Problemhäst... eller kanske problemryttare...

[Schuldig]

Suck. Just nu kommer jag och min häst inte alls överrens – känner att jag måste be om råd innan jag blir tokig. Innan jag kommer till själva problemet ska jag kanske ta lite bakgrund, så det hänger ihop lite bättre.

Vi fick skruttet för runt två år sedan, då hans ägare inte kunde klara av att sköta om honom och han bara stod på en äng och glodde. Han hade precis haft fång på alla fyra (aj…) och fick vila rätt länge tills vi var säkra på att hans hovar klarade av att han jobbade. Han blev dock till slut friskförklarad, och vi började träna honom så smått, men upptäckte snart att något inte stod rätt till. Han var omöjlig att rida; bockade och skenade när han inte fick sin vilja fram, och varje ridtur blev ett mindre slagsmål där både vi och hästen kom hem svettiga och olyckliga. Efter lite diskuterande kom vi fram till att det helt enkelt verkade som om han faktiskt inte var inriden! För det första visade sig att han var yngre än vi trodde, runt 10 år. För det andra hade den tidigare ägaren köpt honom av en hästhandlare (såklart) och antagligen trott att han var en vuxen, inriden häst. Sedan ledsnade hon, och han stod i en hage i sju år och blev kanske riden en gång i månaden, med lite tur. Inte undra på att han flippade ur; han hade väl ingen aning om vad vi faktiskt bad honom om!

Vi skaffade en tränare som arbetade med akademisk ridning, och det började röra på sig. Efter ganska kort tid kunde vi rida honom med mininala hjälper, och nu har han till och med börjat tävla clear round så smått. Dock har vi nu samma problem varje gång vi rider ut: han är ”livrädd” för vissa platser och föremål, och på vissa sträckor vill han bara störta fram – och då lyssnar han inte alls. Jag har övervägt om det kunde vara jag som t.ex. spänner mig när man ska förbi vissa saker som jag vet att han är rädd för, men att låtsas som ingenting hjälper inte. Jag har provat att försöka lita på honom och bara driva framåt, men varje gång jag gör det känner jag mig sviken då han flippar ur likt förb…. Vi har provat allt; att låta honom nosa på saker, träna honom med dom, ha en som går bredvid (han är alltid lugnare då) – med samma resultat så fort man rider ut själv.

För att göra det hela lite värre än han bara rädd för underliga saker. Han bryr sig inte om bilar, traktorer eller motorcyklar (en gång lättade ett flygplan nästan över skallen på honom utan att han reagerade), men cyklar, soptunnor/brevlådor och nyansskillnader på marken (!!) får honom att krypa ur skinnet – men bara med mig på ryggen.

Samma sak med galopp-rycken han får; det spelar ingen roll vad man gör eller hur ojämn och hal marken kan vara – han SKA galoppera, NU, och om han inte får det så taktar han eller ryggar blint, precis som om hjärnan har stängts av helt. Han kan inte bara gå rakt fram – det är galopp eller inget. I går höll han på att rygga rakt ner i en å, vilket inte bekom honom alls.

Som sagt, vid det här laget spänner jag mig säkert också i vissa situationer även om jag försöker låta bli – men jag vet inte hur jag ska kunna sluta. Ju mer jag slappnar av, ju värre uppför han sig, och så spänner jag mig nästa gång och då uppför han sig såklart ännu värre.

Det är inte roligt att rida ut längre (i paddocken är han för det mesta god som guld), och jag har till och med börjat överväga om vi kanske bara inte passar ihop och att en ny ägare vore det bästa för honom – men samtidigt vill jag inte ge upp. För att göra det ännu värre var min gamla häst, som jag hade i 16 år, pålitlig som en sten och kunde precis allt (med det inte sagt att jag inte fick en flygtur ibland, men normalt fanns det alltid ett skäl bakom) – jag har nog blivit både bortskämd och lite försiktig med den här ”nya” rodeohästen.

Just nu känns det bara som om han bara jävlas för att han kan, och att det blir fel vad jag än gör. Jag ska som väl är inte till stallet förrän på torsdag igen – och så ska det ju inte kännas!

Några funderingar…?

 

[Speedway]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Oj, det är svårt det där.

Jag har också en häst som är fasligt sjåpig när man rider ute själv. Har promenerat med honom en hel del och det har gjort saken bättre men jag tror faktiskt aldrig att det kommer försvinna helt. Det som händer för vår del är att han blir lite skvättig och spänd och emellanåt kan han kasta sig runt och försöka springa hem. Konstigt nog är han väldigt lättövertalad för han stannar i princip omedelbart när jag tar i tygeln och det har aldrig varit nåt problem att vända tillbaka honom och få honom att gå dit jag vill. Hade han börjat stegra eller backa okontrollerat så hade jag nog tyckt att det var otäckt.


Det är aldrig något problem att rida ut med andra men det kanske det inte är för dig heller?

Men visst är det märkligt att de kan bli rädda för vissa saker men inte för andra? Igår när jag var ute och red så kom det en lös hund springandes. Den skällde, morrade och snurrade runt fötterna på hästen. Pålle stod som ett ljus och rörde inte en fena. Tio minuter senare rider vi förbi en hage med får och ett hel hög med jättesöta lamm. Vad händer? Jo, han flyger i luften .

Jaha, det var ju inte mycket till tips för dig men det kanske kommer någon annan som har det. Det kan jag också ha nytta av .

 

[Schuldig]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Oj, det är svårt det där.

Jag har också en häst som är fasligt sjåpig när man rider ute själv. Har promenerat med honom en hel del och det har gjort saken bättre men jag tror faktiskt aldrig att det kommer försvinna helt. Det som händer för vår del är att han blir lite skvättig och spänd och emellanåt kan han kasta sig runt och försöka springa hem. Konstigt nog är han väldigt lättövertalad för han stannar i princip omedelbart när jag tar i tygeln och det har aldrig varit nåt problem att vända tillbaka honom och få honom att gå dit jag vill. Hade han börjat stegra eller backa okontrollerat så hade jag nog tyckt att det var otäckt.

Ja, det är det som är det värsta - att han flippar totalt när han inte får sin vilja fram. Han bockar också gärna, eller slänger med huvudet, om man någon gång använder spöt på honom.

Det är aldrig något problem att rida ut med andra men det kanske det inte är för dig heller?

Inte alls. Ibland får han lite "jag ska vara först"-spunk, men inte mer än normalt, skulle jag vilja gissa.

Men visst är det märkligt att de kan bli rädda för vissa saker men inte för andra? Igår när jag var ute och red så kom det en lös hund springandes. Den skällde, morrade och snurrade runt fötterna på hästen. Pålle stod som ett ljus och rörde inte en fena. Tio minuter senare rider vi förbi en hage med får och ett hel hög med jättesöta lamm. Vad händer? Jo, han flyger i luften .

Ja, det gäller ju att prioritera...

Jaha, det var ju inte mycket till tips för dig men det kanske kommer någon annan som har det. Det kan jag också ha nytta av .

Om inte annat är det skönt att veta att man inte är ensam, så tack i alla fall.

 

[Asa_S]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Jag skulle nog försöka skaffa mig en liten "paus" så att han inte hinner iväg innan han börjat använda hjärnan igen. Snurra honom tex - innan han hunnit stänga av, och beröm honom sedan när han stannar kvar. Då blir det förhoppningsvis inte grej - panik utan grej - aktivitet - kommunikation istället. Dels hinner han inte iväg, dels flyttas initiativet till aktiviteten till dig istället för till honom.

Ytterligare en sak jag skulle tipsa om är att verkligen fundera på vem som flyttar på vem på marken. Inte bara i arbetssituationer utan när du går runt honom för att fixa stigbyglar, dra gjord, sitta upp etc. Står hans hovar kvar där du ställt dem eller flyttar han runt dem? Det kan vara så att han inte tycker att du har någon "rätt" att använda din vilja över hans och det brukar märkas rätt väl på det här med hovarna. Sedan kan minnena av bråken i sig trigga valet av flykt som lösningsväg, det behöver inte vara så att han är rädd för sakerna i sig.

Att man själv framstår som lugn, trygg och säker för hästen gör i de flesta fall att hästen så småningom vill kommunicera och inte tycker att det innebär en risk att lämna över kommandot. Samt, inte att förglömma, man måste öva hästen på att lyssna på det man vill, så variera alltid ridningen, även när hästen "är med".

 

[Schuldig]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Jag skulle nog försöka skaffa mig en liten "paus" så att han inte hinner iväg innan han börjat använda hjärnan igen. Snurra honom tex - innan han hunnit stänga av, och beröm honom sedan när han stannar kvar. Då blir det förhoppningsvis inte grej - panik utan grej - aktivitet - kommunikation istället. Dels hinner han inte iväg, dels flyttas initiativet till aktiviteten till dig istället för till honom.

Jag brukar snurra honom - problemet är att han då bara snurrar runt nästan i trav istället, och det tar lång tid innan han stannar. Och så fort man rätar ut honom (om inte annat för att man själv börjar bli ) börjar han takta/dra igen.

Ytterligare en sak jag skulle tipsa om är att verkligen fundera på vem som flyttar på vem på marken. Inte bara i arbetssituationer utan när du går runt honom för att fixa stigbyglar, dra gjord, sitta upp etc. Står hans hovar kvar där du ställt dem eller flyttar han runt dem? Det kan vara så att han inte tycker att du har någon "rätt" att använda din vilja över hans och det brukar märkas rätt väl på det här med hovarna. Sedan kan minnena av bråken i sig trigga valet av flykt som lösningsväg, det behöver inte vara så att han är rädd för sakerna i sig.

Det är kul att du nämner det; vi har faktiskt jobbat mycket med just det här. Att han låter mig gå först, respekterar mitt utrymme (han gick gärna in i folk i början, till exempel när man longerade och skulle vända ut honom på volten) och står där jag ställer honom. Normalt funkar det, men han är faktiskt ganska irriterad ibland. Ibland misstänker jag att han bara accepterar mig som överhuvud varannan dag...

Att man själv framstår som lugn, trygg och säker för hästen gör i de flesta fall att hästen så småningom vill kommunicera och inte tycker att det innebär en risk att lämna över kommandot.

Det är där jag känner att det går snett! Även om jag känner mig stabil som en klippa och sitter som gjuten kan han lätt flippa ur - med resultat att jag blir mindre stabil, och då flippar han igen.

Samt, inte att förglömma, man måste öva hästen på att lyssna på det man vill, så variera alltid ridningen, även när hästen "är med".

Absolut! Även om jag kämpar med det också - men jag vill ju inte att han blir en "ridskolehäst" (inget illa ment) som bara följer spåret av ren lättja. Så varierat blir det, men oftast är jag bara glad om vi ridit i paddocken - och då har han börjat snarka...

 

[Asa_S]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Jag brukar snurra honom - problemet är att han då bara snurrar runt nästan i trav istället, och det tar lång tid innan han stannar. Och så fort man rätar ut honom (om inte annat för att man själv börjar bli ) börjar han takta/dra igen.

Jag får nästan intrycket av att du snurrar för aktivt? Min tanke är att hästen ska lugna ner sig och börja tänka istället och då tänker jag mer att jag böjer halsen och sedan är så passiv jag kan, så att hästen snurrar långsammare och långsammare. Drar jag för hårt så drar jag ju hästen vidare runt, runt. Det är också stor risk för att man omedvetet driver hästen med skänkel/sits när man egentligen bara ska vara passiv och vänta ut. Jag håller inte på ofta med detta men enligt min ringa erfarenhet ska man ha övat på det i lugn och ro tidigare så att hästen faktiskt förstår sin roll i det hela. Det går förstås ändå men kräver ännu mer av ryttaren.

Just överlag undrar jag hur era "pauser" ser ut? Sätter jag press på hästen så försöker jag öka på den pressen rätt snabbt om jag inte får den respons jag vill, men sedan släpper jag allt och bara står stilla. Just det här med att stå stilla tycker jag har haft stor effekt på dem jag gjort det med, det är liksom då de reflekterar över att jag har "vunnit" och smälter den informationen. Får jag ingen paus så tycks det inte ske någon bearbetning i hästen. Men då måste ju hästen också stå stilla och vara uppmärksam på mig under tiden - håller den på med något annat så har den ju sluppit reflektera. Det blir ju på kort tid också en stund av "pressfrihet" för hästen och den känslan vill jag ha med mig upp på hästryggen så att jag kan göra halt och låta hästen landa mentalt också, på långa tyglar.

Lugn, trygg och säker har för mig en större innebörd än bara sitsen. Har du sett Ceasar Milan? Han predikar "calm and ascertive", alltså lugn och förtroendeingivande. Så måste man själv också agera gentemot hästen, hela tiden. Bestämd och hävdande sin rätt till utrymme, ja, men så fort hästen flyttar sig så är det lugn och trygg du ska vara.

oftast är jag bara glad om vi ridit i paddocken - och då har han börjat snarka...

Snarka? Det kan han väl inte göra om du ridit varierat, då ska han ju vara vaken och alert, men på ett nöjt sätt om du samtidigt varit lugn och förtroendeingivande! Varierat innebär att du hela tiden varierar tempo, övning och svårighetsgrad, men på ett mjukt sätt där hästen hinner känna vad du vill och när du är nöjd (även om det återstår mycket ), inte att du rider på fyrkanten ibland och på volter ibland. Tänk ut 3 olika övningar inkl övergångar som du rider i ett svep några gånger åt ett håll. Vila i fri skritt något varv, rid sedan samma sak åt andra hållet. Vila i fri skritt något varv och rid sedan övningarna omväxlande åt höger och vänster, eller baklänges. Klart! Det brukar vara väldigt bra att rida på bana 10 min före varje uteritt bara för att kolla hur kommunikationen fungerar men det kanske ni inte har möjlighet till?

Han måste mentalt vara tränad att vänta på din anvisning om vad det är ni ska göra tillsammans, han får inte sköta saker på egen hand ens om det är vad du tänkte. Då gör du något annat (men mjukt!), bara för att vara säker på att det är din vilja som styr! Samtidigt måste det vara positivt för honom att göra det du vill, dvs försök inte genomdriva din vilja i något som är svårt för honom att utföra nu på en gång. Du har hjärnan, du måste tänka ut vad som är lätt för honom att utföra så att han tycker om att göra som du vill. Och sedan försöka undvika att bli arg och bestraffande även om han gör fel.

Ibland är det så med skadade eller sjuka djur att dels får man som människa en "tycka-synd-om-mentalitet" som djur sällan förstår - de ser bara "luckorna i staketet" och går ut genom dem, dels så kanske man själv slipper göra de jobbigaste bitarna eftersom hästen inte orkar testa medan den är dålig. Då har hela relationen byggts upp för att passa att den stora, tunga parten är svag och när denne då blivit frisk och stark passar inte relationen längre och hästen förstår inte varför saker plötsligt inte är som den trodde längre. Kanske har det blivit lite så för er? Det finns ju bra tränare inom NH som kan hjälpa en med de små, små signalerna så att timingen blir rätt, det kanske bara är något sådant som behövs för att putta er i rätt riktning? I grund och botten verkar ni ju inte vantrivas med varandra?

 

[Schuldig]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Jag får nästan intrycket av att du snurrar för aktivt? Min tanke är att hästen ska lugna ner sig och börja tänka istället och då tänker jag mer att jag böjer halsen och sedan är så passiv jag kan, så att hästen snurrar långsammare och långsammare. Drar jag för hårt så drar jag ju hästen vidare runt, runt. Det är också stor risk för att man omedvetet driver hästen med skänkel/sits när man egentligen bara ska vara passiv och vänta ut. Jag håller inte på ofta med detta men enligt min ringa erfarenhet ska man ha övat på det i lugn och ro tidigare så att hästen faktiskt förstår sin roll i det hela. Det går förstås ändå men kräver ännu mer av ryttaren.

Han förstår vad det betyder - men oftast funkar det bara i paddocken. Jag försöker alltid använda så små hjälper som möjligt (är "omskolad" så), men har inte lyckats hitta gränsen mellan "nu böjer han bara nacken" och "nu snurrar han runt som en tok"...

Just överlag undrar jag hur era "pauser" ser ut? Sätter jag press på hästen så försöker jag öka på den pressen rätt snabbt om jag inte får den respons jag vill, men sedan släpper jag allt och bara står stilla. Just det här med att stå stilla tycker jag har haft stor effekt på dem jag gjort det med, det är liksom då de reflekterar över att jag har "vunnit" och smälter den informationen. Får jag ingen paus så tycks det inte ske någon bearbetning i hästen. Men då måste ju hästen också stå stilla och vara uppmärksam på mig under tiden - håller den på med något annat så har den ju sluppit reflektera. Det blir ju på kort tid också en stund av "pressfrihet" för hästen och den känslan vill jag ha med mig upp på hästryggen så att jag kan göra halt och låta hästen landa mentalt också, på långa tyglar.

Det är precis det jag har problem med - han kan inte pausa när han väl får för sig något. Han ska få sin vilja igenom, annars backar eller taktar han. Att få honom att stanna upp är... svårt. Ibland känns det som om han tappar hjärnan när det blir så.

Lugn, trygg och säker har för mig en större innebörd än bara sitsen. Har du sett Ceasar Milan? Han predikar "calm and ascertive", alltså lugn och förtroendeingivande. Så måste man själv också agera gentemot hästen, hela tiden. Bestämd och hävdande sin rätt till utrymme, ja, men så fort hästen flyttar sig så är det lugn och trygg du ska vara.

Har tyvärr inte sett honom (men ska leta upp!), men är skolad på samma sätt. Det funkar också normalt alltid, och på alla andra hästar i alla andra situationer - bara inte på just min.

Snarka? Det kan han väl inte göra om du ridit varierat, då ska han ju vara vaken och alert, men på ett nöjt sätt om du samtidigt varit lugn och förtroendeingivande!

Han kan vara nöjd efteråt, men oavsett hur mycket variation jag försöker hitta på (olika vägar från olika håll, volter, serpentiner, cavaletti, tempoväxlingar...) tycker han i allmänhet att paddocken är öken om 1) han är ensam i den, 2) han inte ska rusa lös runt eller 3) han ska hoppa. Han gillar visst fart...

Han måste mentalt vara tränad att vänta på din anvisning om vad det är ni ska göra tillsammans, han får inte sköta saker på egen hand ens om det är vad du tänkte. Då gör du något annat (men mjukt!), bara för att vara säker på att det är din vilja som styr! Samtidigt måste det vara positivt för honom att göra det du vill, dvs försök inte genomdriva din vilja i något som är svårt för honom att utföra nu på en gång. Du har hjärnan, du måste tänka ut vad som är lätt för honom att utföra så att han tycker om att göra som du vill. Och sedan försöka undvika att bli arg och bestraffande även om han gör fel.

Det är roligt att se det här i ord; det är precis så vi tränat tillsammans med vår danska tränare - och det funkar också hur bra som helst; till och med lös i paddocken kan jag mer eller mindre styra honom med rösten, och han förstår mig. Jag vet dock inte var det har gått snett, för det känns inte som om han är mottaglig för något som helst när han "flippar". Jag undrar om vi inte skulle fortsatt träningen lite längre.

Ibland är det så med skadade eller sjuka djur att dels får man som människa en "tycka-synd-om-mentalitet" som djur sällan förstår - de ser bara "luckorna i staketet" och går ut genom dem, dels så kanske man själv slipper göra de jobbigaste bitarna eftersom hästen inte orkar testa medan den är dålig. Då har hela relationen byggts upp för att passa att den stora, tunga parten är svag och när denne då blivit frisk och stark passar inte relationen längre och hästen förstår inte varför saker plötsligt inte är som den trodde längre. Kanske har det blivit lite så för er? Det finns ju bra tränare inom NH som kan hjälpa en med de små, små signalerna så att timingen blir rätt, det kanske bara är något sådant som behövs för att putta er i rätt riktning? I grund och botten verkar ni ju inte vantrivas med varandra?

Nej, vi gillar varandra ganska bra - för det mesta. Dock red vi inte honom när han var "svag" - kanske bara lite småfet och i dålig kondis, men det verkade han inte lida av på så vis. Vi började med att han blev friskförklarad (såklart) och jobbade honom från marken i flera månader, dels för att träna upp hans muskler men också för att rida in honom.

Tack för tipsen - jag ska prova igen här i långhelgen.

 

[Asa_S]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Det låter som om någon duktig skulle behöva se er "live". Ibland är det ju just så där - allt tycks funka men ändå inte. Har man en häst som av någon anledning hittat ett kryphål så är det jättesvårt att fixa problemet just där det uppstår, oftast behöver man antingen ta till något helt nytt eller också fixa till detaljer över hela spektrat om hästen maskar överlag. Trots allt är hästarna mycket tyngre och starkare än oss och har de kommit iväg så kan man ha ungefär lika mycket makt som en mygga på en bulldozer . Hoppas att du kan fortsätta med träning - ofta syns helt andra saker från marken än vad man känner själv!

 

[Schuldig]

Sv: Problemhäst... eller kanske problemryttare...

Ja, jag har övervägt att försöka hitta en tränare - speciellt eftersom jag inte själv kan sätta fingret på precis vad som går fel. Man blir ju lite insnöad efter ett tag och har svårt att se problemet "utifrån". Dock blir det lite svårt att förklara i alla fall, eftersom så fort någon följer med vid sidan av är han ju hur lugn som helst, så hur man ska kunna visa någon vad problemet är vet jag ännu inte.

Jag tror det har lite att göra med att han alltid haft lite svårt att förstå att man fortfarande "existerar" även om man sitter på honom och han inte kan se en - när vi fick honom var han livrädd för hästar med ryttare på (!!), och det tog lång tid för honom att fatta att man fanns kvar även när man hade suttit upp på honom, och att man kunde styra honom därifrån.

Hur som helst ska det bli spännande att se vas som händer... tack för tipsen!