Ojämställd föräldraledighet för att ”vila”

[athena_arabians]

Vad säger männen och fäderna angående att dela upp föräldraledigheten 50/50?

Min sambo skulle köpa det. Nu ska vi inte ha fler barn och vi har (tyvärr) inte delat lika på föräldraledigheten. Vi var unga och icke pålästa när vi var föräldralediga och har väl i stort gjort det klassiska. Jag tog majoriteten av dagarna och han tog lång sommarledighet och strödagar (en period 2 dagar/v) . Något jag aldrig skulle köpa idag! Våra barn är 8 och 10 år (så de är inte jättestora) men jag upplever att det hänt mycket angående jämställdhet av föräldrar på dessa 10 år.

Vi har ju inga barn och inga kommer det att bli men vi har diskuterat det hela (en tårdrypande diskussion från båda sidor i början av vårt förhållande kan jag säga). Han är betydligt mer barnkär än vad jag är och jag hade nog fått kämpa för att få vara hemma någon längre tid Det är helt klart en sorg för honom att han inte fått några barn och han hade inte behövt övertalning för att vara föräldraledig.

 

[_Taggis_]

Den man som inte skulle vilja det skulle jag inte vilja skaffa barn med.

Jag vet flertalet kvinnor som tom förhandlat med sina män om att de ska ta allt ansvar för barnen i form av FL, vab, föräldramöten osv för att mannen "ska gå med på" att skaffa barn. Ja du läste rätt. Så starkt är behovet av att få skaffa barn hos vissa kvinnor, att de tom nedlåter sig till att förhandla sig till en ickeansvarstagande förälder. Följden blir att det mesta med barnen skylls på kvinnan eftersom "han inte ville, utan bara ställde upp". Det är samma fäder som anser sig vara barnvakter till sina egna barn under skolledigheter, helger, semestrar osv.

Jag har rätt bra insikt i minst två familjer enligt ovanstående, och ytlig insikt i fler. De jag har mest insikt i har jag frågat mannen vad som gjort att han ställt upp, om han nu inte ville ha barn, svaret jag fått är att han hellre har barn än lever ensam. Och lite av en känsla av att "få slut på tjatet". Med stöd av dessa exempel känner jag att det är då inte svårt att förstå att kvinnor själva så duktigt hjälper patriarkatet att cementera könsnormer och därmed sin egen orättvisa, i generation efter generation...


Och @Galant - jag håller med dig. Misströsta är det minsta man gör, när man förstår folks oförmåga och ovilja att förstå hur normer beter sig, skapas och upprätthålls.

 

[athena_arabians]

Gr

Jag vet flertalet kvinnor som tom förhandlat med sina män om att de ska ta allt ansvar för barnen i form av FL, vab, föräldramöten osv för att mannen "ska gå med på" att skaffa barn. Ja du läste rätt. Så starkt är behovet av att få skaffa barn hos vissa kvinnor, att de tom nedlåter sig till att förhandla sig till en ickeansvarstagande förälder. Följden blir att det mesta med barnen skylls på kvinnan eftersom "han inte ville, utan bara ställde upp". Det är samma fäder som anser sig vara barnvakter till sina egna barn under skolledigheter, helger, semestrar osv.

Jag har rätt bra insikt i minst två familjer enligt ovanstående, och ytlig insikt i fler. De jag har mest insikt i har jag frågat mannen vad som gjort att han ställt upp, om han nu inte ville ha barn, svaret jag fått är att han hellre har barn än lever ensam. Och lite av en känsla av att "få slut på tjatet". Med stöd av dessa exempel känner jag att det är då inte svårt att förstå att kvinnor själva så duktigt hjälper patriarkatet att cementera könsnormer och därmed sin egen orättvisa, i generation efter generation...


Och @Galant - jag håller med dig. Misströsta är det minsta man gör, när man förstår folks oförmåga och ovilja att förstå hur normer beter sig, skapas och upprätthålls.

Groteskt.

 

[soom]

Jag tycker också bebistiden är tråkig. Men det är inget argument för att inte ta hand om barnet.
Tycker inte heller argumentet att bara för man själv är helt knockad av kärlek för sitt barn ska man få vara hemma mer av tiden. Man är två föräldrar till barnet som satt det till världen. Båda ska ta lika mycket ansvar för det.

Jag håller med. Och jag tycker nog att sättet du citerar mig på tar texten ur sitt sammanhang. Det var ett svar på om inte papporna tycker det är jobbigt att vara ifrån sina nyfödingar. Min tes var att det är relativt vanligt att de inte tycker det, och det du citerar var en del av mitt stöd för den tesen. Det innebär inte att jag tycker att det är ett argument för att män inte ska vara föräldralediga, vilket jag tyckte framgick.

 

[Lönn]

Jag vet flertalet kvinnor som tom förhandlat med sina män om att de ska ta allt ansvar för barnen i form av FL, vab, föräldramöten osv för att mannen "ska gå med på" att skaffa barn. Ja du läste rätt. Så starkt är behovet av att få skaffa barn hos vissa kvinnor, att de tom nedlåter sig till att förhandla sig till en ickeansvarstagande förälder. Följden blir att det mesta med barnen skylls på kvinnan eftersom "han inte ville, utan bara ställde upp". Det är samma fäder som anser sig vara barnvakter till sina egna barn under skolledigheter, helger, semestrar osv.

Jag har rätt bra insikt i minst två familjer enligt ovanstående, och ytlig insikt i fler. De jag har mest insikt i har jag frågat mannen vad som gjort att han ställt upp, om han nu inte ville ha barn, svaret jag fått är att han hellre har barn än lever ensam. Och lite av en känsla av att "få slut på tjatet". Med stöd av dessa exempel känner jag att det är då inte svårt att förstå att kvinnor själva så duktigt hjälper patriarkatet att cementera könsnormer och därmed sin egen orättvisa, i generation efter generation...


Och @Galant - jag håller med dig. Misströsta är det minsta man gör, när man förstår folks oförmåga och ovilja att förstå hur normer beter sig, skapas och upprätthålls.

Helt galet, kan de inte hitta en bättre partner att skaffa barn med isf eller göra det på egen hand. Att barn sa behöva växa upp i en familj där ena föräldern egentligen inte velat ha dem är hemskt.

Jag har nog växt upp i en sådan familj. Min pappa har sagt flera gånger att han egentligen inte ville ha barn och att min mamma var den drivande. Han var inte heller föräldraledig mer än de 10 första dagarna, detta var visserligen 30 år sedan men ändå, då kunde pappor vara föräldralediga. Det har märkts genom hela min uppväxt, han har varit en lite knepig bifigur som tillslut så gott som försvann och endast dök upp väldigt sporadiskt i slutet av tonåren. Idag har han ingen regelbunden kontakt med något av sina två vuxna barn.

Mitt mål är att absolut inte göra som mina föräldrar, det blev inte bra för någon alls.

 

[_Taggis_]

Groteskt.

Minst sagt Det är mkt insideinfo jag har fått av män genom åren i mitt yrke. De anförtror mig saker som jag inbillar mig att jag aldrig fått ta del av i annat fall. Jag brukar lite sarkastiskt säga "Tack vare mitt yrke kommer jag aldrig att förvänta mig att en man är god nog" och det ligger mkt i det. Det är de mest horribla saker jag fått veta om deras familjer och hur det står till där hemma, och mkt av det fattar de inte ens själva att de är helt horribelt, det "är ju så för alla". Jag blir mörkrädd om det är sanning alltid.

delvis kl

Det är även mkt som en i egenskap av frivilligt barnlös kvinna får ta del av. För det första får jag av mammor ofta höra att det faktiskt är ganska jobbigt att vara mamma, det är inte alltid så underbart och fantastiskt som många vill påskina, tex citat "jag trodde vi levde jämställt, tills vi fick barn..." (min syster). "Hade jag vetat vad jag vet idag hade ja gjort abort när jag upptäckte att jag var med barn oplanerat" (en fd kollega med numera vuxen son). En annan kvinna som helt fanatiskt drev fram att få sitt andra biologiska barn (har även ett bonusbarn alltså är det 3 barn i familjen) ligger utpumpad på soffan hos min vän och halvgråter över att det hade räckt med 2... En annan ringer i panik en torsdag "jag måste få komma över i helgen och umgås med nån som-inte-pratar-om-barn!!!!!". Sådana saker de inte vågar säga till andra mammor, för de skäms över det.

Jag säger inte att deras val är fel. Jag säger att vi som medkvinnor och samhället i stort måste sudda ut den rosenrosa skimmerslöja som målas upp över att vara förälder. Kvinnor vågar inte annars säga nåt om de har bekymmer, för det är så tabu "för en god mor att känna så". Ingen vinner nåt på detta.
Normer och förväntningar återigen. En god mor ska vara hemma med barnen, en god mor ska älska hela paketet, en god mor får aldrig vara trött. Kräks.

 

[athena_arabians]

Helt galet, kan de inte hitta en bättre partner att skaffa barn med isf eller göra det på egen hand. Att barn sa behöva växa upp i en familj där ena föräldern egentligen inte velat ha dem är hemskt.

Jag har nog växt upp i en sådan familj. Min pappa har sagt flera gånger att han egentligen inte ville ha barn och att min mamma var den drivande. Han var inte heller föräldraledig mer än de 10 första dagarna, detta var visserligen 30 år sedan men ändå, då kunde pappor vara föräldralediga. Det har märkts genom hela min uppväxt, han har varit en lite knepig bifigur som tillslut så gott som försvann och endast dök upp väldigt sporadiskt i slutet av tonåren. Idag har han ingen regelbunden kontakt med något av sina två vuxna barn.

Mitt mål är att absolut inte göra som mina föräldrar, det blev inte bra för någon alls.

Så sorgligt Mina föräldrar var långt ifrån perfekta men jag behövde aldrig tvivla på att jag var ett önskat och älskat barn. Det där med att vara föräldraledig var ju inte på samma sätt då (född -73) men pappa var oftast hemma med mig när jag var sjuk eftersom hans jobb var mer anpassningsbart än mammas många gånger. Jag var ofta med honom efter skolan också istället för på fritids (som inte fanns på den tiden i byhåla).

 

[_Taggis_]

Helt galet, kan de inte hitta en bättre partner att skaffa barn med isf eller göra det på egen hand. Att barn sa behöva växa upp i en familj där ena föräldern egentligen inte velat ha dem är hemskt.

Jag känner precis samma sak, varför trilskas med en ovillig far när det går att lösa på annat håll? Och vad är det för man som går med på detta? Ensamhetsrädslan är bevisligen oerhört stark.

 

[vallhund]

Jag känner precis samma sak, varför trilskas med en ovillig far när det går att lösa på annat håll? Och vad är det för man som går med på detta? Ensamhetsrädslan är bevisligen oerhört stark.

Men vad tror dom att dom skall ha för relation med sina oönskade barn på ålderns höst?

 

[_Taggis_]

Men vad tror dom att dom skall ha för relation med sina oönskade barn på ålderns höst?

Den frågan ställde jag aldrig. Lägger till den i minnesbanken Men jag antar att det tänks att de hellre lagt tid på sina intressen så länge de lever...

Jag tror fö inte att det tänks så långt. En av dem som jag jobbade mkt nära i flera års tid, var uppriktigt avundsjuk på min frihet att satsa på mina intressen, att tom flytta runt för mitt intresse. Han var 35 när han fick sitt första barn och är strax 50, han vill bara citat "leka med sina leksaker" och all tid som måste läggas på barnen är en förlust av tid han kunde lägga på sitt. Därav "barnvakt" under ledigheter. Behöver jag säga att han tog ut ingen del av FL?

 

[TinyWiny]

Men vad tror dom att dom skall ha för relation med sina oönskade barn på ålderns höst?

De jag har pratat med som inte ville ha barn men skaffat ändå har gjort det för att deras partner inte ska lämna dem. Barnen är oviktiga i det hela så att skapa en relation till dem är inte så aktuellt överhuvudtaget utan det är att partnern inte lämnar dem som är det viktiga. Hur man kan vara så ego att man sätter barn till världen man inte vill ha och inte tänker intressera sig av eller skapa en relation med övergår mitt förstånd. Alla barn har rätt att vara önskade och älskade.

 

[_Taggis_]

De jag har pratat med som inte ville ha barn men skaffat ändå har gjort det för att deras partner inte ska lämna dem

Då har vi samma erfarenhet. Som sagt, ensamhetsrädslans makt är stor.

 

[Trollunge]

Jag blev uppriktigt förvånad när jag hörde att en manlig bekant inte hade tagit någon sammanhängande ledighet alls med sitt första barn (ett till på väg och verkade inte ha någon plan på att ta ut för denna heller). Han tog en dag i veckan i någon period bara.
Anledningen till att jag blev förvånad är att jag upplever att bland de allra flesta av våra vänner och bekanta så delar man till viss del upp ledigheten mellan sig. Det är ett fåtal som verkligen delar 50/50 men det vanligaste verkar vara att mamman är hemma 10-12 månader och sedan pappan i 3-4 iaf.
Personligen tycker jag det kan vara rimligt att mamman är hemma lite längre. Det är ändå hon som burit och fött barnet samt ammar (i min värld är det alltså ett privilegie att vara hemma med barnet och något som båda vill). Men jag tycker också det är viktigt att mannen får vara hemma sammanhängande ett bra tag så att det inte bara blir kvinnan som automatiskt tar ansvar för allt när det gäller barnet/barnen.
Jag och min man har en son som är 2 månader nu och så som vi hoppas kunna göra just nu är att jag är ledig första 10 mån till efter sommaren (men börjar jobba en dag i veckan från 7 mån ca) och sen är min man ledig 6 månader och sen får vi se vart vi är Jag helammar. Och just det, vi kommer ha varit lediga båda två de första tre månaderna, min man börjar jobba i februari.
Så 3 mån tillsammans, jag 7 månader själv och sen min man 6 månader själv. Men kommer ju bli en del skillnad i uttag av dagar eftersom jag tar mammaledigt nu men min man har A-kassa.

Sen har jag lite tankar om det där med biologi men hinner inte mer nu

 

[westernsuzie]

Det är även mkt som en i egenskap av frivilligt barnlös kvinna får ta del av. För det första får jag av mammor ofta höra att det faktiskt är ganska jobbigt att vara mamma, det är inte alltid så underbart och fantastiskt som många vill påskina, tex citat "jag trodde vi levde jämställt, tills vi fick barn..." (min syster). "Hade jag vetat vad jag vet idag hade ja gjort abort när jag upptäckte att jag var med barn oplanerat" (en fd kollega med numera vuxen son). En annan kvinna som helt fanatiskt drev fram att få sitt andra biologiska barn (har även ett bonusbarn alltså är det 3 barn i familjen) ligger utpumpad på soffan hos min vän och halvgråter över att det hade räckt med 2... En annan ringer i panik en torsdag "jag måste få komma över i helgen och umgås med nån som-inte-pratar-om-barn!!!!!". Sådana saker de inte vågar säga till andra mammor, för de skäms över det.

Jag säger inte att deras val är fel. Jag säger att vi som medkvinnor och samhället i stort måste sudda ut den rosenrosa skimmerslöja som målas upp över att vara förälder. Kvinnor vågar inte annars säga nåt om de har bekymmer, för det är så tabu "för en god mor att känna så". Ingen vinner nåt på detta.
Normer och förväntningar återigen. En god mor ska vara hemma med barnen, en god mor ska älska hela paketet, en god mor får aldrig vara trött. Kräks.

Vilka exakt är det som målar upp en rosenrosa skimmerslöja över att vara förälder??
Jag har tre små barn och känner inte igen det. Det är ju bara att läsa i första bästa tråd på Barn här på bukefalos, eller valfri blogg så får man läsa om hur tufft det är emellanåt att ha barn. En stor del av mina kompisar har barn och vi pratar ofta om hur tufft det är. Jag tror alla mina kompisar någon gång berättat om att de börjat storgråta inför barnen eller gått iväg och bara känt att de inte orkar mer. Innan jag fick barn fick jag ofta höra av andra föräldrar att det är skittufft. Jag upplever det inte som tabu att prata om.

Vad gäller män som blir tvingade av sina partners att skaffa barn, alternativt skaffar barn mot sin vilja av rädsla att bli lämnade funderar jag på hur vanligt det egentligen kan vara. Man hör ju med jämna mellanrum om stackars män som blivit ilurade att partnern ätit p-piller också och att de sedan blivit pappor mot sin vilja. Jag funderar i mitt stilla sinne på hur ofta sådana berättelser verkligen är sanna och hur ofta det egentligen är efterhandskonstruktioner? Efterhandskonstruktioner av män som skiter i att ta ansvar och förväntar sig att andra ska lösa allt åt dem, men sedan när det inte riktigt funkar så utan blir tuffare än väntat fabricerar ihop en berättelse som passar dem bättre

 

[lil-sis]

Om jag hade kunnat dra in pengar till vårt företag i samma utsträckning som pappan hade pappan lätt varit hemma på heltid. Och hade vi haft en mer normal ekonomi hade jag kunnat jobba (eller plugga som jag gör nu) och vi hade klarat oss på det jag får in på egen hand.

(När jag var hemma bytte vi fortfarande fönster och jag är inte stark nog, kan göra nästan allt förutom lyfta i nya fönster och jag vill helst inte plåta, är lite höjdrädd ).

Trots att vi inte delat lika är jag för 50/50 som ett politiskt påtryckningsmedel. Det måste bli norm att pappor är hemma lika mycket som mammor, både för att lyfta kvinnors karriärer och göra det mer accepterat att pappor är hemma och faktiskt har exakt samma ansvar för sina avkommor!

(VAB delar vi hyfsat lika, har jag obligatorisk närvaro på högskolan är pappan hemma osv.)

 

[_Taggis_]

Vilka exakt är det som målar upp en rosenrosa skimmerslöja över att vara förälder??

Jag tycker att det romantiseras en hel del både från mammor själva och från samhället i stort. "Det blir bra när du väl blir mamma" eller "det är så mysigt med bäbisbubblan så ingenting annat blir viktigt" eller "innan jag fick barn var jag osäker på om jag ville ha barn men när barnet väl var fött var det en sådan kärlek att allt tvivel var bortblåst så du ska se att när du väl fått barn så blir det bra" eller "Även om det känns tungt nu så kommer det alltid bli bra så länge du vill det", "jag vill inget hellre än att bara vara med mitt/mina barn" osv osv. Vilket gör att de då som inte kan identifiera sig med liknande känner sig onormala, det är skönt att höra din version och erfarenheter som talar för nåt annat.
För egen del har jag fått höra mkt om min frivilliga barnlöshet. Att jag kommer ångra mig när jag är för gammal, att jag blir ensam på ålderns höst, att "vänta och se att du kommer ändra dig när du har rätt man" (som att mannen i fråga har nåt som helst att göra med mitt val, jag är fullt kapabel att avgöra om jag vill bli mor eller ej). Det är verkligen obegripligt för många att alla inte vill ha familjelivet, men av någon anledning får man ändå höra lite off the record att vissa hade valt bort det om de hade kunnat göra det ogjort, men att de följde normen utan nån större eftertanke och nu blev det så. För mig säger det bara en sak och det är att normen är stark.

Vad gäller män som blir tvingade av sina partners att skaffa barn, alternativt skaffar barn mot sin vilja av rädsla att bli lämnade funderar jag på hur vanligt det egentligen kan vara. Man hör ju med jämna mellanrum om stackars män som blivit ilurade att partnern ätit p-piller också och att de sedan blivit pappor mot sin vilja. Jag funderar i mitt stilla sinne på hur ofta sådana berättelser verkligen är sanna och hur ofta det egentligen är efterhandskonstruktioner? Efterhandskonstruktioner av män som skiter i att ta ansvar och förväntar sig att andra ska lösa allt åt dem, men sedan när det inte riktigt funkar så utan blir tuffare än väntat fabricerar ihop en berättelse som passar dem bättre

Den tanken har slagit mig med, jajjamän. Samtidigt känner jag att jag får ju lita på vad folk säger. Ibland är sanningen helt enkelt jäkligt krass och obegriplig. Nog för att de finns de som gör efterhandskonstruktioner men likväl finns det ju faktiskt de som verkligen talar sanning i frågan.

 

[Badger]

Fast jämställdhetsbonusen var väl typ 50kr/dag. Dvs ingenting. Vi fick den och det är ju absolut inga pengar. Jag tycker det där taket på inkomst ska bort. Hade min sambo inte haft taket utan fått ut 80 % av sin riktiga lön hade han tagit all föräldraledighet. Nu har vi delat upp det och det blev väldigt bra till slut tycker jag. Jag hade i början (började dock jobba helg efter 2 månader) sen fick jag bättre jobb och då flexade vi och pusslade och delade. Meckigt men det gick. Vår dotter började förskola först vid 21 månader och det var nog alldeles lagom.

Jag tror fler pappor hade tagit mer ansvar och sina dagar om taket försvann. Alla kan inte pussla så som vi kan med flexibla jobb på olika tider på dygnet osv. Alla orkar inte det heller, jag gick upp 0330 liksom i flera år för jobb, väldigt slitigt i längden.

Om man tycker att 13 500 som jag tror var max, är inga pengar alls så kanske man klarar ekonomin utan jämställdhetsbonus eller?

Då kan man väl lätt spara ihop pengarna under något år medan man väntar barnet.

Så är den ju borttagen också, men 10 000 räknade inte jag som ingenting i alla fall. Det låter lite provocerande att trampa på brödet liksom.

 

[Badger]

Jag vet flertalet kvinnor som tom förhandlat med sina män om att de ska ta allt ansvar för barnen i form av FL, vab, föräldramöten osv för att mannen "ska gå med på" att skaffa barn. Ja du läste rätt. Så starkt är behovet av att få skaffa barn hos vissa kvinnor, att de tom nedlåter sig till att förhandla sig till en ickeansvarstagande förälder. Följden blir att det mesta med barnen skylls på kvinnan eftersom "han inte ville, utan bara ställde upp". Det är samma fäder som anser sig vara barnvakter till sina egna barn under skolledigheter, helger, semestrar osv.

Jag har rätt bra insikt i minst två familjer enligt ovanstående, och ytlig insikt i fler. De jag har mest insikt i har jag frågat mannen vad som gjort att han ställt upp, om han nu inte ville ha barn, svaret jag fått är att han hellre har barn än lever ensam. Och lite av en känsla av att "få slut på tjatet". Med stöd av dessa exempel känner jag att det är då inte svårt att förstå att kvinnor själva så duktigt hjälper patriarkatet att cementera könsnormer och därmed sin egen orättvisa, i generation efter generation...


Och @Galant - jag håller med dig. Misströsta är det minsta man gör, när man förstår folks oförmåga och ovilja att förstå hur normer beter sig, skapas och upprätthålls.

Jag vet en sådan familj från när jag var liten. En av mina kompisars (ok mer granne kanske, ett par år yngre än mig) mammor förhandlade till sig att hon skulle få en bebis med den nya mannen så länge han aldrig behövde röra eländet.

Det var osannolikt sorgligt eftersom hon också var stenhårt, iskallt, feminin. Så den lille sonen som blev var hennes allt, han var så klok och så smart att han aldrig skulle behöva klä sig eller knyta skorna för han tänkte högre tankar än det praktiska (blabla tjat tjat skryt skryt). Han hade också två föräldrar helt klart, med nästan rakt av delat ansvar: mamma och storasyster 9 år, hon var ju ändå en flicka och praktiskt lagd, kunde inte tänka så stora tankar (säg gärna när barnet hör), men ta fullt ansvar för bebisar det kunde hon, eller ok måste för hon ville inte.

 

[_Taggis_]

@Badger Det låter helt underbart... ()...människans ego är så stort att hellre äventyrar vi vår egen avkommas välmående (och kommande generationers) än står tillbaka i vårt ego. Det ser ljust ut må jag säga Jag har fler exempel men det handlar inte om FL (så vi behöver inte kapa tråden med det) utan snarare om en insikt i ens egen oförmåga att ge barnen en trevlig tillvaro men är egot tillräckligt starkt så skaffar man dem ändå... kör hårt.

 

[Badger]

@Badger Det låter helt underbart... ()...människans ego är så stort att hellre äventyrar vi vår egen avkommas välmående (och kommande generationers) än står tillbaka i vårt ego. Det ser ljust ut må jag säga Jag har fler exempel men det handlar inte om FL (så vi behöver inte kapa tråden med det) utan snarare om en insikt i ens egen oförmåga att ge barnen en trevlig tillvaro men är egot tillräckligt starkt så skaffar man dem ändå... kör hårt.

Ja det är ju ett klart av att två felval ställer till det för fyra, eller i alla fall tre -det är ju möjligt att gossen klarade sig (skolan har ju något slags påverkan).