Fick morfin till slut mot smärtan (så nedanstående text blir lite hoppig och svamlig, men tänkte att ni nog ville veta ändå), eftersom det inte fanns några tecken på att den faktiska förlossningen satt fart (det är "bara" helt vansinniga förvärkar). Så än så länge är fostret fortfarande ett foster, och jag har fått sova lite (om än bara i sittande, för annars minskar hjärtljuden vid varje värk). Dom skulle precis besluta om sövning egentligen, när dom upptäckte att sittande inte påverkade fostret lika mycket som liggande. Och mina infektionsvärden är för stunden stabila. Så man ansåg att mer tid i magen var att föredra.
Jag är helt tokslut på alla sätt och vis, vilket dom vet om. Berättade inatt att jag var beredd att lägga mig på golvet och självdö när det var som värst. Så personligen önskar jag mig att det ändå blir sövning framöver, för jag vägrar gå igenom det här igen där det gör så ont att det känns som att kroppen slits itu var 10-5te minut i flera timmar samtidigt som det inte går framåt ett dugg så det inte finns något slut att se fram emot.
Jag hoppas att du får sova lite nu! Förhoppningsvis slutar de övrjävliga förvärkarna.