Vanligt?

[Lupin]

Väntar mitt första barn, är mitt i v 15 och har helt plötsligt fått för mig att jag inte kommer att gå tiden ut. Tankarna började igår och jag vet inte var de kommer ifrån! Har ju t.o.m. känt bebisen sparka där inne för drygt en vecka sen första gången. Om ca två veckor är det dags för rutinultraljudet, har gjort två VUL och så NUPP-UL:et, så vi har ju sett bebisen röja runt. Har en väninna som är i v 16 och förra veckan fick hon för sig att hennes bebis dött i magen. Är det vanligt med såna här tankar/nojjor de här veckorna? Vet inte om vänninan kanske påverkat mig?

 

[anhe]

Sv: Vanligt?

Jadu, det är nog ganska vanligt, speciellt med första barnet tror jag man oroar sig väldigt mycket, graviditen tar ju upp så mycket av ens tid och tankar då (hinner man inte med andra barnet, en fördel ). Fast det finns ju dom som oroar sig mer med nästkommande barn också, "det har gått bra en gång, varför skulle det gå bra en gång till". När jag väntade min dotter (första barnet) då var jag väldigt orolig för att hon skulle dö i magen för mig, om inte det så var jag fullständigt säker på att hon inte skulle vara normalt utvecklad, framförallt mentalt. Det tog nog säkert dryga halvåret efter hon var född innan jag fullt ut kunde slappna av och acceptera att hon nog är fullt frisk så vitt man kan se i alla fall. Knäpp är man när man är gravid.... Jag hade "tur" med att jag fick gå på väldigt täta kontroller av andra anledningar, men då fick jag ju ofta lyssna på hjärtljud, vilket inte var så tokigt eftersom hon spädde på min oro med att inte ge ifrån sig kännbara rörelser mer än var annan var tredje dag.

 

[Britta68]

Sv: Vanligt?

Jag hade också en massa noijor, trodde barnet mådde dåligt, men också en massa andra svarta tankar….nu efteråt har jag insett att jag nog hade nån typ av depression under graviditeten, men det var ingen som "märkte" det (utom min man då), är inte direkt en sån som delar mig av mina känslor till omvärlden. Jag hade en hel del tvångstankar och ett flera ångestliknande attacker men dom få som jag vågade dela med mig till om mina krämpor sade bara att "det hör till". Jo visst men kanske ändå inte I sådan omfattning som det drabbade mig….det var faktiskt så hemskt så jag har inte velat ha fler barn delvis pga av detta.

Det var dessutom en massa andra saker på gång I mitt liv samtidigt med husbygge mm så jag kände hela tiden att jag inte "fick" klappa igenom för då skulle allt annat också ha fallit ihop som ett korthus….det skulle det antagligen inte ha gjort men nog är det typiskt för den "duktiga flickan" att känna det så. Vet sen inte om det hör ihop men faktum är att mitt barn var nära att födas I vecka 32, men dom fick det stoppat och han kom sedan I vecka 39. Sedan tog det väldigt lång tid för mig att komma tillbaks psykiskt, jag var liksom helt slut.

Om jag får fler barn så tänker jag nog handskas med situationen på ett annat sätt, det finns ju hjälp att få…..så om det börjar kännas för jobbigt så tala med din BM eller nån annan du litar på om dina känslor, helst nån som är professionell inom området.

 

[Lupin]

Sv: Vanligt?

Tack för era svar! Det gick över på någon dag, var nog bara en tillfällig svacka. Mycket som händer i huvudet när man är gravid hehe.