Sv: Skaffa hund men inte valp...
Alla mina hundar har varit vuxna när jag fått dem. Den yngsta var 1 år, en var nästan 2 år, en var 2,5 år och en var 3 år.
Min ettåring hade bara levt i bur när jag fick henne. Så hon var väldigt ovan vid ett vanligt liv som familjehund, nästan som en valp. Hon var inte riktigt rumsren och åt allt som hon kom över, så som tvålar, suddgummin etc. Hon hade heller aldrig varit på promenad eller haft koppel.
3-åringen hade levt i bur och senare hos en familj som inte behandlade henne så bra. Vilket resulterat i en mängd olika stressbeteenden och rädslor. Hon hade heller aldrig varit på promenad. Men haft koppel på utställningar.
Men båda hundarna blev mkt trevliga. Även om den äldsta alltid var lite känslig för stress, förändringar och liknande. Det blev bättre och bättre, men försvann inte förräns seniliteten slog till vid 17 års ålder.
Mina nuvarande tjejer har levt i en jättebra kennel där de bott som familjemedlemmar. De hade inga direkta olater och har inte utsatts för något hemskt, traumatiskt. Men eftersom ägarinnan hade så många hundar blir det ju svårt att ägna alla hundar så jättemkt tid som de kan få i en vanlig familj. Så visst fanns det en hel del att jobba med, det gör det fortfarande. Men pga att de hade en så bra och kunnig ägarinna innan är de lätta att jobba med.
Så fördelarna och nackdelarna tycker jag beror på tidigare hem/ägare. Men generellt så KAN de ju haft det värre en längre tid än en valp. Men samtidigt kan man få en väluppfostrad, rumsren hund också.
Men om man nu köper en hund i den åldern så tycker jag att man bör vara lite försiktig och fundera över VARFÖR säljer de en hund de bara haft denna korta tiden? Är de möjligen en problemhund, klarar jag av den och orkar jag med den?
