Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

[Indyhope]

Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

Jag har inte haft några problem alls hittills (har bara gått en månad). Inget ont av att gå på toa (inte heller nummer två *fniss*) eller sitta eller så och då sprack jag ändå jättejättemycket överallt.

 

[Dropdead]

Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

åh, jag måste bara få tillägga (prata förlossningar är bland det roligaste jag vet. )...

Jag hade inte läst speciellt mycket om förlossningar, hade väl avverkat någon "vi föräldrar"-tidning nån gång då o då, men annars litade jag tillräckligt på min kropp och mig själv och ville helst inte få en massa skräckscenarion satta på näthinnan.

Mina värkar kom mitt i natten, jag förstod ingenting, trött som jag var, utan trodde bara att det var magknip som skulle gå över efter ett toalettbesök.
Gick på toa, värken gick över och jag gick o lade mig igen. Somande om, men vaknade konstigt nog efter en kvart igen. Värken gick över, jag somnade om - men vaknade efter ännu en kvart. Och så höll det på en stund..

Fortfarande helt ovetande om vad som skedde gick jag tröttsamt upp på toa och först när jag satt där för tredje gången gick det plötsligt upp för mig - HERREGUD! DET ÄR JU ETT BARN SOM VILL UT!

Dubbelvikt och fullkomligt LIVRÄDD traskade jag iväg de 30 meterna in till min mors sovrum och sade till henne att det var dags. Rädslan lade sig efter bara någon minut och jag började fokusera mer på mig själv och andningen, eftersom värkarna blev allt starkare.

Vi ringde sjukhuset som menade på att eftersom jag var förstföderska kunde det ta så låååååååång tiiiid så det bästa var att stanna hemma så länge som möjligt, för de menade på att det bara skulle bli tråkigt för mig att vänta på sjukhuset.

Värkarna kom då med två minuters mellanrum.

Mitt upp i alla värkar så ändrade lilleman läge i magen så att han klämde åt min ischiasnerv (stavas?) och det strålade smärta längs med låren - det var nog tamejf*n det värsta av allt.

Efter en kort stund gick det mindre än en minut mellan värkarna och jag hade ingen lust att stanna hemma längre - min kropp sade åt mig att nåt var på väg ut - och det var på väg ut NU!

Väl på sjukhuset fortsatte man att säga att allt skulle ta så låååååång tiiiiid och jag kunde promenera lite i korridoren om jag kände för att hjälpa till att sätta igång det lite mera.
Jag skrattade åt dem och lade mig i sängen det första jag gjorde.

En barnsköterska kom in och jag var redan öppen tre centimeter, en timme senare var jag öppen helt till allas förvåning och plötsligt blev det stort pådrag för det skulle minsann komma ett barn inom en snar framtid! Tre-fyra krystvärkar och 40 minuter senare föddes den lilla grabben.
Sammanlagt räknat från de första värkarna jag vaknade av under natten så tog det hela ca 6 timmar.

Jag höll min älskade mamma krampaktigt i handen hela tiden och tog i för fulla muggar och skrek för alla krafter jag hade - inte för att det gjorde ont, utan för att hjälpa till liksom. Själva krystvärkarna tyckte jag inte gjorde särskilt ont och som sagt - lustgasen hjälpte mig att slappna av mellan varven (jag ville aldrig släppa ifrån mig masken! )

Jag tror det är jätteviktigt att man vågar slappna av, & det är klart att du grejar det här! Du kommer få vara med om något som är bland det häftigaste som finns! Du kommer ge liv åt det som har bott i din mage och nu snart ska du få titta på det, känna på det och beundra det.
Det är ju hur fascinerande som helst!

/Anna - blir nästan lite barnasugen igen.

 

[Lejonflickan]

Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

Hur var er förlossning?
Som ni trodde innan?
Vad använde ni för smärtlindring? För och nackdelar?
Hur länge stannade ni på bb?
Ev. komplikationer hos Er eller bebis?
Vikt och längd på bebis?
Var ni "med" under förlossningen, eller var ni mycket förvirrade/fick ångest? (min svägerska trodde att hon dog).
Hur upplevde er partner förlossningen?

Jag försöker förbereda mig , men alla säger att smärtan är så stor att den inte går att förbereda sig på! Såg precis att det står det inne på aftonbladets förlossningssida också .

1) Förlossningen var nog lätt gissar jag , det tog väl 4 timmar från första värk till plutten var ute.
2)Smärtlindring hade man ju funderat på, men det fanns inte tid för några bedövningar, det gick för fort, så det fick bli sterila kvaddlar och lustgas. Funkade bra, i jämförelse med vissa operationer jag gjort så var fenomenet "föda barn" jämförbart med ett besvärligt toalettbesök.
3) fick stanna 5 dagar, för att lillfisen hade gulsot mm, annars hade jag gärna åkt hem på stört, att sova 5 mammor med ungar i en 4-sal och dessutom ha de andras karlslokar hängade där dygnet runt var INTE mysigt!
4) komplikationer...hm. jag kunde inte amma, det fanns inte mycker där, det var sommarn 94 när det var tokvarmt. vilket innebar att ersättningen orsakade kolik osv osv. sen kikhosta på det....kul!
5) 50 cm 3520 gram
6) jag var fullkomligt klar och medveten. kanske beroende på att det inte var några bedövningar inblandade.
7) hoho - han blev nervös när det drog igång på allvar och var tvungen att springa ut och parkera om bilen, så att han inte fick p-böter, sen kommer jag ihåg att han klagade på att det gjorde så "vansinnigt ont" när jag klämde hans hand, vigselringen skavde.....

men detta var 11 år sen, det är väl stenåldern nu...

 

[Nowis]

Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

När min äldsta föddes gick det ganska snabbt, jag hade haft förvärkar flera veckor, och var in på förlossningen en vecka innan, då var jag öppen 2,5 cm, men det hände inget mer. När de "riktiga" värkarna satte igång ca kl 00 använde jag TNS apparaten en stund hemma medan jag packade necessären, jag trodde ju att jag skulle gå hemma i flera timmar med värkar, men jag kände att jag inte riktigt hade läget under kontroll, så jag väckte maken och vi åkte in. Väl inne på förlossningen så skulle jag promt ha lavemang (så att jag inte skulle bajsa på bebisen, hade enorm nojja över det) och sen gick jag och duschade. Då fick jag rejäla värkar som jag hade svårt att hantera, jag stod i hörnet i duschen och dunkade med huvudet i väggen, och ville bara bort. Min man hjälpte mig in i förlossningsrummet, och BM kom in för att undersöka mig och sätta CTG, vilket inte alls gick, eftersom jag hade panik. Hon visade mig hur lustgasen fungerade, och konstaterade att jag var helt öppen och bara kunde börja krysta, vilket var en enorm befrielse. 9 min senare var bebisen ute, från första värken tog förlossningen 4.5 h, så vi var chockade allihop.

Barn nr 2 hade jag inga förvärkar med, men när jag fick första värken (oxå ca kl 00) så åkte vi in till förlossningen direkt, där de konstaterade att inget hade hänt. Egentligen ville de nog skicka hem mig, men jag envisades med att jag ville stanna, så jag fick 2 panodil och värmekuddar, och BM tyckte att jag skulle försöka sova. Värkarna fortsatte med 2 min mellanrum, o blev intensivare. Kl 5 bestämde jag mig för att jag ville bada, o satt länge i badet, sen blev värkarna riktigt rejäla o det blev för varmt o jobbigt i badrummet. Jag började gråta ohejdat o min man hjälpte mig ut i rummet, där BM undersökte o konstatera att jag var öppen runt 6 cm. Hon visade mig lustgasen o jag hade stor hjälp av den. Sedan blev värkarna svåra att hantera igen, o jag andades så mycket lustgas att jag inte visste var jag befann mig o höll på att ramla ur sängen, så min man fick hålla i mig allt han orkade. Sedan kände jag att värkarna började övergå i krystvärkar, o jag sa det till BM, som undersökte o förvånat konstaterade att jag var helt öppen... 8 min senare kom barn nr 2... Från första värken tog förlossningen 7 h. Resultaten av dessa häftiga upplevelser var 3480g 50 cm och 3600g 51 cm. Jag kan tillägga att jag har väldigt låg smärttröskel och aldrig tänkt föda med bara lustgas, utan helst ville vara så bedövad det gick, men man fixar det, kroppen gör jobbet, man ska bara hitta nåt sätt att härda ut.

 

[Nowis]

Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

Glömde tillägga: inga komplikationer, bodde på patienthotell 3 dgr, åkte hem efter PKU testet med båda, maken tyckte det var enormt häftigt, men kände sig ganska hjälplös o tyckte det var otäckt när jag skrek.

 

[mimus]

Sv: Ni som har barn (ej kejsarsnitt)

Var du under dina 9månader ALDRIG rädd, eller kände dig skrämd av den kommande förlossningen? För att välja att inte vara rädd, måste du endå satt dig in i vad som skulle hända, alltså förberett dig ordentligt. Hur gjorde du, vad läste du? Om de kom mörka funderingar och oro, läste du mer då?

Nej, aldrig rädd, eller skrämd. Ja, jag satte mig in i vad som skulle hända, och läste en de, men framförallt tränade jag avslappning och fokusering.
Jag kände det som en ynnets att få detta barn. Därför tog glädjen över rädslan.
Jag hade ju då även 4 hästar att ta hand om, + att jag jobbade ända fram, så jag var väl i god kondition, men jag tränade kroppen inför förlossningen.

Kommer inte ihåg alla övningar men några, andning däremot var "inte min grej".