Bukefalos 28 år!

Svika sin partner eller svika sig själv

Miran

Trådstartare
Läste en sak @Petruska skrev i en helt annan tråd ( @Hyacinth s om jämställdhet och barn) som jag har grubblat över halva natten och sedan drömt om. Det gnager och skaver i mig och jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig. Så jag hoppas att det är okej att starta en ny tråd för att diskutera just det här?

Hur förhåller ni er till att berätta (negativa) saker om er partner för andra? Ser ni det som ett svek mot er partner eller som en självklar rättighet att få tala öppet om ert eget liv? Jag skulle verkligen vilja höra er åsikt om det här.
 
Jag ser det lite mitt emellan? Typ.

Det finns alltid negativa saker med ens partner, för de är mänskliga. Ibland retar man sig på dem (um... jag gör det speciellt en gång i månaden...) då kan det vara skönt att prata av sig med någon annan. Både ur perspektivet 'överreagerar jag?' men också för att få ett andra perspektiv på en händelse, tex. Jag behöver också ofta tid för att processa vissa saker, och då kan ett samtal med en annan vara lagom med tid för att inte bli alltför upprörd.

Dock är jag ju noga med vem jag pratar med, jag drar ju inte tag i en random person på gatan precis. Och jag pratar ju inte för att på något sätt smutskasta min partner.

Sen antar jag att min partner har ett så pass bra självförtroende att denne inte känner sig utsatt/sviken av att jag pratar om denne med en annan person. Varken positivt eller negativt.

Sen, om man endast pratar om sin partner i negativa ordalag, kanske man skall se över relationen i helhet.
 
Jag tänker att det beror på hur man gör det. Att skriva ut det offentligt på internet är galet, men att prata och ventilera med en nära vän är en annan sak.

Diskuterade faktiskt just det här med min pojkvän nu i helgen. Jag är helt öppen med att jag ventilerar sådant med framförallt en viss vän, och att det gör att jag då kan känna att jag fått ur mig det, fått diskutera det ur fler vinklar och därmed kan släppa och gå vidare. Givetvis tas det upp till ytan även med honom, det vore ju konstigt annars om han inte får en möjlighet att förklara sig.

På samma sätt får han självklart prata med sina nära vänner om mig. Det känns sunt att han får någon annans syn på saken. Men som personen ovan skrev bör det ju inte bara vara negativa uttalanden hela tiden, för då är det nog inte en helt sund relation.

Men så finns det förstås saker som är mer privata än andra. Vissa saker bör man hålla tyst om tills partnern själv väljer att gå ut med det, t.ex. sexrelaterade problem, som kan vara väldigt känsligt och inget som man vill att utomstående ska få reda på hur som helst.
 
Jag tror det beror lite på vad det gäller. I ett nära förhållande öppnar man ju (förhoppningsvis...) sig själv och visar sig på ett sätt man kanske inte gör mot utomstående. Man visar och berättar och avslöjar saker och sidor som man kanske aldrig skulle visa eller berätta för andra. Då är det ett förtroende som jag absolut inte tycker man ska svika lättvindigt.

Sen kan man hamna i situationer då man måste prata med någon utomstående om en viss sak och då väljer man kanske denne med stor omsorg.

Jag är själv ganska noga med att inte berätta ev negativa saker om min partner, inför andra. Men skulle vi hamna i någon slags kris där jag behöver råd och stöd, skulle jag omsorgsfullt välja en nära vän jag kunde lita på.

Men då rör det sig ju inte om småsaker.
 
Det där har förundrat mig en hel del.

Jag har en person i min närhet vars sambo skriver rätt kränkande saker om honom på facebook. Typ -jag sparkade honom i baken och då blev det eld i gubben och han gjorde äntligen det han skulle. Eller jag hotade med xx och då blev det äntligen gjort.
Eller klagomål på disk, städning eller annat i raljerande och kränkande ordalag.

Jag skulle inte skriva sådant offentligt. Knappt ens säga det. Jag skulle inte försöka chikanera honom offentligt.

Jag upplevde nog en slags "familjelojalitet" mot min make. Att tala illa om ohonom var som att tala illa om Familjen AB. Om jag verkligen behövde ventilera med någon så gjorde jag det. Fast främst gjorde jag det med min psykolog...

Om man känner ett behov av att klaga och förtala sin partner - varför är man då tillsammans??
 
Läste en sak @Petruska skrev i en helt annan tråd ( @Hyacinth s om jämställdhet och barn) som jag har grubblat över halva natten och sedan drömt om. Det gnager och skaver i mig och jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig. Så jag hoppas att det är okej att starta en ny tråd för att diskutera just det här?

Hur förhåller ni er till att berätta (negativa) saker om er partner för andra? Ser ni det som ett svek mot er partner eller som en självklar rättighet att få tala öppet om ert eget liv? Jag skulle verkligen vilja höra er åsikt om det här.

Jag tycker nog man kan prata om sitt förhållande hur öppet man vill. Däremot skulle jag aldrig berätta om förtroligheter min partner/vän/bekant delat med sig av.
Jag är helt öppen med mycket, eftersom jag tror det är bäst så. Jag pratar om förlossningsdepressioner, ätstörningar, jämställdhetsproblem osv, för att JAG inte ska skämmas över sånt och för att någon annan kanske ska känna att det är normalt.

Jag outar ju mig själv primärt, som jag ser det.
Jag skulle inte skämmas ett dyft om min partner läste vad jag skrev, jag står för det.
Avskyr när det ska sopas under mattan och allt ska se Snajdigt ut, de flesta relationer har mindre perfekta sidor.

Jag älskar min partner, så det kanske är en delförklaring. Hade jag vantrivts och inte varit i separationsfas hade jag troligen varit tystare just för att vad andra tycker hade blivit jobbigt. Den klassiska skämsfaktorn.
 
Jag var ju en av de som "outade" och precis som jag skrev i den tråden är det inget jag skäms för.
Vi har pratat massor, jag tar det självklart med min sambo först. Men för att kunna lyfta ett problem, för att kunna visa att andra också har samma problem måste man våga prata om det.

Jag har inte förtalat eller gnällt på min man, jag förstår inte alls varför vi skulle göra slut för att jag berättade om en kris vi hade? Han vet, jag står för vad jag tycker och att skriva det på buke gör det inte mer reellt eller värre. För mig har lojalitet inget att göra med att låtsas att den andra är fläckfri, ingen är fläckfri och dör inte av konstruktiv kritik.
 
Jag kan klaga öppet på min partner. :D

Fast då är det mer skämtsamt och lättsamt. Skulle aldrig skriva något nedklankande på sociala medier som facebook t.ex

Kommer inte på något bra exe4mpel nu men vardagliga ting som är lätta att glömma saker man gör utan att tänka på det. Jo att fälla ner wc locket t. ex Han gör det men inte jaf vilket ibland leder till olika diskussioner och kan tas upp offentligt :rofl: Precis som om folk vill lyssna på detta

Är jag däremot ruggigt irriterad så har jag en nära vän att ventilera med för att få lite perspektiv och nya infallsvinklar så man får det ur systemet.
 
Jag har inga problem med att diskutera en del saker som jag ser som negativt med min partner. Jag kan raljera över vissa av hans sidor - han vet om det. Han har vissa extrema sidor som ibland bara blir too much. Inget som han inte är medveten om att han har eller att jag blir galen av ibland. Tidsuppfattning är en sån sak, trivialt, irriterande och inte särskilt utelämnande

Jag skulle inte offentliggöra sånt som är förtroligt bara oss emellan.
 
Ibland kan väl kanske någon som berättar något om sin partner uppfattas som den klagar.
Men kanske är det bara en sanning som sätts på pränt. Utan att det graderas som bra eller dåligt.
Exempel; Min partner har inte klippt gräset i hela sitt liv fast hen alltid bott i hus med gräsmatta.
 
Jag kan klaga öppet på min partner. :D

Fast då är det mer skämtsamt och lättsamt. Skulle aldrig skriva något nedklankande på sociala medier som facebook t.ex

Kommer inte på något bra exe4mpel nu men vardagliga ting som är lätta att glömma saker man gör utan att tänka på det. Jo att fälla ner wc locket t. ex Han gör det men inte jaf vilket ibland leder till olika diskussioner och kan tas upp offentligt :rofl: Precis som om folk vill lyssna på detta

Är jag däremot ruggigt irriterad så har jag en nära vän att ventilera med för att få lite perspektiv och nya infallsvinklar så man får det ur systemet.
Förlåt men jag förstår verkligen inte. Vad får du ut av att oja dig över såna saker helt öppet? Jag tycker att just det där att "skämtsamt" höhhöä om att gubben inte gör si eller så är direkt nedvärderande, samtidigt som det oftast handlar om riktiga klichéer, typiska könsstereotyper o.s.v.

Att man har problem i ett förhållande och vill diskutera eller få råd ser jag som en helt annan sak.
 
Jag tycker att man ska kunna ventilera sin partners både bra och dåliga sidor med sina vänner. Jag skulle inte basunera ut det öppet, men i samtal med en vän helt klart.
Det där blev extra tydligt när min partner gick bort. Då pratade alla bara om hans bra sidor, och nästan glorifierade honom i vissa avseenden. Många tillskrev honom bra saker som inte var sanna också, som att han var en hängiven pappa. När jag då dementerade att visst, han var en bra pappa utåt, men han sa själv att han var barnvakt till sin dotter när jag inte hade henne, då fick jag många onda blickar. Men det var ju jag som levde med honom, inte vännerna. Jag säger fortfarande att jag saknar honom som person, men jag saknar inte att leva med honom. Det är också tabu enligt många. Så ja, jag tror att det är viktigt att man ventilerar bra och dåliga sidor hos en partner/i ett förhållande. Både med vänner för att få utlopp för sina egna känslor, men också med sin partner för att kunna göra dåliga saker bättre.
 
Det där är ju knepigt. Om alla alltid pratar om hur problemfria relationerna är kan det ju leda till att det blir väldigt pinsamt att outa problem och få tips om hur man ska se på dessa. Vissa har, genom att berätta om problem här på forumet, insett att deras relationer är kass och gjort något åt det vilket ju är positivt. Kanske har de inte sett eller velat erkänna hur stora problemen är. Vissa kanske behöver andras reaktioner för att inse att de lever i en dålig relation och att de antingen måste börja prata med varandra eller lämna.

Jag skrev i den tråden och berättade lite lätt om hur vi hade det. Det är saker jag inte har några problem med att min partner läser då jag även ser vad jag gjorde fel. Vi har pratat om det här och vi kan nog båda se våra misstag och varför det blev som det blev. Det jag kan tycka blir orättvist oavsett om det rör sig om offentligt gnäll eller privat med en vän är om man bara spyr galla över sin partner utan att ens försökt ta upp det med denne.
 
Jag tycker att man ska kunna ventilera sin partners både bra och dåliga sidor med sina vänner. Jag skulle inte basunera ut det öppet, men i samtal med en vän helt klart.
Det där blev extra tydligt när min partner gick bort. Då pratade alla bara om hans bra sidor, och nästan glorifierade honom i vissa avseenden. Många tillskrev honom bra saker som inte var sanna också, som att han var en hängiven pappa. När jag då dementerade att visst, han var en bra pappa utåt, men han sa själv att han var barnvakt till sin dotter när jag inte hade henne, då fick jag många onda blickar. Men det var ju jag som levde med honom, inte vännerna. Jag säger fortfarande att jag saknar honom som person, men jag saknar inte att leva med honom. Det är också tabu enligt många. Så ja, jag tror att det är viktigt att man ventilerar bra och dåliga sidor hos en partner/i ett förhållande. Både med vänner för att få utlopp för sina egna känslor, men också med sin partner för att kunna göra dåliga saker bättre.
Det där är så himla spännande att se. Min familj har sett detsamma när min pappa dog. Nu var han faktiskt en väldigt bra person tycker jag men det betyder inte att jag har glömt bort sämre sidor hos honom. en sak som jag och mamma har pratat mycket om är hur alla pratar så gott om honom och hur mycket de saknar honom men de flesta visar noll intresse över hans avkommor och deras familjer.
 
Jag tycker att man ska kunna ventilera sin partners både bra och dåliga sidor med sina vänner. Jag skulle inte basunera ut det öppet, men i samtal med en vän helt klart.
Det där blev extra tydligt när min partner gick bort. Då pratade alla bara om hans bra sidor, och nästan glorifierade honom i vissa avseenden. Många tillskrev honom bra saker som inte var sanna också, som att han var en hängiven pappa. När jag då dementerade att visst, han var en bra pappa utåt, men han sa själv att han var barnvakt till sin dotter när jag inte hade henne, då fick jag många onda blickar. Men det var ju jag som levde med honom, inte vännerna. Jag säger fortfarande att jag saknar honom som person, men jag saknar inte att leva med honom. Det är också tabu enligt många. Så ja, jag tror att det är viktigt att man ventilerar bra och dåliga sidor hos en partner/i ett förhållande. Både med vänner för att få utlopp för sina egna känslor, men också med sin partner för att kunna göra dåliga saker bättre.
Jag har samma problem när jag pratar om min far. Han var världens snällaste pappa. Men han var också alkoholist vilket innebar att min barndom var jobbig ibland. Jag vägrar att inte adressera det när jag pratar med mina barn om deras älskade morfar. Mina halvsyskon tycker att det är lite knepigt. Han var deras plastpappa - fast det begreppet fanns ju inte då - och ställde alltid upp till 100 % på dom. Men dom var nästan vuxna och kom inte i kläm som jag och mamma. Men pratar jag om det så kommer det alltid något som; -Men snällare människa fanns inte.
 
Det där är så himla spännande att se. Min familj har sett detsamma när min pappa dog. Nu var han faktiskt en väldigt bra person tycker jag men det betyder inte att jag har glömt bort sämre sidor hos honom. en sak som jag och mamma har pratat mycket om är hur alla pratar så gott om honom och hur mycket de saknar honom men de flesta visar noll intresse över hans avkommor och deras familjer.
Ja visst är det fascinerande hur allt det dåliga bara försvinner i samma stund som någon dör? Visst, man ska inte tala illa om de döda, men jag måste ju få säga att vårat förhållande inte var jättebra? Att dottern och jag tragiskt nog mår bättre nu, utan honom? Det tar ju inte bort hur mycket jag ännu älskar honom för att jag säger det.

Jag har samma problem när jag pratar om min far. Han var världens snällaste pappa. Men han var också alkoholist vilket innebar att min barndom var jobbig ibland. Jag vägrar att inte adressera det när jag pratar med mina barn om deras älskade morfar. Mina halvsyskon tycker att det är lite knepigt. Han var deras plastpappa - fast det begreppet fanns ju inte då - och ställde alltid upp till 100 % på dom. Men dom var nästan vuxna och kom inte i kläm som jag och mamma. Men pratar jag om det så kommer det alltid något som; -Men snällare människa fanns inte.
Bra att du är ärlig om problemen tycker jag! Man kan vara världens snällaste, men ändå ha problem med sig själv och med relationer. Det ena utesluter inte det andra.
 
Jag tycker det är självklart att man ska kunna prata med sina vänner om sin relations bra och dåliga sidor, för att få stöd, råd och perspektiv. Skulle en partner inte vara ok med det, skulle den relationen inte hålla särskilt länge. Men att konstant klaga på sin partner är inte särskilt konstruktivt, varken för partner, relationen och i viss mån även i vänskapen där klagandet framförs till. Om något sägs i förtroende tycker jag också att man kan hålla det för sig själv, oavsett om det är en partner, vän eller kollega som sagt något. Men hur jag upplever min relation är något annat. Däremot har såna grejer inget att göra på en statusrad på FB...
 
Jag tänker att det beror mycket på hur en själv är som person och vilken relation en har till sin partner (?). Samt att det mycket handlar om vart en lägger fokuset någonstans.

Jag pratar med mina föräldrar om vissa grejer, med vänner om andra saker, min psykolog om något annat och har även lyft några saker här inne - men jag försöker fokusera på mig själv i sådana fall. Som ex, om min sambo inte diskar stekpannan efter sig så väljer jag att fokusera på vad jag kan göra åt det - acceptera? Sätta upp städschema? Dumpa? Osv. För helt ärligt så kan ju ingen utomstående göra något åt sambon men de kan hjälpa mig att förhålla mig till det och det är ju den stöttningen jag i så fall vill ha.

Sen rinner det över ibland och jag kan fokusera på min sambo när jag tycker att hen är dum i huvudet men då väljer jag ju vem jag berättar det för och skriver det absolut inte på FB där jag taggar hen så alla hens vänner ser liksom..

Dock tycker jag att om en alltid går och vaktar på vad en säger och inte kan säga något som kan tolkas negativt eller liknande om en partner så känns det (för mig) som ett väldigt instängt förhållande. Jag säger inte att alla måste diskutera öppet om allt och outa exakt allting, men om en alltid går och passar på hur en uttrycker sig och känner att en inte kan så mycket som andas något negativt om sin partner så får jag en klump i magen eftersom det brukar (enligt min erfarenhet) innebära att någon inte riktigt är som det ska. Men det baserar jag ju på att jag är rätt öppen som person och de gångerna jag inte har kunnat säga vad jag vill utan hela tiden behövt tänka mig för har varit när en partner har varit kontrollerande och inte velat att jag ska stämma av min verklighetsuppfattning med någon annan samt blivit orimligt arg över att jag berättat vardagliga saker (som att hen har omatchande strumpor). Det är säkert rätt olika vad en har för behov av att berätta personliga saker om sig själv, men jag tänker ändå att det är orimligt att aldrig kunna tala om sin relation om en vill göra det.
 
Med en nära vän och i förtroende skulle jag nog kunna diskutera min partners svagare sidor. Men i andra sammanhang - absolut inte. Jag har kolleger som vid fikabordet sitter och häver ur sig både det ena och det andra om sina respektive. Jag tycker att det är en grundläggande brist på respekt.
 

Liknande trådar

Relationer Detta har jag funderat mycket på det senaste. Har själv en pojkvän sen 4år tillbaka, vi har våra duster emellanåt, men inte mer än så...
4 5 6
Svar
117
· Visningar
11 934
Senast: monster1
·
Relationer Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
14 460
Relationer Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv. Jag...
21 22 23
Svar
450
· Visningar
33 006
Relationer Ja, jag har ju skrivit här om min psykiska ohälsa och alkoholproblem etc. Egentligen tar det emot att ens starta den här tråden, men vet...
Svar
8
· Visningar
2 295
Senast: tanten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp