Jag har inget förakt för någon av de svenska myndigheterna, vad jag vet. (Ibland ser jag namnet på någon myndighet som jag i förväg inte kände till, men min spontana tanke då är att det tydligen behövs en sån myndighet också.)
Dock finns det ju en massa svåra frågor kring våldsmonopolet (eller våldsmonopolen om vi inkluderar militären). Att så många så snabbt sätter sig själva i den skjutande polisens position, så att säga, tycker jag är skrämmande. Ligger det att rikta ett vapen mot en annan människa så pass nära till hands för så många?
Förklaring efter förklaring om att utvecklingsstörda/autistiska/dementa för sin egen skull inte borde få gå ute själva,
i det här sammanhanget. Förklaring efter förklaring om hur lätt hänt det är att förväxla ett leksaksvapen eller en pinne med ett riktigt vapen. Förklaring efter förklaring om att man så klart skjuter när man skådar döden i vitögat, i form att något man tror är ett vapen som riktas mot en.
Och ja, jag tycker att det är vettigt att ta den svagares ingång som sin spontana. Det finns en massa argument för det. Den svaga behöver oss mycket mer än den starka behöver oss. Det betyder inte att den svage skulle vara felfri. Det har öht inget med det att göra. Det handlar bara om i vilken roll jag snarast sätter mig själv. Och det är inte i den roll som skjuter mot vad som i praktiken är ett barn, det är inte ens i den roll som måste överträffa sig själv i att förklara hur lätt hänt något sådant är.
Jag brukar inte läsa Internationalen, men min unge skickade mig den här länken.
http://www.internationalen.se/2018/08/skraja-snutar-skjuter/