LindgrenV
Trådstartare
Som barn var jag vild. Inte på det sättet ni förmodligen tänker dock. I sociala sammanhang, som i skolan eller på kalas - var jag tyst. Jag hade inget intresse av att prata med andra människor, för det fanns ändå ingen som hade något gemensamt med mig. Nej, jag var vild på ett annat sätt. Jag spenderade all ledig tid i skogen, så fort jag fick en ledig minut sprang jag ut! När jag försvunnit utom synhåll från människorna i byn, satte jag mig ned och snörde av mig skorna - för att sedan gömma dem bland rötterna hos en stor ek. Jag ville känna. Känna naturen mot mina bara fötter. Det spelade ingen roll vilken årstid det var, om det var en varm sommarkväll eller en iskall vintermorgon. Det spelade ingen roll om marken var täckt med is och snö, eller vassa kvistar och ekollon. Jag frös aldrig. Fick aldrig ont.
Jag vandrade genom skogen på mina bara fötter. Kände stenar och kvistar under mina bara fötter, men de gjorde mig aldrig illa. Jag kände dem - och de blev mina vänner. Jag spenderade timme efter timme bland de majestätiska ekarna. Pratade med dem, strök med fingrarna över deras skrovliga bark. De var enorma, vackra och kraftfulla. Men de var inte skogens konungar. De var inte allsmäktiga.
Träden lutade sig över mig med sina praktfulla grenar och berättade. Berättade om den Allsmäktige. Skogens konung. En varelse så mäktig att även de äldsta och visaste av ekar gladeligen bugade sig vid hans närvaro. En dag frågade jag hur han såg ut, deras konung. Om jag skulle känna igen honom. De skrattade glatt och sade "Åh min kära, när du ser honom - då vet du. Hans uppenbarelse är obeskrivbar. Den kommer få din värld att lysa som från den starkaste av solar!". Jag nickade tyst till svar, när en annan ek plötsligt tog till orda; "Jag såg honom en gång. Han såg ut som en hjort, eller kanske en ren - men tio gånger större! Och hans horn var täckta av det vackraste av lingonris, fulla av gnistrande rubinröda lingon."
Och Ekarna berättade. Historia efter historia, om tider som varit och tider som komma skall. När så en dag, en slöja av mörker plötsligt lagt sig över skogen. Ekarna var tysta. De hade inga fantastiska berättelser att dela med sig av. Jag satte mig ned hos min bästa vän, kände barken mot min rygg. Den var kall. Hård. En bitande kyla letade sig in till min hud och håren på mina armar reste sig. Plötsligt kastade jag mig upp och började vandra, djupare in i skogen. Till delar så långt bort att de aldrig blivit besökta. Jag brydde mig inte om ifall jag någonsin skulle hitta hem igen - ty något har tystat mina vänner!
Så stod han plötsligt där. Den Allsmäktige. Lingonrenen. Mitt hjärta lystes upp som av de starkaste av solar, men någonstans fanns också en bitande sorg. Jag hörde en sång, den tog sig igenom kroppen som en mjuk viskning. Den kom från den Allsmäktige. Den viskande sången formade sig till ord, och jag förstod. Förstod vad som hänt och förstod vad som måste göras. Mörkret har kommit. Natten har blivit evig. En strid, svart som natten och farlig som den vildaste av oceaner står framför mig. Men det finns en chans. En chans att jaga bort den ondska som tystat mina vänner. Den Allsmäktige har börjat samla De Stridbara - men han behöver min hjälp.
Skall dagen åter gry, eller har Mörkret kommit för att stanna för evigt?
Jag vandrade genom skogen på mina bara fötter. Kände stenar och kvistar under mina bara fötter, men de gjorde mig aldrig illa. Jag kände dem - och de blev mina vänner. Jag spenderade timme efter timme bland de majestätiska ekarna. Pratade med dem, strök med fingrarna över deras skrovliga bark. De var enorma, vackra och kraftfulla. Men de var inte skogens konungar. De var inte allsmäktiga.
Träden lutade sig över mig med sina praktfulla grenar och berättade. Berättade om den Allsmäktige. Skogens konung. En varelse så mäktig att även de äldsta och visaste av ekar gladeligen bugade sig vid hans närvaro. En dag frågade jag hur han såg ut, deras konung. Om jag skulle känna igen honom. De skrattade glatt och sade "Åh min kära, när du ser honom - då vet du. Hans uppenbarelse är obeskrivbar. Den kommer få din värld att lysa som från den starkaste av solar!". Jag nickade tyst till svar, när en annan ek plötsligt tog till orda; "Jag såg honom en gång. Han såg ut som en hjort, eller kanske en ren - men tio gånger större! Och hans horn var täckta av det vackraste av lingonris, fulla av gnistrande rubinröda lingon."
Och Ekarna berättade. Historia efter historia, om tider som varit och tider som komma skall. När så en dag, en slöja av mörker plötsligt lagt sig över skogen. Ekarna var tysta. De hade inga fantastiska berättelser att dela med sig av. Jag satte mig ned hos min bästa vän, kände barken mot min rygg. Den var kall. Hård. En bitande kyla letade sig in till min hud och håren på mina armar reste sig. Plötsligt kastade jag mig upp och började vandra, djupare in i skogen. Till delar så långt bort att de aldrig blivit besökta. Jag brydde mig inte om ifall jag någonsin skulle hitta hem igen - ty något har tystat mina vänner!
Så stod han plötsligt där. Den Allsmäktige. Lingonrenen. Mitt hjärta lystes upp som av de starkaste av solar, men någonstans fanns också en bitande sorg. Jag hörde en sång, den tog sig igenom kroppen som en mjuk viskning. Den kom från den Allsmäktige. Den viskande sången formade sig till ord, och jag förstod. Förstod vad som hänt och förstod vad som måste göras. Mörkret har kommit. Natten har blivit evig. En strid, svart som natten och farlig som den vildaste av oceaner står framför mig. Men det finns en chans. En chans att jaga bort den ondska som tystat mina vänner. Den Allsmäktige har börjat samla De Stridbara - men han behöver min hjälp.
Skall dagen åter gry, eller har Mörkret kommit för att stanna för evigt?
