Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

[stjarnfrugt]

Jag har följt ovanstående tråd med stort intresse och de flesta verkar vara överens om att man aldrig ger upp häst eller ett annat intresse för en annan människa. Jag har längre grubblat på detta fenomen som verkar vara ganska gemensamt för hästmänniskor. Nämligen att det är helt omöjligt att göra avkall på hästeri till förmån för annat i livet.

När jag funderar på det känner jag att det måste vara väldigt många "fullblodshästmänniskor" (inte rasen dock, men ni fattar nog poängen) som lever ensamma, just pga oförmågan att kompromissa. Jag känner mer och mer att jag är så själv och jag tycker ärligt talat synd om min sambo som måste stå ut med mig. Och detta trots att jag inte har häst, eller ens är mkt i stallet, utan det är helt enkelt endast pga hur min hästpersonlighet är...
Det är inte det att jag inte kan kompromissa, för det kan jag (men det är väl just för att jag inte har häst som jag har utrymme för kompromisser fortfarande?!). Det är mest mitt oengagemang för icke hästrelaterade saker som jag inte kan förstå hur min sambo står ut med. För jag har verkligen inget annat intresse än hästarna, och jag ser heller ingen anledning till att skaffa mig något annat intresse. Att jag hindras från att vara i stallet dagligen gör mig enbart bitter, jag ser det inte som ett tillfälle till att göra annat.

Till saken:
Hur många av er som inte kan tänka sig att leva med en människa som inte har förståelse för hästeri, skulle ha samma förståelse för hans/hennes intresse som ni kräver att han/hon ska ha inför erat?

Är det så att hästmänniskor inte kan fungera med icke-hästmänniskor? Är det så att man antingen måste ha en helt "osynlig" respektive som inte har några alls invändningar om hur man prioriterar alternativt att man måste ha nån man kan dela hästeriet med, för att få det att fungera?

Jag har funderat mer och mer på detta i takt med att jag känner mer eller mindre likgiltighet inför min sambos intressen och prioriteringar. Jag börjar tom fundera på om jag helt enkelt inte är skapt för att leva i en relation
Förvisso hindrar jag honom inte i sitt utövande, men jag känner mig totalt obrydd om vad han gör. Jag tycker att det är jättebra att han gör saker, och missunnar honom det inte det minsta. Jag har bara ingen förståelse för att han kan tycka att det han gör är roligt (Usch vilken hemsk människa jag är. Det ser jag verkligen nu när jag fick det svart på vitt...)

Är vi hästmänniskor generellt sett en bunt egoister eller hur ligger det till egentligen? - Såga gärna mig och mina teorier så jag kommer ner på jorden igen, för jag känner mig hemskare och hemskare för var dag som går. Jag är nog en fullblodsegoist innerst inne, jag har bara inte erkännt det tidigare

 

[Skogstokig]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

till viss del kan jag känna igen mig i det du skriver, är nog en hemsk människa jag med

mitt ex hade inget till övers för hästar, sade att han aldrig kommer att bli hästägare eller leva tillsammans med en. då insåg jag att vi inte hade sucken av en chans till framtid ihop (var dock inte den enda anledningen till att det tog slut). skulle min nuvarande säga samma sak så hade det varit tack och adjöss här med, fast här hade det svidit nåt förbannat för det är den underbaraste människa jag nånsin träffat är väldigt glad att han än så länge verkar tycka det är helt ok med en hästgalen sambo

nu står dock pållarna hemma hos mina föräldrar 35 mil bort då jag varken har tid eller råd att stalla upp dem när jag pluggar, men jag åker hem så ofta jag bara kan.

jag tror inte att man behöver vara så himla engagerad i sin respektives intressen egentligen. jag tycker att det är bra att min sambo har sina intressen men jag är själv inte nämnvärt intresserad av dessa, tror det är samma sak för honom. så länge man inte försöker hindra den andra från att göra det den tycker om. och visst lyssnar jag ju när pojkvännen pratar om sin hobby likväl som han lyssnar på när jag pratar om min. men jag har inga som helst ambitioner att försöka "omvända" honom till att hänga med mig i stallet dagarna i ända, sålänge inte han försöker tvinga med mig till gymmet vill säga

 

[lazylizard]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

I den bästa av världar och i de bästa förhållanden jag har sett har man varit generös mot varandra och varandras olika intressen. En är kanske intresserad av golf och hockey medans den andra gillar hästar och linedance. Man utövar sina respektive intressen och kommer hem glad och tillfreds. Då blir livet mycket roligare.
Att ge upp sina egna intressen för någon annans skull tror jag bara leder till bitterhet och får inte relationen att blomma.
Skulle jag träffa en golfspelare tex skulle det ändå aldrig falla mig in att börja spela golf. Han får väl roa sig med det då, så roar jag mig i stallet.
När det kommer barn med i bliden blir det genast lite svårare då gäller det verkligen att försöka vara rättvisa så att båda har lika mycket tid och möjlighet till sin hobby.
Ha inte dåligt samvete för att du brinner för något, det är ju det som gör dig till du.

 

[Yrja]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Jag kan tänka mig att det är så att ett hästintresse kräver så mycket tid och engagemang, i jämförelse med många andra intressen, att det blir väldigt svårt att kompromissa eller minska ner på det delvis. Ett hästintresse kräver ofta skötsel och omvårdnad, efter som att det är stora djur vi talar om och inga "ting", att när vi väl får tid över till det som är största målet - tex ridningen - så är det o andra sidan viktigt för OSS medan det andra är minst lika viktigt, fast för HÄSTEN. Så man kan inte riktigt dra ner på nånting, vilket nog är delvis orsak till den inställning många hästmänniskor har. Att det inte går att kompromissa. Antingen har man häst eller så har man det inte.

Hur många av er som inte kan tänka sig att leva med en människa som inte har förståelse för hästeri, skulle ha samma förståelse för hans/hennes intresse som ni kräver att han/hon ska ha inför erat?
Jag vill nog påstå att jag har ganska stort intresse för min sambos intresse - dvs veteranbilar. Jag spenderar mer tid med hans intresse än vad han gör med mitt om man säger så, men kräver inte heller att hästarna ska ligga honom varmt om hjärtat. Jag accepterar att han inte har ngt intresse i dem. Däremot kan jag nog ha mindre tålamod med hans intresse - dvs jag tröttnar nog fortare på att han är borta med bilen än vad han gör när jag är ute i stallet. Och jag kräver nog också mer tålamod än vad han gör. Där får jag nog påstå att jag är lite egoistisk. Jag tycker att han kan komma hem från sitt intresse när jag är klar medan jag fullständigt AVSKYR att bli stressad i stallet eller ombedd att komma hem. Jag tar verkligen all den tid jag vill när jag är hos hästen och kan spedera timmar med att bara prata skit utanför hagen.

Är det så att hästmänniskor inte kan fungera med icke-hästmänniskor? Är det så att man antingen måste ha en helt "osynlig" respektive som inte har några alls invändningar om hur man prioriterar alternativt att man måste ha nån man kan dela hästeriet med, för att få det att fungera?
Jag har insett på senare tiden att det ju faktiskt vore enklare med en hästintresserad sambo som var i stallet lika mycket som jag. Samtidigt som jag är glad att jag får egen tid genom mitt intresse. Jag tycker inte att min sambo är osynlig. Han är dock väldigt bra på att "sysselsätta sig" och väldigt tålmodig med mitt intresse. Ngt som jag också borde bli bättre på i motsatt riktning.

Kanske är, iaf jag, lite anti till att låta ngn inkräkta på mitt intresse också för att jag haft ett förhållande som förstörde mycket just där. Som skapade en situation som jag aldrig nånsin mer vill försättas i. Där hästeriet blev en börda istället för en fristad.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Jag kan tänka mig att det är så att ett hästintresse kräver så mycket tid och engagemang, i jämförelse med många andra intressen, att det blir väldigt svårt att kompromissa eller minska ner på det delvis. Ett hästintresse kräver ofta skötsel och omvårdnad, efter som att det är stora djur vi talar om och inga "ting", att när vi väl får tid över till det som är största målet - tex ridningen - så är det o andra sidan viktigt för OSS medan det andra är minst lika viktigt, fast för HÄSTEN. Så man kan inte riktigt dra ner på nånting, vilket nog är delvis orsak till den inställning många hästmänniskor har. Att det inte går att kompromissa. Antingen har man häst eller så har man det inte.

Word!

Jag har insett på senare tiden att det ju faktiskt vore enklare med en hästintresserad sambo som var i stallet lika mycket som jag. Samtidigt som jag är glad att jag får egen tid genom mitt intresse.

Jag tror ärligt talat att jag är lite för "ego" för att vilja ha min sambo hängandes i stallet. Jag känner lite att det är "mitt"
Iofs är det väl skillnad på om man har en som själv är intresserad och därmed självgående, men jag är inte alls avundsjuk på de som har sina "skuggor" med sig hängandes efter dem vad de än gör...

 

[Riley]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Jag har, uppriktigt talat, inga problem med att min partner har lika tidskrävande intressen. Tvärtom - jag är livrädd för att få en pojkvän som har ett behov av att vara klistrad på mig 24/7. Jag tycker det är grymt skönt att ha mycket att göra på varsitt håll och har insett att jag faktiskt till och med har svårt för människor som inte har passioner.

Två av mina ex lade ner hela sin själ i musicerande respektive skådespeleri, vilket var lika mycket livsstil som hästarna är för mig, och trots att det innebar förhållandevis lite umgänge och många uppoffringar och omprioriteringar var det absolut värt det, jag älskade varje sekund.
Och jag skulle aldrig kräva att min partner skulle dra ner på sitt intresse, så länge det inte gick till överdrift.
Jag ser en viss skillnad i att vilja ägna sig åt sitt intresse på heltid, och att bli helt och fullt besatt/uppslukad av det utan att prioritera åtinstone lite tid för sociala relationer.

Och kompromissa - absolut. Men att kräva att någon ger upp sitt allt i livet för att kunna fortsätta sitt förhållande är ingen kompromiss i mina ögon, snarare utpressning.

Dock vill jag absolut inte ha ett förhållande med en annan hästintresserad.
Blir han lite lätt nyfiken genom mig är det okej, men jag tror inte jag skulle kunna stå ut med en annan fullblodsnörd, jag är nog i sådana fall också ego och känner att det är "mitt" område.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Jag har, uppriktigt talat, inga problem med att min partner har lika tidskrävande intressen. Tvärtom - jag är livrädd för att få en pojkvän som har ett behov av att vara klistrad på mig 24/7. Jag tycker det är grymt skönt att ha mycket att göra på varsitt håll och har insett att jag faktiskt till och med har svårt för människor som inte har passioner.

Håller med dig. På så sätt slipper man känna att man måste skynda sig hem eller ha dåligt samvete för att man hellre tillbringar en fredagkväll i ridhuset än hemma med gubben...
Däremot kommer jag inte riktigt från det ändå i och med att min sambos intressen kan utövas hemma, och jag då ändå får känslan att han väntar på mig... Men det är väl mitt problem att ta itu med de känslorna om de dyker upp, och som det är nu är jag ändå aldrig i stallet så det problemet existerar inte ens för tillfället (tyvärr enligt mig då jag gärna är i stallet mer än jag är idag).

 

[Tajger]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

I den bästa av världar och i de bästa förhållanden jag har sett har man varit generös mot varandra och varandras olika intressen. En är kanske intresserad av golf och hockey medans den andra gillar hästar och linedance. Man utövar sina respektive intressen och kommer hem glad och tillfreds. Då blir livet mycket roligare.
Att ge upp sina egna intressen för någon annans skull tror jag bara leder till bitterhet och får inte relationen att blomma.
Skulle jag träffa en golfspelare tex skulle det ändå aldrig falla mig in att börja spela golf. Han får väl roa sig med det då, så roar jag mig i stallet.
När det kommer barn med i bliden blir det genast lite svårare då gäller det verkligen att försöka vara rättvisa så att båda har lika mycket tid och möjlighet till sin hobby.
Ha inte dåligt samvete för att du brinner för något, det är ju det som gör dig till du.

KL Det fungerar alldeles utmärkt, eller så är jag ingen "riktig" hästmänniska
Naturligtvis skulle jag inte ge upp min ridning för att min man "krävde" det. men å andra sidan skulle jag nog aldrig vara gift med en sån man

Inte heller skulle jag kräva att han inte tittar på tipsextra på lördagar, eller vad han nu vill göra, spela golf, meka med bilar etc.

Fast där måste jag rätta mig själv lite, för mitt ex var alltid och mekade med gamla bilar, och det fungerade så länge vi inte hade barn, men när jag ofta var tvungen att ordna barnvakt den enda kväll i veckan jag hade min ridlektion (på den tiden) tröttnade jag. När prio-ordnngen blev bilar, dottern, mer bilar och sen kanske jag kom...

 

[TwiggyM]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Jag är väldigt mån om att få ha mina intressen och mitt eget liv utanför mitt samboförhållande. Har hästuppfödning och idag 5 hästar med planer på att så småningom utöka. Har även två hundar jag tränar aktivt som tar en del tid. Jag har levt i samma förhållande i snart 7 år och för oss är det inga problem. Min sambo har inget hästintresse men då vi bor på gård blir det naturligt så att han hjälper till när det behövs. Han kan plocka in hästarna om jag jobbar sent, klappa fölen, hjälpa till att lasta knepiga hästar etc.

För mig är det viktigt att han respekterar mitt intresse, inte anser att det är en jobbig börda utan en del av mig och något som gör mig glad.

MEN lika viktigt som jag tycker det är att han respekterar mina intressen, lika viktigt är det naturligtvis att jag respekterar hans! Min sambo spelar bas i ett metalband vilket innebär att han dels är borta en del kvällar sent och repar, dels åker på ett antal festivaler i sommar och dels repar hemma. Naturligtvis tycker jag det är roligt- eftersom HAN tycker det är roligt. Jag följer gärna med på spelningar och fotar, lyssnar på deras skiva osv.

Jag skulle aldrig må bra av att vi båda gick hemma och bara levde för varandra utan vill att vi båda har intressen och liv utanför hemmets väggar. Sen är det däremot även viktigt för mig att vi får tid bara ed varandra utan hästar eller annat inblandat och det ser jag naturligtvis till att planera in.

 

[Pettsson]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Jag kan nog påstå att jag är lite egoistisk i vårt förhållande. Ett exempel på det är att efter att jag har fått hjälp att köra ut en bal i hagen eller lagat något i stallet eller fått hjälp med insläpp eller, eller, eller kan jag fortfarande säga nej när han ber om hjälp av den anledningen att jag inte hinner rida om jag hjälper honom. Illa!!
Jag har dock blivit mycket bättre och han har istället fått upp intresset för hästar, funderar bla på att börja på ridskola Vi har ju också skärmflygningen som ett gemensamt intresse så jag är inte mindre engagerad i vad han gör eftersom det är det enda han har.

Och så ska det vara, man måste engagera sig i och respektera den andres intressen för att det ska kunna fungera. Han måste förstå att jag lägger de timmar jag gör varje dag och jag måste förstå när han drar till ett nice flygställe över helgen och vill berätta om det när han kommer hem.
Jag måste faktiskt säga att vi har ett jättefint förhållande på det viset, vi förstår och stöttar varandra, lyssnar och hjälper till. Vi inser värdet i det vi gör och vad den andre gör!

Ska sanningen fram så blir ett förhållande nog rätt bittert och tråkigt om man inte unnar sin respektive sitt intresse. Jag skulle inte ge upp mitt hästintresse för någon annan och det förväntar jag mig tillbaka, hur skulle det se ut? Två ihoptvingade personer skulle jag vilja påstå.

 

[Cizma]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

Ja, jisses... Du fick mig verkligen att tänka till... Tack för det

Vad jag kom fram till är iaf att just i mitt fall så skulle min käre make aldrig ställa ett ultimatum, visst är det både dyrt och tidskrävande, men på någe vis får vi det ändå att funka...

Hästlivet kom ju in väldigt sent i våra liv och eskalerade snabbt från 1 till 3 och maken delar ju inte intresset på samma vis som jag å töserna... Han hjälper till med det han kan, knotar aldrig när det ska hämtas hö eller spån, köpte sig till och med en traktor för att underlätta hagrensningar, bygger och planerar hagar som den fixare han är, med andra ord, involverad utan att egentligen valt eller önskat det... Han är glad att jag och flickorna har våra hästar, och han uppmuntrar oss till att fortsätta... men när jag nu tvingars fundera så visst är det väl en aning egotrippat av mig att låsa fast oss hemmavid, det som dock driver både mig och maken är den tillfredsställande känslan och lugnet jag får av pållarna.. min sjukdomshistoria har gjort att hästarna har blivit dörren till omvärlden för mig.. Jag MÅSTE ut och ta hand om pållarna, jag KAN INTE ligga inne i sängen hela dagen och stirra i taket... och det hjälper mig på min väg till tillfrisknande...

Min make har egan intressen som jag aldrig skulle ta ifrån honom och i den mån jag kan stöttar jag och uppmuntrar till att han ska bibehålla dom... Jag har ändå en fördel i allt och det är det faktum att maken är en djurälskare av stora mått, han har inte intresse i att rida eller ställa ut, men han njuter ändå och älskar att ha djur omkring sig... så jag är med andra ord väldigt väl lottad

 

[Liten]

Sv: Spinoff på tråden " Ger ni upp era hästar för en karl?"

För mig är det viktigt att han respekterar mitt intresse, inte anser att det är en jobbig börda utan en del av mig och något som gör mig glad.

MEN lika viktigt som jag tycker det är att han respekterar mina intressen, lika viktigt är det naturligtvis att jag respekterar hans! Min sambo spelar bas i ett metalband vilket innebär att han dels är borta en del kvällar sent och repar, dels åker på ett antal festivaler i sommar och dels repar hemma. Naturligtvis tycker jag det är roligt- eftersom HAN tycker det är roligt. Jag följer gärna med på spelningar och fotar, lyssnar på deras skiva osv.

Jag skulle aldrig må bra av att vi båda gick hemma och bara levde för varandra utan vill att vi båda har intressen och liv utanför hemmets väggar. Sen är det däremot även viktigt för mig att vi får tid bara ed varandra utan hästar eller annat inblandat och det ser jag naturligtvis till att planera in.

Du har sagt vad jag ville säga (bortsett från att jag inte har sambo, utan antingen är singel eller har PV "utan att bo tillsammans på heltid")
Man planerar, respekterar och stöttar varandras intressen och ser till att båda är lyckliga - på varsitt håll och tillsammans.