H
Hitech
nu är det snart dags...
jag måste säga hejdå till min bästa vän, och det är mitt fel att hon har fått lida denhär tiden. förlåt, men jag måste skriva av mig nu...
det började år 2000-01 då grannen hade åkt på semester och han som skulle mata grannens katter inte kom. Då fick vi besök av grannkatterna, som mjauade av hunger. Vi hade inte hjärtat att låta de svälta, så vi matade dem och sedan ville de inte gå tillbaka. När grannen överlämnat katterna till oss fick vi två bästa kompisar.
Sommaren -01 fick honan kattungar med en kull på fem små varelser. Tyvärr överlevde bara två av ungarna, vad jag vet. Efter ungarna var sålda bestämde mamma att vi skulle ge henne p-piller, så vi inte skulle få så många kattungar. Där vi bor var det ett stort antal herrelösa katter då. Så hon fick gå på piller. Varje vecka fick jag uppgiften att kränga ner det där fördömda dödspillret i halsen på henne, för hon var tilldelad som min katt. Stackars Tekla, det är så hon heter.
Så förra sensommaren hittade vi en knöl runt hennes ena spena. Jag var förståss orolig att det kunde vara cancer. Vi lät det gå en vecka eller så, men knölen var kvar, och hade vuxit lite. Pappa kollade upp på Internet och bekräftade vad det var vi trodde det kunde vara. Cancer, som hon fått av pillrena. Veterinären kollade upp det och ja, det var det. Hon opererades och steriliserades. Vi hoppades på att det hade lyckats och cancern skulle vara borta, men senare på våren hade knölen kommit tillbaka. Vi kollade upp det igen och veterinären gav en tidsperiod på 3 månader till 3 år. Nu är knutan överväxt, hon har fått ett sår på knutan och hon kan inte låta bli att slicka på det. Hon har majuat någon gång om man rört lite för hårt på hennes mage och såret varar litegrann. åh, det känns som om det var mitt fel alltihopa! jag känner mig som någon som blivit anklagad för djurplågeri för att man inte har haft tillräkliga kunskaper. jag känner mig som en svikare... hon är min absoluta bästa kattkompis jag någonsin haft.
Så vi har bestämt att hon måste nog snart ta och gå. Jag kan inte förstå att den lilla ängeln som brukar sova på min mage snart måste gå bort mot sin vilja, för det känns som om hon vill fortfarande leva. Pappa säger att det kan vara en hälsorisk för oss också när hon har det där öppna såret…
men när den stunden kommer, kan man göra så att veterinären kommer till gården och tar bort henne, även om det gäller en katt? För hon gillar verkligen inte att åka bil, och jag vill inte att hon ska bli uppstressad de sista minuterna i sitt liv. Hur ska jag göra så att dehär veckorna ska bli så bra som möjligt för henne? Hjälp mig, kära bukare!
Har ni fått ta bort en kattkompis? Hur klarade ni av det? Hur klarade ni av att ta beslutet? Jag vill jättegärna höra era berättelser. var inte rädda för att skriva.
Kram.
jag måste säga hejdå till min bästa vän, och det är mitt fel att hon har fått lida denhär tiden. förlåt, men jag måste skriva av mig nu...
det började år 2000-01 då grannen hade åkt på semester och han som skulle mata grannens katter inte kom. Då fick vi besök av grannkatterna, som mjauade av hunger. Vi hade inte hjärtat att låta de svälta, så vi matade dem och sedan ville de inte gå tillbaka. När grannen överlämnat katterna till oss fick vi två bästa kompisar.
Sommaren -01 fick honan kattungar med en kull på fem små varelser. Tyvärr överlevde bara två av ungarna, vad jag vet. Efter ungarna var sålda bestämde mamma att vi skulle ge henne p-piller, så vi inte skulle få så många kattungar. Där vi bor var det ett stort antal herrelösa katter då. Så hon fick gå på piller. Varje vecka fick jag uppgiften att kränga ner det där fördömda dödspillret i halsen på henne, för hon var tilldelad som min katt. Stackars Tekla, det är så hon heter.
Så förra sensommaren hittade vi en knöl runt hennes ena spena. Jag var förståss orolig att det kunde vara cancer. Vi lät det gå en vecka eller så, men knölen var kvar, och hade vuxit lite. Pappa kollade upp på Internet och bekräftade vad det var vi trodde det kunde vara. Cancer, som hon fått av pillrena. Veterinären kollade upp det och ja, det var det. Hon opererades och steriliserades. Vi hoppades på att det hade lyckats och cancern skulle vara borta, men senare på våren hade knölen kommit tillbaka. Vi kollade upp det igen och veterinären gav en tidsperiod på 3 månader till 3 år. Nu är knutan överväxt, hon har fått ett sår på knutan och hon kan inte låta bli att slicka på det. Hon har majuat någon gång om man rört lite för hårt på hennes mage och såret varar litegrann. åh, det känns som om det var mitt fel alltihopa! jag känner mig som någon som blivit anklagad för djurplågeri för att man inte har haft tillräkliga kunskaper. jag känner mig som en svikare... hon är min absoluta bästa kattkompis jag någonsin haft.
Så vi har bestämt att hon måste nog snart ta och gå. Jag kan inte förstå att den lilla ängeln som brukar sova på min mage snart måste gå bort mot sin vilja, för det känns som om hon vill fortfarande leva. Pappa säger att det kan vara en hälsorisk för oss också när hon har det där öppna såret…
men när den stunden kommer, kan man göra så att veterinären kommer till gården och tar bort henne, även om det gäller en katt? För hon gillar verkligen inte att åka bil, och jag vill inte att hon ska bli uppstressad de sista minuterna i sitt liv. Hur ska jag göra så att dehär veckorna ska bli så bra som möjligt för henne? Hjälp mig, kära bukare!
Har ni fått ta bort en kattkompis? Hur klarade ni av det? Hur klarade ni av att ta beslutet? Jag vill jättegärna höra era berättelser. var inte rädda för att skriva.
Kram.
