Bukefalos 28 år!

Mat och hälsa... Vad ska vi göra åt det här?!

Fast det är väl inte så att bara för att man vill gå ner nåt kilo så är man automatiskt suicidal? Eller har psykiska problem?
Fattar inte riktigt meningen med tråden? Vissa är smala, vissa är feta. Ja man kan vara osund både fysiskt och psykiskt oavsett om man är smal eller fet.

Sen är det tydligen helt ok att kommentera en smal person, men absolut inte en fet person. Smartast hade kanske varit att ge fan i att kommentera andras vikt öht.
 
Fast det är väl inte så att bara för att man vill gå ner nåt kilo så är man automatiskt suicidal? Eller har psykiska problem?
Fattar inte riktigt meningen med tråden? Vissa är smala, vissa är feta. Ja man kan vara osund både fysiskt och psykiskt oavsett om man är smal eller fet.

Sen är det tydligen helt ok att kommentera en smal person, men absolut inte en fet person. Smartast hade kanske varit att ge fan i att kommentera andras vikt öht.

Håller med om det sista.
Verkar som om det ena är okej men det andra inte, ska man få någon att må skit över hur dom ser ut bara för att man kanske inte är likadan?
 
Fast det är väl inte så att bara för att man vill gå ner nåt kilo så är man automatiskt suicidal? Eller har psykiska problem?
Fattar inte riktigt meningen med tråden? Vissa är smala, vissa är feta. Ja man kan vara osund både fysiskt och psykiskt oavsett om man är smal eller fet.

Sen är det tydligen helt ok att kommentera en smal person, men absolut inte en fet person. Smartast hade kanske varit att ge fan i att kommentera andras vikt öht.

Jag antar att det var någon form av svar/halvt svar till mig eftersom jag tog upp det här om att vara suicidal. Så jag får väl förtydliga mig själv lite grann:

Det jag menar är att det gömmer sig mycket mer i en människa än det vi ser. Och nej, det är inte OK att döma en annan person oavsett om den är smal eller fet, kort eller lång. Men vi gör det, uppenbarligen. Frågan har ju tagits upp flera gånger i tråden "Varför ska man vara nöjd med att vara ohälsosam?" - och jag undrar VARFÖR INTE? Och det jag pratar om handlar inte om kilon hit eller dit. Det handlar inte om det vi ser utanpå - det handlar om det som sker inuti. För är det något som påverkar det yttre till lite småvågor utanpå, tro fan att det hos många pågår tsunamis inuti.

Och nej, man får inte automatiskt psykiska problem eller blir suicidal av att vilja gå ned något kg. Däremot orsakar samhällets ideal och dömande att det uppstår problem som i slutänden bidrar till att en person får psykiska problem eller blir suicidal. Människor tar sig rätten att bestämma hur en annan människa ska se ut och det är ett problem. Hur tror du ätstörningar uppstår? Och hur många övriga psykiska problem tror du inte går hand i hand med just ätstörningar? En ätstörning kan uppstå av att en människa blir nedtryckt av andra människor som anser sig äga rätten att bestämma hur människan ska se ut och vara, eller så uppstår den av att människan själv har stora krav på hur denne själv ska se ut och vara.

Leder det till suicid så har det gått långt - ja. Men det börjar ju någonstans också, eller hur?

En 13-årig tjej tog livet av sig här för något år sedan. Hoppade framför tåget. På grund av sexuella trakasserier och mobbning. Människor som ansåg sig rätten att döma henne och hennes utseende. Att någon drabbas av anorexia och svälter sig själv till döds handlar ju i grunden om det psykiska - personen tycker inte att det är ok att se ut som den gör för att personen själv eller omgivningen/samhället/media ger en bild av att det inte är ok. Inte av att det var "fysiskt ohälsosamt att vara överviktig".

Hänger ni med i var jag försöker komma någonstans eller har min babbelhjärna tagit över helt? Jag skulle kunna skriva en roman om detta men det orkar ju ingen läsa :cautious:
 
Sen är det tydligen helt ok att kommentera en smal person, men absolut inte en fet person. Smartast hade kanske varit att ge fan i att kommentera andras vikt öht.


Men det där med att det skulle anses okej att kommentera en smal person men inte en tjock person är kanske inte så konstigt ändå. Det har ju att göra med att vara smal är eftersträvansvärt, ett ideal, något att sträva mot, ett tecken på styrka. Och kritisera "uppåt" är ju generellt sett okej.
Att vara tjock står ju för motsatsen, tecken på svaghet och allt det där. Och man sparkar ju inte på den som ligger, lite så tror jag.

Men jag håller naturligtvis med dig om man ska ge faan att kommentera andra människor vikt!:rage:
 
Självklart @LindgrenV är det onödigt att kommentera (unga) människors utseende på ett dömande sätt. Och ja det kan absolut leda till dåligt mående och kanske till och med suicidala tankar.
 
Kanske ett sidospår (eller ett inlägg kring tjejen som kallades för disksvamp):

När jag pratar med folk om att jag kanske vill ändra något utseendemässigt så är alltid svaren "men det tycker inte killar är snyggt" eller "men din kille tycker säkert du redan är fin." Vad faan har det med saken att göra? Kan jag inte vilja ändra på saker för min egen skull? Måste allt alltid kretsa kring om en kille godkänner det eller inte?
 
Kanske ett sidospår (eller ett inlägg kring tjejen som kallades för disksvamp):

När jag pratar med folk om att jag kanske vill ändra något utseendemässigt så är alltid svaren "men det tycker inte killar är snyggt" eller "men din kille tycker säkert du redan är fin." Vad faan har det med saken att göra? Kan jag inte vilja ändra på saker för min egen skull? Måste allt alltid kretsa kring om en kille godkänner det eller inte?

Det är så sjukt frustrerande att vi kvinnor förväntas att enbart agera så vi kan få det manliga godkännandet. Att det är något att eftersträva. Fuck it!

Och för att anknyta lite mer till TS. Jag blir så innerligt, otroligt irriterad på att folk ens ser det nödvändigt att kommentera andra människors vikt, varesig de är smala, mellan (gillar inte ordet normalviktig, det är lika normalt att vara smal eller tjock) eller tjocka. Det är väl lika hälsofarligt att dricka bärs eller röka hela tiden, och iallafall jag hör inte kommentarer om det i alls samma utsträckning som (":nailbiting: Du är TJOCK, du måste TRÄNA, du kan DÖ"). Överallt hörs det. Folk talar om dieter, träning och ideal på ett ytterst ohälsosamt sätt. Lägger skuld på människor som är överviktiga (fatshaming, går att googla på och få upp mycket intressanta texter). Det hade varit en DRÖM om folk kunde sluta kommentera andras kroppar. Även om "det är med välmening".
 
Visst kan man tycka om sig själv som man är men inlägget var ju ett svar på att hälften av alla tjejer är feta trots normalt BMI. För mkt fett är INTE hälsosamt och leder till ökad risk för sjukdomar. Därför kanske man inte borde vara nöjd om man hAr en ohälsosam vikt

Men alltså... Hälsosamt, ohälsosamt, patriarkat, skeva kroppsbilder, normala kroppsbilder, fett, muskler eller plast. Att ta runt armen på någon och bestämma personens fettprocent till "disksvamp" är fräckt, vetenskapligt inkorrekt utfört och är inget annat än ett svar på "varför är Chilis ex en tölp?".

Jag förstår vad Chili ville säga, men jag förstår även varför folk reagerar. Skulle någon komma och ta mig runt överarmen och mena att jag är fet för att den känns som en disksvamp, skulle jag fullkomligen idiotförklara personen. Hela jag är som nygjord pannacotta just nu! Det finns många anledningar till varför, men hög fettprocent är inte en av dom. Om två dagar kan jag vakna upp med synliga magrutor och stenhårda lår om jag vill.

Fy fan vad korkat alltså.
 
@pulkaskurk

Det jag bemötte med mitt inlägg har ingenting med hälsa eller fettinlagring att göra utan om ideal som (allt som oftast) "omärkligt" framhävs. Att det till och med i en tråd om "hur ska vi få bort ideal" skrivs inlägg som tydligt beskriver hur man borde undvika att se ut (som kvinna då) för att möta acceptans och vad som händer om man inte gör det är för mig en gåta att inte fler ser faktiskt.

När jag väl började tänka på framhävandet av ideal så hittar jag det överallt, i alla former och typer. Jag tycker det är viktigt att försöka få andra att se samma mönster och också uppmärksammas på problemet. För jag tror inte det är beachtrådar eller reklam i sig som är grejen utan hur vi och samhället i stort anser sig ha rätten att bedöma och sortera kvinnors kroppar. Det sker hela tiden.

--

Och även om jag inte förstår varför du överhuvudtaget tar upp bukfett i en diskussion om ideal så kan jag bemöta det också! Att det hos en i övrigt frisk smal person finns så stora mängder intraperiotenalt fett (alltså fett innanför bukhinnan) att just det i sig skulle vara ett problem tror jag inte ett dyft på. Då finns det andra problem i ämnesomsättningen, hormonutsöndringen eller fetthanteringen som är ett större problem i sig och det tror jag inte man ser hos majoriteten av smala personer.

Anledningen till att just intraperiotenalt fett (framförallt hos kvinnor) är farligt är för att det signalerar om en inflammation i övriga fettväven som gör att den inte klarar av att lagra in fettet som den ska och därför börjar kroppen lagra in på "fel" ställen. Det är inte bra eftersom inflammationen gör att fettväven inte kan hantera fettet som den bör.
 
Och jag vill dessutom lägga till att det inte spelar någon roll vad syftet med uttalandet var, det skapade ett obehag hos mig jag kände att jag var tvungen att reagera på. En komplex hos mig själv är mina armar men jag har kommit så långt med mig själv att jag inser att det bara är ett komplex, min armar är fina ändå och de kommer alltid se ut som jag gör om jag inte siktar på en extremt låg fettprocent. Jag är vältränad med en frisk och fungerande både kropp och fettväv men som sagt, med fluffiga armar. Man mäter inte kroppens mående efter armmusklerna.

Hade jag för fem år sedan läst något om disksvamparmar och hur dåligt det var hade jag verkligen blivit sårad och ledsen på riktigt. Jag vill inte att andra ska behöva känna så och må dåligt och ett steg i rätt riktning är att sluta skapa en norm som man ska passa in i för att duga.
 
@Wysiwyg Wow! :bow:

Jag tog för övrigt också tag i min överarm, funderade över vad som menas med "disksvamp" och sen bestämde jag mig för att äh, skit jävla samma. Men många gånger har jag nypt, rynkat på näsan och fått dåligt samvete över mig själv. Gräsligt verkligen :(

Tack :)

Inte förrän det senaste halvåret har jag på riktigt börjat jobba med mina komplex. Inte så att jag har suttit inne och gömt mig tidigare men i flera år har ändå ogillandet över min egen kropp tagit mycket energi och självförtroende, helt i onödan! Och ja, det är verkligen gräsligt..
 
Jag har läst lite i beachtråden ibland. Och visst ser jag systerandan o.s.v, men samtidigt är fokus oftast på hur man ser ut. Jag tycker det är jobbigt med folk som kommenterar sina bilder med "usch, måste gå ner" då de är smalare än mig som är helt normalviktig.

Hade beachtråden enbart handlat om att folk rör på sig för att orka bättre hade jag förstått. Nu gör säkert flera så också, men fortfarande är fokus på midjemått och synliga muskler.
 
När jag väl började tänka på framhävandet av ideal så hittar jag det överallt, i alla former och typer. Jag tycker det är viktigt att försöka få andra att se samma mönster och också uppmärksammas på problemet. För jag tror inte det är beachtrådar eller reklam i sig som är grejen utan hur vi och samhället i stort anser sig ha rätten att bedöma och sortera kvinnors kroppar. Det sker hela tiden.

Precis. Det här. Idealet finns precis hela tiden, precis överallt. Sen att barnfetma är ett ökande problem säger jag inte emot. Att många ungdomar sitter framför datorn och slevar i sig chips och cola på löpande band stämmer säkert också. Men fortfarande - idealet av hur man ska vara peppras vi med hela tiden.
Sedan tror ju jag personligen att det bland de chipsätande, datorspelande ungdomarna finns många som tröstäter för att dämpa känslan av att de är otillräckliga och inte duger, inte minst på grund av sitt utseende och att de inte klarar att uppnå idealen.

Hur som helst, härifrån blir det knapplån. Häromdagen stod jag i kassakön på Ica. Jag kastade en blick på löpsedlarna på tidningsstället intill mig. Det vimlade av rubriker i stil med "Kändisarna som har blivit FETA!", "Kom i form till semestern - så viktrasar du 1 kg i veckan!", "Anna, 28 - Jag har tappat 25 kg!".

Först tänkte jag inget särskilt om det. Jaha, det är som det brukar.

Sedan tänkte jag, att för ett och ett halvt år sedan hade jag fått ångest över chokladbiten i min korg och lagt tillbaka den på hyllan. Sedan hade jag kommit hem, hoppat över middagen och istället tagit en lång joggingrunda. När jag kom hem hade jag bildgooglat efter de så kallat feta kändisarna för att se hur äckligt det såg ut och att jag minsann skulle vara bättre. För för ett och ett halvt år sedan hade jag en ätstörning, en usel självkänsla, och var som en disksvamp som sög åt mig smalhetsen och de skruvade idealen.

Och sedan tänkte jag att det var då själva fan, kanske jag ska starta en tidning? Som motvikt till smalhets och stenhårda ideal kan jag ha bilder på vackra kvinnor och män i alla storlekar på min tidning. Jag kan ha rubriker som "Så äter du för att få en god middag!", "Tyck om dig själv till semestern - så bygger du upp ditt inre på åtta veckor!", "Anna, 28 - Sedan jag lärde mig vara nöjd med mig själv mår jag mycket bättre!"

Tänk vilken trevlig tidning det hade kunnat bli.
 
Sedan tror ju jag personligen att det bland de chipsätande, datorspelande ungdomarna finns många som tröstäter för att dämpa känslan av att de är otillräckliga och inte duger, inte minst på grund av sitt utseende och att de inte klarar att uppnå idealen.

Oj vad jag tänkte till nu, har pinsamt nog aldrig ens tänkt i dom banorna. Men det känns så självklart när du säger det.
 
Intressant trådstart @_Charlotte_ :up:

Flöden och så beror ju mycket på vad man vill ha där, men helt klart är ju att det är stort. Och det är inte nyttigt. Hetsen har slagit över i att man ska träna, men ofta ser jag saker som får mig att bli orolig, när det handlar om att man ska träna till varje pris. Jag tänker på memes som säger typ jag slutar inte när min kropp vill, jag slutar när jag är klar etc. Det är för mig en osund hets. För jag tänker att det är bra om det i samhället finns en norm som säger lev sunt (för mig betyder det att äta överlag nyttigt utan att lägga för mycket tankekraft på det, träna med något en tycker är roligt på ett otvunget sätt, att man ska tycka om sig själv oavsett hur man ser ut), för att jag tror att det är bäst för samhället och måendet i stort om många strävar efter att må så. När jag var yngre var hetsen att vara smal till varje pris, sedan kom Madonna och var vältränad och smal och då vände det, sedan har träningshetsen kommit. Och det finns ju fördelar med den framför att svälta sig, men det blir ju ofta för mycket.

Jag har inte samma bild av beachtråden som du i stort, men även där finns ju tendenser som bekräftar bilden du målar upp, även om de extremaste bemöts med kloka tankar har jag ibland sett inlägg som inte är helt sunda men som inte bemöts (alltså jag har delvis samma bild som Niyama).

För mig personligen hjälper det att tänka på min kropp som ett redskap, jag har lättare att acceptera min övervikt när jag tränar och använder min kropp än när jag ser den som något som ska vara snyggt. Sedan har jag som mål att gå ner, men är rädd att vända det ätstörda beteendet till ett ännu mer skadligt ätbeteende, så kan liksom inte bara göra. Som det är nu jobbar jag på det tankemässiga, att acceptera mig för den jag är oavsett hur jag ser ut. Men det är svårt, och det kommer signaler från samhället HELA TIDEN att det är utseendet som spelar roll, inte vad jag gör med min kropp.

Men ja, hur kommer vi då ur det? Jag tror att vi måste komma ifrån den uråldriga synen att kvinnors kroppar finns till för att behaga män. Det är absurt att så många tänker mer på hur ens kropp ser ut, framförallt för mäns skull, framför vad man kan göra med den. Kan man göra allt man vill, om det nu är att bestiga berg eller att åka på Comcicon, med sin kropp så fyller den sitt syfte. Sedan tror jag ju på att en samhällsnorm med en sund syn är bättre än nuvarande träningshets, men det gäller nog att försöka få så många som möjligt att bry sig mer om sitt mående än om sitt utseende. Men ja, det är ju ett långsamt arbete. Det finns ju mer pengar att tjäna på en träningshets, det gör ju att det uppmuntras.
 
Jo, nöjd med sig själv bör man vara oavsett om man väger 40, 60, 80 eller 100 kg. För det är ju inte personen det är fel på. Personen kanske har för hög andel kroppsfett för att det ska vara riktigt sunt, då kan vikten/fettprocenten vara ett problem för personen. Men personen själv har all rätt i världen att vara nöjd med sig själv och bör vara det. För hen är alldeles utmärkt oavsett vikt.

Visst kan man vara nöjd men då kan man ju betala sina sjukvårdskostnader själv sen också när man får livsstilssjukdomar
 
Fast nu är det ju sällan 100kgs personer som lägger upp bilder på sig och tjatar över hur tjocka de är. Det är snarare de normalviktiga som tror att de borde banta ett kilo som gör det.

kl
Det går en finsk serie på tv här, där någon ska träna och äta rätt under en viss tid. Och det är ju bra, eftersom de deltagande inte lever ett sunt liv. Och visst går de ner och blir mer hälsosamma. Problemet är då de kommer tillbaka för sin sista vägning. Då står det en karl och bedömer tjejens kropp, och påpekar hur tajt rumpan blivit och visar var det ännu finns att göra. Jag började må illa då jag såg det.

Inte ett ord sades om hur mycket bättre hennes kropp mår av att få grönsaker istället för hamburgare. Nej, bara om hur mycket snyggare hon var:banghead::banghead::banghead:

DET är problemet.
 
Jag måste erkänna att jag ibland slås av tanken på att träna fram platt mage och tajt rumpa. Men oftast kan jag mota bort de tankarna med vetskapen om att jag rör på mig varje dag, och äter rätt sunt.

(omg skrev jag tajt? Vilket otroligt fult ord. Tight? Spänd?)
 
Jag tycker det är trist när det går till överdrift åt alla håll.
Men jag tror inte att unga som mår bra och har bra självkänsla etc löper lika stor risk att utveckla ätstörningar åt något håll som de som tyvärr av olika skäl inte i grunden mår bra, psykiskt. Det är nog där man borde börja.
Mår man bra kan man kolla på fotomodeller i minisize och höra om ideal hit och dit utan att känna sig sämre även om man inte själv ser ut så.

För mig hjälper det att se till funktion. Jag använder min kropp i jobbet och är beroende av den. Skulle jag antingen äta för lite eller för mycket skulle jag prestera sämre. Detsamma gäller om jag inte tränar nog.
Jag har genom jobbet fått muskler där jag egentligen rent estetiskt hade valt mindre muskler om det inte styrde funktionen.
Jag har också förlorat fett på ställen där jag kanske hellre hade haft lite mer av samma ytliga skäl.
Men iom att det estetiska är av en så underordnad vikt för mig så skiter jag i vilket.
Jag är ju också äldre än de flesta här, med mina 34 år.

En av mina bästa vänner genomgår nu behandling för anorexi. Jag har själv gjort det för en massa år sen.
Jag har fler vänner som varit och är ätstörda.
En gemensam nämnare för oss allihop då vi var sjuka är att vi var väldigt inriktade på yta och skönhet.
En del blir friska då de får barn. Andra då man hittar annat som är mer värt.
Det är tragiskt när man lägger så mycket tid på att tänka på något så oviktigt. Dock lätt att göra, tyvärr!
Tänk vad mycket annat skoj man kunnat göra med den tiden!

Jag försöker lära de unga som jag jobbar med att kroppen måste fylla sin funktion.
För att den ska göra det behöver den rätt bränsle och tillräckligt.
Jag försöker också lära dem att våga göra saker, våga tro på sig själva och att inse att ingen dömer dem så hårt som de själva.
Vi andra är alla för upptagna med att fundera på vad andra ska tro om oss.

Jag tycker dock inte man ska hålla på att glorifiera övervikt. Det är ett problem när unga inte får lära sig hur de ska må bra.
För jag tror under inga förutsättningar att sitta isolerad och tröstäta skitmat gör att man mår bättre.
Heja de föräldrar som gör saker med ungarna, låter dem nätverka, röra sig och få endorfiner etc genom det!
Är man överviktig är man inte en sämre människa. Men jag tror man mår sämre än man behöver.
 
Jag måste erkänna att jag ibland slås av tanken på att träna fram platt mage och tajt rumpa. Men oftast kan jag mota bort de tankarna med vetskapen om att jag rör på mig varje dag, och äter rätt sunt.

(omg skrev jag tajt? Vilket otroligt fult ord. Tight? Spänd?)

Jag med, sen kommer jag på att jag aldrig i livet skulle varken orka eller vilja vara så hård mot mig själv. Så köper jag en påse godis istället och är nöjd med att jag tränar bra och äter hyfsat :p

Angående programmet, hjälp! :( Vilken fruktansvärd slutkläm på en bra tanke... Där har vi verkligen problemet.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Återkommande uvi
  • När den sista dagen kommer ...
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

  • Åkerfräken
  • Dressyrsnack 17
  • Hingstar som dött, 2024.

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp