Varför är jag så deprimerad

qaramel

Trådstartare
Jag har varit deprimerad i minst 10 år. Jag förstår inte varför jag inte kan bli bättre. I grunden har jag egentligen ett bra liv jämfört med många.

Bra saker i mitt liv:

*Äger två fina hundar
*Är hyfsat fysisk frisk och kapabel
*Bor på landet i hus
*Har bra relation till min familj, har alltid varit vän med mina syskon
*Haft råd att köpa en bra data som jag kan spela på, ett intresse jag tycker om
*Har absolut ingen bra inkomst men kan för det mesta köpa det jag vill ha

Dåliga saker i mitt liv:

*Har grav social ångest som stoppar mig att göra saker jag vill i livet (tex jobba, skaffa vänner, ta körkort, spela online med nya personer, träna/gymma, göra saker på egen hand)
*Kan inte rida pga social ångest och ekonomin. Ett stort lidande för mig då detta alltid varit min stora passion (har / har haft ambition om elitsport)
*Bor fortfarande hemma trots 22 år gammal
*Känner mig ful, tjock och otränad. Möjligtvis har jag kroppsdysmorfi
*Lever på bidrag
*Har trauma från barndomen som sitter kvar
*Har aldrig haft en bra vänskap, endast toxiska. Vet inte hur en bra relation ska vara.

Är mina dåliga saker i livet skäl att må dåligt? Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Känner mig otacksam, har ju mina hundar som jag älskar som borde ge mig livskraft. Men inte ens saker jag tycker om att göra kan ge mig kraft längre.


”Gå till en psykolog” kanske ni tänker. Jag har haft kontakt med psykiatrin under hela barndom och tonår utan framgång. Har sån social ångest att jag inte kan prata med dom. Alla säger att dom inte kan hjälpa mig längre. Känner mig gnällig. Men önskar att jag bara kunde trycka på en knapp för mina problem så dom bara kan försvinna och jag kan få bli normal :cry:
 
Men åh vilket bra svar, TS ska alltså skylla sig själv enligt dig. Och såklart gå ner i vikt för en snygg kropp löser allt?! 😒
Och hur fick du ut det av det svaret? tycker det var ett bra svar. Trots allt så måste man göra jobbet själv och det är lätt att fastna i livet och inte komma loss.

Någonstans måste man börja förändringen. Och sen att ta hand om sin kropp innebär inte att man måste ner i vikt, varför den slutsatsen ens? Som om "ta hand om sin kropp" är lika med att vara smal.

Sen ska man såklart fortsätta att söka hjälp i kombination med att man försöker förändrar saker och ting.

Och nej, att förändra allt och ta hand om sej själv är ingen garanti att man mår bättre men det är värt ett försök.
 
Senast ändrad:
Jag har varit deprimerad i minst 10 år. Jag förstår inte varför jag inte kan bli bättre. I grunden har jag egentligen ett bra liv jämfört med många.

Bra saker i mitt liv:

*Äger två fina hundar
*Är hyfsat fysisk frisk och kapabel
*Bor på landet i hus
*Har bra relation till min familj, har alltid varit vän med mina syskon
*Haft råd att köpa en bra data som jag kan spela på, ett intresse jag tycker om
*Har absolut ingen bra inkomst men kan för det mesta köpa det jag vill ha

Dåliga saker i mitt liv:

*Har grav social ångest som stoppar mig att göra saker jag vill i livet (tex jobba, skaffa vänner, ta körkort, spela online med nya personer, träna/gymma, göra saker på egen hand)
*Kan inte rida pga social ångest och ekonomin. Ett stort lidande för mig då detta alltid varit min stora passion (har / har haft ambition om elitsport)
*Bor fortfarande hemma trots 22 år gammal
*Känner mig ful, tjock och otränad. Möjligtvis har jag kroppsdysmorfi
*Lever på bidrag
*Har trauma från barndomen som sitter kvar
*Har aldrig haft en bra vänskap, endast toxiska. Vet inte hur en bra relation ska vara.

Är mina dåliga saker i livet skäl att må dåligt? Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Känner mig otacksam, har ju mina hundar som jag älskar som borde ge mig livskraft. Men inte ens saker jag tycker om att göra kan ge mig kraft längre.


”Gå till en psykolog” kanske ni tänker. Jag har haft kontakt med psykiatrin under hela barndom och tonår utan framgång. Har sån social ångest att jag inte kan prata med dom. Alla säger att dom inte kan hjälpa mig längre. Känner mig gnällig. Men önskar att jag bara kunde trycka på en knapp för mina problem så dom bara kan försvinna och jag kan få bli normal :cry:
Jag har varit deprimerad länge, sen mellanstadiet. Men jag ser det såhär.
-Det är en genuin sjukdom.
-Den är inte konstant.
-Det är hjärnan som "ljuger för dig"
-om du hittar hjälp ta den.
att du bor kvar spelar ingen roll.
se till att bara behålla vänskaper som inte förstör för dig.
du kan inte få bort dina problem själv, du måste få hjälp med dem.
 
Jag har varit deprimerad i minst 10 år. Jag förstår inte varför jag inte kan bli bättre. I grunden har jag egentligen ett bra liv jämfört med många.

Bra saker i mitt liv:

*Äger två fina hundar
*Är hyfsat fysisk frisk och kapabel
*Bor på landet i hus
*Har bra relation till min familj, har alltid varit vän med mina syskon
*Haft råd att köpa en bra data som jag kan spela på, ett intresse jag tycker om
*Har absolut ingen bra inkomst men kan för det mesta köpa det jag vill ha

Dåliga saker i mitt liv:

*Har grav social ångest som stoppar mig att göra saker jag vill i livet (tex jobba, skaffa vänner, ta körkort, spela online med nya personer, träna/gymma, göra saker på egen hand)
*Kan inte rida pga social ångest och ekonomin. Ett stort lidande för mig då detta alltid varit min stora passion (har / har haft ambition om elitsport)
*Bor fortfarande hemma trots 22 år gammal
*Känner mig ful, tjock och otränad. Möjligtvis har jag kroppsdysmorfi
*Lever på bidrag
*Har trauma från barndomen som sitter kvar
*Har aldrig haft en bra vänskap, endast toxiska. Vet inte hur en bra relation ska vara.

Är mina dåliga saker i livet skäl att må dåligt? Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Känner mig otacksam, har ju mina hundar som jag älskar som borde ge mig livskraft. Men inte ens saker jag tycker om att göra kan ge mig kraft längre.


”Gå till en psykolog” kanske ni tänker. Jag har haft kontakt med psykiatrin under hela barndom och tonår utan framgång. Har sån social ångest att jag inte kan prata med dom. Alla säger att dom inte kan hjälpa mig längre. Känner mig gnällig. Men önskar att jag bara kunde trycka på en knapp för mina problem så dom bara kan försvinna och jag kan få bli normal :cry:
Vad tråkigt att sjukvården säger att de inte kan hjälpa till längre. Det låter ju som ett konstigt svar. Har du möjligtvis någon anhörig som kan hjälpa dig att ringa dit och pusha på för mer hjälp om det är så att du känner att du inte orkar själv?

Jag bodde hemma längre än dig och jag har full förståelse för att det känns jobbigt och som att "alla andra" flyttar hemifrån snabbt. Men det är inget onormalt eller konstigt att göra det, speciellt inte i dagens samhälle där det är svårt att hitta egna bostäder, eller man pluggar och vill spara pengar. Jag bodde kvar större delen av min studietid pga sparade pengar och delar av pengarna jag fick in gick till hästen. Men jag betalade också en liten månadshyra just för att jag var vuxen och hade en liten inkomst, och lagade mat och städade osv. Kan det vara en idé för att du ska känna dig mer som en "egen" person och inte ett barn som bor hemma?

Vad mysigt med två hundar! Djur är underbara att umgås med både vid bra och mindre bra humör tycker jag.
Aja, jag vet inte riktigt om du blev så hjälpt av mitt inlägg. Men du är hur som helst inte ensam om att ha blandade känslor om huruvida man "får" må dåligt, och det är inte ditt eget fel även om svaret ovan antyder det!

Du kanske redan hänger här på buke med ett annat användarnamn, annars är du välkommen att diskutera och lära känna nya personer här på internet. Det finns säkert många med samma intressen som dig (tex hundar och dator) som gärna pratar 😊
 
Jag tror att det är viktigt att veta att när det gäller depression finns det inget rätt eller fel när man får och inte får må dåligt. Men jag förstår din tankegång.

Kunde det vara en ide att bli medryttare? Det fina med att hänga i stall tycker jag är att man kan anpassa hur social man vill vara. Jag brukar oftast hålla mig på min kant när jag är i stallet, men i takt med att man lär känna de andra kan man våga vara lite mer social. Och det kan kanske vara bra när man har en depression, att få vara en del i ett sammanhang och vara social på den nivån som passar.
 
det låter som den grava social ångesten är en grund att du mår dåligt? Ångesten ska aldrig "vinna", den gör inget gott och den "varnar" för helt felaktiga saker. Ta lite myrsteg varje dag fast det är läskigt. Kanske registrera dig på något spelforum en dag för att sedan läsa där, skriv sen ett svar någon annan dag eller vad som helst.
Ju mer ångesten "vinner" kommer den mata dig med helt felaktiga uppgifter och den är inte enkel att bli av med.
 
Lägg inte skulden på dig själv. Vi lever i ett väldigt onaturligt samhälle och det är en rimlig reaktion att bli deprimerad.

OCH vi har mer makt än vi tror att förändra vår egen upplevelse av livet. Det går att må bra trots samhällets idiotiska uppbyggnad!

Du förtjänar att må bra. Du förtjänar att ta hand om dig själv, att behandla dig själv som en god vän, att välja sånt som är bra för dig.

För mig var första steget att förlåta mig själv för saker jag var besviken på mig själv för.

Och sedan att vara medveten om mina tankemönster. När tänker jag elaka saker om mig själv eller andra? Hur kan jag ifrågasätta dessa dömande tankar? Vilka accepterande, vänliga saker kan jag välja att tänka istället?

Hyfsad kost och rimlig motion hjälper också.

Men mycket för mig har handlat om mer tolerans och acceptans mot mig själv och andra. Släppa den där perfektionistiska kritikern och låta saker vara tillräckligt bra. Att vara nyfiken istället för dömande.

Och att lära känna mig själv - vad tycker jag egentligen om? Vad vill jag? Att ha en riktning underlättar livet. Men detta kom senare, när man är under isen behöver man bara komma upp.

Oh en sista sak. Små saker kan göra stor skillnad. Jag hamnade lätt i tankar om att jag var tvungen att göra enorma förändringar för att väga upp hur dåligt jag mådde. Det har jag lärt mig inte är sant, utan att även små förändringar kan ha stor effekt på välmåendet. Så avfärda inte ”smågrejer” utan ge små förändringar en chans.
 
Tack för alla svar.

Känner mig som hopplöst fall. Mycket av det ni skrivit har jag redan provat, utan större framgång. Tyvärr är min psykiska ohälsa för djup och komplex för att kunna hjälpas av motion tex, tror jag.

Jag var mycket aktiv under en av mina värsta perioder. Tävlade med hästar, tränade styrka och sprang cirka 10-20km i veckan. Visst hjälper motion lite, men knappt märkbart och bara tillfälligt. Har börjat komma igång med löpningen lite smått igen efter många års uppehåll men som sagt hjälper det mest i stunden, knappt.

Tyvärr har jag dåliga erfarenheter av stall, jag har varit duktig på häst men har alltid varit mycket press i och med tävlingsstall. Fick höra hela tiden att jag var tvungen att prata mer för att komma någonstans, samma har dom sagt i skolan. Svårt att komma in i gruppen som blyg och fattig stalldrängstjej (fick jobba till mig hästar att rida och tävla). Vet inte om det är skillnad i hobbystall. Men ett stort problem är ju att jag inte klarar av någon kontakt alls. Ju äldre jag blir desto mer isolerad blir jag. När jag var 15 kunde mina föräldrar ha mycket kontakt och ta kontakt utan att det blev konstigt. Nu är det ju rätt konstigt om ens mamma frågar om hennes 22 åriga dotter får komma och rida…

Angående vården så har mina föräldrar jobbat röven av sig för att jag ska få hjälp utan framgång, i minst 10-12 år. Både skola och vård ursäktar och säger att just dom inte kan hjälpa. Har blivit runt skickad i vården och även gått i väldigt många skolor. Mediciner hjälper inte heller, provat olika men dom gör mig bara ännu mer låg och deppig.

Även om jag accepterar att jag är såhär och att det är okej. Så känner jag fortfarande press från andra. Samhället och människor accepterar inte mig. Det är det som gör det så svårt. Har alltid fått höra att jag MÅSTE prata! Vilket såklart bara gör det ännu svårare att prata. Får inga betyg i skolan för jag inte kan prata, får inga möjligheter i stallen för jag inte tar plats och pratar, vänner lämnar mig för dom tycker jag är jobbig som tex inte kan följa med på restaurang för då måste man prata med främmande (även fast jag pratat mycket med vännerna!) . Jag har aldrig blivit accepterad vart jag än går bara för att jag inte kan prata alltid.

Jag blir ledsen för jag känner att om jag kunde prata väl och mycket hade jag haft hela världen framför mig, då hade jag klarat vad som helst. Jag kan se bra sidor hos mig också. Jag har alltid varit snäll, arbetsam, ambitiös, lojal och i stallen alltid ställt upp och jobbat på. Men mitt sociala verkar tynga ner allt annat.
 
När jag var 15 kunde mina föräldrar ha mycket kontakt och ta kontakt utan att det blev konstigt. Nu är det ju rätt konstigt om ens mamma frågar om hennes 22 åriga dotter får komma och rida…
Jag kan bara tala för mig själv.
Hade någon kommit till mig och talat om att de har en ungdom som vill rida, men denna har svårt att ta kontakt och kan ta tid på sig att komma in i sociala sammanhang hade jag inte backat för att låta personen rida bara för att den inte klarar av att ta den första kontakten själv.

Klarar du av att låta henne vara så öppen när hon frågar så är det inte fel väg att gå.
 
Tack för alla svar.

Känner mig som hopplöst fall. Mycket av det ni skrivit har jag redan provat, utan större framgång. Tyvärr är min psykiska ohälsa för djup och komplex för att kunna hjälpas av motion tex, tror jag.

Jag var mycket aktiv under en av mina värsta perioder. Tävlade med hästar, tränade styrka och sprang cirka 10-20km i veckan. Visst hjälper motion lite, men knappt märkbart och bara tillfälligt. Har börjat komma igång med löpningen lite smått igen efter många års uppehåll men som sagt hjälper det mest i stunden, knappt.

Tyvärr har jag dåliga erfarenheter av stall, jag har varit duktig på häst men har alltid varit mycket press i och med tävlingsstall. Fick höra hela tiden att jag var tvungen att prata mer för att komma någonstans, samma har dom sagt i skolan. Svårt att komma in i gruppen som blyg och fattig stalldrängstjej (fick jobba till mig hästar att rida och tävla). Vet inte om det är skillnad i hobbystall. Men ett stort problem är ju att jag inte klarar av någon kontakt alls. Ju äldre jag blir desto mer isolerad blir jag. När jag var 15 kunde mina föräldrar ha mycket kontakt och ta kontakt utan att det blev konstigt. Nu är det ju rätt konstigt om ens mamma frågar om hennes 22 åriga dotter får komma och rida…

Angående vården så har mina föräldrar jobbat röven av sig för att jag ska få hjälp utan framgång, i minst 10-12 år. Både skola och vård ursäktar och säger att just dom inte kan hjälpa. Har blivit runt skickad i vården och även gått i väldigt många skolor. Mediciner hjälper inte heller, provat olika men dom gör mig bara ännu mer låg och deppig.

Även om jag accepterar att jag är såhär och att det är okej. Så känner jag fortfarande press från andra. Samhället och människor accepterar inte mig. Det är det som gör det så svårt. Har alltid fått höra att jag MÅSTE prata! Vilket såklart bara gör det ännu svårare att prata. Får inga betyg i skolan för jag inte kan prata, får inga möjligheter i stallen för jag inte tar plats och pratar, vänner lämnar mig för dom tycker jag är jobbig som tex inte kan följa med på restaurang för då måste man prata med främmande (även fast jag pratat mycket med vännerna!) . Jag har aldrig blivit accepterad vart jag än går bara för att jag inte kan prata alltid.

Jag blir ledsen för jag känner att om jag kunde prata väl och mycket hade jag haft hela världen framför mig, då hade jag klarat vad som helst. Jag kan se bra sidor hos mig också. Jag har alltid varit snäll, arbetsam, ambitiös, lojal och i stallen alltid ställt upp och jobbat på. Men mitt sociala verkar tynga ner allt annat.

Tack för att du är så öppen! Det hjälper oss att hjälpa dig. Kom ihåg att din situation är inte ditt fel. Däremot kan man förändra sin situation.

Du behöver jobba på din sociala fobi. Att förändra dina tankemönster om hur du uppfattar världen. Det går att göra själv men råder dig att ta kontakt med en psykolog för KBT-terapi.

Tror det viktiga är att du inser att folk kan hjälpa dig men ingen kommer att göra jobbet åt dig. Ska man bli bättre från en fobi måste man långsamt utsätta sig mer och mer för det man är rädd för. Se till att bevara dina kontakter och var stolt över de små steg du gör som @Tranan talar om, även om det så är att fika med din mamma. Man måste börja någonstans.
 
Har du någonsin fått någon ordentlig hjälp att hantera dina barndomstrauman?

Eftersom det är svårt för dig att prata kanske det är en bättre väg att gå via kroppen? Det finns exempelvis fysioterapeuter med vidareutbildning i trauma, eller kanske dansterapi, bildterapi osv.

Om du gillar att läsa kan jag rekommendera Kroppen håller räkningen (tror jag, det var ett tag sedan jag läste den. Något sådant iaf) av Bessel van der Kolk.
 
Jag har varit deprimerad i minst 10 år. Jag förstår inte varför jag inte kan bli bättre. I grunden har jag egentligen ett bra liv jämfört med många.

Bra saker i mitt liv:

*Äger två fina hundar
*Är hyfsat fysisk frisk och kapabel
*Bor på landet i hus
*Har bra relation till min familj, har alltid varit vän med mina syskon
*Haft råd att köpa en bra data som jag kan spela på, ett intresse jag tycker om
*Har absolut ingen bra inkomst men kan för det mesta köpa det jag vill ha

Dåliga saker i mitt liv:

*Har grav social ångest som stoppar mig att göra saker jag vill i livet (tex jobba, skaffa vänner, ta körkort, spela online med nya personer, träna/gymma, göra saker på egen hand)
*Kan inte rida pga social ångest och ekonomin. Ett stort lidande för mig då detta alltid varit min stora passion (har / har haft ambition om elitsport)
*Bor fortfarande hemma trots 22 år gammal
*Känner mig ful, tjock och otränad. Möjligtvis har jag kroppsdysmorfi
*Lever på bidrag
*Har trauma från barndomen som sitter kvar
*Har aldrig haft en bra vänskap, endast toxiska. Vet inte hur en bra relation ska vara.

Är mina dåliga saker i livet skäl att må dåligt? Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Känner mig otacksam, har ju mina hundar som jag älskar som borde ge mig livskraft. Men inte ens saker jag tycker om att göra kan ge mig kraft längre.


”Gå till en psykolog” kanske ni tänker. Jag har haft kontakt med psykiatrin under hela barndom och tonår utan framgång. Har sån social ångest att jag inte kan prata med dom. Alla säger att dom inte kan hjälpa mig längre. Känner mig gnällig. Men önskar att jag bara kunde trycka på en knapp för mina problem så dom bara kan försvinna och jag kan få bli normal :cry:
Du kan titta på det här youtube klippet
Jag är själv mycket intresserad av psykedelisk behandling av svårbehandlad depression och ångest och är medlem i nätverket för psykedelisk vetenskap.

 
Du har inte funderat på om det kan ligga något mer bakom som gör att du mår såhär? Jag har hoppat in och ut hos sjukvården sedan jag var 11 och ingen har någonsin nämnt en möjlig bakomliggande diagnos. Tills jag snubblade över en tråd om aspergers här på buke, och började rota runt i vad det faktiskt innebär att leva med odiagnosticerade neuropsykiatriska svårigheter.
 
Jag har varit deprimerad i minst 10 år. Jag förstår inte varför jag inte kan bli bättre. I grunden har jag egentligen ett bra liv jämfört med många.

Bra saker i mitt liv:

*Äger två fina hundar
*Är hyfsat fysisk frisk och kapabel
*Bor på landet i hus
*Har bra relation till min familj, har alltid varit vän med mina syskon
*Haft råd att köpa en bra data som jag kan spela på, ett intresse jag tycker om
*Har absolut ingen bra inkomst men kan för det mesta köpa det jag vill ha

Dåliga saker i mitt liv:

*Har grav social ångest som stoppar mig att göra saker jag vill i livet (tex jobba, skaffa vänner, ta körkort, spela online med nya personer, träna/gymma, göra saker på egen hand)
*Kan inte rida pga social ångest och ekonomin. Ett stort lidande för mig då detta alltid varit min stora passion (har / har haft ambition om elitsport)
*Bor fortfarande hemma trots 22 år gammal
*Känner mig ful, tjock och otränad. Möjligtvis har jag kroppsdysmorfi
*Lever på bidrag
*Har trauma från barndomen som sitter kvar
*Har aldrig haft en bra vänskap, endast toxiska. Vet inte hur en bra relation ska vara.

Är mina dåliga saker i livet skäl att må dåligt? Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Känner mig otacksam, har ju mina hundar som jag älskar som borde ge mig livskraft. Men inte ens saker jag tycker om att göra kan ge mig kraft längre.


”Gå till en psykolog” kanske ni tänker. Jag har haft kontakt med psykiatrin under hela barndom och tonår utan framgång. Har sån social ångest att jag inte kan prata med dom. Alla säger att dom inte kan hjälpa mig längre. Känner mig gnällig. Men önskar att jag bara kunde trycka på en knapp för mina problem så dom bara kan försvinna och jag kan få bli normal :cry:
Är du ordentligt utredd för autism (kan ibland yttra sig som social fobi) och ptsd (med tanke på ditt barndomstrauma + att man ofta blir deprimerad vid ptsd)?
Det finns en lättläst bok om Aspergers (autism) som heter ”Aspergers syndrom - har jag verkligen det?” Av Gunnel Norrö. Tror den finns på de flesta bibliotek, annars går det att fjärrlåna.

Jag hade olika depressionsdiagnoser i mer än 16 år tills jag tjatade till mig en ptsd-utredning som visade att visst har jag ptsd. Depressionen för mig är ett symtom på min ptsd.
 
Senast ändrad:
Att kunna pyssla med hästar i lugnt stall utan större krav kanske skulle funka för dig? Be din mamma kontakta något mindre stall i närheten. Kolla tex på facebook om det finns någon som söker någon du skulle kunna skriva ett meddelande att du har tyvärr svårt med det sociala med människor. Var ärlig. Du är säkert duktig med djuren.

Sedan skrev du att du provat olika mediciner. Har du provat flera olika och även kombinerat mellan två olika? För det tycker jag kan hjälpa mycket och tar tid innan man hittar rätt. Samt rätt dosering.
För det funkar för dig annars med mediciner du tog dem regelbundet när du skulle och så?
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 820
Senast: Sasse
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 140
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 503
Senast: miumiu
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 014
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp