Ja jag säger inte att man ska ta vilken skit som helst, men jag kan tycka att det är skönt att se att folk har känslor inför politiken, att de bryr sig överhuvudtaget.
Så om någon uttrycker sitt ogillande, alltså inte hot eller olagligheter utan olika grader av ogillande, så har jag ändå förståelse för att det "hatet" eller det passionerade engagemanget eller vad man nu lägger för värderingar i det, riktas mot en förd politik, en sakfråga, whatever. Något som politiker eller politiskt engagerade representerar. Alla påverkas ju av politiken på ett eller annat sätt oavsett om man vill eller inte, klart man måste få ha känslor och bry sig om de stora frågorna och särskilt i sitt vardagsliv. Det är ju inte som om folket på stan anmält sig till att vara med på Debatt i SVT och sitter där och säger "i helvete heller att jag diskuterar politik med er", då hade jag frågat vad felet var och vad i helvete de gjorde där, utan folk går ju liksom runt och gör sina vardagsgrejer som privatpersoner när politiker och andra plötsligt och oombett kommer med sina budskap.
För mig känns det lite som att - ok - personen har starka känslor kring det här, men det är helt normalt, faktiskt att föredra framför likgiltighet om du frågar mig. Och den personen som tappar humöret är ju trots allt där som privatperson, människor får ha sina egna känslor och erfarenheter kring politik. Men om jag är där som företrädare för ett parti är jag ju inte där som mig själv utan som representant och med en tydlig uppgift, klart vi har olika inställning när vi har så olika roller. Så jag skulle tänka på det att jag faktiskt inte sitter i en saklig debatt i riksdagen eller någon annanstans där alla är på lika villkor, utan dyker upp oombedd i folks vardag med ett budskap som de inte bett om att få och självklart får reagera mänskligt på.
Typ så. Jag vill liksom att folk ska ha och visa känslor, att de ska bry sig om politik, ha åsikter om saker, ryta ifrån ibland, till en viss gräns förstås... men ja.
