Vuxet ensambarn o föräldrarna....

finapina

Trådstartare
Ni som är ensambarn och som har era föräldrar på någorlunda nära håll, hur ofta ses ni? Mina föräldrar som varit pensionärer ett par år nu umgås inte med någon, bara med mig och min familj och jag tycker det är så jobbigt! Dom har eg aldrig rikigt umgåtts m ngn förutom på arbetstid.Väldigt isolerade fast dom är fysiskt o psykiskt friska. Jag har ett ständigt dåligt samvete, samtidigt ska man orka / hinna med sitt heltidsarbete, hemmet, de halvstora barnen, vänner och förstås hästlivet ( livets guldkant!). Hur gör ni? Kan tillägga att mina föräldrar inte är Fixar- typen heller, dvs dom är inte så intresserade av att hjälpa till med praktiska grejer heller och tiden då man behövde barnvakt är förbi....Däremot kan jag säga att mina svärföräldrar är det full rulle på, där är det raka motsatsen.;) Intressant hur man faktiskt själv väljer vad man gör sitt liv till! Hur tänker ni andra ensambarn?
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Jag har byggt bostad på deras gård, så får skylla mig själv;) Eftersom vi bor 70 meter från varandra och hjälps åt med driften av gård + djur, så ses vi nästan varje dag.

Jag flyttade tillbaka hit dels för att det är praktiskt med tvåfamiljsgård, men också för att de kommer behöva mer och mer hjälp med åren för att kunna bo kvar, och det vill jag att de ska kunna (så länge de vill).

Ibland är det lite påfrestande men allt som oftast har vi väldigt trevligt.
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Som ensambarn med ett ensamt barn resonerar jag så att var och en är ansvarig för sitt eget liv.

Inget ska gå åt bara det ena hållet. Dvs barn ska inte ha ansvar för sina föräldrar. De ska umgås med dem så mycket som de vill. Föräldrar ta kontakt så mycket de känner att de vill.

Varför ska TS ha ansvar för deras bristande sociala liv?? Det ansvaret får de väl ta själva.

Jag skulle känna mig oerhört plågad om mitt barn skulle umgås med mig av någon sorts medkänsla. Vi hör av oss till varann när vi saknar varann eller vi behöver. I dagens läge sker det varje vecka.
Den dagen hon inte har något behov av mig så har jag väl misslyckats med att vara tillräckligt bra människa/förälder för att vara lockande som umgänge.
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Ni som är ensambarn och som har era föräldrar på någorlunda nära håll, hur ofta ses ni? Mina föräldrar som varit pensionärer ett par år nu umgås inte med någon, bara med mig och min familj och jag tycker det är så jobbigt! Dom har eg aldrig rikigt umgåtts m ngn förutom på arbetstid.Väldigt isolerade fast dom är fysiskt o psykiskt friska. Jag har ett ständigt dåligt samvete, samtidigt ska man orka / hinna med sitt heltidsarbete, hemmet, de halvstora barnen, vänner och förstås hästlivet ( livets guldkant!). Hur gör ni? Kan tillägga att mina föräldrar inte är Fixar- typen heller, dvs dom är inte så intresserade av att hjälpa till med praktiska grejer heller och tiden då man behövde barnvakt är förbi....Däremot kan jag säga att mina svärföräldrar är det full rulle på, där är det raka motsatsen.;) Intressant hur man faktiskt själv väljer vad man gör sitt liv till! Hur tänker ni andra ensambarn?

Vi ses ofta, ett par gånger i veckan, mamma är barnvakt, hämtar dagis ibland :) vilket förklarar saken.

Men det var ingen fara innan heller, då sågs vi ett par gånger i månaden. Jag gillar att hänga med mamma, hon är kul på museer och på stan (och skidresor) trevlig att äta middag med. Men hon har folk att umgås med bridgeklubbar, jobb, man, åker på skidresa själv, åker skridskor, reser på konferens osv så det går ingen nöd på henne. Hon är 67.
 
Senast ändrad:
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Mina föräldrar finns 4 mil bort så relativt nära!
De har ett aktivt liv med mycket intressen och dessutom har mamma tätt umgänge med alla sina systrar.
Så trots att det kan gå veckor utan att vi ses, trots kort bilväg bort, så har jag inte dåligt samvete.
Dessutom ser vi till att iaf en gång i månaden får dottern spendera helgen hos dom o då ses vi ju vid lämning o hämtning.

Kan ev bli jobbigare när de blir pensionärer o äldre, eller när den ena går bort...
Dock har de själva som mål att bosätta sig i min kommun innan pensionen ;)
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Jag träffar mina föräldrar ofta, sover ofta över där och är ofta med i sommarhuset. Detta har varit sedan jag varit arbetslös samt varit nere i en dålig svacka en längre tid och velat ha sällskap.

Men det är inget avancerat umgänge. Vi gör ofta saker på eget håll men jag gillar att ha tryggheten av sällskap. Vi äter ihop och tittar på TV ihop om det passar, men annars är det liksom inget tvång av att göra samma saker hela tiden. Pappa är pensionär, så är jag där under veckodagarna så brukar vi hamna på varsin sida om köksbordet med varsin dator eller korsord, handla och planera middagen ihop men annars "umgås" vi inte med några krav, så.

Detta kommer definitivt att förändras när jag börjar arbeta efter påsk!

Dessutom bodde jag ju i England i nästan tio år och då sågs vi max ett par-tre veckor om året, så det är väl lite att ta igen också kanske.
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Mina föräldrar som varit pensionärer ett par år nu umgås inte med någon, bara med mig och min familj och jag tycker det är så jobbigt! Dom har eg aldrig rikigt umgåtts m ngn förutom på arbetstid.Väldigt isolerade fast dom är fysiskt o psykiskt friska.

Är det ett problem för dem eller för dig?
Har de sagt att de känner sig ensamma och vill ha ett större umgänge?
De kanske vill ha det så?
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Mina föräldrar har stort sällskapsliv och många intressen. Vi träffas åtminstone någon gång per vecka ( de hämtar den minste på förskolan en gång per vecka) men det är inte fråga om några långsittningar. Och sedan umgås vi familjevis när andan faller på och vi åker ut till deras stuga eller någon av oss gör ett spontanbesök. Jag har väldigt roligt ihop med mina föräldrar så det känns bara som att besöken är glädjefyllda, de behöver ingen hjälp så det finns inga " måsten" med i bilden .
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Min man är ensambarn och han (vi) träffar hans föräldrar ett par-tre gånger i månaden, ibland oftare, ibland mer sällan. Dom bor ca 25 minuter bilfärd bort, "på landet", så på somrarna blir det ofta att vi åker ut och hänger på deras altan ;)

Vi ses aldrig på tvång (min egen mamma spelar gärna på samvetet..) utan det är oftast vi som tar initiativ för att vi saknar dom, själva har dom väldigt äventyrliga liv med vänner och resor, så det är inte alltid dom har tid med oss! :)
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Vad är det för skillnad på att vara ensambarn vs flera syskon hur ofta man träffar sina föräldrar?

Jag är ensambarn och skulle inte behandla mina föräldrar annorlunda än om jag haft syskon. Det är inte mitt jobb att roa dom längre :-P
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Vad är det för skillnad på att vara ensambarn vs flera syskon hur ofta man träffar sina föräldrar?

Jag är ensambarn och skulle inte behandla mina föräldrar annorlunda än om jag haft syskon. Det är inte mitt jobb att roa dom längre :-P

Vet inte, men kanske man kan få dåligt samvete lättare om man inte har syskon som också hälsar på eller hör av sig till föräldrarna?
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Vet inte, men kanske man kan få dåligt samvete lättare om man inte har syskon som också hälsar på eller hör av sig till föräldrarna?

Barn har inga skyldigheter mot sina föräldrar. Inget dåligt samvete!

Däremot kan barn göra saker för och med föräldrarna för att man tycker om dem!

Föräldrar har däremot skyldigheter mot sina barn.

/Mamma tant
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Det är väl iofs väldigt vanligt idag att åtminstone något syskon har flyttat iväg?

I TS fall så tänker jag att en del är inte så himla intresserade av att ha ett socialt och aktivt liv. Och om de är det så är det ju egentligen inte supersvårt, det finns många pensionärsföreningar och organisationer som kyrkan att engagera sig om man vill möta folk.
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Barn har inga skyldigheter mot sina föräldrar. Inget dåligt samvete!

Däremot kan barn göra saker för och med föräldrarna för att man tycker om dem!

Föräldrar har däremot skyldigheter mot sina barn.

/Mamma tant

:bow:
De här klarsynta meningarna behövde jag verkligen just nu - Tack Tanten!

Jag halkade in på den här tråden just för att jag har det ganska tumultartat i huvudet pga min och min mors relation. Allt ställdes lite till sin spets när älskade mormor dog :cry:
Min mor vill "umgås" mer än vad jag vill och spelar gärna på det dåliga samvetet. Jag har just kommit till insikt med att om vi inte vore mor och dotter så skulle hon inte finnas i min bekantskapskrets ens och absolut inte bland mina vänner, för vi har inget gemensamt...
 
Sv: Vuxet ensambarn o föräldrarna....

Barn har inga skyldigheter mot sina föräldrar. Inget dåligt samvete!

Däremot kan barn göra saker för och med föräldrarna för att man tycker om dem!

Föräldrar har däremot skyldigheter mot sina barn.

/Mamma tant

Ja JAG har inte dåligt samvete gentemot mina föräldrar, men kan tänka mig att andra kan ha det om de känner att föräldrarna bara sitter ensamma och man är det enda barnet = ingen annan som hälsar på.

Som sagt mina föräldrar är jämnt i farten, och jag hälsar mer än gärna på när de har tid, för att jag själv (eller dottern) saknar dom.
 
Hej!
Ser att detta är en gammal tråd, men svarar ändå . Surfade runt lite då jag själv är enda barnet och nuförtiden upplever relationen till mina föräldrar som knepigare än jag önskat. Generellt sett anser jag att relationen mellan vuxna friska barn och föräldrar bör bygga på ömsesidighet och förhoppningsvis kärlek, omtanke och respekt. Är föräldrarna ex sjuka blir läget ett annat då de behöver mer omvårdnad. Jag har själv hamnat i en situation jag inte önskat. Jag har alltid månat om mina föräldrar och andra äldre släktingar. Båda mina föräldrar har ex haft barnlösa syskon som jag hållt kontakt med och hälsat på. Sedan jag själv fick barn fick jag ett större behov av dem igen. Jag levde i tron att de enbart skulle bli glada över att få bli morföräldrar och att det skulle föra oss än närmre varandra. Men istället har det tyvärr blivit tvärtom. Jag har helt klart haft för höga förväntningar och har svårt att komma över det. Som nyförlöst var jag helt slut och osäker och längtade något otroligt efter min egen mamma. Men hon hade nästan aldrig tid att ses, trots att hon var nybliven pensionär. Under 1.5 år sågs vi ca 1 gång per månad då jag åkte kommunalt 3h t/r till dem med min lilla. Några gånger kom min mamma in till stan och lagade lunch eller vaktade den lilla någon timme när jag hade ett möte där hon inte kunde vara med. När den lilla var 1 år frågade jag om hon kunde vara barnvakt över dagen så att jag och min man kunde äta en lunch tillsammans, men hon tyckte den lilla var för liten. Efter 1.5 år var hon och hennes sambo första gången barnvakt för en lunch. Därefter har de "ställt upp" som hon själv benämner det, 1-3 ggr per år. De har hämtat på dagis några gånger när vi haft möten. Men hittills har frågan eller önskemålet aldrig kommit från dem om att ses, hämta, vara barnvakt. Oftare har vi fått nej än ja när vi frågat. Vår dotter är nu 7 år och har ingen relation till sin mormor att tala om, vilket känns tragiskt. Vi ses vi födelsedagar och en gång i samband med jul och sommarsemester. Min pappa var mer tillgänglig under föräldraledigheten och vi sågs en dag varannan vecka ungefär. Men aldrig att han heller erbjudit sig att vara barnvakt eller hämta. Efter mycket övertalning och pepp gick han med på det några gånger när vår dotter var i 2-årsåldern. Men han klarade inte av vår dotters humör och sedan dess har det inte varit aktuellt. Vi har det trevligt tillsammans när vi träffar min mamma och hennes sambo, även om det finns mycket besvikelse från både min och min sambos sida. Med min pappa är det svårare då jag upplever att han inte beter sig bra mot varken min dotter eller sambo. Svårt att ta på, men handlar om tonfall och pikar. Jag tvivlar på min egen lust att (fortsätta) göra uppoffringar för dem när de blir äldre. Vilket smärtar mig. De har säkert gjort många uppoffringar för mig när jag var barn och ungdom i perioder. Men så är det att ha barn! Jag känner att jag borde ha återgäldat det nu och att jag som vuxen kunde fått känna deras kärlek till mig och sitt barnbarn. Detta har lett till att våra besök minskat tIll några få per år och att vi firar jular, nyår, påsk och midsommar på annat håll. Nyår och midsommar är högtider jag under småbarnsåren kunnat tänka mig att fira ihop. Nu orkar jag inte fira jul och påsk av plikt, vilket känns tragiskt. Någon annan som känner igen sig i detta?
 
Hej!
Ser att detta är en gammal tråd, men svarar ändå . Surfade runt lite då jag själv är enda barnet och nuförtiden upplever relationen till mina föräldrar som knepigare än jag önskat. Generellt sett anser jag att relationen mellan vuxna friska barn och föräldrar bör bygga på ömsesidighet och förhoppningsvis kärlek, omtanke och respekt. Är föräldrarna ex sjuka blir läget ett annat då de behöver mer omvårdnad. Jag har själv hamnat i en situation jag inte önskat. Jag har alltid månat om mina föräldrar och andra äldre släktingar. Båda mina föräldrar har ex haft barnlösa syskon som jag hållt kontakt med och hälsat på. Sedan jag själv fick barn fick jag ett större behov av dem igen. Jag levde i tron att de enbart skulle bli glada över att få bli morföräldrar och att det skulle föra oss än närmre varandra. Men istället har det tyvärr blivit tvärtom. Jag har helt klart haft för höga förväntningar och har svårt att komma över det. Som nyförlöst var jag helt slut och osäker och längtade något otroligt efter min egen mamma. Men hon hade nästan aldrig tid att ses, trots att hon var nybliven pensionär. Under 1.5 år sågs vi ca 1 gång per månad då jag åkte kommunalt 3h t/r till dem med min lilla. Några gånger kom min mamma in till stan och lagade lunch eller vaktade den lilla någon timme när jag hade ett möte där hon inte kunde vara med. När den lilla var 1 år frågade jag om hon kunde vara barnvakt över dagen så att jag och min man kunde äta en lunch tillsammans, men hon tyckte den lilla var för liten. Efter 1.5 år var hon och hennes sambo första gången barnvakt för en lunch. Därefter har de "ställt upp" som hon själv benämner det, 1-3 ggr per år. De har hämtat på dagis några gånger när vi haft möten. Men hittills har frågan eller önskemålet aldrig kommit från dem om att ses, hämta, vara barnvakt. Oftare har vi fått nej än ja när vi frågat. Vår dotter är nu 7 år och har ingen relation till sin mormor att tala om, vilket känns tragiskt. Vi ses vi födelsedagar och en gång i samband med jul och sommarsemester. Min pappa var mer tillgänglig under föräldraledigheten och vi sågs en dag varannan vecka ungefär. Men aldrig att han heller erbjudit sig att vara barnvakt eller hämta. Efter mycket övertalning och pepp gick han med på det några gånger när vår dotter var i 2-årsåldern. Men han klarade inte av vår dotters humör och sedan dess har det inte varit aktuellt. Vi har det trevligt tillsammans när vi träffar min mamma och hennes sambo, även om det finns mycket besvikelse från både min och min sambos sida. Med min pappa är det svårare då jag upplever att han inte beter sig bra mot varken min dotter eller sambo. Svårt att ta på, men handlar om tonfall och pikar. Jag tvivlar på min egen lust att (fortsätta) göra uppoffringar för dem när de blir äldre. Vilket smärtar mig. De har säkert gjort många uppoffringar för mig när jag var barn och ungdom i perioder. Men så är det att ha barn! Jag känner att jag borde ha återgäldat det nu och att jag som vuxen kunde fått känna deras kärlek till mig och sitt barnbarn. Detta har lett till att våra besök minskat tIll några få per år och att vi firar jular, nyår, påsk och midsommar på annat håll. Nyår och midsommar är högtider jag under småbarnsåren kunnat tänka mig att fira ihop. Nu orkar jag inte fira jul och påsk av plikt, vilket känns tragiskt. Någon annan som känner igen sig i detta?
Kan inte vara lätt att gå genom livet när man är så bitter. Dags att klippa navelbandet o koncentrera dig på din egen familj? En samtalskontakt kanske vore på sin plats? Hör med VC eller BVC.
 
Kan inte vara lätt att gå genom livet när man är så bitter. Dags att klippa navelbandet o koncentrera dig på din egen familj?
Wow vilket otrevligt svar. Att sörja att ens föräldrar inte har någon relation med ens barn är väl inget konstigt eller bittert eller tramsigt alls? Jag fattar inte ditt svar alls.
 
Hej!
Ser att detta är en gammal tråd, men svarar ändå . Surfade runt lite då jag själv är enda barnet och nuförtiden upplever relationen till mina föräldrar som knepigare än jag önskat. Generellt sett anser jag att relationen mellan vuxna friska barn och föräldrar bör bygga på ömsesidighet och förhoppningsvis kärlek, omtanke och respekt. Är föräldrarna ex sjuka blir läget ett annat då de behöver mer omvårdnad. Jag har själv hamnat i en situation jag inte önskat. Jag har alltid månat om mina föräldrar och andra äldre släktingar. Båda mina föräldrar har ex haft barnlösa syskon som jag hållt kontakt med och hälsat på. Sedan jag själv fick barn fick jag ett större behov av dem igen. Jag levde i tron att de enbart skulle bli glada över att få bli morföräldrar och att det skulle föra oss än närmre varandra. Men istället har det tyvärr blivit tvärtom. Jag har helt klart haft för höga förväntningar och har svårt att komma över det. Som nyförlöst var jag helt slut och osäker och längtade något otroligt efter min egen mamma. Men hon hade nästan aldrig tid att ses, trots att hon var nybliven pensionär. Under 1.5 år sågs vi ca 1 gång per månad då jag åkte kommunalt 3h t/r till dem med min lilla. Några gånger kom min mamma in till stan och lagade lunch eller vaktade den lilla någon timme när jag hade ett möte där hon inte kunde vara med. När den lilla var 1 år frågade jag om hon kunde vara barnvakt över dagen så att jag och min man kunde äta en lunch tillsammans, men hon tyckte den lilla var för liten. Efter 1.5 år var hon och hennes sambo första gången barnvakt för en lunch. Därefter har de "ställt upp" som hon själv benämner det, 1-3 ggr per år. De har hämtat på dagis några gånger när vi haft möten. Men hittills har frågan eller önskemålet aldrig kommit från dem om att ses, hämta, vara barnvakt. Oftare har vi fått nej än ja när vi frågat. Vår dotter är nu 7 år och har ingen relation till sin mormor att tala om, vilket känns tragiskt. Vi ses vi födelsedagar och en gång i samband med jul och sommarsemester. Min pappa var mer tillgänglig under föräldraledigheten och vi sågs en dag varannan vecka ungefär. Men aldrig att han heller erbjudit sig att vara barnvakt eller hämta. Efter mycket övertalning och pepp gick han med på det några gånger när vår dotter var i 2-årsåldern. Men han klarade inte av vår dotters humör och sedan dess har det inte varit aktuellt. Vi har det trevligt tillsammans när vi träffar min mamma och hennes sambo, även om det finns mycket besvikelse från både min och min sambos sida. Med min pappa är det svårare då jag upplever att han inte beter sig bra mot varken min dotter eller sambo. Svårt att ta på, men handlar om tonfall och pikar. Jag tvivlar på min egen lust att (fortsätta) göra uppoffringar för dem när de blir äldre. Vilket smärtar mig. De har säkert gjort många uppoffringar för mig när jag var barn och ungdom i perioder. Men så är det att ha barn! Jag känner att jag borde ha återgäldat det nu och att jag som vuxen kunde fått känna deras kärlek till mig och sitt barnbarn. Detta har lett till att våra besök minskat tIll några få per år och att vi firar jular, nyår, påsk och midsommar på annat håll. Nyår och midsommar är högtider jag under småbarnsåren kunnat tänka mig att fira ihop. Nu orkar jag inte fira jul och påsk av plikt, vilket känns tragiskt. Någon annan som känner igen sig i detta?
Med småbarn skulle jag kunna förstå faktiskt att dom kanske inte vill göra om småbarnstiden även om det handlar om att passa då och då. Är nog en bra idé att släppa det lite. Dock höra av sig till varandra gäller ju bådas sidor, det ska inte hänga på en person att hålla relationen nära. Sen går det väl i perioder även med föräldrar, ibland ses man ofta och ibland ingenting på länge. Dom har ju sina liv också måste man komma ihåg.
 
Hej!
Ser att detta är en gammal tråd, men svarar ändå . Surfade runt lite då jag själv är enda barnet och nuförtiden upplever relationen till mina föräldrar som knepigare än jag önskat. Generellt sett anser jag att relationen mellan vuxna friska barn och föräldrar bör bygga på ömsesidighet och förhoppningsvis kärlek, omtanke och respekt. Är föräldrarna ex sjuka blir läget ett annat då de behöver mer omvårdnad. Jag har själv hamnat i en situation jag inte önskat. Jag har alltid månat om mina föräldrar och andra äldre släktingar. Båda mina föräldrar har ex haft barnlösa syskon som jag hållt kontakt med och hälsat på. Sedan jag själv fick barn fick jag ett större behov av dem igen. Jag levde i tron att de enbart skulle bli glada över att få bli morföräldrar och att det skulle föra oss än närmre varandra. Men istället har det tyvärr blivit tvärtom. Jag har helt klart haft för höga förväntningar och har svårt att komma över det. Som nyförlöst var jag helt slut och osäker och längtade något otroligt efter min egen mamma. Men hon hade nästan aldrig tid att ses, trots att hon var nybliven pensionär. Under 1.5 år sågs vi ca 1 gång per månad då jag åkte kommunalt 3h t/r till dem med min lilla. Några gånger kom min mamma in till stan och lagade lunch eller vaktade den lilla någon timme när jag hade ett möte där hon inte kunde vara med. När den lilla var 1 år frågade jag om hon kunde vara barnvakt över dagen så att jag och min man kunde äta en lunch tillsammans, men hon tyckte den lilla var för liten. Efter 1.5 år var hon och hennes sambo första gången barnvakt för en lunch. Därefter har de "ställt upp" som hon själv benämner det, 1-3 ggr per år. De har hämtat på dagis några gånger när vi haft möten. Men hittills har frågan eller önskemålet aldrig kommit från dem om att ses, hämta, vara barnvakt. Oftare har vi fått nej än ja när vi frågat. Vår dotter är nu 7 år och har ingen relation till sin mormor att tala om, vilket känns tragiskt. Vi ses vi födelsedagar och en gång i samband med jul och sommarsemester. Min pappa var mer tillgänglig under föräldraledigheten och vi sågs en dag varannan vecka ungefär. Men aldrig att han heller erbjudit sig att vara barnvakt eller hämta. Efter mycket övertalning och pepp gick han med på det några gånger när vår dotter var i 2-årsåldern. Men han klarade inte av vår dotters humör och sedan dess har det inte varit aktuellt. Vi har det trevligt tillsammans när vi träffar min mamma och hennes sambo, även om det finns mycket besvikelse från både min och min sambos sida. Med min pappa är det svårare då jag upplever att han inte beter sig bra mot varken min dotter eller sambo. Svårt att ta på, men handlar om tonfall och pikar. Jag tvivlar på min egen lust att (fortsätta) göra uppoffringar för dem när de blir äldre. Vilket smärtar mig. De har säkert gjort många uppoffringar för mig när jag var barn och ungdom i perioder. Men så är det att ha barn! Jag känner att jag borde ha återgäldat det nu och att jag som vuxen kunde fått känna deras kärlek till mig och sitt barnbarn. Detta har lett till att våra besök minskat tIll några få per år och att vi firar jular, nyår, påsk och midsommar på annat håll. Nyår och midsommar är högtider jag under småbarnsåren kunnat tänka mig att fira ihop. Nu orkar jag inte fira jul och påsk av plikt, vilket känns tragiskt. Någon annan som känner igen sig i detta?

Släpp din känsla av att du har en skuld. Det finns inget som säger att barn ska återgälda sina föräldrar. Det var de som valde att få barn och det var de som var ansvariga för att er relation blev bra.

Är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig kan tvinga någon till en relation. En relation måste vara ömsesidig för att fungera och vill inte ena parten så vill hen inte. Då blir det inget. Det är sorgligt när relationer inte blev som man tänkt och hoppats och det är helt okej att sörja det som inte blev.

Bra att du har slutat fira med dem av plikt. Det blir aldrig bra ändå och tar mer än det ger.

Som svar på din fråga, ja, jag känner verkligen igen mig men det är som det är och med åren får man försöka släppa det, sörja färdigt och inte lägga någon mer energi på det.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb på förhand förlåt o varning för långt inlägg -- behöver så skriva av mig... vill även börja med o förtydliga jag vet jag Har mkt o vara...
2
Svar
28
· Visningar
4 329
Senast: Trissa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp