Bukefalos 28 år!

Vad kan jag göra?

FrontLine_

Trådstartare
Nu är det kris! Jag gå in på ett lite känsligt ämne, men ni bukare brukar vara kloka så jag vänder mig helt enkelt hit i hopp om råd!

Jag har en lillebror på 12 år. Något av ett "problembarn" som det kallas..
Han bor tillsammans med mamma och hennes nya man, tillsammans med fyra av mina andra syskon. Två av barnen har en annan pappa än min pappa (vi kallar han kurt) och hennes nya man (vi kallar han arne), och två av barnen är barn till hennes nya man (vi kallar han bert). Förstår ni hur jag menar?

Bror min heter tobias. Nu till problemet.. Tobias har alltid varit lite "stökig" av sig., hittat på hyss osv. Jag kan direkt säga att min mamma och hennes nya man inte varit rättvis i tillrättavisningen mot han. Nu pratar vi om att t.ex rumsarrest i flera timmar vilket är fel enligt mig. Bättre att prata med min bror än att bara blocka han totalt. Tobias fick för några år sedan diagnos adhd och har får mediciner för att hålla sig lugn.
Mamma har inte riktigt förstått problemet, och jag har inte kunnat göra så mycket då jag inte haft någon bra kontakt med "den familjen".
Nu på senare år har jag och mamma börjat prata väldigt mycket, och jag har insett hur allvarligt det faktist är.
Han har hittat på massor av saker, bland annat larmat sos ett flertal gånger och sagt att en pojke ramlat från bron ner i vattnet, larmat om skogsbränder (som det kommit fram till sen att det är han som har startat), han är "aggressiv" osv osv.. listan kan göras lång.
Mamma och hennes nya man har nu på senare tid verkligen försökt att aktivera honom och ge han extra mycket tid och uppmärksamhet. Det resulterar inte i någon förbättring, utan det är bara dom andra barnen som blir drabbade och inte får någon uppmärksamhet.

Det har nu gått så långt att mamma tvingas gömma alla telefoner, tändare och allt annat han kan komma åt för att hitta på något. Dom sover typ i skift på nätterna för att försäkra sig om att han är på rummet och inte gör något. Han får inte gå utanför dörren utan att mamma och hennes man är med.
Även här kan listan göras lång..

Jag känner mig helt förtvivlad nu. Jag vill verkligen hjälpa till så gott jag kan, och har till och med erbjudit att han ska få komma hit och bo här ett tag. Men jag vet ärligt talat inte om jag vågar. Han pratar mycket "dumheter" om ni förstår vad jag menar. Jag kan inte vara trygg om han är här, är rädd att han ska hitta på något allvarligt. (En gång hade han startat en liten brasa inne på hans rum).. Det känns som att skulle jag ta hit han, skulle jag faktist riskera min egen säkerhet..

Usch det känns hemskt att sitta och skriva så om sin bror!

Hursomhelst, Mamma har ju insett att detta är ohållbart. Dom har varit i kontakt med sociala för att försöka få avlastning och hjälp utan resultat. Dom hjälper helt enkelt inte till.
Dom har även varit och besökt BUP, ett antal läkare/psykologer osv osv..

Vad kan jag göra?? Jag känner mig helt tom i skallen!
Det är inte så att jag avskyr min bror, jag älskar honom och vill hjälpa! Han är världens raraste unge emellanåt. Ligger mer än gärna och myser i soffan, hjälper till med diverse olika saker, och man ser på han att efter han gjort något bra så blir han stolt över sig själv.

Nu sista mötet dom hade sa han ordagrant: Jag kan inte lova att jag inte ska göra någonting!

Seriöst, hjälp! Finns det någon som varit i samma situation, eller kanske vet hur vi kan gå tillväga? Just nu står alla helt hjälplösa, även min bror.

Till sist vill jag säga, att om det är någon som läser detta, och vet vem jag/han/min familj är så behöver ni inte prata "högt" om det om ni förstår vad jag menar..

Sorry för ett långt och rörigt inlägg...
 
Sv: Vad kan jag göra?

För att göra saken tydlig om alla pappor haha..
Min brors riktiga pappa vill inte veta av honom när han beter sig såhär..
 
Sv: Vad kan jag göra?

Har ni kontaktat BUP, eventuellt barnhabiliteringen? Annars tycker jag att (dina föräldrar) ska göra det, ni behöver alla hjälp.

Lycka till, härligt att du bryr dig så mycket om din bror- men kom ihåg, det är dina föräldrar som ska ha ansvaret.
 
Sv: Vad kan jag göra?

Förstår att det är svårt för dig, o svårt att skriva detta.
Det är dock ett faktum att det är BUPs o Soc´s ansvar att ta tag i detta.
Din bror o övriga familj behöver professionell hjälp, o det helst i förrgår!

mvh
 
Sv: Vad kan jag göra?

Dom har varit i kontakt med sociala för att försöka få avlastning och hjälp utan resultat. Dom hjälper helt enkelt inte till.
Dom har även varit och besökt BUP, ett antal läkare/psykologer osv osv..

Jag tror din mamma ber om hjälp/beskriver problemet på ett missvisande sätt. Jag tolkar ditt inlägg som att du ni (eller åtminstone du) är rädda för vad 12-åringen kan hitta på - att han kan orsaka stora problem för samhället (falsklarm) eller kanske skada sig själv och andra (bränder). När din mamma ringer BUP eller soc måste hon förmedla detta (om hon oxå känner som du).
 
Sv: Vad kan jag göra?

Tack alla för svar!

Blue_moon Ja det är indraget en hel del människor i detta, men ingen verkar vilja hjälpa till. BUP är väl bättre än soc, dom försöker "gräva i såren" iallafall, men soc.. ja, dom rycker på axlarna och säger "Låt han vara ett barn" typ..

Brandgul Man får väl anta att han har rätt dos på sin medicin, läkarna borde ju ha koll på sånt..

Vallhund ja men precis, det säger jag också. När man i princip står och ber på sina bara knän om att dom ska hjälpa (soc pratar jag om nu) så får man en spark i arslet ut genom dörren. Nu har inte jag varit in personligen, men min mamma och hela familjen har varit in till dom på möten..

Havreflinga
Ja men det är precis så vi har framfört det till dom. Att vi är rädd att han kommer skada sig själv, eller någon annan. Att han inte mår bra psykiskt, och inte vi heller.. Jag tycker att ÄVEN om det kanske inte är framfört på ett bra vis, så borde ändå klockorna ringa när familjen personligen kontaktar sociala för att få hjälp att gå vidare med detta..
 
Sv: Vad kan jag göra?

Nu har inte jag varit in personligen, men min mamma och hela familjen har varit in till dom på möten..
---
Jag tycker att ÄVEN om det kanske inte är framfört på ett bra vis, så borde ändå klockorna ringa när familjen personligen kontaktar sociala för att få hjälp att gå vidare med detta..

Men tydligen har klockorna inte ringt än. Kanske hjälper det om DU ringer soc och berättar med dina ord. Då får de ytterligare en person som påtalar allvaret, och dessutom kanske du kommer ihåg att nämna saker som den övriga familjen glömt.

Jag tycker absolut att ni borde få hjälp, både för er egen skull, men även för samhället runtomkring. Det han pysslar med är ju farligt och borde kosta mer att reparera efteråt än att förebygga.
 
Sv: Vad kan jag göra?

För många andra sjukdomar funkar inte alla mediciner lika bra för alla, eller samma dos osv.

Jag är inte hemma på ADHD alls men det låter ju inte direkt som att han är så lugn av medicinerna. Det borde i alla fall kunna vara en idé att kontakta läkarna igen (vet inte hur mycket ni/dem har kontakt?) och berätta hur det är och fråga om det går att göra något.

Ja, plus SOC och bup då.
 
Sv: Vad kan jag göra?

Läkaren är involverad i det här redan sedan första gången det hände..
Men det är som ni säger, kanske borde jag personligen prata med dom också. Kanske utan min mamma och min bror, altså att bara jag går upp..

Om dom nu skulle neka, vad kan jag då göra? anmäla någonstans?
För som ni säger.. det kan ju bli en fara för allmänheten också..
 
Sv: Vad kan jag göra?

Om dom nu skulle neka, vad kan jag då göra? anmäla någonstans?

Jag skulle i så fall krävt att få se att det finns någon anteckning i deras journaler (eller vad de använder) om att du har varnat för riskerna och att de ändå har nekat hjälp. Det kan vara bra att ha i framtiden, om det skulle gå riktigt snett. Då har ju i alla fall du/ni gjort vad ni kunnat.
 
Sv: Vad kan jag göra?

jag kan ingenting om barn men börjar få ett hum om adhd då jag själv fått den diagnosen och även om jag är 10 år äldre än din bror så kan jag säga att det är inte glasklart att själv känna om dosen är lagom stark.
jag fick höja min dos två gånger och ev. nu en tredje för att hamna på en "normal" nivå så att säga, i början känns det bra men efter ett par veckor kan man känna av att man faller tillbaka lite. försök prata med honom om medicineringen, om han känner sig som innan eller om det är något som ändrats etc.
även om läkarna håller koll så är det svårt för dom eftersom hur duktiga de än är känner de ju inte som man själv gör men jag kan garantera att när man hittar rätt dos så lugnar myyycket ner sig. både i huvudet och kroppen sas.

har han några fritidsaktiviteter? bor du nära honom? du kanske kunde hjälpa honom med något sådant så att han blir avrastad ( i brist på bättre ord haha ), jag funkar iallafall bäst när jag är som mest aktiv fysiskt.
 
Sv: Vad kan jag göra?

Kolla med handläggare på kommunen om ni kan få avlastningshem, kontaktperson eller ledsagare. Detta för timeout mellan alla och chans för familj att vila upp sig och ta nya tag.


Jag arbetar ex. med lindrigt utvecklingsstörda med psykiska diagnoser men ibland arbetar jag på ett annat ställe inom kommunen där vi dels har den kategorin men även adhd, m.fl. Där har vi bara tonåringar.

Det jag gillar bäst är fritidskortids. Jättekul och vi har utomhusaktiviteter med övernattning på en av kommunens ställen. Typ kursgård vid sjö.

Tonåringarna trivs och föräldrarna får avlastning. Vi har haft förmånen att vara en personal per boende då våra har varit ganska stökiga och krävande.

Detta har vi var tredje helg och ungdomarna kommer direkt efter skolan och sedan hjälps alla åt att planera helgens mat samt åker och handlar den. Och viss del av aktiviteterna. ex. Fiske, vandring, spel. flotte eller utflykter. Sedan ingår momenten matlagning, städning och att tvätta upp sängkläderna efter oss.


Kanske detta kunde vara något? Om inte friluftskortids finns så iallafall att alla kan få lite avlastning.


*funderar* Han har ju diagnos, går det att få en LSS till honom... Återigen, kolla med kommunen.


Lycka till

Gira
 
Sv: Vad kan jag göra?

när man hittar rätt dos så lugnar myyycket ner sig. både i huvudet och kroppen sas.
Givet att man hittar ett läkemedel som fungerar. Det gör de flesta, men en del är svårmedicinerade. (Jag, t.ex.).
 
Sv: Vad kan jag göra?

absolut, det var därför jag föreslog att de skulle försöka prata med honom och höra, kan ju vara svårt för en 12åring att veta när det känns rätt etc.
jag hitta rätt right on men var tvungen att justera styrkan bara och nu funkar jag mycket bättre.
 
Sv: Vad kan jag göra?

Som många tidigare har sagt är det inte säkert att din bror har rätt sorts medicin eller rätt dos. Är det säkert att han tar medicinen? Det man måste tänka på (som läkare, psykolog m fl som ska vara inkopplade) är att medicinen INTE är en enskild lösning, man får alltså inte bara medicinera, särskilt inte när det inte verkar fungera, som i detta fallet. Det måste även vara behandling i form av struktur, både i hemmet och i skolan, föräldrar samt syskon ska få stöd, utbildning och avlastning, man ska stödja din bror med hans starka och svaga sidor samt att skolan ska ses över, hur han klarar den och om något måste ses över där.

Det låter på dig när du skriver som om det är problem hemma samt i samspel mellan din bror och andra individer? Då kan man få behandling i hemmet samt i samspelet mellan t ex föräldrar-barnet. Hur fungerar det för honom i skolan, går han på mellanstadiet?

Det finns stödåtgärder som dina föräldrar bör ha informerats om, bland annat möjlighet att ansöka om vårdbidrag (görs hos försäkringskassan), möjlighet att ansöka om kontaktfamilj (görs hos socialförvaltningen), möjlighet att ansöka om avlastning (görs också hos socialförvaltningen), och i vissa fall kan barn med ADHD ha rätt till stöd via LSS (Lagen om särskild service för vissa funktionshindrade). Vet du om de har fått denna informationen?

Jag skulle tro att din bror mår riktigt dåligt. Han har troligtvis vetat att någo varit "fel" på honom, varit den som haft svårt att få vänner i skolan, haft svårt att tolka andra, kanske haft svårt med inlärning? Nu när han vet vad det är för "fel" (snälla se inte ordet fel som något negativt utan som hans diagnos, menar inte något illa med det) så får han inte någon hjälp.

Jag vill än en gån tacka för att han har ett underbart syskon! :bow:
 

Liknande trådar

Småbarn Jag har tänkt att det inte behövs, att hon är för liten för att kunna förstå och att det är bäst om hon bara får flyta med. Såklart med...
Svar
10
· Visningar
1 812
Senast: TinyWiny
·
Hundträning Min mammas hund säger ofta till andra hundar om dom kommer för nära. Hunden har hälsat på grannhunden vid flertalet tillfällen. Mammas...
Svar
3
· Visningar
971
Övr. Barn Jag har en son och vi har varit på fyraårskontroll på BVC. Jag känner att jag begriper inte detta: Fungerar det på "alla" fyraåringar...
2
Svar
36
· Visningar
3 323
Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 737
Senast: Saigon
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp