Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Status
Stängd för vidare inlägg.

Poxz

Trådstartare
Börjar komma i den åldern nu då det är tid (kanske till och med hög tid?) att börja fundera på om man ska ha barn eller inte. Saken är den att jag är ganska lättpåverkad av vad folk säger och i stort sett det enda man hör är gnäll! Det är inte många som säger att det är roligt och underbart att ha barn, utan det känns som om att det mest bara är jobbigt.

Man får höra hur jävligt ungarna tjatar, de bråkar och slåss, kostar massa pengar, man får aldrig nån tid för sig själv, de är själviska och bara kräver och kräver och så vidare i all evighet.... Och det är ju inte bara en eller ett par människor med barn man kommit i kontakt med heller, utan många!

Man kan inte ta med dem i affären för de bara tjatar och skriker.
"Guuud så skönt att de börjar bli större nu, men nu kommer det en massa andra problem istället, nej inga fler barn för mig!"
"Vore det inte för barnen så skulle man kunna...."

Man blir ju mörkrädd!
Hur är det egentligen? ÄR det värt det? Ärligt?
För många måste det ju vara det eftersom folk faktiskt skaffar barn och dessutom FLERA barn, men varför får man aldrig höra om det positiva?
Ibland känns det nästan som om folk önskar att de aldrig skaffat barn...
 
Senast ändrad:
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Allt det där har ju att göra hur man är som människa! Jag har folk i min närhet som bara ser det positiva med att ha barn, men som tar det som en härlig bonus att få gå ut och äta själva med respektive en kväll.

De blir inte stressade och upprörda av allting, de har uppfostrat sina barn väl, så att det inte är barnen som styr och bestämmer. Att vara mesig med sina barn är lika illa som att vara för militärisk, det krävs en väl genomarbetad plan där bägge föräldrarna är överrens ang. uppfostran.


Det blir vad man gör det till, det kan vara så underbart och så mardrömslikt.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Det är väl som med människor i allmänhet, vi diskuterar inte det som är bra.

Frågan för mig som förälder känns konstigt ställd, jag resonerar inte i termer om det är värt det eller inte. Barnen är en naturlig del som bara måste finnas där, det är inget som önskas bort. Oavsett om jag önskar dom till Korpilomolo i en veckas tid.

Sen föreställer jag mig att den som sjunger sin barns lov skulle anses som ganska pestig av sin omgivning. "Hon bara snackar om hur lycklig hon är, jag orkar inte höra en sekund till." Eller om man berättar hur duktiga, intelligenta, vackra och välartade ens egna raringar är.....

/Jane
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Folk verkar inte vilja höra när barnen är sådär underbara som de är för det mesta, utan det enda man "får" prata om barn är just hur jobbiga de är.

Tänk på hur det är med förälskelser. Vem orkar lyssna på hur fantastisk och gullig och trevlig och ... ja, du förstår, nåns sambo/fästman/pojkvän är. När den första förälskelsen lagt sig blir det istället mest prat om negativa saker som man behöver ventilera, även om förhållandet till 95% är bra så är det inget man behöver prata om eller som nån ens vill lyssna på.

Min känsla några månader efter Lucas föddes (och i fortsättningen) var "varför i hela friden gjorde jag inte det här tidigare?!".
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

För mig är det värt det att ha barn. Jag älskar mina barn och älskar att titta på när de leker, äter eller bara finns. Jag älskar när de hittar på nya saker och lär sig saler som för mig är självklart sedan månbga många år. Jag älskar att se dem utvecklas! Men visst är mina barn jobbiga. Min äldsta son är trotsig, men är bättre nu än för bara en månad sedan, han hittar på hyss och är allmänt stökig från och till. Och det är jävligt jobbigt från och till. Yngsta sonen är en gnällig person, eller han var det förut, men är det inte så mycket nu. Får han itne som han vill så är det gnäll som gäller och förut så tröstade jag, men nu gör jag inte det i samma utsträckning; inte behöver han tröst när han tagit en bil som storebror hade och storebror tagit tillbaka den och itne helelr när jag lugnt sa ifrån att inte stoppa in saker i videon. Att han gnällde va också jobbigt, man kunde knappt säga åt honom utan att han tjöt. Men jag älskar ju inte mina barn mindre bara för att de är jobbiga i perioder. Det kan också vara jobbigt vissa dagar när min man itne hjälper till

Men överlag trivs jag med barn, men periodvis är det jobbigt och jag "gnäller" över dem. Skulle jag behålla allt inom mig så skulle jag bli knäpp.

Ocjh inte kan man springa runt och berätta för alla att barnen är underbara, då kallas man skrytig och så heter det att man itne ser barnens negativa sidor ( för alla barn har sådan också). Lagom är bäst.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

det är helt klart värt allt slit, alla tårar och all frustration :bow: !

Vi har, enligt mig själv och min man, världens snällaste goaste lilla kille, och för varje "ny" ålder säger vi "den här är den bästa". Och det har vi sagt i snart tre år.
Visst finns det dagar då han är hemskt billig, och visst finns det gånger som det vore enklare om man inte hade några barn.
Men skulle jag vilja byta bort det?
ALDRIG och inte då heller!!!

Att du hör folk klagar är ju att det är just när det är jobbigt man kanske säger något, folk som varje dag går runt och talar om hur underbara barnen är, eller hur underbara saker de gör *ser skyldig ut* är väldigt enerverande och ses som jobbiga och tjatiga, för vem vill höra om hur bra allt är?
Nej elände ska det vara ;) , och när det är jobbiga dagar vill man babbla av sig, självklart.

Men det helt klart värt varenda jobbig sekund för som när jag vaknade imorse av en stor kram och sonen säger till mig "du är min älskling" :love: :love:
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Nej, jag tycker ärligt inte att det varit "värt" det. Att ha små barn var på något vis underbart och jobbigt men stora barn? Nej, jag tycker inte det....det rosenskimrande i småbarnsåren övergick till pest och pina i tonåren och den nära kontakten försvann till förmån för barnens frigörelse. Kvar till föräldrarna återstod plikten.

Du ville ha ett ärligt svar och det här är mitt. För att ingen ska missförstå; givetvis älskar jag mina barn över allt annat MEN oron, jobbet, slitet och allt det andra har slipat ner NÖJET med att ha fostrat dom till ett minimum. Då är mina barn ändå högst normala, lagom trevliga o så, alltså inga missanpassade ligister eller extremt ouppfostrade. Många i omgivningen tycker att "oh så fina ungdomar"...

Jag skulle om jag fick göra om det, kanske bara haft ett barn men helt utan skulle jag trots ovanstående inte velat vara. Dom är trots allt meningen med livet men meningen är kanske inte att man ska ha ett behagligt liv vad vet jag?
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Vilket ärligt svar! Jag har inga barn och vet inte heller om jag vill ha. Det som får mig att tveka är just det du skriver om.
Sedan är det enormt jobbigt att alla runt omkring verkar så brydda för om man ska ha barn eller inte.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

För mig var det absolut värt det.Sonen är 9 år nu och det har gått så in i bomben fort....jag måste ha en otrolig förmåga till förträngning för jag minns inget jobbigt.Bara att han varit en källa att ösa glädje ur när annat varit jobbigt.

// Åsa
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Är det mer ärligt än de som säger att det absolut är värt det?
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Mer modigt kanske, eftersom normen säger att det SKALL minsann vara värt det....?
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Men... jag är totalt ärlig, men blir inte trodd eftersom det tydligen finns de som ljuger om det? Och hur vet ni det?
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Men är inte dina kids rätt små?

Jaca sa:
"...det rosenskimrande i småbarnsåren övergick till pest och pina i tonåren och den nära kontakten försvann till förmån för barnens frigörelse."
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Alla åldrar har sin charm och sin jobbighet.
Visst är det underbart att snusa en sovandes bebis i håret. jag älskar att ha dem i sängen och ha dem tätt in till mig MEN jag älskar att få sova ifred ibland.
Nu är de 2 äldsta så gamla att de sköter sig nästan själva. De cyklar till kompisar och badar, har egen nyckel hem och ringer till oss via mobilen om det är något. Underbart det med samtidigt som det är lite sorgset att de redan är så stora och självständiga.
När småttingarna har hållt oss vakna flera nätter på raken och man går med sömntrötta torra röda ögon så gnäller man nog en del men vara utan dem .....aldrig :love: Om det är värt det??? Behöver du fråga någon förälder det????
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Själv tycker jag att det är roligare än nånsin att vara förälder nu när de är tonåringar. Så olika det kan vara.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Jane_Done skrev:
Sen föreställer jag mig att den som sjunger sin barns lov skulle anses som ganska pestig av sin omgivning. "Hon bara snackar om hur lycklig hon är, jag orkar inte höra en sekund till." Eller om man berättar hur duktiga, intelligenta, vackra och välartade ens egna raringar är.....
Jodu, det får man f-n för hela tiden och i alla möjliga sammanhang.
Jag fick det senast på Värmlandsträffen och öga mot öga irl med en Bukefalist.

Då förhäver man sig och sätter sig över andra genom att framhäva sig som för perfekt.
Man får inte berätta hur bra man har det, för andra kan ta anstöt av det.
Så de som har underbara ungar och ett härligt liv och inte är lika rakt på som jag är, de håller nog käften om det för att inte väcka anstöt.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

jaca skrev:
Nej, jag tycker inte det....det rosenskimrande i småbarnsåren övergick till pest och pina i tonåren och den nära kontakten försvann till förmån för barnens frigörelse. Kvar till föräldrarna återstod plikten.
Så olika det kan vara.
Min första är nu tonåring, och jag tycker att det alldeles fantastiskt och spännande.
Precis som det har varit på hela denna resa i upplevelser som det är att ha barn.
Och faktiskt så tycker jag bara att det blir roligare hela tiden.
Och ser med glädje fram emot att jag har 2 till som kommer att växa upp och fylla ut tomrummet efter den första tonåringen när hon blir stor.

Det går ju så fort, så det är tur att jag har möjlighet att uppleva det hela igen med nästa barn.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Magdalena skrev:
Är det mer ärligt än de som säger att det absolut är värt det?

Nej det är det väl inte, men jag har aldrig hört någon säga/skriva så förr.
Jag har varit lite skeptisk till att alla verkligen har känt att det har varit 100% värt det i alla lägen, även om man förhoppningsvis älskar sina barn och inte vill ha dem ogjorda.
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Om det är värt det? Tja, jag skulle säkert ha sluppit sömnbrist, haft mer pengar och haft mer tid till egna intressen om jag inte hade haft mina barn ;)

Men allting har sin tid i livet, numera känns det okej att barnen för det mesta kommer i första hand. Däremot så känner jag ingen längtan efter att "befolka världen", det räcker med två barn ;)
 
Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Mina tre barn är det bästa som finns, även fast inte varje dag har varit en dans på rosor. :love:
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Tänkte höra med er lite mer rutinerade föräldrar hur ni löser sommarsemestern med barnen? Fram till nu har jag kunnat lägga min semester...
2
Svar
31
· Visningar
2 020
Övr. Barn Mina båda döttrar, 8 och 10, åker buss till skolan. Planeringen för bussarna är en aning bristfällig så trots att det är 4 km till...
2
Svar
32
· Visningar
3 564
Senast: Eurydome
·
Hästmänniskan Nu är det så att jag kommer från en familj utan hästintresse från början. Jag fick självmant säga till att jag ville börja rida, och dom...
Svar
7
· Visningar
578
Senast: Roheryn
·
Övr. Hund Vi har bestämt oss för att utöka familjen med en hund. Nästa år kommer jag påbörja en utbildning på distans och kommer då vara hemma...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
4 893
Senast: Farao
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp