Ni som varit med i ridolyckor.

Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Gick omkull med en häst som stack med mig efter ett hinder och direkt efter tvärsvängde han åt sidan så var det lite lerigt så han halkade och vi gick omkull, hela han låg på mitt högra ben.:cry: Som tur var hade jag sägerhets stigbyglar så gummisnodden gick av och han ställde sig upp väldigt fort. Varken han eller jag skadade oss men vi var lite skakade båda två, men min kompis gick o hämtade en ny gummisnodd och jag satte upp och vi hoppade hindret en gång till, då var han hur lungn o snäll som helst han hoppade som en gud då. Men det har satt sina små spår. Nu tänker jag på det ganska mkt när jag rider där det är lite lerigt så brukar alltid hålla mig till skritt fast det man mkt väl skulle kunna trava, så nu är jag väldigt försiktig när det har regnat nyligen. och vid hoppning gillar jag inte allt för snäva svängar som kan behövas i omhoppningar...:crazy: Men annars har det inte direkt satt några spår på det övriga i ridningen och det har börjat släppa liite. Tror jag hade änglavakt den gången! :bow:
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

när ja va lite skulle ja till min mammas stora besvikelse alltid rida dom busigaste å opålitligaste ponnyerna vilket resulterade i en hel del ofrivilliga avsitningar. spesielt in i hinder. till slut blev de en avtrillning för mycket. jag blev rädd. före varje hinder tänket ja: hästen kommer stanna ja flyger av! i dag e detta borta tack vara förstående tränare och en hel del övertygelse av mig själv. jag kunde helt enkelt inte låta rädlan vinna! å det gjorde den inte heller! men det har tagit tid och vist kan de komma upp tankar om hästen vägrar men dom försvinner lika fort som dom kom:D det är ju faktiskt kul att hoppa:rofl:
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

var lite för orädd i min ungdom, hade hjärnskakning 5 gånger på 2 år... blev alvarligt varnad av läkarna att sluta... Jag blev aldrig rädd å älskade att rida omöjliga hästar som alla var rädda för (får skylla mej själv...) Var dessutom en usel hoppryttare som vägrade att ge upp, tills den dan hästen tvärnitade å inte ja, blev släpad i stigbygeln under hästen i 20 min på banan till de fick tag påna... sen dess har ja faktiskt inte hoppat nåt mer, det va 96 kanske...
efter det har de bara vare en olycka, hästen blev skrämd i skogen å vi gick omkull, min fotled veks under henne och vi gled nerför en backe, hela fotleden krossades och det har vare många operationer sen dess och det kommer aldrig bli helt bra...men jag rider fortfarande, inte alls rädd för att det ska hända nåt, de e bara hoppning som ja avstår, å de går ju att leva utan, men inte hästar!
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

En unghäst exploderade under mig i uppsittningsögonblicket för snart 2 år sen. (jag hade vänster fot i stigbygeln och högerbenet i luften) Det slutade med en rejäl lufttur och jag vet precis hur en levande kanonkula känner sig. Det tog ca ett år innan jag kunde sitta upp utan att jag kände spänningen i kroppen just i uppsittningsögonblicket. Annars har det inte inverkat på ridningen som tur är.
Kroppen minns traumatiska saker och det kan ta tid att få bort det.
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Vissa saker sätter sig fast, visst gör det det. Men man kan ju inte gå och tänka på att man kan råka ut för en olycka hela tiden heller. Det kan man råka ut för vart man än är.

För 10 år sedan blev jag sparkad i ansiktet av en häst. Var upp efter 2 veckor och hälsade på och skulle hjälpa till att ta in hästarna. Men det gick inte, jag blev stel som en pinne.
Då sa jag till mig själv att jag vägrar bli hästrädd så jag bearbetade det direkt. Nu är det borta. MEN visst tittar man en extra gång vart hästen har hovarna.

Nu i oktober i år, så ramlade jag av lite olyckligt och fick en fraktur på en halskota. Är fortfarande inte bra och går med stödkrage dygnet runt.
Hästen blev rädd och det gick så snabbt. Men jag klandrar inte honom.
MEN däremot tar det emot att rida honom som det känns nu. Jag har ridförbud till den 28/12 (då jag ska på återbesök), sen får vi se. Men det känns inge bra i dagsläget. Men jag ger mig inte, ska bearbeta det. Min egen häst känner jag inte så för.

Det är hästens ägares mening som etsats sig fast i huvudet ännu mer efter olyckan: "Man åker av lite då och då".

Detta är de 2 största olyckorna jag varit med om de sitter lite i bakhuvet. Men jag är inte rädd, är bara lite mer säkerhetsmedveten. När jag blev sparkad så var jag på marken (skulle släppa ut hästen i hagen), så jag lägger ner mycket markarbete med mina hästar och de jag tränar för att få ett bra ledarskap så man vet lite mer vart man har hästen.
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

ja en del olyckor gör, de senaste har varit rätt illa så det kommer ta tid innan jag känner mig riktigt trygg igen
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Hej! Efter min "rediga vurpa" har jag blivit väldigt försiktig och ibland blir jag riktigt rädd också.Rider jag en häst som jag inte känner är jag lättskrämd,är det nån av mina egna hästar klarar jag naturligtvis mer innan jag blir rädd.
Jag rider ALDRIG ut själv och dem gångerna jag har sällskap och vi rider ut är det säkerhetsväst på och mobilen i fickan.
Jag är glad att jag törs rida i paddocken själv...men det är nog för att den ligger 15 meter från mitt hus :rofl: .
Något som jag verkligen tycker är otäckt också är att hoppa,jag känner mig som en självmordspilot varje gång!
Min tränare är av det slaget att hon tror att rädslan försvinner om man utsätter sig för det man är rädd för,så jag hoppar en gång i veckan med mina hästar och har gjort det i många år och inte är jag mindre rädd för det:angel: ...
Var rädda om er allihopa!
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

:cry: ..vilken sinnesnärvaro att klara detta, är det inte märkligt vad stark man kan bli när det verkligen gäller. Lyckliga Diana som har dej.

tack! kände att det var jobbigare än jag trodde att skriva ner det. allt kom liksom tillbaka. Fy!
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

förut var det värre, men ja sluta inte rida för det ( bara när jag var skadad) men nu fattar jag vad liten jag e igenkligen:crazy: och vad som kunde ha hänt..:crazy:
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Förstår det, men nu vet du att du reagerar på ett bra sätt om något skulle hända igen...men det måste vara hemskt att vara ensam med sin häst som är i nöd:cry:
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

jag och tapper (min förra sköthäst) var ute på rakan och travade lungt tempo, plötsligt råkade hon trampa ner i ett hål och göra kullerbytta.. med mej på. inte så kul..

nu tänker jag på att inte trava/galoppera i längre nerförsbackar, kollar efter potholes (vad heter det nu på svenska? grythål?) och har allmän koll på hästens ben. annars har det inte påverkat mej något särskilt..
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Ja du, vissa olyckor med häst sätter verkligen sina spår, för 9 veckor sedan gick jag omkull med pållen,travade helt lugnt på en gammal banvall och han snubblade bara, och jag bröt ett par revben, som de flesta kanske vet så är det lååång läkningstid på dessa och det är först nu jag kan sova någorlunda normalt på alla håll :crazy:
Visst tänker jag ibland på detta nu när jag rider igen, tar det extra försiktigt och sitter hellre av och går en bit om det uppkommer någon stressad situation, gjorde så förbannat ont när revbenen var av, och även fortfarande, att jag har blivit rädd att trilla av och skada mig igen :cry:
Har trillat av flera gånger innan, dock inte slagit mig så hårt, jag rider hellre ut själv en med någon annan, på grund av att jag gärna bestämmer tempo själv och inte vill känna mig tvingad att tex trava eller "flågaloppera"bara för att någon annan vill det .
Har alltid väst, hjälm och mobiltelefon på mig när jag rider såklart.:banana:
 
Senast ändrad:
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

jag var me dom en ridolycka när jag var 9 år.
vi skulle rida lektion uppe i paddocken och jag red en häst som jag inte ridit förut. det var någon iq-befriad människa som hade hängt något flaxande, plastpåse liknande föremål på paddockstacketet (kommer inte ihåg exakt vad det var nu, länge sedan). självklart blev min ponny red för detta när vinden blåste och rätt var det var satte han iväg i sken över ridbanan, med mig som knappt hade galopperat tidigare. han gjorde en tvär sväng så att jag hamnade runt halsen på honom. sen tappade jag greppet och hamnade under honom så att han trampade mig på kinden. fick åka in till akuten och sy 5 stygn. jag hade fått ett hästsko-format sår över ansiktet, inte snyggt :crazy: man kan fortfarande se ärret idag och mina ansiktsdrag och muskler är inte helt symetriska. visar sig speciellt när jag ler, på kinden/munnen och ena ögot åker ihop. ser lite konstigt ut, men något som jag försöker behärska :angel: det är förstås inte något jättestort, utan det är nog bara om man kollar lite närmare, noggrannare som man ser detta. :bow: :p

efter detta blev jag väääldigt rädd för att rida, jag var ju liten. men jag var fast besluten att fortsätta! bytte ridlärare och hade ledare till ponnyn långt efter alla andra hade slutat med det. kan tillägga att jag även hade samma ponny hela tiden, något som hjälpte mycket. jag lärde mig att bygga upp ett förtroende för den och tillslut kunde jag även rida andra hästar. så idag är min rädsla helt borta. det är inget som kommer upp i bakhuvudet ibland, utan något som är bearbetat och försvunnet. :banana:
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Har trillat av/blivit avslängd så många gånger, av min obstinata häst så att jag själv börjat fundera vad som är fel på mig, eftersom jag inte blivit rädd!
Senast i helgen, både lördag och söndag. Lördagen trodde jag att jag fått en spricka i benet, men det visade sig vara en rejäl smäl med ett hematom istället. Riktigt ont och blodfyllt=( Söndag kom man undan med blotta förskräckelsen + lite muskelont dagarna efter.
Tidigare under åren har dessa ofrivillaga avsittningar resulterat i revbensbrott X 2, fått räta till ryggen, 5 cm sned i höft-axel, krossad fotknöl(med något deformerad fot idag). Om jag är rädd? Inte mer än förut iaf. Rider som vanligt, både inne och ute, ensam och med andra. Kan inte tänka på om/vad som kan hända, utan njuter av nuet(så länge det varar).
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

För ca fyra veckor sedan blev jag o min häst attackerade av en rottweiler när vi var ute o red, hästen blev ganska illa skadad o fick bo på sjukhus ett tag men jag klarade mig utan en skråma.
Häromdagen när vi var ute på en liten runda mötte vi en dam med två små hundar, hon var tack o lov kvick med att koppla dom. Jag blev livrädd, medan hästen mest verkade undra vad det var frågan om. - Kom nu matte, det är ju bara två hundar! Tur att man har en klok häst.
Denna händelsen kommer nog att sitta i ett bra tag.
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Nej faktiskt inte. Jag resonerar som så att eftersom jag hittils inte dött, kommer jag aldrig dö. Jag är odödlig.
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Eftersom jag är kort så red jag enbart ponnysar eftersom min ridlärare sa att det var bra om man kunde rida ponny så länge som möjligt , ialla fall tills man blir 18 år.

När jag var 16 år så praoade jag på K1 (militärhästarna).
Då red vi varje dag och de var stora hästar.
Tredje dagen fick jag en av vagnshästarna.
Vi skulle rida i ridhuset.
Jag satte upp, vi börjar skritta på långa tyglar och då satta han i full galopp och bockade av mig.
Jag skadade höften, inte jättealvarligt, men den skadades.

Efter det har jag alltid varit rädd för stora hästar, alltså allt över 148 cm.
Sen slutade jag rida vid 19 års ålder, men började nu i höstas och är 25 år men lagt på mig några kg, så jag är lite för tung för de flästa ponnysarna.
Då började jag ida på en stor häst, visst själva ridningen gick ok, man han var i stället en hämsk häst att hanteras med, så storhäst räddslan försvan aldrig och jag slutade.

Så nej tack till stor häst.
Nu kör jag på Islandshästar istället :-)
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Sparket i hodet for 2 år siden. Hjernerystelse og ryggmargsskade og lå 1 år på sykehus. Begynte og ri igjen for 1 år siden og har fremdeles 3 hester.::crazy:
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

Har själv klarat mig kusligt väl med tanke på att jag hanterat , arbetat på heltid och levt med hästar större delen av mitt liv. Dock har det varit riktigt nära ett par gånger och då får man sig en tankeställare. Sen har jag fått se många olyckor som hänt andra och det påverkar ju också men jag har alltid resonerat att risker finns det ju jämt. ,men sen hände något för ett antal månader som jag har haft svårt att skaka av mig .

En bekant och inackordering saknades vid kvällsfodringen och jag åkte ut med bilen för att leta, tänkte att hon bara glömt bort tiden så jag åkte ner till ridhuset. Det här var en av de sista frostnätterna i mars förra året. När jag kom till ridhuset stod hennes häst ensam utanför med tyglarna på backen , detta var en westernhäst , vältränad och lydig.
Redan då kom obehaget. Jag vände upp bilen med lysena mot skogen och ropade och då i utkanten av skenet såg jag henne liggandes på mage med händerna framför sig på vägen hemåt bara ett par meter från ridhusdörren. Den känslan som vällde upp i kroppen blir jag nog aldrig kvitt. Det vände sig i magen på mig när jag sprang fram , det var nästan som jag inte ville- ag ville inte se.

Hon hade ingen hjälm på sig och jag kände ju själv hur hårt det var i backen. När ag var framme konstaterade jag att hon hade svag puls men var okontaktbar. Det var så kallt och när jag skulle känna efter hennes puls på handleden satt handen fastfrusen i isen . Jag ringde 112 och de bad mig ta upp hästen till stallet då de måste ner med helikopter
Jag rev ur allt jag allt jag hade i bilen och la på henne för att värma henne och ringde min styvfar och mamma boendes på gården . Så de satt med henne när jag sprang upp med hästen till stallet som bara vägrade gå , jag fick slå och skrika på hästen för att få med mig den och övervägde att sitta upp ( utan hjälm) för att lättare få bort den men larmkillen sa åt mig att -no way!

När jag lämnat hästen och sprang tillbaka visste jag att det inte skulle gå , jag såg ju själv skadorna , allt blod och ja sånt som jag aldrig vill prata om! Hon var gift och hade två yngre barn, och min mamma hade ringt ut hennes man så fort jag hade ringt och han kom strax efter ambulanserna men jag tror att han även förstod att det inte skulle gå. Det var så overkligt och är det till viss del fortfarande.
Det var en lång natt och jag låg i sängen i mörkret och bildrna spelades upp gång på gång i huvudet.
Jag pratade med sjukhuset på morgonen och fick veta att det såg mörkt ut, även hennes man kom hem till oss på morgonen och sa detsamma , på förmiddagen var hon sedan död!

Hon hade omfattande skallskador och var kraftigt nerkyld när hon kom in och jag ältade länge och gör väl fortfarande hur länge hon låg där , hur länge hon var medveten.
Hon låg och dog inte mer än 100 meter från mitt hus , där jag satt och såg på tv! Den sista som såg henne var en annan hästagare som åkte hem när hon red ut och det var ett par timmar innan jag hittade henne. Men vi kunde ju inte veta att hon saknades förrän vi gick ut för att kvällsfodra, om hästen hade sprungit hem hade någon förstått men hästen var tränad att stå kvar och stod kvar! Om mannen ringt och sagt att hon varit borta länge , med det var hon ju ofta- alla vet att stallet kan ta tid. Det fanns och finns så många ..om!

Enligt läkaren hade det förmodligen inte gort någon skillnad om vi hittat henne tidigare- skadorna var så omfattande men jag ältar!

Det som hade gjort skillnad var om hon burit hjälm , hon hade levt då och hennes 2 små barn hade haft kvar sin mamma och jag hade sluppit se dem i ögonen vid begravningen och känt skuld över att hon tillbringade stor del av sin tid med hästen hos oss istället för att vara hemma med dem.

Hon var själv läkare, men bar inte hjälm, säkerhetsväst hade hon på sig men ingen hjälm för hon var ju westernryttare och de behöver ju ingen hjälm- de ramlar ju aldrig av och gör de det slår de ju aldrig i huvudet.
Det var inget fel på hästen, jag red henne själv efter detta för att hålla igång henne tills hon såldes -men en olycka kan alltid ske, det är därför man skyddar sig så gått det går!

Detta har påverkat mig, inte så att jag blivit rädd men jag har insett att vi inte är odödliga och att vissa risker är inte värda att ta!
Jag rider själv inte utan hjälm längre och jag ser till att någon vet att jag rider iväg , men minnesbilden och känslan av när jag såg henne där i strålkastarskenet -den blir jag nog aldrig kvitt!
 
Sv: Ni som varit med i ridolyckor.

För ca fyra veckor sedan blev jag o min häst attackerade av en rottweiler när vi var ute o red, hästen blev ganska illa skadad o fick bo på sjukhus ett tag men jag klarade mig utan en skråma.
Häromdagen när vi var ute på en liten runda mötte vi en dam med två små hundar, hon var tack o lov kvick med att koppla dom. Jag blev livrädd, medan hästen mest verkade undra vad det var frågan om. - Kom nu matte, det är ju bara två hundar! Tur att man har en klok häst.
Denna händelsen kommer nog att sitta i ett bra tag.


Oj oj,,,var det er det stod om i tidningarna?
 

Liknande trådar

Hundhälsa Jag behöver råd.. Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas någon orkar läsa det ändå. Har en schäferhane på fem år, som kort och gott...
2
Svar
20
· Visningar
6 697
Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 187
Senast: Amk
·
Kropp & Själ Orkar inte vara anonym.... I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med...
11 12 13
Svar
244
· Visningar
28 006
Senast: EmmaW
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Så blev det återigen dags för en lektion på privatlektionsstället vid världens ände. Jag fick rida dressyrkolossen – det gigantiskt...
Svar
3
· Visningar
1 029
Senast: Luff
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp