Bukefalos 28 år!

Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

Eugenia Cooney comes to mind. Lite annorlunda dock, hon sitter inte och beklagar sig över sin anorexia alltså (tror hon aldrig nämner det faktiskt, men har heller verkligen inte sett allt hon gjort). Men det är liksom anledningen till att folk ser hennes videos, riktigt hemsk situation IMO. Mår dåligt varje gång jag råkat se nått av det, speciellt när hennes mamma är med.

Där är väl snarare det största problemet att hon inte erkänner sin eventuella anorexi.
 
Alltså det här med sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet, jag tror inte att någon (!) som har eller haft någon form av psykisk ohälsa vill stanna kvar i det måendet. Eller ja, det finns väl säkert någon människa som gillar att vara sjuk. Men på riktigt. Det verkar vara en stor fördom många har, även inom vården och psykiatrin, att någon som är sjuk hellre stannar kvar där än att försöka tillfriskna. Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter.

Men måste det handla om "vilja" ? Jag tror folk kan fastna, utan att de för den skull "vill" göra det, men väl av andra anledningar. Det kan vara pga kortsiktiga "belöningar", saker som "håller dem flytande" så att säga. Eller annat. Just viljan att bli bättre är ju självklart så viktig, men det är ju även den som väldigt ofta inte finns där hos personen som är nere i träsket. Iaf inte så att de kan komma åt den viljan så att säga, och verkligen inte hela tiden om de nu kan det nångång alls.

Jag tror det är lätt för alltför många att fastna i onda cirklar. Och min mening angående farorna med just sociala medier är att det alltför ofta inte blir mer än väldigt ytligt, det räcker liksom inte för att nå hela vägen.
 
Där är väl snarare det största problemet att hon inte erkänner sin eventuella anorexi.

Absolut. Och en hel del människor via just sociala medier spär på den självbilden (att hon inte lider av nått). Ser man på kommentarer kring hennes videos finns det absolut en betydande % personer som bara vill ge "positivitet" i form av att "det är inget fel, ni andra bara hatar!" ungefär.
 
Alltså det här med sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet, jag tror inte att någon (!) som har eller haft någon form av psykisk ohälsa vill stanna kvar i det måendet. Eller ja, det finns väl säkert någon människa som gillar att vara sjuk. Men på riktigt. Det verkar vara en stor fördom många har, även inom vården och psykiatrin, att någon som är sjuk hellre stannar kvar där än att försöka tillfriskna. Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter.
Jag var precis på vippen att hålla med dig men kom sen att tänka på en person som inte vill bli frisk. Så visst finns det tyvärr även om jag tror att det är ovanligt.
 
Absolut. Och en hel del människor via just sociala medier spär på den självbilden (att hon inte lider av nått). Ser man på kommentarer kring hennes videos finns det absolut en betydande % personer som bara vill ge "positivitet" i form av att "det är inget fel, ni andra bara hatar!" ungefär.

Det där är ju också en intressant iakttagelse, att all form av kritik avskrivs som hat många gånger i sociala medier. Det är naturligtvis dubbelt, det är ju bra att inte dras ned av elaka kommentarer samtidigt som man kanske missar välvillig konstruktiv kritik emellanåt. Fast det passar såklart bättre i tråden den här är utbruten ifrån.
 
Jag var precis på vippen att hålla med dig men kom sen att tänka på en person som inte vill bli frisk. Så visst finns det tyvärr även om jag tror att det är ovanligt.

Jag skrev ju faktiskt att det säkert finns någon som fortfarande vill vara kvar i sin sjukdom ;)
 
Alltså det här med sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet, jag tror inte att någon (!) som har eller haft någon form av psykisk ohälsa vill stanna kvar i det måendet. Eller ja, det finns väl säkert någon människa som gillar att vara sjuk. Men på riktigt. Det verkar vara en stor fördom många har, även inom vården och psykiatrin, att någon som är sjuk hellre stannar kvar där än att försöka tillfriskna.
Fast det är ett känt problem, inte en fördom. Behöver inte handla om vilja, utan det är tryggare/enklare/bekvämare att vara kvar i det sjuka även om man vill må bra. Det är faktiskt jättekonstigt att du inte känner till det?
 
Men måste det handla om "vilja" ? Jag tror folk kan fastna, utan att de för den skull "vill" göra det, men väl av andra anledningar. Det kan vara pga kortsiktiga "belöningar", saker som "håller dem flytande" så att säga. Eller annat. Just viljan att bli bättre är ju självklart så viktig, men det är ju även den som väldigt ofta inte finns där hos personen som är nere i träsket. Iaf inte så att de kan komma åt den viljan så att säga, och verkligen inte hela tiden om de nu kan det nångång alls.

Jag tror det är lätt för alltför många att fastna i onda cirklar. Och min mening angående farorna med just sociala medier är att det alltför ofta inte blir mer än väldigt ytligt, det räcker liksom inte för att nå hela vägen.

Måste och måste, såklart inte. Det har jag inte sagt något om. Det handlar ju mer om vad andra tror och tycker. Att påstå att någon hellre vill vara kvar i sin sjukdom än att tillfriskna "pga bekvämt och slippa krav" är för mig urdumt.
 
Det där är ju också en intressant iakttagelse, att all form av kritik avskrivs som hat många gånger i sociala medier. Det är naturligtvis dubbelt, det är ju bra att inte dras ned av elaka kommentarer samtidigt som man kanske missar välvillig konstruktiv kritik emellanåt. Fast det passar såklart bättre i tråden den här är utbruten ifrån.

Ja, jag vet inte om det blev fel att säga här nu.. men jag menade det som kopplat till ämnet iaf. Jag tycker det blir lätt så, för att inte bli en "hatare" eller riskera att säga nått som kan uppröra personen i fråga så blir det ofta väldigt mycket "säkra" saker, som kanske i det stora hela inte hjälper så mycket som rätt sorts konstruktiv kritik.

Och ja absolut, skitkommentarer och riktigt hat/trollande hjälper ju inte (och kan stjälpa istället en hel del). Det måste finnas nån slags nyans bara..
 
Fast det är ett känt problem, inte en fördom. Behöver inte handla om vilja, utan det är tryggare/enklare/bekvämare att vara kvar i det sjuka även om man vill må bra. Det är faktiskt jättekonstigt att du inte känner till det?

Det du inte tog med i citatet svarar ju på din fråga.

"Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter."
 
Måste och måste, såklart inte. Det har jag inte sagt något om. Det handlar ju mer om vad andra tror och tycker. Att påstå att någon hellre vill vara kvar i sin sjukdom än att tillfriskna "pga bekvämt och slippa krav" är för mig urdumt.

Fast urdumt? Det är ju ett fenomen som faktiskt inte är särskilt ovanligt. Det är ofta jävligt svårt att börja ta steget till att må bättre på riktigt, det kan finnas stora hinder att ta sig över. Det kan bli värre innan det blir bättre så att säga. Genom att exkludera och "skydda" sig från triggers och extra jobbiga situationer kan man fortsätta leva med en större grad av psykisk ohälsa.

Ja, med ett konstant obehag och knappast ett bra mående, men det man slipper är då de EXTREMT jobbiga hinderna man måste ta sig över för att bli mer "frisk" på riktigt. Och det kan bli riktigt jävligt, för dedär sakerna man måste skydda sig från kan bli fler, och tyngre med tiden..
 
Fast urdumt? Det är ju ett fenomen som faktiskt inte är särskilt ovanligt. Det är ofta jävligt svårt att börja ta steget till att må bättre på riktigt, det kan finnas stora hinder att ta sig över. Genom att exkludera och "skydda" sig från triggers och extra jobbiga situationer kan man fortsätta leva med en större grad av psykisk ohälsa. Ja, med ett konstant obehag och knappast ett bra mående, men det man slipper är då de EXTREMT jobbiga hinderna man måste ta sig över för att bli mer "frisk" på riktigt. Och det kan bli riktigt jävligt, för dedär sakerna man måste skydda sig från kan bli fler, och tyngre med tiden..

Jag har som sagt själv psykisk ohälsa och haft sen jag var 12 (är 29 snart). Så jo, jag vet mycket väl hur det kan funka.
 
Jag har som sagt själv psykisk ohälsa och haft sen jag var 12 (är 29 snart). Så jo, jag vet mycket väl hur det kan funka.

Ja, men jag kommenterar bara på vad du skrev nu. Om vi håller med varann om hur det ofta fungerar, på vilket sätt är det urdumt då? ...är det inte så, eller?

Alltså, jag håller med dig om så mycket. Det är väl helt enkelt inte helt svartvitt?
 
Det du inte tog med i citatet svarar ju på din fråga.

"Jag har stött på det många gånger. Många som ifrågasatt mig och mitt offentliga snack om min psykiska ohälsa.
"Men vad ska du göra när du mår bättre/blir frisk? Tänk om du förlorar dina följare då?"
Jag tror att det är ett rätt enkelt val. Behålla sina följare och må skit, eller förlora dessa och må bra.
Men det är som sagt bara mina tankar och åsikter."
Nej, det besvarar inte min fråga. Du verkar ju inte alls förstå att sjukdomsvinst existerar på riktigt och inte bara är nån fördom. Menar du att det är behandlare som ställt dessa frågor? Jag tycker inte det är konstiga frågor alls, helt rimligt. För längesen skrev jag på ett forum för folk som varit utsatta för sexuella övergrepp, jag och psykologen jag hade då diskuterade det flera gånger (huruvida det var en bra idé).
 
Ang att skriva om det så finns ju Berny Pålsson, hon fick ju en hel generation av unga tjejer att skära sig med sin ”Vingklippt ängel” 2004. Fruktansvärd människa. :rage:

En väninna till mig blev besatt av dylika ”självskadebeteendekändisar” och började själv med detta och dessutom droger. Fruktansvärt tragiskt. Från att ha varit en glad och bekymmerslös hästtjej till sönderskuren :cry::heart
 
Ang att skriva om det så finns ju Berny Pålsson, hon fick ju en hel generation av unga tjejer att skära sig med sin ”Vingklippt ängel” 2004. Fruktansvärd människa. :rage:

En väninna till mig blev besatt av dylika ”självskadebeteendekändisar” och började själv med detta och dessutom droger. Fruktansvärt tragiskt. Från att ha varit en glad och bekymmerslös hästtjej till sönderskuren :cry::heart
Fast nej, hon fick inga att börja skära sig, dom som börjar mådde redan skit ändå. Ingen skadar sig allvarligt utan att må dåligt på ett eller annat sätt.

Och bara för att man inte skadar sig betyder inte att man mår bättre än någon som gör det. Har du trott att hon gått och varit en glad och bekymmerslös hästtjej visar bara att hon var bra på att dölja sitt mående. Det finns många anledningar till att skada sig och en är tyvärr att vården och många andra tar en mera på allvar när man skadar sig än när man inte gör det.
 
Fast nej, hon fick inga att börja skära sig, dom som börjar mådde redan skit ändå. Ingen skadar sig allvarligt utan att må dåligt på ett eller annat sätt.

Och bara för att man inte skadar sig betyder inte att man mår bättre än någon som gör det. Har du trott att hon gått och varit en glad och bekymmerslös hästtjej visar bara att hon var bra på att dölja sitt mående. Det finns många anledningar till att skada sig och en är tyvärr att vården och många andra tar en mera på allvar när man skadar sig än när man inte gör det.

Mådde skit gjorde de säkerligen, men nog kan unga människor som mår psykiskt dåligt lockas in i vissa typer av beteenden av romantiserade bilder av sagda beteenden. (säger jag utan att ha läst boken)
 
Mådde skit gjorde de säkerligen, men nog kan unga människor som mår psykiskt dåligt lockas in i vissa typer av beteenden av romantiserade bilder av sagda beteenden. (säger jag utan att ha läst boken)
Visst kan vissa få ideer och testa och se om dom fungerar, men att fortsätta långvarigt med ett allvarligt självskadebeteende gör ingen som inte mår väldigt dåligt. Alla hittar förr eller senare beteenden som lindrar, jag hittade självskadandet långt innan det skrevs böcker om det men då var det bara ingen som pratade om det och det var inte uppmärksamat alls.

Det är otroligt bra att det har blivit uppmärksamat så att vården lär sig hur dom ska hantera sådana problem för jo, tro mig, dom fanns långt innan det skrevs om det.

Jag är fruktansvärt trött på denna myt att om man pratar om det så blir det värre och ett större problem, så är det inte. Det behöver uppmärksamas och jag lovar att det finns inget romantiskt med det där.
 
Senast ändrad:
Eftersom det kom från våran lilla dialog.. Jag håller inte helt med dig om ovanstående. Det blir så EXTREMT ofta en form av härskarteknik att kategorisera vilka åsikter kommer från. Vilka som är värda att lyssna på, oavsett värdet i det de faktiskt säger. Då börjar man vikta åsikter, inte beroende på dess meriter utan pga vem som yttrar dem. Farligt. Även om jag kan ha förståelse för intresset du beskriver. Jag är också intresserad i andras bakgrund, i den mån de självmant vill berätta den, men att använda den för att bedöma deras argument och idéer...då är man ute på väldigt hal is.

Frågan blir för mig vad du menar när du säger "det blir relevant". En person som aldrig varit fotbollsstjärna kan vara en massivt mycket bättre fotbollstränare än zlatan. Detta är mycket vanligt inom idrott faktiskt.

Anledningen till att jag inte ville svara på din fråga är att det är ett öppet forum, där väldigt många personer här har sina egna värderingar, perspektiv, historik - alla med olika bedömningar av allt vi säger. IRL eller 1on1 är en helt annans sak, då kan man få en riktig förståelse för varann på en helt annan nivå i en diskussion. Det tillför inget just för mig eller diskussionen att börja beskriva mitt "perspektiv" här, då det även skulle vara föremål för väldigt mycket tolkning som jag inte tror skulle bli särskilt korrekt heller.

Jag skulle säga att det går åt båda håll, precis som jag skrev. Jag ser ofta(re) personer som snackar övertygat om saker de inte vet ett jota om, och jag ser erfarenhet användas som härskarteknik. Men det är egentligen irrelevant just här, jag är som sagt enbart intresserad av perspektiv. Du får välja att delge ditt perspektiv eller inte, som jag skrev till dig. Jag lägger ingen värdering i om du vill det eller inte. Jag är som sagt inte jätteintresserad av att snurra vidare det här heller!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Annonsera mera hundar 2
  • Agria Hundpromenad
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp