva som ÄNNU viktigare för barnen än de är? Kanske rentav vill de vuxna nånstans att det ska vara dem barnen vid varje upptänkligt tillfälle behöver? Vuxna som liksom förstorar sin egen föräldraroll? Kanske gör de vuxna sig så viktiga att barnen inte riktigt får tillfälle att hitta fler sätt att bli lugn och komma till ro. Nu handlar det ju om barn som ska somna hemma, i en känd och troligen trygg miljö.

Sen tror jag väl att det ska mycket till för att en bebis ska få "för mycket" närhet. Men. Här har man ju en situation som inte fungerar. Det blir alldeles för lite sömn (för de vuxna, jag fattar inte om barnet också sover för lite).

Apropå att inte erbjuda sin kropp när man inte vill, så är ju sömnen värd att försvara sin kropp för. Man ÄR inte så viktig att man bör ge så mycket tillgång till sin kropp att man knappt sover alls. Det är en helt orimlig situation.

För mig har det absolut ingenting att göra med om man sover i samma säng eller inte. Det är en separat fråga.

 

[Otherside]

Jag tänker att det där med att inte erbjuda sin kropp när man inte vill, kan vara (delvis eller bland annat) ett sätt att säga till den vuxna att hen också har, och får ha, rentav bör ha, gränser runt sig själv och runt kroppen.

Det känns ju bra och det låter fint att barnen alltid har en plats i ens famn. Men kanske ser de vuxna sig själva som ÄNNU viktigare för barnen än de är? Kanske rentav vill de vuxna nånstans att det ska vara dem barnen vid varje upptänkligt tillfälle behöver? Vuxna som liksom förstorar sin egen föräldraroll? Kanske gör de vuxna sig så viktiga att barnen inte riktigt får tillfälle att hitta fler sätt att bli lugn och komma till ro. Nu handlar det ju om barn som ska somna hemma, i en känd och troligen trygg miljö.

Sen tror jag väl att det ska mycket till för att en bebis ska få "för mycket" närhet. Men. Här har man ju en situation som inte fungerar. Det blir alldeles för lite sömn (för de vuxna, jag fattar inte om barnet också sover för lite).

Apropå att inte erbjuda sin kropp när man inte vill, så är ju sömnen värd att försvara sin kropp för. Man ÄR inte så viktig att man bör ge så mycket tillgång till sin kropp att man knappt sover alls. Det är en helt orimlig situation.

För mig har det absolut ingenting att göra med om man sover i samma säng eller inte. Det är en separat fråga.

Jo, jag vet att inte minst sömnfrågan, för den vuxne/de vuxna kan bli ett fruktansvärt problem som eskalerar i vissa fall till en krissituation. Jag vet inte hur man löser en sån situation, den löses ju inte alltid med kroppslig närhet heller. Barnet å sin sida tar väl antagligen igen sömnen under dagen.

 

[Palermo]

Jo, jag vet att inte minst sömnfrågan, för den vuxne/de vuxna kan bli ett fruktansvärt problem som eskalerar i vissa fall till en krissituation. Jag vet inte hur man löser en sån situation, den löses ju inte alltid med kroppslig närhet heller. Barnet å sin sida tar väl antagligen igen sömnen under dagen.

Ja, jag översätter det där med tillgången till föräldrars kropp till tillgång till föräldrars sömn. Jag minns en period då jag upplevde att alla (barn, husdjur, snarkande vuxen) använde min sömn som sin resurstid, ungefär. Det var nog inte riktigt så, men det kändes så. Och jag fick sömnbrist. Inte ens barnen kan ha fri tillgång till sina sovande föräldrar (oavsett om alla sover i samma säng eller inte).

 

[Midsommarblomster]

När vi pratade om att ge tillgång till sin kropp eller inte så pratade vi om att dottern, sina sämre nätter, kan ligga och pilla på armbågen nästan hela natten. Hon brukar pilla på våra händer, underarmar och armbågar och i de flesta fall har jag inget emot det alls. Men när hon sover dåligt gör hon det halvt i sömnen hela natten och det blir oerhört obehagligt tillslut. Jag brukar få rulla in mig i täcket så hon inte kommer åt mig men då vaknar hon. Så då var psykologens idé att det vore bättre om hon hittar samma trygghet i någonting annat - en nalle. Också för att vi ska kunna sluta samsova med henne och hon har någonting att pilla på när hon vaknar till om nätterna. Men hon var lite hård, jag uppfattade det som att vi ska förbjuda det helt. Jag tänker att vi kan försöka introducera nalle på nätterna, men gosar hon på det sättet på dagarna gör det inget. Det är väl bra att ha både och?

Gällande sonen så behöver han vankas på just nu. Länge. Han börjar dessutom bli tung och stark och jag orkar inte alltid. Eftersom hans sömn varit väldigt dålig hela hans korta liv hittills så märker jag också att det är triggande när han börjar sprattla och kasta sig runt. Vi har gjort det här så mycket och det har varit så slitsamt att hela min kropp vill skrika när han sätter igång. Maken tog upp detta på hans 10-månaders kontroll och läkaren sa då att sannolikt vill han somna på det sättet som han är van vid att somna, så det kan vara en idé att försöka få in nya rutiner. Barnpsykologen sa väl egentligen samma sak men tyckte att vi skulle riva av plåstret direkt och inte låta honom lämna spjälsängen. Hon sa att han kommer bli arg. Att det kan ta en timme i början. Hon sa även att vi kunde flagga för våra grannar att vi håller på att ställa om nu och att det kan skrikas 2-3 veckor. Tydligen har hon haft fall där grannarna ringt soc Där kände jag bara STOPP.

MEN det jag tar med mig från besöket är att vi faktiskt också har makt att påverka hur vi vill ha det. Jag tänker att vi ska testa introducera nalle till dottern igen. Jag har vid några tillfällen i veckan sagt att hon får hålla handen i stället och hon har lyssnat på det. Ibland tror jag vi underskattar våra barn lite.

Sonen ska vi träna att somna i egen säng, men vi tar det bit för bit. Nu har vi försökt vanka lite kortare stund och sen lagt ner honom fortfarande vaken och klappat på honom där. Jag tänker att vi tar det blir för bit. Om han blir ledsen får han komma upp en stund och sen testar vi igen. Sen tycker jag att det är mysigt med närhet, så det finns inget egenvärde i att de ska sova i egna sängar hela tiden. Men om vi stöter på problem med sömnen, som vi gjort nu, ja då får vi ju testa nåt nytt. Men de ska alltid vara välkomna i famnen när de behöver.

 

[julgrisen]

När vi pratade om att ge tillgång till sin kropp eller inte så pratade vi om att dottern, sina sämre nätter, kan ligga och pilla på armbågen nästan hela natten. Hon brukar pilla på våra händer, underarmar och armbågar och i de flesta fall har jag inget emot det alls. Men när hon sover dåligt gör hon det halvt i sömnen hela natten och det blir oerhört obehagligt tillslut. Jag brukar få rulla in mig i täcket så hon inte kommer åt mig men då vaknar hon. Så då var psykologens idé att det vore bättre om hon hittar samma trygghet i någonting annat - en nalle. Också för att vi ska kunna sluta samsova med henne och hon har någonting att pilla på när hon vaknar till om nätterna. Men hon var lite hård, jag uppfattade det som att vi ska förbjuda det helt. Jag tänker att vi kan försöka introducera nalle på nätterna, men gosar hon på det sättet på dagarna gör det inget. Det är väl bra att ha både och?

Gällande sonen så behöver han vankas på just nu. Länge. Han börjar dessutom bli tung och stark och jag orkar inte alltid. Eftersom hans sömn varit väldigt dålig hela hans korta liv hittills så märker jag också att det är triggande när han börjar sprattla och kasta sig runt. Vi har gjort det här så mycket och det har varit så slitsamt att hela min kropp vill skrika när han sätter igång. Maken tog upp detta på hans 10-månaders kontroll och läkaren sa då att sannolikt vill han somna på det sättet som han är van vid att somna, så det kan vara en idé att försöka få in nya rutiner. Barnpsykologen sa väl egentligen samma sak men tyckte att vi skulle riva av plåstret direkt och inte låta honom lämna spjälsängen. Hon sa att han kommer bli arg. Att det kan ta en timme i början. Hon sa även att vi kunde flagga för våra grannar att vi håller på att ställa om nu och att det kan skrikas 2-3 veckor. Tydligen har hon haft fall där grannarna ringt soc Där kände jag bara STOPP.

MEN det jag tar med mig från besöket är att vi faktiskt också har makt att påverka hur vi vill ha det. Jag tänker att vi ska testa introducera nalle till dottern igen. Jag har vid några tillfällen i veckan sagt att hon får hålla handen i stället och hon har lyssnat på det. Ibland tror jag vi underskattar våra barn lite.

Sonen ska vi träna att somna i egen säng, men vi tar det bit för bit. Nu har vi försökt vanka lite kortare stund och sen lagt ner honom fortfarande vaken och klappat på honom där. Jag tänker att vi tar det blir för bit. Om han blir ledsen får han komma upp en stund och sen testar vi igen. Sen tycker jag att det är mysigt med närhet, så det finns inget egenvärde i att de ska sova i egna sängar hela tiden. Men om vi stöter på problem med sömnen, som vi gjort nu, ja då får vi ju testa nåt nytt. Men de ska alltid vara välkomna i famnen när de behöver.

Jag tycker det låter klokt! Förstår att det är ohållbart med vankandet, vi nattade våra barn genom att vagga dem alldeles för länge och det gjorde att min rygg tog väldigt mycket stryk, det var inte i närheten av så mycket vankande som du beskriver. För oss handlade det mest om att vi inte fattade hur vi skulle göra annars eftersom vi bara hade en säng och barnen just då inte gick att natta tillsammans. Vi orkade liksom inte heller prova något nytt, man är ju så matt . Var omkring på dem tills de var över ett år och vi äntligen flyttade till hus och ändå behövde göra en omstart.

 

[CaisaCax]

Min sambo har kört precis så med alla våra tre. Vi har tre trygga barn som har sängen som som trygga plats. Drömmer de två stora mardrömmar kommer de in till oss och kryper ner en stund och berättar/ tankar lite lugn men vill sen gå till Sina sängar igen.
För oss har de verkligen varit bra! Man kan absolut mysa i soffan och få mycket närhet på andra sätt

Så gjorde vi med båda våra och det funkade jättebra. Satt med blicken vänd från barnet och sjöng vyssan lull 200 ggr på raken. Den är ju så tråkig i längden att vem som helst somnar. För mig kändes det bra att sjunga för det är ju mysigt om än inte fysiskt. Mycket värt för alla att barnen kan somna gott på egen hand.

 

[Midsommarblomster]

Vi orkade liksom inte heller prova något nytt, man är ju så matt

Ja men verkligen precis så, man tar kortaste vägen hela tiden för att bara överleva dagen. När jag tänker tillbaks på sommaren och hösten så vet jag ärligt talat inte hur vi överlevde. Jag skulle kunna skriva en uppsats om det, men jag låter bli och vill bara blicka framåt nu. Plötsligt går det att lägga ifrån sig sonen. Han får lite längre sammanhållen sömn för varje månad. Jag och maken börjar hitta sätt att ge varandra utrymme för återhämtning. Då går det plötsligt att lyfta blicken och fundera på nästa steg. Men när man går på knäna är det bara en timme i taget som gäller.

 

[WildWilma]

Ni är inte ensamma om situationen. Vi har aldrig lyckats söva våra barn i spjälsäng. Det gick inte ens att få dem att ligga ner i den om de var vakna när vi la ner dem. Vet inte hur många timmar det hade tagit att få dem att somna i den men det hade varit flera, det ville jag inte utsätta varken mig eller barnet för.

De har istället lärt sig somna tillsammans med oss och och sen sova själva i vanlig "vuxensäng" där vi kan ligga brevid. Storasyster (snart 5 år) kan nu somna själv men vill helst att vi ligger brevid och det gör vi för det mesta, det brukar bara ta 5-10 minuter tills hon sover. Sen sover hon hela natten i sin säng och har gjort sen hon var cirka 3 år gammal. Det var nog först i den åldern och också började uppskatta gosedjur.

Lillasyster snart 1,5 år behöver mycket stöd för att komma till ro än så länge. Helt mörkt och gärna "godnatt" musik för det mesta samt att vi "ramar in" henne lite utan att hålla fast. Hon sover oftast några timmar per natt i sin säng sen resten i vår säng. Kan bli pillig och tröttnar jag på det så rullar jag in mig i täcket, blir hon ledsen då försöker jag komma på något hon han få pilla med som känns ok för mig. Hon är för liten för att kunna förstå något "förbud".

Angående samsova och inte så har jag inte haft det som mål men insåg snabbt att det var enklaste sättet för att alla skulle få så mycket sömn som möjligt. Jag har egentligen rätt stor integritet men har vant mig vid att ha barnen nära. Sett till barnet så finns det nog inget naturligare än att vilja vara nära sina föräldrar. Det är inte alls länge sedan det var det enda sättet för ett litet barn att ens ha en chans att överleva då de frös ihjäl annars. Sen är det ju väldigt skönt att få sova "själv" tycker jag

 

[Amaranthe]

När vi pratade om att ge tillgång till sin kropp eller inte så pratade vi om att dottern, sina sämre nätter, kan ligga och pilla på armbågen nästan hela natten. Hon brukar pilla på våra händer, underarmar och armbågar och i de flesta fall har jag inget emot det alls. Men när hon sover dåligt gör hon det halvt i sömnen hela natten och det blir oerhört obehagligt tillslut. Jag brukar få rulla in mig i täcket så hon inte kommer åt mig men då vaknar hon. Så då var psykologens idé att det vore bättre om hon hittar samma trygghet i någonting annat - en nalle. Också för att vi ska kunna sluta samsova med henne och hon har någonting att pilla på när hon vaknar till om nätterna. Men hon var lite hård, jag uppfattade det som att vi ska förbjuda det helt. Jag tänker att vi kan försöka introducera nalle på nätterna, men gosar hon på det sättet på dagarna gör det inget. Det är väl bra att ha både och?

Gällande sonen så behöver han vankas på just nu. Länge. Han börjar dessutom bli tung och stark och jag orkar inte alltid. Eftersom hans sömn varit väldigt dålig hela hans korta liv hittills så märker jag också att det är triggande när han börjar sprattla och kasta sig runt. Vi har gjort det här så mycket och det har varit så slitsamt att hela min kropp vill skrika när han sätter igång. Maken tog upp detta på hans 10-månaders kontroll och läkaren sa då att sannolikt vill han somna på det sättet som han är van vid att somna, så det kan vara en idé att försöka få in nya rutiner. Barnpsykologen sa väl egentligen samma sak men tyckte att vi skulle riva av plåstret direkt och inte låta honom lämna spjälsängen. Hon sa att han kommer bli arg. Att det kan ta en timme i början. Hon sa även att vi kunde flagga för våra grannar att vi håller på att ställa om nu och att det kan skrikas 2-3 veckor. Tydligen har hon haft fall där grannarna ringt soc Där kände jag bara STOPP.

MEN det jag tar med mig från besöket är att vi faktiskt också har makt att påverka hur vi vill ha det. Jag tänker att vi ska testa introducera nalle till dottern igen. Jag har vid några tillfällen i veckan sagt att hon får hålla handen i stället och hon har lyssnat på det. Ibland tror jag vi underskattar våra barn lite.

Sonen ska vi träna att somna i egen säng, men vi tar det bit för bit. Nu har vi försökt vanka lite kortare stund och sen lagt ner honom fortfarande vaken och klappat på honom där. Jag tänker att vi tar det blir för bit. Om han blir ledsen får han komma upp en stund och sen testar vi igen. Sen tycker jag att det är mysigt med närhet, så det finns inget egenvärde i att de ska sova i egna sängar hela tiden. Men om vi stöter på problem med sömnen, som vi gjort nu, ja då får vi ju testa nåt nytt. Men de ska alltid vara välkomna i famnen när de behöver.

Min dotter är snart 8, hon skrek som spädbarn varje natt tills jag av ren utmattning lade henne i egen säng/eget rum vid 6 månaders ålder och hon somnade som en stock, och har sovit bra därefter, så jag kan inte alls uttala mig om det du går igenom. Förstår att det måste vara skittufft!

Tänkte bara lite på detta med "säga stopp" och sin egen kropp. Jag har en ganska stor integritet, och även ADHD med tillhörande "overload" när det kommer till fysisk beröring. Ibland när någon tar på samma ställe (eller tar på mig alls, om jag är trött och överbelastad redan) så gör det liksom fysiskt ONT. Jätteont!
Jag har inga kloka tips att komma med, och tycker också det psykologen beskriver låter lite hårt, men samtidigt kan jag förstå det. Även barn skaffar ju rutiner tänker jag, och även om de inte är livsviktiga så är de säkert nog så svåra att bryta. Det kanske inte betyder att barnet kommer få men för livet?

Jag och min dotter har dealen nu att hon får somna i sin säng, sedan är hon däremot alltid välkommen om hon vaknar. Då får hon komma till mig och somna där, jag går inte tillbaka med henne till hennes säng. Jag tänker att hon de nätterna behöver mig lite extra. Samtidigt har jag nog varit ganska noga med just detta "stopp min kropp", att det faktiskt också kan gälla oss vuxna. Vi är alla människor med känslor och vi fungerar olika. Hon har t ex en lärare på fritids som inte tycker om fysisk närhet, han är suverän där. Han säger helt enkelt att "jag tycker inte om kramar, jag skojar och pratar gärna i stället". Dottern köper det rakt av utan knussel, hon konstaterar bara att nä han vill inte ha en kram. Nu blir det jätteluddigt, men jag tror jag försöker få fram lite att vi kanske ibland kan vara oss själva också? Utan att slå knut på oss för att tillgodose barnens behov. Det låter väl kanon att t ex dottern får pilla med ett gosedjur i stället, som inte får ont.

För mig hade det inte funkat att ha barn i sängen som drar i mig/puttar/klappar/osv. Jag får inte sova någonting alls då. Och jag tror verkligen vi kan lära barnen det, eller ja, att det också är bra, kanske, att lära barnen att vi också är människor med känslor och behov liksom. Verkligen ingen kritik till er alls, bara lite random tankar då jag helt enkelt inte fungerar så bra som du verkar göra, supermorsa typ.

 

[Guldaskig]

Tipsar om boken ”Somna utan gråt”, den hjälpte oss mycket med mellanbarnet som hade jättesvårt att somna på annat sätt än i famnen.

 

[Nordthor]

Tipsar om boken ”Somna utan gråt”, den hjälpte oss mycket med mellanbarnet som hade jättesvårt att somna på annat sätt än i famnen.

Har också fått tips om den men den verkar vara jättesvår att hitta!

 

[Guldaskig]

Har också fått tips om den men den verkar vara jättesvår att hitta!

Jag köpte min begagnad faktiskt, tror jag hittade den på Tradera tillslut. Ska se om jag kan hitta den hemma…

 

[CaisaCax]

Finns begagnade att hitta på Bokbörsen!

https://www.bokborsen.se/?qt=Somna utan gråt

 

[Lickety]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

I början när jag ammade hade vi sonen i spjälsäng bredvid vår säng, om jag inte somnade och missade att lyfta tillbaka honom eller så.

När han blev äldre, kring 1,5 års ålder, så fick han ha spjälsängen i sitt rum.

Där ställde vi en säng utan ben bredvid spjälsängen, som vi kunde ligga i om han hade svårt att somna eller var ledsen/sjuk etc. Vi plockade sällan upp honom ur spjälsängen, man kan ju både klappa och trösta utan att plocka upp barnet. I ungefär samma veva fick han börja somna själv, dock går vi alltid in till honom fortfarande om han ropar på oss.

Detta har fungerat bra för oss, eftersom han somnar lätt själv, sover bra och har mkt få uppvak.

Alla i vår familj blir vrak av sömnbrist, så att alla ska sova så bra som möjligt är helt nödvändigt.

 

[vemsomhelst123]

I början när jag ammade hade vi sonen i spjälsäng bredvid vår säng, om jag inte somnade och missade att lyfta tillbaka honom eller så.

När han blev äldre, kring 1,5 års ålder, så fick han ha spjälsängen i sitt rum.

Där ställde vi en säng utan ben bredvid spjälsängen, som vi kunde ligga i om han hade svårt att somna eller var ledsen/sjuk etc. Vi plockade sällan upp honom ur spjälsängen, man kan ju både klappa och trösta utan att plocka upp barnet. I ungefär samma veva fick han börja somna själv, dock går vi alltid in till honom fortfarande om han ropar på oss.

Detta har fungerat bra för oss, eftersom han somnar lätt själv, sover bra och har mkt få uppvak.

Alla i vår familj blir vrak av sömnbrist, så att alla ska sova så bra som möjligt är helt nödvändigt.

Jag är helt enig. Och vi har ”tränat” barnet att sova och somna själv genom att göra det till rutinen. Då sover vi bäst, det är det viktigaste. Mitt barn har sovit själv sen start och i eget rum sen hon var 6 månader, hon kan inte somna i vår säng trots att hon försöker ibland. Någon enstaka gång har hon gått i sömnen och lagt sig hos mig och sen ifrågasatt mig och varför jag lagt henne där och en gång när hon hade hög feber somnade hon hos oss efter att hon vaknat på morgonen. Men hon vill sova själv för den rutinen har vi haft alltid.

 

[vemsomhelst123]

När vi pratade om att ge tillgång till sin kropp eller inte så pratade vi om att dottern, sina sämre nätter, kan ligga och pilla på armbågen nästan hela natten. Hon brukar pilla på våra händer, underarmar och armbågar och i de flesta fall har jag inget emot det alls. Men när hon sover dåligt gör hon det halvt i sömnen hela natten och det blir oerhört obehagligt tillslut. Jag brukar få rulla in mig i täcket så hon inte kommer åt mig men då vaknar hon. Så då var psykologens idé att det vore bättre om hon hittar samma trygghet i någonting annat - en nalle. Också för att vi ska kunna sluta samsova med henne och hon har någonting att pilla på när hon vaknar till om nätterna. Men hon var lite hård, jag uppfattade det som att vi ska förbjuda det helt. Jag tänker att vi kan försöka introducera nalle på nätterna, men gosar hon på det sättet på dagarna gör det inget. Det är väl bra att ha både och?

Gällande sonen så behöver han vankas på just nu. Länge. Han börjar dessutom bli tung och stark och jag orkar inte alltid. Eftersom hans sömn varit väldigt dålig hela hans korta liv hittills så märker jag också att det är triggande när han börjar sprattla och kasta sig runt. Vi har gjort det här så mycket och det har varit så slitsamt att hela min kropp vill skrika när han sätter igång. Maken tog upp detta på hans 10-månaders kontroll och läkaren sa då att sannolikt vill han somna på det sättet som han är van vid att somna, så det kan vara en idé att försöka få in nya rutiner. Barnpsykologen sa väl egentligen samma sak men tyckte att vi skulle riva av plåstret direkt och inte låta honom lämna spjälsängen. Hon sa att han kommer bli arg. Att det kan ta en timme i början. Hon sa även att vi kunde flagga för våra grannar att vi håller på att ställa om nu och att det kan skrikas 2-3 veckor. Tydligen har hon haft fall där grannarna ringt soc Där kände jag bara STOPP.

MEN det jag tar med mig från besöket är att vi faktiskt också har makt att påverka hur vi vill ha det. Jag tänker att vi ska testa introducera nalle till dottern igen. Jag har vid några tillfällen i veckan sagt att hon får hålla handen i stället och hon har lyssnat på det. Ibland tror jag vi underskattar våra barn lite.

Sonen ska vi träna att somna i egen säng, men vi tar det bit för bit. Nu har vi försökt vanka lite kortare stund och sen lagt ner honom fortfarande vaken och klappat på honom där. Jag tänker att vi tar det blir för bit. Om han blir ledsen får han komma upp en stund och sen testar vi igen. Sen tycker jag att det är mysigt med närhet, så det finns inget egenvärde i att de ska sova i egna sängar hela tiden. Men om vi stöter på problem med sömnen, som vi gjort nu, ja då får vi ju testa nåt nytt. Men de ska alltid vara välkomna i famnen när de behöver.

Jag tycker det låter jättebra, hur vill vi ha det och vad kan vi göra åt det, rutinerna äger man ju som vuxen. Sen är sk ”sömnträning” tidskrävande men i slutändan vinner man den där tiden och orken är min uppfattning

 

[Lickety]

Jag är helt enig. Och vi har ”tränat” barnet att sova och somna själv genom att göra det till rutinen. Då sover vi bäst, det är det viktigaste.

Ja, vi tränade också in det som rutin helt medvetet. Efter att man läst saga och nattat så har han somnat själv inom några minuter som regel.