Ni som varit med i ridolyckor.

[charmant]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Har själv klarat mig kusligt väl med tanke på att jag hanterat , arbetat på heltid och levt med hästar större delen av mitt liv. Dock har det varit riktigt nära ett par gånger och då får man sig en tankeställare. Sen har jag fått se många olyckor som hänt andra och det påverkar ju också men jag har alltid resonerat att risker finns det ju jämt. ,men sen hände något för ett antal månader som jag har haft svårt att skaka av mig .

En bekant och inackordering saknades vid kvällsfodringen och jag åkte ut med bilen för att leta, tänkte att hon bara glömt bort tiden så jag åkte ner till ridhuset. Det här var en av de sista frostnätterna i mars förra året. När jag kom till ridhuset stod hennes häst ensam utanför med tyglarna på backen , detta var en westernhäst , vältränad och lydig.
Redan då kom obehaget. Jag vände upp bilen med lysena mot skogen och ropade och då i utkanten av skenet såg jag henne liggandes på mage med händerna framför sig på vägen hemåt bara ett par meter från ridhusdörren. Den känslan som vällde upp i kroppen blir jag nog aldrig kvitt. Det vände sig i magen på mig när jag sprang fram , det var nästan som jag inte ville- ag ville inte se.

Hon hade ingen hjälm på sig och jag kände ju själv hur hårt det var i backen. När ag var framme konstaterade jag att hon hade svag puls men var okontaktbar. Det var så kallt och när jag skulle känna efter hennes puls på handleden satt handen fastfrusen i isen . Jag ringde 112 och de bad mig ta upp hästen till stallet då de måste ner med helikopter
Jag rev ur allt jag allt jag hade i bilen och la på henne för att värma henne och ringde min styvfar och mamma boendes på gården . Så de satt med henne när jag sprang upp med hästen till stallet som bara vägrade gå , jag fick slå och skrika på hästen för att få med mig den och övervägde att sitta upp ( utan hjälm) för att lättare få bort den men larmkillen sa åt mig att -no way!

När jag lämnat hästen och sprang tillbaka visste jag att det inte skulle gå , jag såg ju själv skadorna , allt blod och ja sånt som jag aldrig vill prata om! Hon var gift och hade två yngre barn, och min mamma hade ringt ut hennes man så fort jag hade ringt och han kom strax efter ambulanserna men jag tror att han även förstod att det inte skulle gå. Det var så overkligt och är det till viss del fortfarande.
Det var en lång natt och jag låg i sängen i mörkret och bildrna spelades upp gång på gång i huvudet.
Jag pratade med sjukhuset på morgonen och fick veta att det såg mörkt ut, även hennes man kom hem till oss på morgonen och sa detsamma , på förmiddagen var hon sedan död!

Hon hade omfattande skallskador och var kraftigt nerkyld när hon kom in och jag ältade länge och gör väl fortfarande hur länge hon låg där , hur länge hon var medveten.
Hon låg och dog inte mer än 100 meter från mitt hus , där jag satt och såg på tv! Den sista som såg henne var en annan hästagare som åkte hem när hon red ut och det var ett par timmar innan jag hittade henne. Men vi kunde ju inte veta att hon saknades förrän vi gick ut för att kvällsfodra, om hästen hade sprungit hem hade någon förstått men hästen var tränad att stå kvar och stod kvar! Om mannen ringt och sagt att hon varit borta länge , med det var hon ju ofta- alla vet att stallet kan ta tid. Det fanns och finns så många ..om!

Enligt läkaren hade det förmodligen inte gort någon skillnad om vi hittat henne tidigare- skadorna var så omfattande men jag ältar!

Det som hade gjort skillnad var om hon burit hjälm , hon hade levt då och hennes 2 små barn hade haft kvar sin mamma och jag hade sluppit se dem i ögonen vid begravningen och känt skuld över att hon tillbringade stor del av sin tid med hästen hos oss istället för att vara hemma med dem.

Hon var själv läkare, men bar inte hjälm, säkerhetsväst hade hon på sig men ingen hjälm för hon var ju westernryttare och de behöver ju ingen hjälm- de ramlar ju aldrig av och gör de det slår de ju aldrig i huvudet.
Det var inget fel på hästen, jag red henne själv efter detta för att hålla igång henne tills hon såldes -men en olycka kan alltid ske, det är därför man skyddar sig så gått det går!

Detta har påverkat mig, inte så att jag blivit rädd men jag har insett att vi inte är odödliga och att vissa risker är inte värda att ta!
Jag rider själv inte utan hjälm längre och jag ser till att någon vet att jag rider iväg , men minnesbilden och känslan av när jag såg henne där i strålkastarskenet -den blir jag nog aldrig kvitt!

Usch,vilken mardröm att behöva uppleva något sånt.Tror att jag läst om din vän i någon häst tidning.Såna här saker får en verkligen att vakna upp och tänkta till.

 

[miisen80]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

charmant
Ja, det stämmer bra! Det blev ett himla liv om det.

 

[dezir]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

usch vad hemskt vi ryttare lever riskfyllt.
jag är glad att ridhjälmen är uppfunnen.

 

[charmant]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

charmant
Ja, det stämmer bra! Det blev ett himla liv om det.

Mår pållen bra nu efter sviterna?

 

[miisen80]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Mår pållen bra nu efter sviterna?

Ja, det gör hon förutom att hon har kassa blodvärde. Har tagit nytt prov i dag, hoppas det är bättre.

 

[Pandoora]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag gick för tre månader sedan omkull med min medryttarhäst i ett träsk. Hon blev ganska allvarligt skadad, inte jag.
Hon sparkade sönder sig, när hon försökte ta sig upp, och det var bara rena turen att hon inte hade av någon sena. Dessutom var hon skodd och det var mitt i tävlingssesonggen.

När jag var liten red jag en riktig het c-ponny. Hade varit medryttare på honom i ca 1 år när olyckan hände..
Jag & min syster var ute och red, och skulle rida till en sjö. Påväg till den sjön så ser vi några killar på crossar (jag var max 7 år) och jag ville då vända, så vi vände i god tid innan hästarna förstått vad det var.
När vi varpåväg åt motsatta håll kommer crossåkarna, kör upp bakom hästarna och skrämmer livet ur min snutt. Han stack, och jag satt kvar, ända tills jag blev så rädd att jag slängde mig ur sadeln.
Det slutade med ett nästan brutet näsben (pga skärmen på hjälmen som slog ner på näsan.), massa näsblod, stukad handled och sår överallt. Kastade mig av på en grusväg :smirk:
Jag vägrade rida den hästen mer. Jag var så jävla rädd men efter ett halvår skrittade jag i ridhuset, och efter det släppte rädslan! Jagvet att man ska sitta upp direkt efter, men är man helt mörbultad och tjuter som en gris går det inte alltid (:

Efter olyckan där med crossarna, har jag aldrig varit rädd för att hoppa upp direkt efter en avramling igen.
Medryttarhästen jag har nu (en stor häst, ca. 170cm, jag är 160cm och är tretton år) försökte bocka av mig i helgen! Men det gick inte! tihi, + att jag mötte min förra ridlärare, hon hade stått och kollat på.. Hon tyckte jag klarade av pållen superbra

 

[rabarber2]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Ingen ridolycka för min del.. Men blev sparkad när jag skulle ta in en häst från hagen. Träffades i ansiktet så käkbenet gick av på flera ställen. Några centimeter åt fel håll hade varit en fullträff på tinningen...

Var i stallet en vecka senare och traskade runt med lektionsponnierna fram och tillbaks till hagen. Kände att jag var tvungen för att jag inte skulle tycka att det var obehagligt senare. Så fort allt var läkt och jag fick lov att börja ordentligt med hästarna igen så tvingade jag mig själv att hantera även dom större brötigare hästarna och eftersom det gick bra har jag aldrig känt mig tveksam... Däremot är jag nogrannare med säkerheten nu än jag var innan.

 

[ErikaTrav]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Hejsan!
Har själv aldrig varit med om någon sån där rejäl olycka. Har vält med rockard, ridit omkull å flygit av ett tiotal gånger, men jag har inte blivit rädd, och jag tänker aldrig på det när jag är ute med hästarna, "att nåt kan hända". Jag känner det som att "händer det så händer det", inget man kan göra något åt, men jag är inte dumdristig för det. Förstår att man kan bli rädd om man varit med om en "riktig" olycka där man gjort illa sig rejält, det är väl helt naturligt. Men har man blivit rädd får man tänka på allt det bra istället, för det är ju inte sådär värstans ofta man ramlar av, om man inte har väldig otur eller håller på med mer riskfyllda grenar. Ridningen är ju så himla rolig, och risker finns det ju med allt, varje gång man sätter sig på en häst så tar man ju en risk, men risken är oftast väldigt liten, å risken att ha riktigt kul tillsammans med sin häst är väldigt mycket större.
Känner man sig osäker, så ska man se till att man har en lugn, stabil och säker häst, som man kan lita på!
All lycka!

 

[charmant]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Mår pållen bra nu efter sviterna?

Håller tummarna för att pålle snart ska bli helt återställd

 

[miisen80]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Håller tummarna för att pålle snart ska bli helt återställd

Det nya blodprovet var mycket bättre Dock inte helt bra, blir ett till om några veckor bara för säkerhets skull.

 

[isse]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

När jag precis hade fått hem min första egna häst så hände det en sak. Jag skulle rida henne för andra gången och jag skulle rida ut med två kompisar. Dom hade två varmblod som sprang som tusan och jag på min lilla islänning. Men att tilläga är att hon passar eller galopperar om travare. Allt hade gått bra hela turen när vi skulle rida hem. Vi bestämde oss för att galoppera en bit och hästarna rämmar iväg i hundra nitti. Helt plötsligt känner jag hur jag glider åt vänster och då försöker jag ju putta tillbaka mig själv men jag glider bara mer och mer. Jag kände att det här inte skulle gå bra så jag försökte få ur fötterna ur stigbyglarna (red i en westernsadel) men var inte tillräckligt snabb så när sadeln glider under magen på hästen som fortfarande springer i hundra nitti så får jag ur fötterna men då var det försent så hon springer rakt över mig. Min första tanke var hämta hästen, så jag ställer mig upp och försöker att springa ifat henne:smirk: Och dom andra två tjejerna ser att hon kommer utan ryttare så dom fick tag i hästen, och när jag såg att dom hade henne så vek sig mina ben. Jag kunde inte stå, det gjorde för ont. Dom blev rädda och ringde ambulans som kom och hämta mig. Jag spändes fast i nån grej så att jag inte kunde röra mig. Sen vart det röntgen överallt. Som tur var hade jag bara fått en springa i kindbenet, hjärnskakning och så hade nåt hänt med knät så att jag fick gå på kryckor. Efteråt kollade vi på hjälmen och kläderna för att se vart hon hade trampat. Fyra hov avtryck satt på hjälmen och två på låren, ett på knät och ett på kindbenet.
Det tog lång tid innan jag vågade rida fortare än skritt. Men efter ett tag kom jag över det.
Sen i somras så skulle jag och min kompis rida och bada och då hade vi bara ridgjordar med stigbyglar. Vi red i ett spår i kanten av åkern som bonden hade gjort åt oss. Och då tänkte vi att vi skulle galoppera lite lugnt, men det ville ju inte hästarna så dom drog iväg. Lite här och var var det rätt så skarpa svängar och min häst saktade inte ner nånting alls i svängarna så jag trodde nästan att hon skulle gå omkull. Sen kom det en riktigt skarp sväng och då försökte jag luta mig så att vi skulle klara svängen bättre och då lossnar stiglädret från gjorde och jag ramlar av och voltar runt nåra varv. Sen kom den andra tjejen efter tag och hennes häst blir så rädd för att jag låg där så han tvärnitar och hon bara flyger. Men hon höll stenhårt i tygeln så att han inte skulle sticka. Hon var inte skadad men jag kunde inte röra mig. Jag hade så ont i min höft och mitt huvud så jag fick sitta på hennes häst hela vägen hem (min häst hade dragit). Varje steg han tog gjorde så ont i höften satt jag bara skrek. Det vart in till sjukan och röntga höften. Som tur var va inget brutet men jag fick gå på kryckor hyffsat länge.
Efter den gången så bestämde jag mig för att inte rida den hästen igen (jag var delägare).
Så rädd är jag så jag sätter mig aldrig på hästen igen. Även om det inte var hennes fel så har hon massa ticks för sig så jag har varit nära att åka av massor av gånger så efter det så bara vägrar jag att rida henne igen.
Förlåt för att jag skrev så mycket

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

*KL*

Jag blev avkastade av en skrämd unghäst (min valack) 1999. Hamnade på ortopedakuten med en ryggskada. Hade änglavakt att jag inte blev förlamad eller dog, och läkarna ser helst inte att jag rider mer alls, och om jag nu envisas med att rida så får jag absolut inte ramla av (ehum..). En smäll till på samma ställe på ryggen och det är godnatt.. (Ryggskadan är permanent och jag har fortfarande besvär från ryggen, ständigt värk etc, kommer jag ha livet ut).

Jag var livrädd att sitta upp på nämnda valack igen efter olyckan, speciellt som han var nervig och explosiv redan innan och det inte blev bättre av olyckan. Bit för bit lyckades vi dock och ett år efteråt red jag honom igen. Dock tog det flera år innan jag slutade ha fjärilar i magen när jag satt upp.

Idag är det ju många år sedan, jag litar fullständigt på valacken, jag rider fortfarande in hästar och tar mig an problemhästar. Men visst påverkar olyckan än.

Dels så sitter jag inte upp ens på en sederad ridskoleponny utan säkerhetsväst. Och jag drar mig inte för att kliva av andras hästar om jag skulle känna mig oäsker. Samtidigt så när jag provred fblstoet jag nyss köpt så hoppade, skuttade och for hon så kompis som var med blev alldeles blek och tyckte 'jag skulle ha satt av, jag skulle inte fortsatt och absolut inte tagit ut henne på rakbanan och galopperat'. Men KÄNSLAN för mig var att det inte var så farliga skutt. Och just KÄNSLAN är det viktiga. Jag kan visst rida explosiva hästar etc, men det beror på hur det känns, känns det som att 'det här sitter jag igenom, inga problem' eller känns det som 'hjälp'.

Där sviterna efter skadan märks mest är i de lägena där - mina egna eller andras - hästar/na flippar eller far så att jag känner att det är tveksamt om jag reder ut det. T ex halkade mitt egenuppfödda sto under inridningen, och exploderade i en bockserie som svar. Jag fick de facto regelrätt panik, eftersom jag kände att 'nu åker jag av, och RYGGEN!!!'. Nu redde vi ut det hela, jag satt kvar och vi red vidare. Men just den där paniken med 'RYGGEN!' när jag inser att/tror att jag kommer åka av, den sitter benhårt och dyker upp i krissituationer. Däremot känner jag alltså inte alls så såfort hästen bockar/skuttar/annat, utan det är 'bara' när jag vet/tror jag ska åka av paniken kommer.

Jag har åkt av 5 ggr sen olyckan. En gång på kallblodsstoet. Det var BRA att jag gjorde det, för det var helt odramatiskt och jag landade i mjuk sand och utan att skada mig alls. Det var VÄLDIGT nyttigt att åka av och inse att jag INTE bröt ryggen! Sen gick jag med samma häst omkull i lera på terrängbanan ca 6 månader efter olyckan. Inga skador.

Och för några år sedan åkte jag med ett års mellanrum helt odramatiskt av valacken som gav mig skadan igen 2 ggr, även där helt utan skador och under lugna former. Slutligen gick en häst som var här för 'problemlösning' över med mig förra året. Inga skador där heller. Och för varje gång jag haft markkontakt UTAN att sabba hela ryggen, dessto längre bort ligger paniken för att ramla av och skada ryggen.

Tillägg: Jag har haft tre olyckor av allvarligare art innan. Gick omkull med en ponny över ett terränghinder och fick ponnyn över mig när jag var 12. Fick broskskador i knäna (det krasade käckt om dem när ponnyn landade på mig), och sen bröt jag handleden rakt av på 3 ställen när jag var 13 när ett stort halvblod unde rinridning fick en extremtflipp och hivade mig flera meter upp i luften. Och så fick jag en spricka i bäckenet av att - det här är löjligt - barbacka i skritt gliiiiida av kallbodstanten ner på asfalten.

Ingen av de skadorna gjorde mig rädd eller eg ens bekymrad. Men ryggskadan satte sig kvar mer. Kanske för jag var äldre, och ju äldre man blir dessto mer inser man att det det värsta som kan hända INTE är att man bryter något och får gips och inte kan rida på några månader..

 

[Sunshine]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag bröt nacken för 5 år sedan, under en rävjakt på Irland. Det var inte så farligt som det låter, hårfin spricka som inte kunde göras något åt, den läkte ihop och sen var det bra, jag har inga men. Några dagar på sjukhus följt av några veckor i nackställning och sen ett par månaders sjukgymnastisk och sedan var jag fullt återställd.

Men det satte sina spår i psyket. Jag vågade inte hoppa på väldigt länge efter olyckan. Första gången jag skulle försöka så satt jag på min rutinerade hopphäst på ridbanan och grät av skräck när tränaren föreslog att vi skulle trava över en pytteliten cavaletti. Tyvärr så smittade det av sig på pållan och hon började vägra eller bryta ut när jag väl tog mod till mig så det blev en ond cirkel.
Det tog tre år innan jag började tycka att det var ok att hoppa igen och det är inte förrän helt nyligen som jag börjat försöka mig på högre höjder igen. För mig har det hjälpt att rida andra hästar än mina egna (av någon anledning?), att se andra hoppa mina hästar, och det har varit och är jätteviktigt att ha en bra tränare som känner till problemet och kan peppa. Dessutom använder jag mig mycket av "mind training" alltså jag blundar och föreställer mig att jag hoppar en perfekt runda utan att känna mig rädd, och jag försöker hitta positiva associationer/förknippningar med banhoppningen. Och nu börjar det bli roligt igen!

Men jag blir fortfarande väldigt nervös över terränghinder och hoppar ogärna högre än en meter och bara om förhållandena är på topp (bra väder, jämn mark osv). Och det är väl rätt osannolikt att jag någonsin kommer att delta i en rävjakt igen...

 

[roadkilled]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Nej jag brukar alltid köra på som vanligt efteråt (om det inte är nån fysisk skada då krioppen måste vila). Har dock fått mer respekt för gymkhana då jag fått hjärnskakning 2 ggr pga av det..

 

[Leo_felicia]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag har ramla av en arab och en welsh mountain. När jag var 9 år red jag på ridskola och ramla av en arab när jag red barbacka på honom. jag landa på en bom och skada levern och binjuren och fick ligga på sjukhus i 6 dagar! den andra gången ramla jag av en 4 årig welsh mountain och då red jag också barbacka, jag bröt mellan över armen och axeln.

 

[Korven]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag var med om en olycka för snart 15 år sedan, blev sparkad i ansiktet och huvudet av en allt för glad häst som inte tänkte längre än till nästa grästuva. Jag fick skallen spräckt, ögonbåtten spräckt, dubbelsyn i vissa vinklar, hjärnskador, nacken demolerad mm. mm. Jag kommer aldrig att bli återställd och har sjukpension. Nåt år efter olyckan fick jag en häst eftersom min gamla fjorda var slut i benen och hade ont och skulle till Trapalandas gröna ängar.(Nej det var inte fjordan som sparkade mig.) Den älskade hästen som jag fick och fortfarande har kvar var ett varmblod, högdräktig och folkilsken. Hon tog mig tillbaks till livet och lärde mig hur mycket jävulskap man kan ställa till med utan att nån blir skadad. Hon lyckades överföra sina känslor till mig så när hon backade upp mot mig i hagen sa hon "ta mig i svansen så springer vi". (Svårt att förklara känslor.) Vi har rejsat i hagen många gånger sen den dan och springer inte hon först och jag håller henne i svansen så springer jag först och hon håller mig i jackan. Likadant med våra "känguruhopp", jag med händerna på korset på henne och så gemensamt "hopp och studs." En mera ärlig och lyhörd häst får jag nog aldrig igen trots att hon beter sig som värsta bitchen i stallet, men allt är bara på lek och bus och att reta husse lite ingår ju bara i dom dagliga sysslorna. Jag älskar min häst!

Jag tror att vi börjar förstå det . Ni har ett speciellt förhållande, om man säger så.

 

[MaaritK]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag har varit med om diverse sk*t, men inget riktigt allvarligt än iallafall... *ta i trä*
Fast änglavakt kan man nog lugnt säga att jag haft...

När jag var ungefär 11 år, red jag någon gång på min pappas arbetskamrats travarsto - sjävild och totalt olämplig för småtjejer, men det fattade ju inte min pappa eller jag, och ägaren sket i vilket.
Hon fick ett totalryck och kastade mig rakt igenom paddockens staket... (Stadigt trästaket av plankor...). Hjälmen sprack i två delar, och jag fick en hjärnskakning, men att jag inte dog, det fattar jag inte. Jag knäckte tre-fyra plankor i staketet, den översta med skallen... Min kompis som var med slutade rida, har aldrig ridit efter det, hon blev så chockad.
Jag vågade själv inte sitta på en häst igen förrän jag var runt 18 år...

Nästa änglavakts-situation var en pinsam historia... jag hade precis börjat rida igen och hade en sköthäst, en supersnäll travare. Vi galopperade längs en lång gräsväg i okänd terräng... och så var det som så att vägen svängde, hästen svängde, men inte jag...
Jag fortsatte rakt fram jag...
Landade rakt på huvudet och tuppade av. Hästen sprang hem och ägaren kom och letade efter mig med bilen. Hon hittade mig yrandes runt på åkern och jag babblade om att jag gjort av med hennes häst. Minns inget själv... Jag "vaknade till liv" i stallet och undrade hur jag kommit dit. Hjärnskakning igen...

Sen var det en riktigt obehaglig sak som kunde gått riktigt illa. Jag red en vidrig morrhoppa till travare mot bättre vetande. Hon hade en irriterande ovana att kasta av alla som red henne, och jag hade åkt av henne såååå många gånger... men ändå likt förbannat skulle jag upp på monstret. Och givetvis... mitt i en SNABB kapplöpningsgalopp med mina kompisar fick hon ett ryck och gjorde världshistoriens superbockning (jag svär, hade hon kickat upp lite högre hade hon slått runt...). Och av åkte jag. Rakt ner mellan hennes ben...
Jag fick upp armarna runt huvudet och tänkte - nu dör jag.
Mina kompisar förklarade för mig att de hade sett att jag trillade ner framför henne, och att hästfan på något mirakulöst sätt undvek att trampa på mig när hon sprang över mig. Hon strök emot mitt ben lite bara, fick ett blåmärke där. Däremot kunde jag inte resa mig. Något kändes konstigt i nacken. Jag var helt övertygad om att jag brutit nacken. Jag hade landat helt rakt ner på huvudet tydligen.
Men upp kom jag och till akuten. Ingen bruten nacke, men två lätt dislokerade nackkotor. Så jag får lätt ont i nacke och bakhuvud nuförtiden. Tack Znooty...

Och så en rolig incident... Jag var på Island med min bror och red, och vi var ute på en långtur. Vi hade rastat lite, och jag skulle upp på "min" pålle - Krúmma (Korp). Men damen behagade flytta sig ett steg mot mig precis när jag svingade mig över henne med benet. Resultat = jag dök rakt över hennes rygg och kraschlandade på andra sidan. PÅ min SNORdyra kamera som jag hade runt mig. Som givetvis gick sönder. Övriga gruppmedlemmar skrattade så de grät. Och det stör mig kopiöst att det finns ett par kinesiska turister någonstans som sitter och tittar på en videofilm där jag kraschar av en häst som är ca 1,35 cm hög...
Inte ens min bror, som inte rider annars, trillade av en enda gång...

Men vad gäller rädsla... oftast tänker jag inte på det, inte ens när det blir läskigt. Men det händer, när man sitter där på en besvärlig häst, att man kommer på; herregud, jag kan dö, vad håller jag på med!?! Och då blir man kall ända in i märgen. (Inte bra, skrämmer pållen...) En gång när jag och några kompisar var ute och red, så jag den där mardrömstravaren ute i en skog och vi skulle över en å, vägrade hon. Vi höll på hur länge som helst, och till slut lyckades vi skrämma upp henne till panik, och hon flippade totalt - stegrade sig och bockade och skuttade och snubblade. Bör tilläggas att det var tät skog med en hög vall på ena sidan, och på andra sidan en mycket brant "ravin", ett högt backkrön som sluttade ner mot planmark. Och jag på en galen häst på en smal stig... DÅ var jag nästintill skräckslagen. Då hoppade jag av och min kompis fick ta över och rida henne över ån. (Hon tog ett enormt skutt över till slut).

Det ÄR farligt att rida. Antalet olyckor och graden av dem visar det tydligt... nu när jag var på akuten sist med stukade fingrar (trodde de var brutna), såg jag tre andra hästtjejer där samtidigt...
Min mammas arbetskamrat dog i en ridolycka, hon bröt nacken när hon hoppade. En ridlärare jag haft är totalförlamad i hela kroppen nedanför bröstet. Jag har sett så mycket annat också.
Men det är ju så kul att rida...

Om man verkligen älskar hästar, tar man risken. Men man kan ju givetvis skydda sig bäst man kan! Det är så sorgligt att läsa om olyckor som den ovan nämnda, där det beror på att de inte haft hjälm! Jobbar på ett stall där få har hjälm, det är ju "fiiiint" att rida utan hjälm för de är minsann duktiga. Där jag har hästen finns många fiiiina inackorderingsstall med rika tjejer som rider stora vackra hästar. Utan hjälm på. Alltid. Varför ta den enorma risken?
Jag har ALLTID hjälm. Även när jag kör, tolkar etc. Inte när jag longerar eller tömkör, men det är nästan bud på det då också.
Jag kasserar ALLTID hjälmen efter en rejäl smäll. Utan undantag.

Jag är dålig på att ha väst, men försöker lära mig det. Jag hade aldrig med mig mobilen innan, men nu har jag alltid det. Man vet aldrig. Jag skriver alltid på stalltavlan vart jag ska och hur länge jag ska vara borta, eller ringer min sambo och berättar innan jag rider ut.

 

[purity_666]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag blev sparkad och översprungen för 3 år sen. Jag skulle ta in en häst ur hagen och man gick då från hagen direkt in i stallet genom en vanlig dörr. Hästen var lägst i rang och det var två hästar till ute. Jag tog hästen och väntade lite med att gå in för att sambon skulle komma så han kunde stänga efter oss så inte alla hästerna skulle komma in i stallet. Det är ganska trångt.
När vi stod där började de andra hästarna sparka hästen jag höll i och träffade mig på låret. Jag insåg att det är bara att gå in så jag hoppade in i stallet (1.5 trappsteg ovanför marken) hästen jag höll i fick panik så hon kastade sig in, över mig så jag hamnade på betonggolvet och såg henne komma. Tack och lov knuffade hon till dörren så den for igen, annars hade två hästar till kommit och gått över mig. Jag fick en fin lårkaka och bruten handled.

Efter det ogillar jag att ta ur hästarna ur hagen, om det inte är så att alla hästar ska in så jag kan ta den sista. Gillar inte att ha hästar lösa runt om, eller få en häst efter mig. Likadant med trånga utrymmen är obehagligt, att gå före och lasta häst tex.

 

[Sara-Ida]

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Jag bröt nyckelbenet för två år sedan på en galoppör, men det är inget jag tänker på i dag. Jag tror att det beror på att det var en så specifik situation - och numera är det omöjligt för mig att tycka att halvblodshästar galopperar fort!
Jag fick också hjärnskakning i fallet (red omkull), så jag minns inget av själva olycksögonblicket. Det gör nog sitt till att jag inte har några dåliga minnen.

Däremot har jag trillat av två gånger på kort tid på unghästen nyligen, och det blev lite av en tankeställare, även om jag inte gjorde mig speciellt illa. Jag var inte så säker i sadeln som jag hade inbillat mig. Numera rider jag med halsrem och tar tag i den om det finns en risk för att hon ska kasta av mig.