Ännu en krånglande relation..

rutans

Trådstartare
Igår var en uppslitande. Efter att ha haft det på känn ett tag så fick jag svar av min nyblivna sambo sedan två månader att hans känslor för mig kanske inte är så starka som de borde.

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag vill göra nu, det som var så självklart tidigare vid en sådan vetskap känns inte längre lika självklar. Så därför vill jag ha lite råd utifrån.

Vi har inte hastigt blivit sambos, utan har haft sällskap i nära två år innan, varav stora delen har varit seriöst. Men hans känslor har helt enkelt aldrig haft det där "lilla extra". För mig började det också så, men det har vuxit fram. Vi började träffas pga våra intressen och sedan trivs vi och fungerar bra i varandras sällskap.
Han håller av mig väldigt mycket säger han, han har heller ingen önskan om att bryta.

Jag var tydlig med att jag inte vet hur jag vill fortsätta, att det är möjligt att jag vill att vi delar på oss. Han vet givetvis inte framtiden, men han ville ändå inte bryta som det såg ut nu. Jag nämnde också att jag inte vill ha något halvt, jag är redo för ett förhållande som kan innebära barn och gärna ett hus, även om det inte är precis just nu. Jag frågade om han var främmande för den delen med mig i framtiden, men det var han inte.

Det finns ingen tredje eller fjärde part i det här. Utan det handlar alltså helt fullt om känslor. Går jag till mig själv så har jag ingen rädsla att vara ensam, och jag skulle inte gå under om jag aldrig fick barn, även om jag har en önskan. Men ändå känner jag att jag inte är redo att lämna honom, att jag egentligen inte vill. Men funderar alltså på om det är något jag bör göra ändå, om det är vad jag kommer må bäst av i slutändan. Han vill som sagt inte bryta( sedan vad han känner inom ett år eller två är ju svårt att svara på), utan frågan är om jag vill? Och jag vet inte!
 
Jag va i samma situation. Han ville inte heller bryta, men jag gjorde det. Jag har ångrat mig många gånger, men det gick inte, jag led varje dag. Jag kände ju att vi inte va på samma plan. Jag älskade honom djupt, men hans känslor va mer vänskapliga.
Många gånger önskar jag att jag hade kunnat hantera det, men för mig gick det inte.
 
Vilken tråkig sits.

Jag tycker det är så taskigt att göra som han gör. Han säger att han nog inte har rätt känslor och då ska DU göra något åt den saken. Och du ska försöka titta i en kristallkula och hoppas på att hans känslor växer...äh fy så taskig han är.
 
Många sa till mig som du säger @cirkus och det är egentligen sant, men för mig för det svårt att se det så. Fast han lät mig flytta 130 mil utan att ha känslor för mig så kunde jag inte se honom som taskig. Men det är klart att det på många sätt är egoistiskt att hålla kvar någon när man själv inte har känslorna.
 
För mig handlar det om personlighet. Jag har (minst) en sådan relation bakom mig.

Nu i perspektiv inser jag att det handlade om hur han är som person. Han kan inte bestämma sig och stå för det. Han har inte översvallande känslor. Hela hans liv är precis så fesljummet som jag fasar för att behöva leva i. Då trodde jag (på sant kvinnligt manér) att det handlade om mig och hans känslor för mig. De var inte tillräckligt starka. Jag fick honom inte att brinna.

Det handlade om honom. Han är så som person. Han kanske kan brinna, men det känns väldigt avlägset om jag ska vara ärlig. Nu när jag har sett andra relationer han har och har haft inser jag att jag inte kunnat leva med en sådan människa. Det funkar inte med mig. Jag vill att någon ska välja mig, stå för det och vakna varje morgon och göra samma val. Vara säker.

Den personen hittade jag och med rätt person blir hela livet och alla livsvalen så självklara. Är det jobbigt och känns jobbigt är det fel.
 
Hela hans liv är precis så fesljummet som jag fasar för att behöva leva i.

:laugh::laugh:

Undrar hur mycket kvinnotid som går åt till att vänta på män som inte vågar bestämma sig. Och hur många män bestämmer sig till slut för den kvinna de sagt det där om "inte tillräckligt starka känslor" till - en av 10 000?
 
hans känslor för mig kanske inte är så starka som de borde... hans känslor har helt enkelt aldrig haft det där "lilla extra"... Han håller av mig väldigt mycket säger han, han har heller ingen önskan om att bryta... Han vet givetvis inte framtiden, men han ville ändå inte bryta som det såg ut nu.
Så vad då, du duger så länge?

En del har inte förmågan att känna starkt o stå för det, som sagt. En del nyttjar känslospelet till sin fördel, som ett maktspel; så att den andre aldrig ska kunna känna sig trygg och älskad, vilket får dem själva att känna sig tryggare. En del nöjer sig med det som finns, tills de hittar nåt bättre.

Jag skulle inte kunna leva så. Jag vill känna kärlek strömma från varje fiber. En vän är en sak, en livskamrat en annan.
 
Som han sagt till mig är det inte någon rädsla att bli ensam som håller honom kvar med mig. Han säger att han heller inte tänker på framtiden med någon annan så småningom. Han säger att anledningen att han vill vara med mig är på grund av den jag är, och om han ska leva med någon så tror han inte att han kan hitta bättre som han trivs lika bra med. Han har haft ett förhållande förut där han varit kär, men det fungerade inte i praktiken. Han hoppas att de där känslorna för mig kommer. Men jag tror inte de gör det. Efter två år borde de väl ha kommit?

@Hazel
Missförstå mig inte nu, men första inlägget var inte ett dugg tröstande:D Samma sak som för dig verkar det vara jag som har störst problem med detta.

@cirkus
Ja det är taskigt, samtidigt kan jag inte tycka han är det. Men det kanske är på grund av de starka känslorna jag har för honom.

@Sleepy
Han har en önskan om att det ska hålla hela vägen. Han har säger sig inte ha någon önskan att träffa någon annan eller att det finns någon "bättre". Så jag håller just nu snarare på att brottas med om han duger för mig.

@Lovisaleonora
Den här karln har ett intresse han brinner för otroligt mycket. Han har också varit kär i tidigare förhållande. Det är jobbigt just nu. Men det är ju tydligt att det är något jag reagerat på och alltså inte är riktigt nöjd med, eftersom det var jag som tog upp frågan och inte han. Verkar alltså som om jag har störst problem med detta.
 
@rutans

Jag tycker det låter lite som att "man saknar inte kon förrän båset är tomt". Om du bryter kontakten och säger att du tycker att det är jobbigt att umgås med honom som vän så KAN glöden blomma upp igen. Eller så gör den det inte, men då har du iaf kommit ifrån honom. Jag ser inga fördelar (för dig) med att fortsätta som vänner medan han bestämmer sig.
 
Killen jag gjorde slut med sa också att han dels trodde det skulle komma med tiden, dels att han hade svårt att bli kär. Och jo jag tolkade honom som lite ljummen, men ungefär ett år efter att vi gjort slut hittade han en ny tjej, och han verkade bli kär i henne så det verkade inte vara problemet i hans fall. Han sa att han inte va intresserad av att hitta någon "bättre" när vi va tillsammans (om vi skulle fortsätta ihop) men för mig va känslan att om det nu fattas något i hans känslor för mig så kommer han nog känna det ännu mer om han en dag träffar en tjej som han känner lite extra för. Missförstå mig inte här, ensamheten är inget problem för mig, och jag är medveten om att även om man är kära båda två kan ena parten helt plötsligt bli kär i nån annan och dumpa som blixt från klar himmel. Men oron jag kände för vårt förhållande va i princip konstant, och varje gång han gjorde nåt som kändes avståndstagande kände jag mig knäckt, i ett mer jämlikt förhållande har jag aldrig tänkt så.

Kanske handlar det om att jag är en känsloperson själv. Jag sa ibland till honom att jag älskade honom, eller att jag va kär men på sin höjd fick jag ett "jag tycker väldigt mycket om dig" tillbaka. Och jag tvivlade aldrig på det, men det räckte inte i längden
 
Åh vilken jobbig sits du har hamnat i. Men du gör bäst i att avsluta förhållandet. Tycker jag som avslutade ett förhållande där
vi var mer som bror och syster efter 7.5 år tillsammans. Lite glöd måste liksom finns från båda sidorna.

Jag hejar på dig och tycker att han är ganska feg som lägger över ansvaret på dig.

Kram P
 
Det låter underligt i mina öron. Är det nåt sorts överdrivet behov av att vara sanningsenlig? Eller försöker han uttrycka vad han känner men lindar in det i överdriven snällhet för att få dig att flytta av dig själv så slipper han vara the bad guy? Personligen tycker jag att ett moget sätt att förhålla sig till känslor är att inse att de går lite upp och ner och det är normalt, är det något man behöver diskutera med sin partner så är det i så fall förhållandets vara eller icke vara och hur man beter sig ihop. Men att kläcka ur sig att man inte har så starka känslor men vill behålla förhållandet verkar så onödigt, hur ska man som partner hantera den informationen?
 
Det har fått gått någon dag nu så att jag fått samla mig lite. Jag känner mig fortfarande konfunderad.

Jag ser ju att era råd är samma som jag sett som en självklarhet innan jag hamnade i den här situationen. Varför slösa tid på någon som inte har vett nog att hålla av mig oändligt?... :D

Men nu när jag väl är här känns det inte lika självklart. Jag har haft ett längre förhållande där känslorna från båda varit helt rätt, men i slutändan kom jag fram till att jag inte trivdes med det liv vi levde och jag märkte då att jag tyvärr inte enbart vantrivdes med själva livssituationen utan jag trivdes inte heller med min dåvarande. Har även haft ett kortare där båda varit ordentligt förälskade, men det fungerade inte heller. Tänker även på de som haft känslor för mig, men som jag aldrig haft någon som helst attraktion till. Jag tror inte jag hittar något grönare gräs av att lämna nuvarande, oavsett om jag och påhittade möjliga nya åtminstone har rätt känslord.

Så om jag lämnar honom är det snarare av samma situation som Hazel, att jag känner att jag inte klarar av det. Eller för få vara den som lämnar på grund av risken att han ändå lämnar mig senare.

@Sleepy
Kan inte ta det på någon direkt handling som gjorde att jag ställde frågan. Antar att det var flera små saker som gjort att jag fått känslan.

@mino
Jag tror faktiskt att han tror det är bäst att vara helt ärlig, så att vi helt ska veta vart vi har varandra. Men ja.. Svårt för mig att veta hur jag ska förhålla mig till det hela.
 
Jag får känslan av att han är alltför bekväm. Han tycker det är smidigt att bo ihop med någon som han såklart tycker om. Och han skulle säkert sakna dig massor om ni gjorde slut...



Vet inte vad jag ska råda dig till riktigt :)
 
Bara du kan välja. Antingen gillar du läget och stannar eller så vill du nåt annat och lämnar. Men om du stannar, gör det för att du vill och inte för att det ev kan bli nåt annat.
 
Antar att det var flera små saker som gjort att jag fått känslan.
Frågan är ju om du kan leva så.

Det perfekta förhållandet finns inte, det är alltid nåt man får kompromissa med. Det finns många som lever i vänskapsliknande förhållanden utan gnista och djupare känslor, för att det är bekvämt. De har ju nån iaf. Parallella liv under samma tak. Det går.

Eller så är det grundläggande i förhållandet att man älskar varandra innerligt - och så kompromissar man om andra saker. Om man känner att det är viktigt för en att få känna sig älskad, så ska man vara försiktig med att förhandla bort det. Det skapar ett tomrum inom en.
 
Eller så är det grundläggande i förhållandet att man älskar varandra innerligt - och så kompromissar man om andra saker. Om man känner att det är viktigt för en att få känna sig älskad, så ska man vara försiktig med att förhandla bort det. Det skapar ett tomrum inom en.
Man kan ju älska utan att vara förälskad.

TS: försök att komma ihåg vad det är som gör att du inte känner dig bekräftad och tala om det för sambon om ni nu ska fortsätta att leva ihop. Tycker han om dig väldigt mycket så kommer han att anstränga sig.
 
Vad spelar det för roll om man kan hitta något bättre eller inte?!

Vill man leva som man gör nu? Bra!

Vill man inte leva som man gör nu? Låt bli!
Precis, det spelar ingen roll om jag kan hitta någon bättre sedan eller inte.

Men jag ville bara säga hur jag tänker, att om jag lämnar honom så är det inte pga av chansen att kunna träffa någon ny, oavsett om denne är bättre, om det nu finns möjlighet till bättre. För som några skrivit så är ju inget förhållande perfekt.

Så nu håller jag på ställer mig själv den frågan om detta är något jag kan kompromissa om, om jag vill fortsätta leva såhär.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 346
Senast: Whoever
·
Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 275
Senast: Bulldoozer
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 399
Senast: tuaphua
·
  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
39 826
Senast: Mineur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Svarstid kvarka?
  • Ridskoleryttare
  • Lön - hovslagare??

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp