stjarnfrugt
Trådstartare
Jag har följt ovanstående tråd med stort intresse och de flesta verkar vara överens om att man aldrig ger upp häst eller ett annat intresse för en annan människa. Jag har längre grubblat på detta fenomen som verkar vara ganska gemensamt för hästmänniskor. Nämligen att det är helt omöjligt att göra avkall på hästeri till förmån för annat i livet.
När jag funderar på det känner jag att det måste vara väldigt många "fullblodshästmänniskor" (inte rasen dock, men ni fattar nog poängen) som lever ensamma, just pga oförmågan att kompromissa. Jag känner mer och mer att jag är så själv och jag tycker ärligt talat synd om min sambo som måste stå ut med mig. Och detta trots att jag inte har häst, eller ens är mkt i stallet, utan det är helt enkelt endast pga hur min hästpersonlighet är...
Det är inte det att jag inte kan kompromissa, för det kan jag (men det är väl just för att jag inte har häst som jag har utrymme för kompromisser fortfarande?!). Det är mest mitt oengagemang för icke hästrelaterade saker som jag inte kan förstå hur min sambo står ut med. För jag har verkligen inget annat intresse än hästarna, och jag ser heller ingen anledning till att skaffa mig något annat intresse. Att jag hindras från att vara i stallet dagligen gör mig enbart bitter, jag ser det inte som ett tillfälle till att göra annat.
Till saken:
Hur många av er som inte kan tänka sig att leva med en människa som inte har förståelse för hästeri, skulle ha samma förståelse för hans/hennes intresse som ni kräver att han/hon ska ha inför erat?
Är det så att hästmänniskor inte kan fungera med icke-hästmänniskor? Är det så att man antingen måste ha en helt "osynlig" respektive som inte har några alls invändningar om hur man prioriterar alternativt att man måste ha nån man kan dela hästeriet med, för att få det att fungera?
Jag har funderat mer och mer på detta i takt med att jag känner mer eller mindre likgiltighet inför min sambos intressen och prioriteringar. Jag börjar tom fundera på om jag helt enkelt inte är skapt för att leva i en relation
Förvisso hindrar jag honom inte i sitt utövande, men jag känner mig totalt obrydd om vad han gör. Jag tycker att det är jättebra att han gör saker, och missunnar honom det inte det minsta. Jag har bara ingen förståelse för att han kan tycka att det han gör är roligt (Usch vilken hemsk människa jag är. Det ser jag verkligen nu när jag fick det svart på vitt...)
Är vi hästmänniskor generellt sett en bunt egoister eller hur ligger det till egentligen? - Såga gärna mig och mina teorier så jag kommer ner på jorden igen, för jag känner mig hemskare och hemskare för var dag som går. Jag är nog en fullblodsegoist innerst inne, jag har bara inte erkännt det tidigare
När jag funderar på det känner jag att det måste vara väldigt många "fullblodshästmänniskor" (inte rasen dock, men ni fattar nog poängen) som lever ensamma, just pga oförmågan att kompromissa. Jag känner mer och mer att jag är så själv och jag tycker ärligt talat synd om min sambo som måste stå ut med mig. Och detta trots att jag inte har häst, eller ens är mkt i stallet, utan det är helt enkelt endast pga hur min hästpersonlighet är...
Det är inte det att jag inte kan kompromissa, för det kan jag (men det är väl just för att jag inte har häst som jag har utrymme för kompromisser fortfarande?!). Det är mest mitt oengagemang för icke hästrelaterade saker som jag inte kan förstå hur min sambo står ut med. För jag har verkligen inget annat intresse än hästarna, och jag ser heller ingen anledning till att skaffa mig något annat intresse. Att jag hindras från att vara i stallet dagligen gör mig enbart bitter, jag ser det inte som ett tillfälle till att göra annat.
Till saken:
Hur många av er som inte kan tänka sig att leva med en människa som inte har förståelse för hästeri, skulle ha samma förståelse för hans/hennes intresse som ni kräver att han/hon ska ha inför erat?
Är det så att hästmänniskor inte kan fungera med icke-hästmänniskor? Är det så att man antingen måste ha en helt "osynlig" respektive som inte har några alls invändningar om hur man prioriterar alternativt att man måste ha nån man kan dela hästeriet med, för att få det att fungera?
Jag har funderat mer och mer på detta i takt med att jag känner mer eller mindre likgiltighet inför min sambos intressen och prioriteringar. Jag börjar tom fundera på om jag helt enkelt inte är skapt för att leva i en relation
Förvisso hindrar jag honom inte i sitt utövande, men jag känner mig totalt obrydd om vad han gör. Jag tycker att det är jättebra att han gör saker, och missunnar honom det inte det minsta. Jag har bara ingen förståelse för att han kan tycka att det han gör är roligt (Usch vilken hemsk människa jag är. Det ser jag verkligen nu när jag fick det svart på vitt...)
Är vi hästmänniskor generellt sett en bunt egoister eller hur ligger det till egentligen? - Såga gärna mig och mina teorier så jag kommer ner på jorden igen, för jag känner mig hemskare och hemskare för var dag som går. Jag är nog en fullblodsegoist innerst inne, jag har bara inte erkännt det tidigare