Mammaprylen... är den så himla kul?

[ako]

Jag tycker att du ska ta och läsa lite mer av tråden än "lite här och där" eftersom du inte har förstått så mycket av det jag har skrivit.

@Comatose , jag har läst ditt ursprungsinlägg och flera av dina följdinlägg och en hel del av svaren du fått, så jag tror jag har en skaplig bild även om jag inte lusläst hela tråden... Fast förstås enkelt för dig att avfärda mitt inlägg med att "jag ju ändå inte läst ordentligt" ...

 

[Comatose]

@Comatose , jag har läst ditt ursprungsinlägg och flera av dina följdinlägg och en hel del av svaren du fått, så jag tror jag har en skaplig bild även om jag inte lusläst hela tråden... Fast förstås enkelt för dig att avfärda mitt inlägg med att "jag ju ändå inte läst ordentligt" ...

Njäe, det var ju du själv som skrev att du inte hade läst, så om du ska "citera", så ska du väl citera dig själv?

Det är så många punkter som du missförstått på, så istället för att jag ska sammanfatta tråden i ett svar till dig tänkte jag att det var enklare att du faktiskt läste den.

 

[Lamborghini]

Jag noterar mest en härlig polarisering i den här tråden, där den ena sidan hävdar "förakt!" och sedan skuldbelägger i stället för att se att det faktiskt finns en stark oro för att förlora sig själv hos den andra sidan. Jag tycker att det är väldigt osympatiskt av flera av mammorna som har svarat i tråden.

Mammarollen kan väl ändå inte vara så trång att det inte finns utrymme för något annat?
Det vore verkligen sorgligt.

Det känns väldigt stereotypt och snävt och som att det finns någon slags heder eller kod att upprätthålla och bevara. Utifrån tycker jag än så länge att det verkar ganska hemskt, ärligt talat. Att tillvaron och hela världen krymper så att den ryms i princip innanför hemmets väggar. Och så ska jag gå där med mitt barn och vara salig och njuta av all egentid vi har (särskilt på nätterna). Att jag bara umgås med likasinnade eftersom jag inte längre kan relatera till barnlösa personer och deras liv och deras val och deras tankar, och eftersom de inte kan förstå vem jag har förvandlats till.

Jag och min man pratar mycket en hel del om det här, det är ju inte så himla många veckor kvar tills vi står där och tar våra första andetag som föräldrar och hela världen förväntas förändras på en sekund. Det är jäkligt läskigt, och det är tråkigt att så många i tråden förminskar det.

Allt löser sig om man vill! Åt ena eller andra hållet Vill man isolera sig gör man det! Utan att ens vänner ska förakta en för då är de inga o ha, tycker jag.

Jag kunde inte gå första veckorna, klart jag inte hade nån lust att träffa folk ute på stan.

 

[cirkus]

Ja precis. Även om jag såhär i efterhand inser att frågan är dumt ställd. För de som blev barn/egocentriska (oavsett hur de hade tänkt kring saken innan) är nog inte alls medvetna om det. Tror jag.

(... Vilket i och för sig gör mig nervös, för då kan ju vad som helst hända utan att man ens vet det!)

Fast spelar det nån roll om du nu råkar bli barncentrisk? Mer än att du NU tycker det är drygt med såna, blir du väl sån tycker du antaligen att det är ett normaltillstånd just där och då. Jag kan liksom inte tänka mig att du blir sån och sen lider av det..då hade du ju inte tillåtit dig att va så

 

[Comatose]

Fast spelar det nån roll om du nu råkar bli barncentrisk? Mer än att du NU tycker det är drygt med såna, blir du väl sån tycker du antaligen att det är ett normaltillstånd just där och då. Jag kan liksom inte tänka mig att du blir sån och sen lider av det..då hade du ju inte tillåtit dig att va så

Förutom att jag inte vill vara en sådan person, tror jag inte heller att det skulle vara till gagn för mitt förhållande till min sambo, till mitt barn, eller till mina vänner. Det räcker som argument för mig.

Lite konstigt resonemang, tycker jag. Som att det inte spelar nån roll hur man beter sig mot andra människor, bara man är nöjd själv?

 

[Comatose]

Allt löser sig om man vill! Åt ena eller andra hållet Vill man isolera sig gör man det! Utan att ens vänner ska förakta en för då är de inga o ha, tycker jag.

Jag kunde inte gå första veckorna, klart jag inte hade nån lust att träffa folk ute på stan.

Men jag pratar inte om att träffa folk på stan hela dagarna (vilken spännande bild av mitt liv före bebis ni måste ha, som att jag inte gör annat än att sitta och sippa drinkar och kaffe på caféer varenda dag).

Jag pratar inte om att man låser in sig ett par månader när man precis kläckt, för att allt är nytt och tar tid och man blir orolig för att gå ut och/eller inte vill/orkar göra nåt annat än att pussa på sitt barn.

Jag pratar om de som aldrig kliver ur bubblan, utan år efter år fortsätter att prata sina barn jämtjämt och inbillar sig att alla andra är lika intresserade av senaste snuvan som de är.

 

[cirkus]

Förutom att jag inte vill vara en sådan person, tror jag inte heller att det skulle vara till gagn för mitt förhållande till min sambo, till mitt barn, eller till mina vänner. Det räcker som argument för mig.

Lite konstigt resonemang, tycker jag. Som att det inte spelar nån roll hur man beter sig mot andra människor, bara man är nöjd själv?

Jag förstår ju att du är rädd för att bli sån. Jag tror risken är rätt så liten faktiskt.

Samtidigt så tycker jag nog att om du plötsligt märker att ditt liv kretsar runt bebin och inget annat så ska du inte vara sträng mot dig själv utan inse att det blev inte som du hade tänkt och trott från början. Å andra sidan så är jag övertygad om att du kommer att kunna hejda dig ifall att det blir så.

Det är ju klart att det spelar roll hur man är mot sin omgivning men det spelar ju också roll hur man förhåller sig till sig själv och eventuella förändringar.

 

[cirkus]

Jag pratar om de som aldrig kliver ur bubblan, utan år efter år fortsätter att prata sina barn jämtjämt och inbillar sig att alla andra är lika intresserade av senaste snuvan som de är.

Lite generellt sådär - jag tror att de som fortsätter att befinna sig i bubblan kanske aldrig ens reflekterar över hur de är gentemot andra människor, de kanske är likadana oavsett ämne. Jag tänker till exempel på de i stallet som alltid maler på om sina hästar helt utan att känna av om mottagaren är intresserad...

 

[Sunshine]

Men jag pratar inte om att träffa folk på stan hela dagarna (vilken spännande bild av mitt liv före bebis ni måste ha, som att jag inte gör annat än att sitta och sippa drinkar och kaffe på caféer varenda dag).

Jag pratar inte om att man låser in sig ett par månader när man precis kläckt, för att allt är nytt och tar tid och man blir orolig för att gå ut och/eller inte vill/orkar göra nåt annat än att pussa på sitt barn.

Jag pratar om de som aldrig kliver ur bubblan, utan år efter år fortsätter att prata sina barn jämtjämt och inbillar sig att alla andra är lika intresserade av senaste snuvan som de är.

Men hur gamla ar barnen till foraldrarna som du tanker pa? Jag tror inte jag kanner en enda som ar sa som du beskriver efter att deras barn fyllt fem - alternativt efter att barn nummer tva har kommit. Det brukar rora sig om forstagangsforaldrar som uppehaller sig i den dar bubblan under en langre period. Och varfor sager du inte ifran om det stor dig sa? Dina vanner borde kunna ta det, och ar det mera ytliga bekanta sa ar det val bara att sluta umgas en period om det ar sa jobbigt...

Jag kan saga att for egen del pratar jag nog mer om hastarna an barnen, rent generellt, men det ar nog for att manga av mina vanner har hast och de flesta har langt mycket aldre barn an mina sa vi ligger inte i fas riktigt. Men det ar ocksa sa att precis som Mabuse skrev tidigare, sa ar aven jag mer eller mindre trott mest hela tiden och orkar liksom inte riktigt engagera mig i mer an jag maste, plus att det kanns som om den eviga tidsbristen gor att man inte hinner kolla nyheterna, fordjupa sig i dagstidningar, bocker, debatter etc pa samma satt som forut.

Men det ar ju en tidsperiod som gar over - och darfor har jag stort overseende med folk om de snoar in pa sina barn... battre att de pratar om dem och engagerar sig i dem an det motsatta, tanker jag!!

 

[Comatose]

Men hur gamla ar barnen till foraldrarna som du tanker pa? Jag tror inte jag kanner en enda som ar sa som du beskriver efter att deras barn fyllt fem - alternativt efter att barn nummer tva har kommit. Det brukar rora sig om forstagangsforaldrar som uppehaller sig i den dar bubblan under en langre period. Och varfor sager du inte ifran om det stor dig sa? Dina vanner borde kunna ta det, och ar det mera ytliga bekanta sa ar det val bara att sluta umgas en period om det ar sa jobbigt...

Jag kan saga att for egen del pratar jag nog mer om hastarna an barnen, rent generellt, men det ar nog for att manga av mina vanner har hast och de flesta har langt mycket aldre barn an mina sa vi ligger inte i fas riktigt. Men det ar ocksa sa att precis som Mabuse skrev tidigare, sa ar aven jag mer eller mindre trott mest hela tiden och orkar liksom inte riktigt engagera mig i mer an jag maste, plus att det kanns som om den eviga tidsbristen gor att man inte hinner kolla nyheterna, fordjupa sig i dagstidningar, bocker, debatter etc pa samma satt som forut.

Men det ar ju en tidsperiod som gar over - och darfor har jag stort overseende med folk om de snoar in pa sina barn... battre att de pratar om dem och engagerar sig i dem an det motsatta, tanker jag!!

Jo, fast nu handlar inte tråden om att jag beklagar mig över mina ”jobbiga kompisar” utan att jag själv ska bli förälder och funderar kring hurdan sådan jag vill vara. Därför undrade jag hur ni tänkte innan ni fick barn, och om de tankarna skilde sig från hur ni faktiskt blev.
Situationen jag berättade om i första inlägget handlade för övrigt om en klassträff med folk jag inte träffat på tio år, och mest troligt inte heller kommer att träffa de tio nästkommande.
Jag vet hur jag inte vill bli (vilket ni bara får acceptera, min idealbild av en mamma är inte någon som helt går upp i sina ungar, det är helt okej med mig om någon annan tycker annorlunda – såklart). Jag vill inte ens bli sån i "bara" fem år, eller tills jag får mitt andra barn. Jag vill inte vara sån alls.
Det är inte heller frågan om att jag antingen skulle bli mamazilla eller börja festa varje helg, tok-zumbadansa till senaste Beyoncé och lämna bort mitt barn till främmande barnvakter som jag hittat på Blocket. Så är icke heller fallet med någon av mina vänner, eller gamla klasskompisar.

 

[Comatose]

Lite generellt sådär - jag tror att de som fortsätter att befinna sig i bubblan kanske aldrig ens reflekterar över hur de är gentemot andra människor, de kanske är likadana oavsett ämne. Jag tänker till exempel på de i stallet som alltid maler på om sina hästar helt utan att känna av om mottagaren är intresserad...

Mjäe, jag skulle kanske gissat det jag med, men en av mina bästa vänner började oprovocerat berätta om sonens potträning när jag stod på tunnelbanan härom dagen (mycket toalettdetaljer som halas upp här, känner jag!) Efter det fortsatte hon att prata om vilket dagis de valt, för- och nackdelar.

Hon har aldrig varit sådan innan, självupptagen, hon har bara... blivit lite...annorlunda än hon var tidigare. Därför undrar jag ju...

 

[Amha]

Mjäe, jag skulle kanske gissat det jag med, men en av mina bästa vänner började oprovocerat berätta om sonens potträning när jag stod på tunnelbanan härom dagen (mycket toalettdetaljer som halas upp här, känner jag!) Efter det fortsatte hon att prata om vilket dagis de valt, för- och nackdelar.

Hon har aldrig varit sådan innan, självupptagen, hon har bara... blivit lite...annorlunda än hon var tidigare. Därför undrar jag ju...

Jag vet inte hur det var innan med din vän men jag fick höra allt om släktens barn med detaljer när jag blev gravid. Att vi skulle ha barn innebar tydligen att jag brydde sig om vad den och den gjorde som barn för 40 år sedan. Det verkar vara nåt man får stå ut med.

Kan du inte kommentera det med ett "vad roligt med potträningen men detaljerna kan du bespara mig"? Håller själv på med potträning och jag hoppas innerligt att jag inte delar med mig av för mycket detaljer till de som inte bryr sig däremot är det stort för mig och jag berättar gärna för vänner att tös har börjat med det, om det är sådana som tidigare visat intresse för mitt barn dvs. Det finns ju de som inte intresserar sig mer än allmänt "hur går det?" och gullar när de ses och då undviker jag att berätta sånt de förmodligen inte har intresse av.

 

[Hiddeous]

Förutom att jag inte vill vara en sådan person, tror jag inte heller att det skulle vara till gagn för mitt förhållande till min sambo, till mitt barn, eller till mina vänner. Det räcker som argument för mig.

Då har jag några konstruktiva förslag till dig, som effektivt förhindrar att du går in i babybubblan:

* Dela föräldradagarna rakt av.
* Delamma om du kan och låt mannen ta delar av nätterna. Väldigt skönt för dig också!
* Dela på vabb.
* Jobba deltid under föräldraledigheten, så du håller kontakten med omvärlden.
* Vänj bebisen vid att andra pysslar och håller på med den om det går. Då blir det lättare att lämna bort den lilla om du behöver barnvakt.
* Återuppta sexlivet så snart som möjligt.

Egentligen tror jag att du har snöat in på fel spår. Det är inte mammabubblan som är hotet mot din relation. Det är sömnbrist i kombination med en ojämn fördelning av hushållsarbetet som får relationen att spricka. Kvinnor som uppehåller sig i mammabubblan lever förvisso ofta väldigt traditionellt, men tycks stortrivas med detta. Gör man inte det, är risken för gräl om disk och så vidare rätt stor om man inte på förhand har gjort upp om det praktiska när bebisen kommer.

 

[Comatose]

Jag har inte ”snöat in på någonting alls egentligen, det här är någonting som jag diskuterar med en grupp personer på ett hästforum på internet, inget jag tänker på hela tiden. Men din checklista är jättebra och den planerar jag att följa, förutom att min sambo antagligen kommer att vara mer föräldraledig än jag. Det funkar bättre med hans jobb än med mitt.

 

[Jozze]

Ett effektivt sätt att inte hamna i en bebisbubbla verkar vara att låta den andra föräldern vara ledig från början. Antingen på deltid, som Hiddeous säger, eller på heltid som min sambo, pappan till @LadyCovergirl s dotter och så även @Tassetass sambo. Jag är så långt från en bebisbubbla man kan komma tror jag. Mitt liv består av jobb och pendling. Från dotterns födsel fram till terminsslut bestod det av plugg och pendling. Men det är på gott och ont. Jag ser fram emot när jag ska vara föräldraledig nästa sommar och åtminstone kan peta lite på den där bubblan.

 

[Hiddeous]

förutom att min sambo antagligen kommer att vara mer föräldraledig än jag. Det funkar bättre med hans jobb än med mitt.

Ännu bättre ju! Och ångrar du dig är det bra om du försöker ha dagar sparade så att du kan ta ut dem senare. Kanske vill ni bo utomlands några månader, eller resa, eller ta ett extra långt lov.

 

[Hiddeous]

Ett effektivt sätt att inte hamna i en bebisbubbla verkar vara att låta den andra föräldern vara ledig från början.

Ja, det är nog definitivt det bästa sättet. Men då drar barnet ett kortare strå som inte får möjligheten att bli ammat. Visst, ersättning fungerar. Men bröstmjölk är verkligen rena medicinkuren och den enda drycken i världen som är ämnad för människor. Så kan man ge det till sin bebis ska man inte skippa det för mammabubblans skull, tycker jag.

 

[Teilani]

Mjäe, jag skulle kanske gissat det jag med, men en av mina bästa vänner började oprovocerat berätta om sonens potträning när jag stod på tunnelbanan härom dagen (mycket toalettdetaljer som halas upp här, känner jag!) Efter det fortsatte hon att prata om vilket dagis de valt, för- och nackdelar.

Hon har aldrig varit sådan innan, självupptagen, hon har bara... blivit lite...annorlunda än hon var tidigare. Därför undrar jag ju...

Äh, det där är inget! När bebin väl kommer så kommer alla som åker tunnelbana med er vilja kika ner i vagnen och ställa intima frågor om ammning. Det tycker jag är mycket jobbigare än att en kompis pratar lite för länge om sitt eget barn.

 

[Thaliaste]

Innan jag blev förälder ägnade jag massor av tid åt att analysera hur jag skulle bli som förälder. Fast huvudsakligen från barnets perspektiv och möjligen min mans. Vänner var naturligtvis viktiga, liksom fritidsintressena och jobbet, men mina tankar var alltid främst hos barnet. För mig var och är "umgängesperspektivet" (här främst ur barnlösas perspektiv) alltid en perifier fråga.

Jag förstår inte riktigt vad du vill säga? Det handlar ju här inte främst om att vara till lags för de barnlösas skull, utan om att man själv vill vara med än bara mamma. Det är jättebra att din variant av föräldraskap känns bra för dig, men för mig känns det som en alltför trång roll att mitt liv enbart ska kretsa runt mitt barn om jag blir mamma. Jag har fler egenskaper än så, och de vill jag behålla även efter att ha blivit förälder.

 

[Thaliaste]

Och angående ditt s k ointresse för barn och föräldraskap, och som jag uppfattar det, raljerande över/förakt för föräldrar som intresserar sig för barn, så tycker jag du ska prova att tänka från andra hållet; Hur värdefull tror du att man som barn vill känna sig för sin förälder? Om man är så ointresserad av barn att man inte vill prata om dem med dina vänner och inte vill ha med sig dem och dessutom tycker att man ska leva sitt liv precis som tidigare med samma prioriteringar etc, så varför skaffa barn alls? Att bli förälder ÄR stort och SKA vara stort, för man får ju faktiskt en annan människas liv i sina händer, och för att förvalta detta väl behöver de allra flesta faktiskt ändra på sin vardag och sina prioriteringar på något vis.

Att man förutom att vara förälder också är sin egen person och intresserar sig för annat är så klart viktigt och sunt på alla sätt, och den där "bäbisbubblan" kommer ju de allra flesta ur efter ett tag. Men att ha barn är intensivt och dominerar livet ganska rejält, och att man då skulle vara ointresserad av det hela känns mest nonchalant tycker jag?

Men hur läser du? Varifrån har du fått att @Comatose skulle vara ointresserad av sitt barn? Eller inte vilja prata om det med sina vänner? Eller ha med dem? För att själv slänga kängor om att hon raljerar och föraktar andra föräldrar så tycker jag att det är rätt oschysst av dem att insinuera att hennes barn inte kommer att känna sig värdefullt. Läs om och läs rätt.