- Svar: 2
- Visningar: 795
Vårens ljuvligaste dag sitter jag inne nästan hela dagen och känner mig bara frustrerad.
Jag har en deadline för att lämna in slutuppgiften på odlingskursen som jag går. Det är en jätterolig kurs, men sista veckorna har jag ramlat ner i en mörk grop mentalt, och märker att det tar så mycket kraft av mig att befinna mig i gropen att jag reagerar med überstress på typ allt (känner så väl igen när min kropp går in i stressläge).
Därför satt jag inne hela dagen idag för att försöka göra klart slutuppgiften - vilket jag gjorde!! Så den lämnades in i tid. Ändå känner jag mig inte ett dugg nöjd. Varför?
Jag vet att jag som person gillar utmaningar och generellt lever ett rätt risktagande liv. Men när jag ramlar ner i en grop och börjar oja mig och oroa mig över allting och bara ser mörka moln och oroskorpar vart jag än vänder mig, så finns det ju såklart då väldigt mycket att oroa mig för, eftersom jag har designat mitt liv så. Då blir allting plötsligt så enormt tungt.
Jag skulle verkligen behöva någon trygghetspunkt i mitt liv - nånstans där jag kunde få krypa ihop och tanka lite signalsubstanser när jag blir låg. Det mest effektiva hade varit att ha en annan människa som jag kunde känna trygghet hos, men nu blev det inte så med mitt liv, så jag har försökt kompensera med annat. Tex min bostad. Jag älskar den verkligen, älskar att vara hemma, känner mig passionerat kär i mitt hem på ett sätt jag inte riktigt känner igen att jag har känt nångång tidigare.
Det jag tycker bäst om just nu är att sitta ute och lyssna på alla ljud och liv. Ugglan som har hållt mig sällskap hela vintern verkar ha tagit en paus. Men nu har jag istället en rördrom i närheten som tutar lite då och då (dygnet runt). Göken har kommit och ko-ko:ar för fullt. Och det har flyttat in en ny liten harpalt i min trädgård. Min trädgård är tydligen en bra kindergarten för harar, tycker de. En talgoxe har byggt bo i lekstugan som jag tänkte riva och bygga om till en bastu, och varje gång jag går förbi lekstugan skrämmer vi skiten ur varandra bägge två - talgoxen flyger hysteriskt ut ur boet precis när jag går förbi och den tycker att jag är för nära, och själv hoppar jag högt när det plötsligt fladdrar till en fågel rakt framför ansiktet på mig… De typ tiotusen vildbin som bor i min fasad är aktiva för fullt. Sitter jag utanför huset så surrar det runt huvudet på mig hela tiden, och de kommer ofta och sätter sig på mig och knatar runt lite. Så himla mysigt!
Mindre mysigt (men ändå lite roligt) var det när jag väcktes kl 4 härom morgonen av att nån satt utanför mitt fönster och högt och tydligt sa “kvack, kvack, kvack”.
“Wtf - en jättegroda??” tänkte jag och blev klarvaken, och var bara tvungen att gå fram till fönstret och dra upp gardinen för att se om jag kunde se något. Men det var tydligen en gås/anka av nåt slag. Gässen och tranorna brukar skräna runt mig, men just det där kvack-ljudet hade jag inte hört förut!
Sedan börjar getingarna och myggen och fästingarna vakna nu också, och jag ogillar att bli angripen så det känns väl kanske inte så roligt... Vet att jag måste börja hålla koll efter getingbon nu och slå ner dem så fort jag ser nån ansats till något bo på olämpligt ställe. Suck. Gillar inte att bråka.
Men jag kan inte sitta och bara lyssna en hel dag, för då blir jag superstressad av känslan att jag inte får nånting gjort. För det finns så mycket jag vill göra ute i trädgården. Så enormt himla mycket att det bara stockar sig i skallen på mig och jag tappar helt styrfart. Måste sätta mig ner och rita upp alla listor och planer på nytt, för att försöka få grepp om alla idéer och projekt igen. Egentligen tycker jag ju att det är roligt. Men den mentala gropen påverkar mycket. Hjärnan har lite gått i baklås och fastnat i stressläge.
Så ikväll är jag drabbad av ett jobbigt tillstånd som jag brukar tänka på som mental skabb. Min killgissning är att det är fallande dopamin som kan ligga bakom tillståndet, men vad vet jag.
Känner mig väldigt irriterad, rastlös och otålig, har noll koncentrationsförmåga, har ingen lust med nånting och jag vill bara hoppa och skrika - men orkar inte.
Alla mina tankar är helt all over the place och att försöka få nån ordning på dem är som att försöka valla ihop ett gäng vildkatter.
Springer runt och får ingen ordning på nånting, är missnöjd med allt och påbörjar en massa saker men blir bara irriterad och har inget tålamod att slutföra nåt så det blir lite som att en orkan har dragit fram…
Försöker hitta nånting att få ur mig rastlösheten på, nånting som kan lindra och lugna, men allting är skittråkigt och jag kan ändå inte koncentrera mig på nåt eller tänka en rak tanke, så jag blir bara irriterad.
AAAAAHHHH MENTAL SKABB!!!!!
Jag tror att jag ska gå och göra mig en skål med popcorn istället.
Jag röstar på att Popcorn är svaret på alla världens problem.
Jag har en deadline för att lämna in slutuppgiften på odlingskursen som jag går. Det är en jätterolig kurs, men sista veckorna har jag ramlat ner i en mörk grop mentalt, och märker att det tar så mycket kraft av mig att befinna mig i gropen att jag reagerar med überstress på typ allt (känner så väl igen när min kropp går in i stressläge).
Därför satt jag inne hela dagen idag för att försöka göra klart slutuppgiften - vilket jag gjorde!! Så den lämnades in i tid. Ändå känner jag mig inte ett dugg nöjd. Varför?
Jag vet att jag som person gillar utmaningar och generellt lever ett rätt risktagande liv. Men när jag ramlar ner i en grop och börjar oja mig och oroa mig över allting och bara ser mörka moln och oroskorpar vart jag än vänder mig, så finns det ju såklart då väldigt mycket att oroa mig för, eftersom jag har designat mitt liv så. Då blir allting plötsligt så enormt tungt.
Jag skulle verkligen behöva någon trygghetspunkt i mitt liv - nånstans där jag kunde få krypa ihop och tanka lite signalsubstanser när jag blir låg. Det mest effektiva hade varit att ha en annan människa som jag kunde känna trygghet hos, men nu blev det inte så med mitt liv, så jag har försökt kompensera med annat. Tex min bostad. Jag älskar den verkligen, älskar att vara hemma, känner mig passionerat kär i mitt hem på ett sätt jag inte riktigt känner igen att jag har känt nångång tidigare.
Det jag tycker bäst om just nu är att sitta ute och lyssna på alla ljud och liv. Ugglan som har hållt mig sällskap hela vintern verkar ha tagit en paus. Men nu har jag istället en rördrom i närheten som tutar lite då och då (dygnet runt). Göken har kommit och ko-ko:ar för fullt. Och det har flyttat in en ny liten harpalt i min trädgård. Min trädgård är tydligen en bra kindergarten för harar, tycker de. En talgoxe har byggt bo i lekstugan som jag tänkte riva och bygga om till en bastu, och varje gång jag går förbi lekstugan skrämmer vi skiten ur varandra bägge två - talgoxen flyger hysteriskt ut ur boet precis när jag går förbi och den tycker att jag är för nära, och själv hoppar jag högt när det plötsligt fladdrar till en fågel rakt framför ansiktet på mig… De typ tiotusen vildbin som bor i min fasad är aktiva för fullt. Sitter jag utanför huset så surrar det runt huvudet på mig hela tiden, och de kommer ofta och sätter sig på mig och knatar runt lite. Så himla mysigt!
Mindre mysigt (men ändå lite roligt) var det när jag väcktes kl 4 härom morgonen av att nån satt utanför mitt fönster och högt och tydligt sa “kvack, kvack, kvack”.
“Wtf - en jättegroda??” tänkte jag och blev klarvaken, och var bara tvungen att gå fram till fönstret och dra upp gardinen för att se om jag kunde se något. Men det var tydligen en gås/anka av nåt slag. Gässen och tranorna brukar skräna runt mig, men just det där kvack-ljudet hade jag inte hört förut!
Sedan börjar getingarna och myggen och fästingarna vakna nu också, och jag ogillar att bli angripen så det känns väl kanske inte så roligt... Vet att jag måste börja hålla koll efter getingbon nu och slå ner dem så fort jag ser nån ansats till något bo på olämpligt ställe. Suck. Gillar inte att bråka.
Men jag kan inte sitta och bara lyssna en hel dag, för då blir jag superstressad av känslan att jag inte får nånting gjort. För det finns så mycket jag vill göra ute i trädgården. Så enormt himla mycket att det bara stockar sig i skallen på mig och jag tappar helt styrfart. Måste sätta mig ner och rita upp alla listor och planer på nytt, för att försöka få grepp om alla idéer och projekt igen. Egentligen tycker jag ju att det är roligt. Men den mentala gropen påverkar mycket. Hjärnan har lite gått i baklås och fastnat i stressläge.
Så ikväll är jag drabbad av ett jobbigt tillstånd som jag brukar tänka på som mental skabb. Min killgissning är att det är fallande dopamin som kan ligga bakom tillståndet, men vad vet jag.
Känner mig väldigt irriterad, rastlös och otålig, har noll koncentrationsförmåga, har ingen lust med nånting och jag vill bara hoppa och skrika - men orkar inte.
Alla mina tankar är helt all over the place och att försöka få nån ordning på dem är som att försöka valla ihop ett gäng vildkatter.
Springer runt och får ingen ordning på nånting, är missnöjd med allt och påbörjar en massa saker men blir bara irriterad och har inget tålamod att slutföra nåt så det blir lite som att en orkan har dragit fram…
Försöker hitta nånting att få ur mig rastlösheten på, nånting som kan lindra och lugna, men allting är skittråkigt och jag kan ändå inte koncentrera mig på nåt eller tänka en rak tanke, så jag blir bara irriterad.
AAAAAHHHH MENTAL SKABB!!!!!
Jag tror att jag ska gå och göra mig en skål med popcorn istället.
Jag röstar på att Popcorn är svaret på alla världens problem.
.
. 
.
