Är det här någon slags psykos?

[Sasse]

Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar?

För att börja från början… Jag har varit väldigt stressad under en längre tid, framförallt senaste månaderna. Lång sjukskrivning, kronisk smärta, vantrivsel på jobb, etc.

I våras provade jag på ett annat jobb, gick sedan på semester, och är nu tillbaka på gamla jobbet. Att behöva komma tillbaka var riktigt tufft och jag har känt mig väldigt nedstämd.

Att vara på jobb är minst sagt jobbigt. Jag har lite gett upp och hoppas på en uppsägning. Jag har slutat prata med folk, mina kollegor, om inte de söker kontakt. Om jag har lite att göra på jobb öppnar jag upp en webbsida med mycket text och ”låtsasläser”, sedan dagdrömmer jag.

Jag har alltid dagdrömt mycket, men nu känns det som att det är allt jag gör, så fort jag får chansen. Jag vill inre göra annat än att titta på min Tanke-TV.

När jag är hemma kan jag göra verkliga saker, och ha ett fungerande liv sas. Men jag lägger väldigt mycket tid på att titta på ”TV”. Så i den grad att jag skjuter upp saker, inte äter bra (eller alls), osv.

Det här har fått mitt liv att stanna upp. Jag skulle egentligen behöva göra ditten och datten, men vill hellre titta på ”TV”! Om jag gjort ditten och datten kanske jag lyckats komma någonstans på vägen mot ett bättre liv, men istället stoppar jag huvudet i sanden och tittar på ”TV”. Det är lättare.

Och inte nog med det. Jag insåg lite tidigare idag att jag inte bara dagdrömmer som så, jag har skapat en annan värld som jag lever parallellt med den verkliga världen. Allt jag velat vara, allt jag velat göra, är jag där.

Ibland går världarna som in i varandra. Jag är i verkliga livet med min kropp, men för en konversation med ”låtsaspersoner” för att jag mentalt är i den andra världen.
Jag hade en sådan situation tidigare idag när jag bröt ihop och började gråta, och min ”låtsasvän” tröstade mig. Sedan insåg jag vad jag höll på med och att jag behövde vakna upp. Det kändes inte hälsosamt.

Jag kan inte stänga av det, oavsett vad jag gör eller tänker, finns den andra världen där, bara en tanke bort. Sedan vill jag kanske inte stänga av det? Jag gillar inte verkligheten, min fantasivärld är bra mycket roligare och jag vill hellre vara där.


Jag tänker, det här borde väl inte vara en psykos? Jag har inga föreställningar om att jag är förföljd, att jag är speciell på något vis. Jag hör inte röster i mitt huvud. Jag kan förvisso prata ”för mig själv”, eller då med någon som bara finns i mitt huvud, men personen svarar inte med en röst. Jag synhallucinerar inte, allt finns i mitt huvud.

Jag får däremot lukthallucinationer rätt ofta. Oftast obehagliga lukter som brandrök eller blod, men ibland kan det dofta trevligt. Kladdkaka eller vad som.

Jag har konstiga känslostormar när jag plötsligt antingen börjar gapskratta eller gråta. Det är inte helt ur det blå dock, utan baseras på vad som händer i min Tanke-TV.


Ju mer jag skriver desto mindre tänker jag paykos. Något annat? Eller är jag normal kanske? Alla har kanske en fantasivärld de lever i mer eller mindre?

 

[Sassy]

Nu har jag ingen som helst medicinsk kunskap i ämnet, men jag har sett en del extrema stressreaktioner och traumareaktioner, och det har många gemensamma drag med det du beskriver. Det låter verkligen som att du behöver söka hjälp, oavsett vilket.

Att ha en fantasivärld är väl rätt vanligt, de flesta jag pratar om sånt med har det, och jag kan definitivt ha inre "dialoger" både med människor som bara finns i min fantasi och med folk som jag inte kan prata med för tillfället. Har jag inte något annat för mig gör jag någon form av förarbete till en bok; skapar karaktärer som jag testar hur de utvecklas, funderar ut olika miljöer som skulle kunna passa och vilken story jag vill ha i vilken miljö.

Det problematiska är ju att du har svårt att välja den verkliga världen (gissningsvis för att det är för jobbigt för dig just nu, men du kommer ju inte lösa den situationen genom att fly inåt).

 

[Gnist]

Att ha en fantasivärld är väl rätt vanligt

Jag skulle säga att det är väldigt ovanligt att vuxna, friska människor flyr in i en fantasivärld och tillbringar stor tid av livet i den fantasivärlden.

@Sasse jag tycker nog att du bör söka dig till vården, för att bena ut varför din fantasivärld tagit över såpass mycket.
Att du själv reagerar på att den tar över, är ju en god indikation på att något är fel. Sen vad orsaken till att fantasivärlden "vinner" över verkligheten beror på, är upp till behörig vårdpersonal att bena ut.

 

[Amha]

Kan du stänga av dofthallucinationerna? Hur mycket kan du kontrollera din "tv"?
Hur fungerar du under tiden? Slöare/som vanligt?

Jag tänker ju lite på temporallobsepilepsi. Jag hade också en tv och frekvensen varierade beroende på massor av faktorer. Den gick dock inte att hantera helt. Jag kunde "stanna kvar" i den en stund när den började (triggades på något märkligt sätt om jag inte försökte kämpa emot) men när den kom bestämde kroppen. Du borde kolla upp det där oavsett innan du har stora problem, oavsett orsaken.

 

[Philosophia]

Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar?

För att börja från början… Jag har varit väldigt stressad under en längre tid, framförallt senaste månaderna. Lång sjukskrivning, kronisk smärta, vantrivsel på jobb, etc.

I våras provade jag på ett annat jobb, gick sedan på semester, och är nu tillbaka på gamla jobbet. Att behöva komma tillbaka var riktigt tufft och jag har känt mig väldigt nedstämd.

Att vara på jobb är minst sagt jobbigt. Jag har lite gett upp och hoppas på en uppsägning. Jag har slutat prata med folk, mina kollegor, om inte de söker kontakt. Om jag har lite att göra på jobb öppnar jag upp en webbsida med mycket text och ”låtsasläser”, sedan dagdrömmer jag.

Jag har alltid dagdrömt mycket, men nu känns det som att det är allt jag gör, så fort jag får chansen. Jag vill inre göra annat än att titta på min Tanke-TV.

När jag är hemma kan jag göra verkliga saker, och ha ett fungerande liv sas. Men jag lägger väldigt mycket tid på att titta på ”TV”. Så i den grad att jag skjuter upp saker, inte äter bra (eller alls), osv.

Det här har fått mitt liv att stanna upp. Jag skulle egentligen behöva göra ditten och datten, men vill hellre titta på ”TV”! Om jag gjort ditten och datten kanske jag lyckats komma någonstans på vägen mot ett bättre liv, men istället stoppar jag huvudet i sanden och tittar på ”TV”. Det är lättare.

Och inte nog med det. Jag insåg lite tidigare idag att jag inte bara dagdrömmer som så, jag har skapat en annan värld som jag lever parallellt med den verkliga världen. Allt jag velat vara, allt jag velat göra, är jag där.

Ibland går världarna som in i varandra. Jag är i verkliga livet med min kropp, men för en konversation med ”låtsaspersoner” för att jag mentalt är i den andra världen.
Jag hade en sådan situation tidigare idag när jag bröt ihop och började gråta, och min ”låtsasvän” tröstade mig. Sedan insåg jag vad jag höll på med och att jag behövde vakna upp. Det kändes inte hälsosamt.

Jag kan inte stänga av det, oavsett vad jag gör eller tänker, finns den andra världen där, bara en tanke bort. Sedan vill jag kanske inte stänga av det? Jag gillar inte verkligheten, min fantasivärld är bra mycket roligare och jag vill hellre vara där.


Jag tänker, det här borde väl inte vara en psykos? Jag har inga föreställningar om att jag är förföljd, att jag är speciell på något vis. Jag hör inte röster i mitt huvud. Jag kan förvisso prata ”för mig själv”, eller då med någon som bara finns i mitt huvud, men personen svarar inte med en röst. Jag synhallucinerar inte, allt finns i mitt huvud.

Jag får däremot lukthallucinationer rätt ofta. Oftast obehagliga lukter som brandrök eller blod, men ibland kan det dofta trevligt. Kladdkaka eller vad som.

Jag har konstiga känslostormar när jag plötsligt antingen börjar gapskratta eller gråta. Det är inte helt ur det blå dock, utan baseras på vad som händer i min Tanke-TV.


Ju mer jag skriver desto mindre tänker jag paykos. Något annat? Eller är jag normal kanske? Alla har kanske en fantasivärld de lever i mer eller mindre?

Jag håller med @Sassy att det låter som att du använder dagdrömmarna som verklighetsflykt för att inte behöva konfronteras med den ångest och nedstämdhet som du känner. Ett annat ord för det, som jag inte alls vet om det används inom psykologin, är eskapism.

Du verkar så medveten om att du dagdrömmer att det - för en lekman - inte låter som en psykos. Det betyder ju dock inte att dina dagdrömmar är oproblematiska, med tanke på att de tar upp så stor del av ditt liv. Att du upplever nedstämdhet i så stor utsträckning att du behöver fly undan är även det något som du behöver hjälp med. Det låter verkligen som att du borde uppsöka sjukvården för att få hjälp med ditt mående.

 

[Bulldoozer]

@Sasse sök dig till vården omedelbums. Bara för att man är medveten om problematiken betyder det inte att det inte är problematiskt eller att du kan styra det. Jag tänker att du behöver utredas för sjukdom och utesluta fysiska åkommor, särskilt med tanke på doft hallucinationerna som kan vara symptom på olika sjukdomar.

 

[Motacilla]

Finns ju väldigt mycket annat än renodlade psykoser man kan drabbas av.

Tycker också du ska söka dig till vården NU för bedömning.

 

[lilstar]

Det skulle kunna vara början på psykos men låter kanske mer som depression och okontrollerad verklighetsflykt. Oavsett så är det inte normalt eller bra att fly in i sina dagdrömmar i den grad som du gör. Du behöver allra minst psykologhjälp och kanske en tids medicinering för att hitta ett rimligare sätt att hantera ditt mående. Ring din vårdcentral snarast och säg som det är att du är rädd att du håller på att få en psykos.

 

[skiesabove]

Låter inte alls som en psykos, men det här skulle kunna leda till en psykos om du inte får hjälp att handskas med dina känslor.

"Dofthallisarna" behöver inte vara något hjärnfel, utan det kan lika gärna vara ett minne som triggas. Har du några visuella minnen kopplade till dom dofterna, eller är det en lös tråd där så att säga?

Det faktum att du verklighetsflyr till den grad att du börjar känna dig derealiserad och att den materiella världen känns oviktig och grå är ett varningstecken - inte på att du är knäpp, utan på att det finns något att ta itu med.

Det kan vara pga trauma. Har du läst något om CPTSD, känner du igen dig?

 

[skiesabove]

Från wiki om psykos:

"Till psykosen hör en upplösning av egot och jagfunktionerna och svår nedsättning i prövningen av verkligheten.[källa behövs] Varseblivningen, perceptionen och kognitionen är påverkade, med därtill hörande hallucinationer, tankestörningar, och vanföreställningar. En konsekvens av detta kan vara ett ovanligt eller bisarrt beteende, inadekvata affekter, samt svårigheter att genomföra sociala interaktioner och en svårighet att fullfölja aktiviteter kombinerade med vardagligt liv. Psykosen innebär ett förändrat medvetandetillstånd, samt att en tidigare erhållen tankefunktion satts ur spel"

 

[skiesabove]

Ganska bra om PTSD.

Jag blev själv bra hjälpt av psykodramaterapi men det var minst sagt en omtumlande process, och jag har ganska många symtom kvar, men mildare och mindre frekventa. Och mycket mindre ångest !

https://capio.se/sjukdomar-och-besv...tsjukdomar/posttraumatiskt-stressyndrom-ptsd/

 

[Sasse]

Jag kanske skulle ha skrivit det i trådstarten, att jag just nu går en digital form av terapi och varje vecka har kontakt med en vårdperson. Jag tänkte jag skulle skicka ett meddelande till henne till att börja med, annars får jag kanske ringa.

Jag insåg efter att ha läst om hallucinationer att jag eventuellt har mer än bara lukt, det är bara den som är mest framträdande. Men det är svårare med det andra. Jag kan ibland få en konstig smak i munnen, oftast blod/metallsmak som kommer plötsligt, men rent logiskt kanske jag bara blöder någonstans i munnen? Och jag kan ibland känna som att någon tar på mig, en beröring, eller att det pirrar/smärtar till i huden. Men det kan förklaras med att jag har kronisk värk, eller att jag är överkänslig och t.ex. känner ett hårstrå på kroppen.

Kan du stänga av dofthallucinationerna? Hur mycket kan du kontrollera din "tv"?
Hur fungerar du under tiden? Slöare/som vanligt?

Jag tänker ju lite på temporallobsepilepsi. Jag hade också en tv och frekvensen varierade beroende på massor av faktorer. Den gick dock inte att hantera helt. Jag kunde "stanna kvar" i den en stund när den började (triggades på något märkligt sätt om jag inte försökte kämpa emot) men när den kom bestämde kroppen. Du borde kolla upp det där oavsett innan du har stora problem, oavsett orsaken.

Jag kan inte stänga av hallucinationerna. De kommer och går, och de kommer väldigt plötsligt. Vad gäller lukthallucinationerna blir jag alltid paranoid när jag känner lukten av brandrök och måste skanna av omgivningen för att se om det är något som brinner/håller på att ta fyr. Kollar tekniska prylar, går utomhus (om jag är hemma). Det är sällan eller aldrig det är något, och det är alltid koncentrerat till där jag befann mig när det började, så när jag går runt förföljer det inte mig.

Dock är det rätt annorlunda från när jag faktiskt känner lukten av rök, som häromveckan, när även brandlarmet gick hos min granne. Min lukthallucination är mycket mer intensiv och luktar som att det brinner i närheten. Så när det kommer vet jag till 99% att det inte är verkligt, men jag blir ändå orolig.

Jag kan kontrollera min "TV" delvis. Om jag känner mig bra, glad, fokuserad, energifylld går det bättre. Jag tror mitt dagdrömmande när jag är glad eller upprymd är i ett helt ok normalläge. Det är när jag är neutral eller nedstämd det går till överdrift. Jag vill inget annat än att koppla bort och inte vara i nuet. Igår när jag var mer medveten om det kunde jag inte kontrollera det alls. Jag gick hela tiden tillbaka in i mig själv. Lite som när någon säger att "du får absolut inte tänka på älg inom de närmsta fem minuterna", och allt du gör är att tänka på älgar.

Under tiden är jag väldigt slö. Det är inte så att jag oftast går runt och pysslar med grejer, utan jag sitter/ligger och stirrar typ. Är i viloläge. Gör ingenting. Är (mentalt) trött.

Ibland går det ännu mer till överdrift med att jag skjuter på saker jag planerat att göra, gå och handla, duscha, klä mig, äta... Jag vill inte lämna mitt dagdrömmande för att komma tillbaka till verkliga livet och ta itu med saker. Det kvittar väl att jag inte äter något en dag eller två?

Så, rätt okontrollerat?


Nu blir det ett väldigt långt inlägg till dig, men jag skriver också lite för att komma ihåg mina tankar och eventuellt om jag behöver ta upp något av det här med vården.

Det var intressant att läsa om temporallobsepilepsi. Jag tror väl kanske inte att jag har det, för jag hoppas min omgivning hade reagerat. Men att läsa om just aura var intressant,

"Aura​

Förvarningar (aura) föregår ibland ett anfall med temporallobsepilepsi. Alla upplever inte aura, och det är inte alla patienter som har en aura som minns den. Aura är ett litet epileptiskt anfall i sig själv, ett anfall som inte har spritt sig i hjärnan och som därför inte ger synliga kramper, påverkat medvetande eller förlust av förmågan att reagera.

Exempel på aura är:

• En plötslig känsla av rädsla, utan anledning.
• En déjà vu-upplevelse – en känsla av att det som händer har skett förut.
• En plötslig upplevelse av en märklig lukt eller smak.
• En obehagskänsla i magen. "

Jag har dessa symptom i olika mängd. Jag blir alltid lika förvånad när jag får en déjà vu-känsla, men kan aldrig riktigt ta på den, för jag kommer inte ihåg när/var/hur det ska ha skett tidigare. Det blir bara en känsla av déjà vu.

Men i övrigt hoppas jag som sagt att andra reagerat om jag fått ett slags epileptiskt anfall eller bara reagerat på ett annorlunda sätt än vad jag brukar.

Jag håller med @Sassy att det låter som att du använder dagdrömmarna som verklighetsflykt för att inte behöva konfronteras med den ångest och nedstämdhet som du känner. Ett annat ord för det, som jag inte alls vet om det används inom psykologin, är eskapism.

Du verkar så medveten om att du dagdrömmer att det - för en lekman - inte låter som en psykos. Det betyder ju dock inte att dina dagdrömmar är oproblematiska, med tanke på att de tar upp så stor del av ditt liv. Att du upplever nedstämdhet i så stor utsträckning att du behöver fly undan är även det något som du behöver hjälp med. Det låter verkligen som att du borde uppsöka sjukvården för att få hjälp med ditt mående.

Ja, så är det nog. Det känns som att man inte borde varit medveten om en psykos på samma sätt som jag känner mig medveten om vad jag gör och tänker. En verklighetsflykt är mer sannolikt. Jag har haft det här beteendet tidigare också, att fly verkligheten, men då framförallt i fysiskt mening genom resor, spel/böcker, eller liknande. Bara komma bort. Jag har inte använt mig av mental flykt tidigare på samma sätt.

Låter inte alls som en psykos, men det här skulle kunna leda till en psykos om du inte får hjälp att handskas med dina känslor.

"Dofthallisarna" behöver inte vara något hjärnfel, utan det kan lika gärna vara ett minne som triggas. Har du några visuella minnen kopplade till dom dofterna, eller är det en lös tråd där så att säga?

Det faktum att du verklighetsflyr till den grad att du börjar känna dig derealiserad och att den materiella världen känns oviktig och grå är ett varningstecken - inte på att du är knäpp, utan på att det finns något att ta itu med.

Det kan vara pga trauma. Har du läst något om CPTSD, känner du igen dig?

Jag har förvisso ett minne så långt tillbaka i tiden att jag knappt minns det, där det började brinna hemma. Det var en chock då, men inget jag har haft problem med efteråt. Mer än kanske att jag är väldigt rädd för eld?

Inga visuella minnen av blod eller annat.

Jag har läst om PTSD tidigare och min tidigare psykolog trodde att jag hade det, eller nästan-hade det. Senaste traumat var för 15 år sedan och jag har absolut problem med det även idag, men det är inget jag går och tänker på nämnvärt om inget minne triggas sas. Jag kan ha mardrömmar, det är väl allt. Ingenting har hänt nyligen som triggat igång minnena, så jag har lite svårt att tro att det skulle vara min eventuella PTSD som spökar.

Jag är väldigt undvikande till det som hände, men lyckligtvis är det relativt lätt att undvika att trigga minnen. Jag känner inte att jag har behov av en verklighetsflykt från det i dagsläget, utan snarare allt annat jobbigt som är nu. Livet är pest och jag vet inte hur jag ska fixa det. Jag tror det är mer stress och kanske depression över allt som varit senaste tre åren som satt igång detta. Jag fick dessutom ett extra stresspåslag efter sommaren när jag var tvungen att gå tillbaka till min gamla arbetsplats som jag hoppades att jag skulle bli fri från. Jag har så mycket jag behöver ta tag i för att komma därifrån att jag bara orkar inte. Mitt batteri har tagit slut.

Så nej, ingen psykos. Det var det första jag tänkte på igår, men det känns inte som att det är det.

 

[Grazing]

Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar?

För att börja från början… Jag har varit väldigt stressad under en längre tid, framförallt senaste månaderna. Lång sjukskrivning, kronisk smärta, vantrivsel på jobb, etc.

I våras provade jag på ett annat jobb, gick sedan på semester, och är nu tillbaka på gamla jobbet. Att behöva komma tillbaka var riktigt tufft och jag har känt mig väldigt nedstämd.

Att vara på jobb är minst sagt jobbigt. Jag har lite gett upp och hoppas på en uppsägning. Jag har slutat prata med folk, mina kollegor, om inte de söker kontakt. Om jag har lite att göra på jobb öppnar jag upp en webbsida med mycket text och ”låtsasläser”, sedan dagdrömmer jag.

Jag har alltid dagdrömt mycket, men nu känns det som att det är allt jag gör, så fort jag får chansen. Jag vill inre göra annat än att titta på min Tanke-TV.

När jag är hemma kan jag göra verkliga saker, och ha ett fungerande liv sas. Men jag lägger väldigt mycket tid på att titta på ”TV”. Så i den grad att jag skjuter upp saker, inte äter bra (eller alls), osv.

Det här har fått mitt liv att stanna upp. Jag skulle egentligen behöva göra ditten och datten, men vill hellre titta på ”TV”! Om jag gjort ditten och datten kanske jag lyckats komma någonstans på vägen mot ett bättre liv, men istället stoppar jag huvudet i sanden och tittar på ”TV”. Det är lättare.

Och inte nog med det. Jag insåg lite tidigare idag att jag inte bara dagdrömmer som så, jag har skapat en annan värld som jag lever parallellt med den verkliga världen. Allt jag velat vara, allt jag velat göra, är jag där.

Ibland går världarna som in i varandra. Jag är i verkliga livet med min kropp, men för en konversation med ”låtsaspersoner” för att jag mentalt är i den andra världen.
Jag hade en sådan situation tidigare idag när jag bröt ihop och började gråta, och min ”låtsasvän” tröstade mig. Sedan insåg jag vad jag höll på med och att jag behövde vakna upp. Det kändes inte hälsosamt.

Jag kan inte stänga av det, oavsett vad jag gör eller tänker, finns den andra världen där, bara en tanke bort. Sedan vill jag kanske inte stänga av det? Jag gillar inte verkligheten, min fantasivärld är bra mycket roligare och jag vill hellre vara där.


Jag tänker, det här borde väl inte vara en psykos? Jag har inga föreställningar om att jag är förföljd, att jag är speciell på något vis. Jag hör inte röster i mitt huvud. Jag kan förvisso prata ”för mig själv”, eller då med någon som bara finns i mitt huvud, men personen svarar inte med en röst. Jag synhallucinerar inte, allt finns i mitt huvud.

Jag får däremot lukthallucinationer rätt ofta. Oftast obehagliga lukter som brandrök eller blod, men ibland kan det dofta trevligt. Kladdkaka eller vad som.

Jag har konstiga känslostormar när jag plötsligt antingen börjar gapskratta eller gråta. Det är inte helt ur det blå dock, utan baseras på vad som händer i min Tanke-TV.


Ju mer jag skriver desto mindre tänker jag paykos. Något annat? Eller är jag normal kanske? Alla har kanske en fantasivärld de lever i mer eller mindre?

Hade nog hört av mig till vårdcentralen så dom får skicka vidare till det dom anses behövs. Kan ju vara både fysiskt eller psykiskt.

 

[skiesabove]

har förvisso ett minne så långt tillbaka i tiden att jag knappt minns det, där det började brinna hemma. Det var en chock då, men inget jag har haft problem med efteråt. Mer än kanske att jag är väldigt rädd för eld?

Inga visuella minnen av blod eller annat.

Jag har läst om PTSD tidigare och min tidigare psykolog trodde att jag hade det, eller nästan-hade det. Senaste traumat var för 15 år sedan och jag har absolut problem med det även idag, men det är inget jag går och tänker på nämnvärt om inget minne triggas sas. Jag kan ha mardrömmar, det är väl allt. Ingenting har hänt nyligen som triggat igång minnena, så jag har lite svårt att tro att det skulle vara min eventuella PTSD som spökar.

Jag är väldigt undvikande till det som hände, men lyckligtvis är det relativt lätt att undvika att trigga minnen. Jag känner inte att jag har behov av en verklighetsflykt från det i dagsläget, utan snarare allt annat jobbigt som är nu. Livet är pest och jag vet inte hur jag ska fixa det. Jag tror det är mer stress och kanske depression över allt som varit senaste tre åren som satt igång detta. Jag fick dessutom ett extra stresspåslag efter sommaren när jag var tvungen att gå tillbaka till min gamla arbetsplats som jag hoppades att jag skulle bli fri från. Jag har så mycket jag behöver ta tag i för att komma därifrån att jag bara orkar inte. Mitt batteri har tagit slut.

Så nej, ingen psykos. Det var det första jag tänkte på igår, men det känns inte som att det är det.

Du kan ju testa skriva dagbok över när du får dom här tillbakablickarna, vare sig det är doft, syn eller känsel.

Och tillsammans med din terapeut se om du vågar börja koppla ihop dom med det hela minnet, och börja bearbeta dom.

"Lyckligtvis är det rätt lätt att undvika att trigga minnen"

...fast det är ju det som är problemet. Att du undviker triggers istället för att långsamt börja möta dom och minska på reaktionerna.

Börja med att skriva ner när du blir triggad, när du får "konstiga" förnimmelser, när du känner dig disassociated osv. Och prata med din terapeut om det!

 

[Sirap]

Jag håller med @Sassy att det låter som att du använder dagdrömmarna som verklighetsflykt för att inte behöva konfronteras med den ångest och nedstämdhet som du känner. Ett annat ord för det, som jag inte alls vet om det används inom psykologin, är eskapism.

Du verkar så medveten om att du dagdrömmer att det - för en lekman - inte låter som en psykos. Det betyder ju dock inte att dina dagdrömmar är oproblematiska, med tanke på att de tar upp så stor del av ditt liv. Att du upplever nedstämdhet i så stor utsträckning att du behöver fly undan är även det något som du behöver hjälp med. Det låter verkligen som att du borde uppsöka sjukvården för att få hjälp med ditt mående.

Det där är exakt mina tankar också.

 

[Motacilla]

Oavsett vad det är, och i synnerhet då symptomen påverkar vardagen tycker jag att man definitivt ska kontakta VC för att kolla upp om man behöver hjälp.

I bästa fall blir man hemskickad med några lugnande ord och är det något som kräver behandling så är det lika bra att komma igång med det så fort som möjligt.

Att enbart använda Dr Google är sällan en speciellt bra metod, tycker jag.

 

[Bulldoozer]

Eftersom du har flera symptom som kan höra ihop med en fysisk sjukdom (hallucinationer, blodsmak i munnen) så tycker jag att man ska sluta ge ts andra tips än att vända sig till läkare.

Det finns en problematik med att psykisk sjukdom både är stigmatiserat och allt skylls på den och det är att otaliga personer inte söker vård initialt men som senare defacto visar sig ha en fysisk orsak. Börja med att utesluta eventuella kroppsliga besvär därefter kan du gå vidare och fokusera på det kognitiva när du vet att du är frisk fysiskt.

 

[Sasse]

Du kan ju testa skriva dagbok över när du får dom här tillbakablickarna, vare sig det är doft, syn eller känsel.

Och tillsammans med din terapeut se om du vågar börja koppla ihop dom med det hela minnet, och börja bearbeta dom.

"Lyckligtvis är det rätt lätt att undvika att trigga minnen"

...fast det är ju det som är problemet. Att du undviker triggers istället för att långsamt börja möta dom och minska på reaktionerna.

Börja med att skriva ner när du blir triggad, när du får "konstiga" förnimmelser, när du känner dig disassociated osv. Och prata med din terapeut om det!

Jag kan för all del skriva en dagbok, om inte annat kan det vara bra för att få reda på hur ofta jag får någon variant av hallucination. Men jag har inget minne/tillbakablick när jag får hallucinationerna. De kan komma när som helst och triggas inte av något jag är medveten om. Jag kan vara fullt upptagen av något, ha roligt eller vara mitt i ett normalt samtal, och så börjar det lukta brandrök/blod. Jag blir alltid lika förvånad när det dyker upp, men det kanske är kopplat till ångest/depression. Jag vill minnas att jag hallucinerade rätt friskt när jag hade min senaste depressiva period.

Jag har pratat med 3 olika psykologer, med mer eller mindre bra resultat. Jag har också blivit nekad att prata med fler eftersom det gått så lång tid och de är tveksamma till om de verkligen kan hjälpa mig. Senaste (bra) psykologen sa att jag borde söka mig till psykakuten om jag behöver mer hjälp i ämnet, men psykakuten tycker inte mina problem är tillräckligt allvarliga.

Nu har jag varit utsatt för sexuella övergrepp/misshandel och det är lätt att undvika för att jag helt enkelt inte är intresserad av att dejta/ha en (sexuell) relation med någon. Inte bara för att jag är rädd för det, utan för att jag mentalt inte orkar ha fler sociala kontakter i mitt liv. Samtlig vårdpersonal jag pratat med har sagt att om jag vill komma vidare måste jag utsätta mig för "det som är farligt", men jag orkar/vill inte. Jag vill inte ha den här sociala interaktionen just nu. Jag måste lära känna en ny människa och det är pest. Det har inte heller gått så bra för mig tidigare när jag försökt dejta samtidigt som jag mått mentalt dåligt. Av någon anledning lockar det fram det värsta i människor.

Men förutom det jobbar jag ständigt med de andra verktygen jag fick från min senaste psykolog. Att våga möta mäns blickar, att våga titta på folk, att inte vilja fly om jag råkar se någon som ser ut som mitt ex, osv.

 

[Amha]

Jag kanske skulle ha skrivit det i trådstarten, att jag just nu går en digital form av terapi och varje vecka har kontakt med en vårdperson. Jag tänkte jag skulle skicka ett meddelande till henne till att börja med, annars får jag kanske ringa.

Jag insåg efter att ha läst om hallucinationer att jag eventuellt har mer än bara lukt, det är bara den som är mest framträdande. Men det är svårare med det andra. Jag kan ibland få en konstig smak i munnen, oftast blod/metallsmak som kommer plötsligt, men rent logiskt kanske jag bara blöder någonstans i munnen? Och jag kan ibland känna som att någon tar på mig, en beröring, eller att det pirrar/smärtar till i huden. Men det kan förklaras med att jag har kronisk värk, eller att jag är överkänslig och t.ex. känner ett hårstrå på kroppen.


Jag kan inte stänga av hallucinationerna. De kommer och går, och de kommer väldigt plötsligt. Vad gäller lukthallucinationerna blir jag alltid paranoid när jag känner lukten av brandrök och måste skanna av omgivningen för att se om det är något som brinner/håller på att ta fyr. Kollar tekniska prylar, går utomhus (om jag är hemma). Det är sällan eller aldrig det är något, och det är alltid koncentrerat till där jag befann mig när det började, så när jag går runt förföljer det inte mig.

Dock är det rätt annorlunda från när jag faktiskt känner lukten av rök, som häromveckan, när även brandlarmet gick hos min granne. Min lukthallucination är mycket mer intensiv och luktar som att det brinner i närheten. Så när det kommer vet jag till 99% att det inte är verkligt, men jag blir ändå orolig.

Jag kan kontrollera min "TV" delvis. Om jag känner mig bra, glad, fokuserad, energifylld går det bättre. Jag tror mitt dagdrömmande när jag är glad eller upprymd är i ett helt ok normalläge. Det är när jag är neutral eller nedstämd det går till överdrift. Jag vill inget annat än att koppla bort och inte vara i nuet. Igår när jag var mer medveten om det kunde jag inte kontrollera det alls. Jag gick hela tiden tillbaka in i mig själv. Lite som när någon säger att "du får absolut inte tänka på älg inom de närmsta fem minuterna", och allt du gör är att tänka på älgar.

Under tiden är jag väldigt slö. Det är inte så att jag oftast går runt och pysslar med grejer, utan jag sitter/ligger och stirrar typ. Är i viloläge. Gör ingenting. Är (mentalt) trött.

Ibland går det ännu mer till överdrift med att jag skjuter på saker jag planerat att göra, gå och handla, duscha, klä mig, äta... Jag vill inte lämna mitt dagdrömmande för att komma tillbaka till verkliga livet och ta itu med saker. Det kvittar väl att jag inte äter något en dag eller två?

Så, rätt okontrollerat?


Nu blir det ett väldigt långt inlägg till dig, men jag skriver också lite för att komma ihåg mina tankar och eventuellt om jag behöver ta upp något av det här med vården.

Det var intressant att läsa om temporallobsepilepsi. Jag tror väl kanske inte att jag har det, för jag hoppas min omgivning hade reagerat. Men att läsa om just aura var intressant,

"Aura​

Förvarningar (aura) föregår ibland ett anfall med temporallobsepilepsi. Alla upplever inte aura, och det är inte alla patienter som har en aura som minns den. Aura är ett litet epileptiskt anfall i sig själv, ett anfall som inte har spritt sig i hjärnan och som därför inte ger synliga kramper, påverkat medvetande eller förlust av förmågan att reagera.

Exempel på aura är:

• En plötslig känsla av rädsla, utan anledning.
• En déjà vu-upplevelse – en känsla av att det som händer har skett förut.
• En plötslig upplevelse av en märklig lukt eller smak.
• En obehagskänsla i magen. "

Jag har dessa symptom i olika mängd. Jag blir alltid lika förvånad när jag får en déjà vu-känsla, men kan aldrig riktigt ta på den, för jag kommer inte ihåg när/var/hur det ska ha skett tidigare. Det blir bara en känsla av déjà vu.

Men i övrigt hoppas jag som sagt att andra reagerat om jag fått ett slags epileptiskt anfall eller bara reagerat på ett annorlunda sätt än vad jag brukar.



Ja, så är det nog. Det känns som att man inte borde varit medveten om en psykos på samma sätt som jag känner mig medveten om vad jag gör och tänker. En verklighetsflykt är mer sannolikt. Jag har haft det här beteendet tidigare också, att fly verkligheten, men då framförallt i fysiskt mening genom resor, spel/böcker, eller liknande. Bara komma bort. Jag har inte använt mig av mental flykt tidigare på samma sätt.


Jag har förvisso ett minne så långt tillbaka i tiden att jag knappt minns det, där det började brinna hemma. Det var en chock då, men inget jag har haft problem med efteråt. Mer än kanske att jag är väldigt rädd för eld?

Inga visuella minnen av blod eller annat.

Jag har läst om PTSD tidigare och min tidigare psykolog trodde att jag hade det, eller nästan-hade det. Senaste traumat var för 15 år sedan och jag har absolut problem med det även idag, men det är inget jag går och tänker på nämnvärt om inget minne triggas sas. Jag kan ha mardrömmar, det är väl allt. Ingenting har hänt nyligen som triggat igång minnena, så jag har lite svårt att tro att det skulle vara min eventuella PTSD som spökar.

Jag är väldigt undvikande till det som hände, men lyckligtvis är det relativt lätt att undvika att trigga minnen. Jag känner inte att jag har behov av en verklighetsflykt från det i dagsläget, utan snarare allt annat jobbigt som är nu. Livet är pest och jag vet inte hur jag ska fixa det. Jag tror det är mer stress och kanske depression över allt som varit senaste tre åren som satt igång detta. Jag fick dessutom ett extra stresspåslag efter sommaren när jag var tvungen att gå tillbaka till min gamla arbetsplats som jag hoppades att jag skulle bli fri från. Jag har så mycket jag behöver ta tag i för att komma därifrån att jag bara orkar inte. Mitt batteri har tagit slut.

Så nej, ingen psykos. Det var det första jag tänkte på igår, men det känns inte som att det är det.

Jag har fått många ep-anfall, även under vårdkontakter, där ingen reagerat. Det tog min make lång tid att hitta symptomen så han kunde se vad det var. Jag gjorde tydligen något med munnen tror jag. Minns inte riktigt.

Nåväl, irrelevant egentligen. Poängen är att du kan ha ep-anfall utan att andra som borde känna igen symptomen ser det så det kan ju definitivt vara värt att ha i bakhuvudet att eeg kan vara värt om det inte kommer upp någon annan förklaring.

 

[Sasse]

Eftersom du har flera symptom som kan höra ihop med en fysisk sjukdom (hallucinationer, blodsmak i munnen) så tycker jag att man ska sluta ge ts andra tips än att vända sig till läkare.

Det finns en problematik med att psykisk sjukdom både är stigmatiserat och allt skylls på den och det är att otaliga personer inte söker vård initialt men som senare defacto visar sig ha en fysisk orsak. Börja med att utesluta eventuella kroppsliga besvär därefter kan du gå vidare och fokusera på det kognitiva när du vet att du är frisk fysiskt.

Jag vet inte vad det skulle vara för fysisk sjukdom.

Jag vet inte heller riktigt vad jag ska säga om jag ringer vården. Vad vill jag ha hjälp med? Vilka symptom mer än hallucinationer är värda att ta upp? Allt? Är allt verkligen relevant? Det känns som att om man babblar på för mycket med diverse besvär blir det för "diffust" för att man ska få hjälp. Men jag ska se och försöka skriva ner allt jag tror eventuellt kan vara av värde.

Den här tråden har dock varit bra för mig i det avseendet att jag blivit medveten om att jag har mer besvär än vad jag initialt trodde.