Ni andra aspergerare, och vänskap?

[hollypolly]

Jag vet att jag inte är ensam om att ha AS här
Jag är inte intresserad av andra former inom autismspektrumet utan nu är jag intresserad av att läsa från dom som har samma som mig - asperger för att få så liknande problematik som min som möjligt. Hoppas det kan respekteras.

Jag skulle vilja höra från er hur eran situation med vänner ser ut. Orkar ni umgås med folk, trivs ni med andra och framförallt, kommer ni överens med andra?

Jag känner på sista tiden att jag glider ifrån mina vänner. Varför vet jag inte. Det kan ju också bara vara en känsla jag har men det är så det är iaf.

Hur ofta träffar ni vänner, tar en fika på stan med någon m.m? Hur ser erat sociala liv ut?

Jag träffar nästan aldrig vänner.
Har inget behov av att umgås bara för att.
Jag träffar vänner någon gång när vi ska rida ihop eller träna hund.
När man har något mer att greja med samtidigt.
Ta en fika på stan går bara inte.

 

[hollypolly]

Precis, allt är bättre än att bara stå rätt uppochned och prata, vidrigt

Sen sa du något, jag gillar inte heller att sitta mitt emot någon, sitter hellre bredvid eller på sniskan. Har inte tänkt på det förut

Jag sitter alltid brevid om jag ska äta med någon, annars håller jag för munnen när jag tuggar.

 

[Lipperta]

Jag sitter alltid brevid om jag ska äta med någon, annars håller jag för munnen när jag tuggar.

Och så slipper man se andras halvätna mat

Det var något jag och pojkvän fick gå över första dagen. Fick ett litet utbrott när han smaskade

 

[hollypolly]

Jag förstår inte hur man ska bete sig riktigt.
Jag är medveten om det och försöker träna.
idag hade vi några hemma ,och då var jag ensam med dom för min kille inte hade slutat jobbs och då satt jag på golvet och klappade hunden och hade inte bjudit på fika.
Då sa min kille du skulle ju bjudit dom på kaffe.
Så gör man.

Kan ni andra sånt ?

 

[Elementary]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

Ja jag tar väl i när jag säger att jag inte har vänner alls. Min partner är ju min "bästa vän" och jag är även god vän med min lillebror (och inte alls med min storebror ).
Träffade min sambo via ett forum. Ingen av oss letade efter nån men vi klickade väldigt snabbt. Forumprat blev privatchatt som blev telefonkontakt och webcam... och sen slängde jag mig bara utför stupet och köpte flygbiljett. Allt kändes precis lika bra irl och vi flyttade ihop nästan direkt. Ingen av oss orkade med distansförhållande. 10 år tillsammans om två veckor så det har ju funkat prima.
Ingen av oss hade diagnosen när vi träffades. Jag fick den tre år in i förhållandet och han nästan två år efter mig. Vi är löjligt lika med samma intressen och åsikter om det mesta. Vi förstår varandra utan och innan och kan inte tänka oss ett liv utan varandra.

Lustigt egentligen hur saker kan vara så fantastiskt enkla med vissa människor trots att det är svårt med alla andra.

 

[Lipperta]

@Hyacinth Självklart får du fråga

Har haft pojkvän i 2 år nu, möttes på online spel och pratade mycket innan och lärde känna honom på det viset. Pratade först endast om spelet sen blev det mer vad ska du göra idag då och sen gick det vidare, hade aldrig typ telefon sex eller skickade naken bilder, dock en del lättklädda
Åkte till England själv och träffade honom, mådde väldigt bra i den perioden av mitt liv, hjälpte en bekant med hennes hästar 3/4 gånger vecka och mådde underbart.
Min komun avslutade mitt stödboende i samma veva så hade inget att förlora.

Allt gick jätte bra så vi bara bestämde att jag stannar där, inga problem. Stannade i 2 år flyttade sen hit till sverige i november och bor hos min mormor tills vi ordat upp nytt jobb till honom och något till mig så vi kan flytta ut. Mormor erkänner det inte men hon tycker det är mygist med oss här

För mig är inte han en vän, han är liksom bara han går inte att jämföra med något.

I perioder mår jag värre och tyvärr går det ut över honom och jag hatar det. Är otroligt avis och har dålig självklänsla osv ätstörning vet väl alla om på buke nu och det hjälper ju inte självkänslan precis.
Han förstår inte alla mina problem men han försöker verkligen och han accepterar att jag inte är perfekt. Vem är det egentligen, ja förutom han då

Har aldrig känt relationen till honom jobbig eller att jag behövt försöka något vilket är skit skönt, vi kan sitta bredvid varanda och kolla på film och peta navelludd

Ska lägga till att min pojkvän är helt ''normal''

 

[Elo]

Jag förstår inte hur man ska bete sig riktigt.
Jag är medveten om det och försöker träna.
idag hade vi några hemma ,och då var jag ensam med dom för min kille inte hade slutat jobbs och då satt jag på golvet och klappade hunden och hade inte bjudit på fika.
Då sa min kille du skulle ju bjudit dom på kaffe.
Så gör man.

Kan ni andra sånt ?

Till viss del.

I min familj är det "KAFFE?!?*" när man kommer innanför dörren (och efter mat, och sen igen, och kanske igen) så det är en standard grej. Dessutom kommer man ju undan lite av interaktionen om man pysslar i köket.

Så det är en av reglerna för underhållandet av gäster. "Så här gör man när någon kommer". Det blir dock lite konstigt när det kommer tex hantverkare.

*Är det bekanta blir det väl mer "vill du/ni ha kaffe eller något annat?"

 

[Migo]

Jag förstår inte hur man ska bete sig riktigt.
Jag är medveten om det och försöker träna.
idag hade vi några hemma ,och då var jag ensam med dom för min kille inte hade slutat jobbs och då satt jag på golvet och klappade hunden och hade inte bjudit på fika.
Då sa min kille du skulle ju bjudit dom på kaffe.
Så gör man.

Kan ni andra sånt ?

Ja, att sätta på kaffe är ett ypperligt sätt att underhålla folk och få dem att känna sig välkomna utan att behöva prata så mycket Jag bjuder på kaffe om det är hantverkare, veterinärer eller annat folk som kommer också. Vet sen jag jobbade med fårklippning att det är gott att få fika utanför bilen ibland under arbetsdagen!

 

[Lipperta]

Jag förstår inte hur man ska bete sig riktigt.
Jag är medveten om det och försöker träna.
idag hade vi några hemma ,och då var jag ensam med dom för min kille inte hade slutat jobbs och då satt jag på golvet och klappade hunden och hade inte bjudit på fika.
Då sa min kille du skulle ju bjudit dom på kaffe.
Så gör man.

Kan ni andra sånt ?

Jag kan, och gör gärna. Länge, så sakta jag kan. Då har jag något att göra medans jag väntar på räddning av någon annan.

 

[SprinkleOfStars]

Hmm... jag har inga vänner utanför stallet. Senaste vännen jag hade som jag umgicks med utanför stall, jobb etc. flyttade 2011. Så jag har inte haft något socialt umgänge hemmavid (förutom familjen) på 6 år... och jag kan faktiskt säga att jag inte har saknat det särskilt ofta heller.
Jag kommer väldigt bra överens med folk, är pratglad & framåt, orkar umgås i t.ex. stallet och så men eftersom jag gått hemma ganska mycket de senaste åren så har inte det sociala nätverket direkt vuxit och jag har inte orkat göra något åt det då jag trivs ganska bra själv.

 

[MM]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

Helt ok med frågor
Jag och min man klickar bara. Han är utan diagnoser och det som anses normalt.
Det funkar bra. Jag säger hur jag vill ha det och sen blir det så

Han tar mig för den jag är och vet att jag vägrar kalas, säger vad jag tycker och tänker högt, har mina specialintressen som jag snöar in mig på ibland, och ja, jag får vara mig med honom, på alla sätt och vis.
Vad mer kan jag begära? En mer perfekt karl till mig lär jag aldrig hitta så honom håller jag hårt i.
Men givetvis är livet inte alltid en dans på rosor. Han finns där och tar hand om mig under mina sämre perioder med. Att han orkar med sextorkan som infinner sig då och då utan ett ord (jag har läst om andra män som lurat i sina kvinnor att pungen blir blå om dom inte får tömma varje dag...).
Han förstår sig på mig och det är jag tacksam för. Vi firar 12 år tillsammans i år och har våran 10 bröllopsdag runt hörnet som vi ska fira.
I den här tråden låter det inte ens konstigt att jag ett tag funderade på om vi skulle ta semester ett par dagar på egen hand så man kunde få lite lugn och ro. Han stannar hemma och tar barnen och jag åker till en sandstrand vid medelhavet. Perfekt sätt att fira 10-årig bröllopsdag

 

[Lipperta]

Att han orkar med sextorkan som infinner sig då och då utan ett ord (jag har läst om andra män som lurat i sina kvinnor att pungen blir blå om dom inte får tömma varje dag...).

Det här är jobbig för mig, jag har ingen vidare sexlust. Men ibland kommer den.
Jag mår dåligt att vi inte har sex ofta, han har jätte hög sexlust

Och de få gångerna jag vill ligga så kan ett litet ord bara förstöra allt och jag vill inget mer, det är jobbigt

 

[Hyacinth]

Helt ok med frågor
Jag och min man klickar bara. Han är utan diagnoser och det som anses normalt.
Det funkar bra. Jag säger hur jag vill ha det och sen blir det så

Han tar mig för den jag är och vet att jag vägrar kalas, säger vad jag tycker och tänker högt, har mina specialintressen som jag snöar in mig på ibland, och ja, jag får vara mig med honom, på alla sätt och vis.
Vad mer kan jag begära? En mer perfekt karl till mig lär jag aldrig hitta så honom håller jag hårt i.
Men givetvis är livet inte alltid en dans på rosor. Han finns där och tar hand om mig under mina sämre perioder med. Att han orkar med sextorkan som infinner sig då och då utan ett ord (jag har läst om andra män som lurat i sina kvinnor att pungen blir blå om dom inte får tömma varje dag...).
Han förstår sig på mig och det är jag tacksam för. Vi firar 12 år tillsammans i år och har våran 10 bröllopsdag runt hörnet som vi ska fira.
I den här tråden låter det inte ens konstigt att jag ett tag funderade på om vi skulle ta semester ett par dagar på egen hand så man kunde få lite lugn och ro. Han stannar hemma och tar barnen och jag åker till en sandstrand vid medelhavet. Perfekt sätt att fira 10-årig bröllopsdag

Jag skickade iväg familjen på sportlov så jag fick vila och de fick en paus. Jag tycker det låter rätt sunt utifrån behov och förutsättningar, till skillnad från att tvångsmässigt göra allt ihop bara för att man är sambos/gifta/ihop.

 

[Hyacinth]

Det här är jobbig för mig, jag har ingen vidare sexlust. Men ibland kommer den.
Jag mår dåligt att vi inte har sex ofta, han har jätte hög sexlust

Och de få gångerna jag vill ligga så kan ett litet ord bara förstöra allt och jag vill inget mer, det är jobbigt

Då kan han kanske lösa det själv tänker jag. Att du blir ledsen och får dåligt samvete ger ju inte mer lust. Men jag ska inte kapa tråden, bara var rädd om dig.

 

[MM]

Det här är jobbig för mig, jag har ingen vidare sexlust. Men ibland kommer den.
Jag mår dåligt att vi inte har sex ofta, han har jätte hög sexlust

Och de få gångerna jag vill ligga så kan ett litet ord bara förstöra allt och jag vill inget mer, det är jobbigt

Vi har inte heller så mycket sex, pga mig.
Min man säger dock inget och sköter om sig själv förhoppningsvis, annars får han väl skylla sig själv.

Ha inte dåligt samvete för det. Jag tycker det är befriande att inte vara någon sexgalning och dessutom har en man som inte klagar över det hela dagarna. Vi har aldrig sex och det är hur skönt som helst att inte ha det.

 

[gul_zebra]

Jag förstår inte hur man ska bete sig riktigt.
Jag är medveten om det och försöker träna.
idag hade vi några hemma ,och då var jag ensam med dom för min kille inte hade slutat jobbs och då satt jag på golvet och klappade hunden och hade inte bjudit på fika.
Då sa min kille du skulle ju bjudit dom på kaffe.
Så gör man.

Kan ni andra sånt ?

Jag dricker inte kaffe själv så jag har sällan sånt hemma. När jag väl har det så har jag helt enkelt deklarerat för besöket att kaffe får de göra själva för jag vet inte hur jag ska dosera. Vill de inte det så får de vackert vara utan - hittills har ingen blivit uppenbart förnärmad iaf

 

[Energi]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

För mig är ju min sambo min familj, och familjen är jag alltid trygg med. Det har alltid varit otroligt stormigt i början av alla mina relationer, så också i denna.

Men när det går över den där första tröskeln så är det inga problem sen. Men vi går om varandra mycket och varannan vecka är jag i princip helt själv hela eftermiddagarna = tid att samla energi igen.

 

[Energi]

Jag förstår inte hur man ska bete sig riktigt.
Jag är medveten om det och försöker träna.
idag hade vi några hemma ,och då var jag ensam med dom för min kille inte hade slutat jobbs och då satt jag på golvet och klappade hunden och hade inte bjudit på fika.
Då sa min kille du skulle ju bjudit dom på kaffe.
Så gör man.

Kan ni andra sånt ?

Det kommer inte naturligt, helst skulle jag vilja be alla att dra från mitt hus. Men jag har lärt mig hur en borde bete sig, så jag bjuder på kaffe och kallpratar medan min hjärna vill begå självmord.

 

[Energi]

Bland det värsta jag vet är att behöva hålla igång ett samtal samtidigt som någon annan för ett samtal precis bredvid. Min hjärna klarar inte av att sortera vem som säger vad och varför, så allt klappar ihop och så tystnar jag.

Sen tror jag också att vi som upplever att vi har problem med sånt här, blir så självmedvetna att vi känner oss mer "off" än vi faktiskt är. När jag föreläser och undervisar går 25% av energin åt till att tänka på just kroppsspråk, möta allas ögon osv. Jag som tänker på det hela tiden känner mest att jag missar och gör fel ofta, men får istället beröm just för att jag framstår som trevlig, bjuder på mig själv och ger alla uppmärksamhet.

Alltså det sista du skrev är så spot on. Jag har träffat SÅ många människor som tycker att jag är feldiagnosticerad (!?) för jag "är ju så glad och trevlig och pratsam".
Ah, fina fördomar du har där..

Men ja, tror att oftast handlar det om att en liksom analyserar varenda ord en säger, för en är så otrolig rädd för att uppfattas som helt vriden eller otrevlig.

 

[Lipperta]

ag har träffat SÅ många människor som tycker att jag är feldiagnosticerad

Men PRECIS. Som när den där jävla filem i rymden finns inga känslor kom ut, fick jag min AS på papper och familj fick reda på det(förlåter aldrig mamma att hon talade om för dem allihop) så då blev det helt plötsligt när vi fick besök och skulle säga hej osv, vi kramas alltid hej och hejdå men jag fick ina kramar för det har dom allt sett att det vill inte folk med AS ha, de gillar inte kroppskontakt

Finns säkert de med AS som inte gillar och de som älskart precis som med folk utan diagnoser.

Jag älskar kroppskontakt, kramas mer än gärna. Tex när pojkvännen introducerar mig till sinna kompisar så har alltid kramat. Det är ju mysigt att vara nära någon, och det behöver absolut inte vara på sexigt vis.
Har svårt att skilja på det där.

Tittade på film med pojkvän och en av hans kompisar och pojkvän gick iväg för att hämta något så jag lutade mig mot kompisen istället och mös, men jädrar vad jag fick höra när kompisen gick. Det var tydligen fel gjort

Med mös menar jag att jag var komfortabel, inte snussgulla mot honom precis