När hjärnan och hjärtat vill olika (antal barn)

turbofling

Trådstartare
Vi har tre underbara barn (snart 6 ar, 4 ar och 9 manader). Efter manader av funderade har min man nu sagt att tre barn räcker och delvis haller jag med honom men mitt hjärta gör det inte. Jag har sa svart att fa in att jag aldrig mer ska fa uppleva känslan av att ha en växande bebis i magen, allt spänning om vad det är för en liten person, förlossingen och första gangen man ser sin lilla bebis, bebisbubblan och att fa se alla utvecklingssteg under det första aret, aldrig mer fa använda dom där minikläderna, aldrig mer liggdelen pa vagnen.
Ja, ni hör ju.

Det är bara 1,5 ar mellan mina äldsta och dom är väldigt tajta. Jag är rädd att minstingen (3,5 ar mellan henne och mellanbarnet) kommer att bli utanför sa en del av mig vill att hon ska ha ett syskon i nära alder ocksa, fast jag vet att det inte är en garanti för att dom blir bra kompisar.

Men samtidigt sa blir allt mer komplicerat med fyra barn, en vanlig bil fungerar inte längre, jag vill gärna aka "hem" till Sverige ngn gang per ar och barn betalar nästan fullt pris pa flyget sa det blir dyrt, jag vill ha tid för alla barnen (nu är inga problem med dom växer, sen kommer läxor och mer hobbys).

Hur har det varit för er? När har ni känt er nöjda med antalet barn och försvinner den där bebislängtanen?(skulle vi fa en fyra, kommer jag da längta efter en femma?)
 
Vi har oxå tre barn; 6 år, 3 år samt 6 månader. Vi ska inte ha fler, det känns lagom- man ska ju ha tid för alla och dessutom börjar vi bli för gamla för fler (jag 39, sambo 46), o jag tycker oxå att det känns vemodigt att det är "sista bäbin", men samtidigt så har vi ju tre barn vi älskar o man kan ju inte skaffa hur mga som helst bara för att bäbisar är gosiga. Om vi skulle få en fyra (vilket inte kommer ske om jag inte blir gravid av misstag trots p- medel), så hade jag säkert känt likadant då. Skillnaden mellan dig o mig är väl den att jag o sambon tycker lika - visst är bäbisar mysiga men nu räcker det ändå.
 
Jag hade gärna haft en till (har två). Men sambon vill inte och egentligen passar det inte tidsmässigt heller. Det kanske blir en sladdis om några år. Vi får se lite.
 
Jag har tre, och känner likadant som dig. Men av massor av skäl blir det inga fler barn. Jag är för gammal, helt steril utan IVF, och så kommer min magmuskel att paja helt vid en ny graviditet. Det är helt rätt beslut för mig, men ändå tufft att inse att det jag varit så fokuserad på de senaste tio åren nu är över.
 
Jag är färdig med den biten. Jag har varit tydlig med maken med att jag gör abort om jag skulle bli gravid. Jag har haft enkla förlossningar men skitjobbiga graviditeter och jag vill helt enkelt inte genomlida en graviditet igen.

Visst kan jag tänka att det skulle vara mysigt med fler barn, sedan tänker jag på graviditeterna och då åker tankarna i soptunnan snabbare än snabbt.
 
Vi har två barn 4 år och 7 mån, och jag har sagt att det är nog. Det är inte barnen i sig som gör att jag inte vill ha fler utan denna sablarns graviditet. Är inte alls sugen på att vara gravid en gång till (och då har många andra betydligt värre graviditeter än jag).
Men jag säger också att skulle jag bli gravid (trots spiral) så skulle vi nog inte göra abort. Men vi får väl hoppas att det bekymret aldrig kommer :) Nu ser jag fram emot att se barnen växa upp och se fördelarna i att ha lite större barn!
 
Jag kunde ha skrivit precis samma sak turbo! Precis samma! Jag går och smyghoppas på en sprucken kondom eller en glömsk man ;)
 
Har exakt samma tankar som dig och jag låter mitt hjärta bestämma en sista gång. Har tänkt på det här i över två år nu om vi ska ha en sista eller inte. Och blir en sista.
 
Hur har det varit för er? När har ni känt er nöjda med antalet barn och försvinner den där bebislängtanen?(skulle vi fa en fyra, kommer jag da längta efter en femma?)

För mig blev det stor skillnad när jag fått de barn jag ville ha. Efter första barnet ville jag verkligen ha ett barn till, efter det andra så känns det som en heltokig idé att få ett till, när skulle jag hinna ta hand om det? Om jag någon gång tänker att det vore kanske roligt att se vad det blir för en person nästa gång, så känns tanken på ännu en graviditet, ett år av att bara få sova två timmar i stöten, släpa bebis i sele till dagis medan man försöker hindra de två äldre att bli överkörda eller springa åt fel håll, amma bebis samtidigt som man försöker avstyra slagsmål mellan uttråkade storasyskon, aldrig nånsin ha barnvakt eftersom ingen skulle orka vara barnvakt åt tre barn - ja, du hör. Det vore ingen bra idé.

Så för min del har det inte varit så att jag längtat efter en till och en till. Efter det andra barnet känner jag mig nöjd, och färdig med att föda barn. Även om det såklart alltid är jätteroligt att få ett barn, så ser jag inte hur jag skulle kunna sköta mitt jobb och ta hand om de två jag har samtidigt som jag vore gravid eller tog hand om en bebis.
 
Känner precis som dig turbo, jag skulle så gärna vilja få uppleva det en 3:dje gång och få älska ännu en liten person lika mycket men får nog inse att pappan ej kommer ge med sig en gång till :cry:
 
Vi har tre underbara barn (snart 6 ar, 4 ar och 9 manader). Efter manader av funderade har min man nu sagt att tre barn räcker och delvis haller jag med honom men mitt hjärta gör det inte. Jag har sa svart att fa in att jag aldrig mer ska fa uppleva känslan av att ha en växande bebis i magen, allt spänning om vad det är för en liten person, förlossingen och första gangen man ser sin lilla bebis, bebisbubblan och att fa se alla utvecklingssteg under det första aret, aldrig mer fa använda dom där minikläderna, aldrig mer liggdelen pa vagnen.
Ja, ni hör ju.

Det är bara 1,5 ar mellan mina äldsta och dom är väldigt tajta. Jag är rädd att minstingen (3,5 ar mellan henne och mellanbarnet) kommer att bli utanför sa en del av mig vill att hon ska ha ett syskon i nära alder ocksa, fast jag vet att det inte är en garanti för att dom blir bra kompisar.

Men samtidigt sa blir allt mer komplicerat med fyra barn, en vanlig bil fungerar inte längre, jag vill gärna aka "hem" till Sverige ngn gang per ar och barn betalar nästan fullt pris pa flyget sa det blir dyrt, jag vill ha tid för alla barnen (nu är inga problem med dom växer, sen kommer läxor och mer hobbys).

Hur har det varit för er? När har ni känt er nöjda med antalet barn och försvinner den där bebislängtanen?(skulle vi fa en fyra, kommer jag da längta efter en femma?)
Tja varför fanns det en längtan efter ett fjärde barn? Svårt att säga den bara fanns där.

Det roliga är att jag ställde samma fråga på Buke. Dvs när blir man nöjd? Tänk om man bara vill ha ett till och ett till och ett till.....

Min man var mer än nöjd med tre barn men han kom fram till att min längtan efter ett fjärde barn var större än hans önskan att inte få ett fjärde barn.

Så nu har vi fyra barn. Och jag är nöjd. Dels blir jag 40 år dels har vi det tätt mellan barnen. Den äldsta fyllde nyss sex år och det är inte alltid helt lätt med 4 små barn. Men det finns inget logiskt tänkande bakom min nöjdhet. Jag känner mig bara nöjd med fyra barn helt enkelt.

Så jag kommer nog inte ha en önskan efter ett femte barn. Om min man plötsligt skulle vilja ha ett femte så skulle det dock antagligen inte vara något omöjligt. Rent mängdmässigt spelar 4 eller 5 barn ingen roll (det slutade det nog att göra vid 3 st :D). Mina graviditeter har nog inte varit vare sig lättare eller svårare än någon annans men jag tycker nog det i grund och botten allt är lite mysigt att vara gravid.

Skulle jag bli oplanerad gravid så är dock abort inget för oss. I så fall är det bara att tänka och planera om. Livet är fullt av överraskningar och det blir inte alltid som man planerat.
 
Jag har tänkt starta en sådan här tråd ett tag men inte kommit mig för. Verkar som vi är fler som känner samma sak!

Jag har 1 barn. Min man har 4 barn varav ett är vårt gemensamma. Jag vill så otroligt gärna ha ett till men min man vill inte.

Visst kan jag förstå honom, 5 barn är mycket! Men hjärtat är inte lika logiskt för visst är det 5 barn i familjen men jag har bara 1.

Vi får väl se var det landar, lillkillen är bara 1 så vi har sagt att vi ska ta upp det för ny diskussion om ett år när han är 2 :)
 
För mig blev det stor skillnad när jag fått de barn jag ville ha. Efter första barnet ville jag verkligen ha ett barn till, efter det andra så känns det som en heltokig idé att få ett till, när skulle jag hinna ta hand om det? Om jag någon gång tänker att det vore kanske roligt att se vad det blir för en person nästa gång, så känns tanken på ännu en graviditet, ett år av att bara få sova två timmar i stöten, släpa bebis i sele till dagis medan man försöker hindra de två äldre att bli överkörda eller springa åt fel håll, amma bebis samtidigt som man försöker avstyra slagsmål mellan uttråkade storasyskon, aldrig nånsin ha barnvakt eftersom ingen skulle orka vara barnvakt åt tre barn - ja, du hör. Det vore ingen bra idé.

Så för min del har det inte varit så att jag längtat efter en till och en till. Efter det andra barnet känner jag mig nöjd, och färdig med att föda barn. Även om det såklart alltid är jätteroligt att få ett barn, så ser jag inte hur jag skulle kunna sköta mitt jobb och ta hand om de två jag har samtidigt som jag vore gravid eller tog hand om en bebis.

Jag har två och känner mig inte färdig, jag längtar efter en till. Tanken att det inte kommer att bli fler barn känns sorglig. Men det är ytterst tveksamt om det blir fler, just pga anledningarna som du själv nämner (jag hade dock lätta graviditeter och förlossningar).

Jag tycker redan att det är svårt att ge de två jag har vad de behöver. När jag är själv med båda går det i princip inte att prata några meningar med den stora och lyssna på vad han har att säga i lugn och ro, eftersom den lille bara röjer omkring. De somnar ungefär samtidigt så på kvällarna går det heller inte (om jag är själv med dem alltså) att läsa för den store i lugn och ro eftersom den lille kommer och sliter i boken och ska vara med, men bara stör. Antingen får den store göra saker på egen hand, jobba med lera eller lego, eller så är vi tillsammans alla tre och då blir han störd.

Det händer som sagt rätt ofta att jag är själv med dem på både vardagar och helger och jag vet inte hur jag skulle orka med att vara själv med tre barn. Åka hem till en kompis och hälsa på med ett kravallgäng, eller bara att gå till biblioteket, badhuset eller mataffären med tre barn, sådant som man gör ibland måste vara otroligt jobbigt.

Har så svårt att förstå de som är hemma själv med en hög med ungar och bara har jättemysigt ihop och gör en massa grejer och tycker att allt är jätteenkelt och flyter på bra. Vad fasen gör jag för fel? :confused:
 
För mig blev det stor skillnad när jag fått de barn jag ville ha. Efter första barnet ville jag verkligen ha ett barn till, efter det andra så känns det som en heltokig idé att få ett till, när skulle jag hinna ta hand om det? Om jag någon gång tänker att det vore kanske roligt att se vad det blir för en person nästa gång, så känns tanken på ännu en graviditet, ett år av att bara få sova två timmar i stöten, släpa bebis i sele till dagis medan man försöker hindra de två äldre att bli överkörda eller springa åt fel håll, amma bebis samtidigt som man försöker avstyra slagsmål mellan uttråkade storasyskon, aldrig nånsin ha barnvakt eftersom ingen skulle orka vara barnvakt åt tre barn - ja, du hör. Det vore ingen bra idé.

Så för min del har det inte varit så att jag längtat efter en till och en till. Efter det andra barnet känner jag mig nöjd, och färdig med att föda barn. Även om det såklart alltid är jätteroligt att få ett barn, så ser jag inte hur jag skulle kunna sköta mitt jobb och ta hand om de två jag har samtidigt som jag vore gravid eller tog hand om en bebis.
Jag tror jag hade känt likadant som du om jag hade fått två barn, men nu råkade jag få tvillingar så nu är det ju ändå bara kaos så då känns det inte så konstigt med en till....nu ska jag inte ha flera barn ändå av andra skäl och så skulle jag ändå säkert få fem barn eftersom jag så lätt får tvillingar, har alltid varit gravid med tvillingar med fått missfall av den ena. (Finns väldigt många tvillingar i släkten).
 
Man har ju ofta en bild av syskonkonstallationer och jag känner som du att jag vill ha tätt mellan barnen så att dom har varandra. Men samtidigt så finns de ju de som har långt mellan varandra som har en helt annan relation, som är precis lika bra. :) Så det kanske inte måste vara en orsak till att man väljer bort ett barn till.

När jag var liten var jag väldigt nära min syster som är 1,5 år yngre. Vi hade alltid varandra, så otoligt tajta. Men i tonåren fick vi riktigt svårt för varann. När jag var 14 fick jag en häst tack vare min 12 år äldre syster som då också gick in och delade den med mig. Hon har alltid varit en stor förebild och hon blev en väldigt bra vän och vuxen för mig i tonåren. Jag har en lika bra relation till alla mina 4 syskon och känner stöd och trygghet hos alla, till 100%, men relationerna ser olika ut. Mellan mitt äldsta och yngsta syskon är det 17 år.
 
Jag har två och känner mig inte färdig, jag längtar efter en till. Tanken att det inte kommer att bli fler barn känns sorglig. Men det är ytterst tveksamt om det blir fler, just pga anledningarna som du själv nämner (jag hade dock lätta graviditeter och förlossningar).

Jag tycker redan att det är svårt att ge de två jag har vad de behöver. När jag är själv med båda går det i princip inte att prata några meningar med den stora och lyssna på vad han har att säga i lugn och ro, eftersom den lille bara röjer omkring. De somnar ungefär samtidigt så på kvällarna går det heller inte (om jag är själv med dem alltså) att läsa för den store i lugn och ro eftersom den lille kommer och sliter i boken och ska vara med, men bara stör. Antingen får den store göra saker på egen hand, jobba med lera eller lego, eller så är vi tillsammans alla tre och då blir han störd.

Det händer som sagt rätt ofta att jag är själv med dem på både vardagar och helger och jag vet inte hur jag skulle orka med att vara själv med tre barn. Åka hem till en kompis och hälsa på med ett kravallgäng, eller bara att gå till biblioteket, badhuset eller mataffären med tre barn, sådant som man gör ibland måste vara otroligt jobbigt.

Har så svårt att förstå de som är hemma själv med en hög med ungar och bara har jättemysigt ihop och gör en massa grejer och tycker att allt är jätteenkelt och flyter på bra. Vad fasen gör jag för fel? :confused:
Visst kan det vara jobbigt ibland. Jag är ofta själv med mina fyra barn (sen när vi byts av och jag börjar jobba så blir min man ofta själv) men eftersom jag har så tätt mellan mina barn så roar dom sig tillsammans väldigt ofta (på gott och ont :D).
Sen när både min man och jag jobbar så kommer den ena jobba tidigt och den andra sent. Detta för att det inte skall bli så långa dagar på förskolan. Då är vi bara två hemma samtidigt om vi har gemensamma fridagar.

Annars så löser jag det genom att bjuda in en eller två barn till och då blir det verkligen full rulle hemma men alla barnen leker tillsammans (dvs en 2,5 åring, en 4,5 åring och 2 eller 3st 6 åringar).

Jag skulle säga att det jobbigaste var att gå från ett till två barn. Ett barn är ingenting. Det klarar man själv utan problem.
Tycker det är svårare att räcka till för två än för tre. Är dom tre så roar sig dom andra två när man är upptagen med den ena.

Sen visst är det kaos men det är ett mysigt kaos.

(Observera att jag inte försöker övertala någon att skaffa/skaffa fler barn. Jag berätta bara hur JAG upplever det och ingen annan. Med tanke på hur Buke är så är det bäst att förtydliga det)
 
Hur har det varit för er? När har ni känt er nöjda med antalet barn och försvinner den där bebislängtanen?(skulle vi fa en fyra, kommer jag da längta efter en femma?)

Jag kände mig nöjd med 1 barn i 8 år. December 2012 började jag och nuvarande sambon prata om fler barn (när vi blev ihop så hade jag spiral och skulle aldrig skaffa fler barn så trots att lillkillen är 13 månader så förstår jag inte riktigt vart min bebislängtan kom ifrån :o ) I mars 2013 bestämde vi oss att skaffa ett gemensamt barn. December 2013 föddes vårt gemensamma barn.

Vi har längtan efter fler barn, men med två komplicerade graviditer bakom mig så vet jag inte om vi skaffar fler. Att veta att det är endast kejsarsnitt som gäller gör mig nervös. Dessutom tillkommer med största sannolikhet extremt graviditetsillamående i x antal månader. Bara det ger mig panikångest :crazy::cry:
 
Visst kan det vara jobbigt ibland. Jag är ofta själv med mina fyra barn (sen när vi byts av och jag börjar jobba så blir min man ofta själv) men eftersom jag har så tätt mellan mina barn så roar dom sig tillsammans väldigt ofta (på gott och ont :D).
Sen när både min man och jag jobbar så kommer den ena jobba tidigt och den andra sent. Detta för att det inte skall bli så långa dagar på förskolan. Då är vi bara två hemma samtidigt om vi har gemensamma fridagar.

Annars så löser jag det genom att bjuda in en eller två barn till och då blir det verkligen full rulle hemma men alla barnen leker tillsammans (dvs en 2,5 åring, en 4,5 åring och 2 eller 3st 6 åringar).

Jag skulle säga att det jobbigaste var att gå från ett till två barn. Ett barn är ingenting. Det klarar man själv utan problem.
Tycker det är svårare att räcka till för två än för tre. Är dom tre så roar sig dom andra två när man är upptagen med den ena.

Sen visst är det kaos men det är ett mysigt kaos.

(Observera att jag inte försöker övertala någon att skaffa/skaffa fler barn. Jag berätta bara hur JAG upplever det och ingen annan. Med tanke på hur Buke är så är det bäst att förtydliga det)

Så kan jag också känna nu när jag har två, att ett barn bara är ju inga problem alls!

Angående jobbigt så tänkte jag också att det känns som att det måste vara jättesvårt om, man har många barn att ge varje barn en stund själv med föräldern som att berätta om sin dag, sitta en stund i knät och bara vara tyst, läsa en stund, tröstas för något, ge uppmärksamhet till ett legobygge eller något annat, sitta ner och bli bjuden på låtsasfika, etc. Rent logiskt borde det ju i det avseendet inte vara lättare att räcka till för tre än för två, eftersom man med tre barn har lika mycket tid men den ska fördelas på fler barn.
 

Liknande trådar

Tjatter Jag har nu sytt ett par plagg till barnbarnen. Jag har inte sytt nagonting sedan 1986. Da flyttade vi utomlands och det fanns en...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
4 421
Senast: Raderad medlem 120709
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 202
Senast: alazzi
·
Småbarn Denna trådstart är utbruten från en annan tråd av en moderator. Vi gör det ibland när ett ämne verkar intressant för flera och/eller...
Svar
3
· Visningar
497
Senast: Energi
·
Relationer Varning, långt inlägg. Jag har skrivit förut att jag dejtade en kille via nätet som skickade mycket dikter och dylikt, som dock var...
2
Svar
28
· Visningar
4 848
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp