Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

[Angelina]

Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Det är helt klart värt det!!! Visst finns det stunder när jag har tänkt att "varför var jag så dum och skaffade barn" (men det är mest när de är sjuka, särskilt om de är magsjuka ). Jag gillade inte ens barn när jag blev gravid, jag ville nog bara vara söt och gravid och hade inte en tanke på att det skulle komma ett barn också. Men det fixade jag visade det sig och jag skaffade senare barn nummer två. Barn tillför så mycket i ens liv, de är så glada och härlig och sprider lycka (och magsjukebaciller)!

Och tänk sen när barnbarnen kommer *längtar*!

Mvh Angelina

 

[Magdalena]

Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Nej det är det väl inte, men jag har aldrig hört någon säga/skriva så förr.
Jag har varit lite skeptisk till att alla verkligen har känt att det har varit 100% värt det i alla lägen, även om man förhoppningsvis älskar sina barn och inte vill ha dem ogjorda.

Då har du inte träffat min svärmor. Hon har t.o.m. sagt det till sin son...

 

[AnnaKarinA]

Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Vad hemskt.... min styvson fick tårar i ögonen när vi pratade känslor och jag sa att jag skulle sälja min häst om det skulle behövas av ngn anledning, för hans skull...
Hur kan man säga så till sitt eget barn egentligen, som din svärmor gjort? usch...

 

[prinsessfeminist]

Sv: Är det värt det...? (eller hur man nu ska formulera sig)

Själv tycker jag att det är roligare än nånsin att vara förälder nu när de är tonåringar. Så olika det kan vara.

Jag har inga tonåringar (ännu), men jag är nog som du - jag ser fram emot att få vara en viktig vuxen i en "på-väg-att-bli-vuxen"-själ som OCKSÅ är mitt lilla barn. Härligt!

Som svar till frågeställaren:

Jag har aldrig ångrat mina barn ens för en sekund. Antagligen är jag väldigt tålig, för även det jobbiga som en del trots osv. har jag haft stort överseende med.

Jag tycker dessutom att det bara blir roligare och roligare för varje år som går. Vi handlar ihop, barnen har blivt jätteduktiga på att packa påsarna rätt, de frågar hur jag mår och vill att jag titta på dem när de gör små föreställningar etc. Jag tycker att jag via barnen får chans att själv se saker och ting ur ett annat perspektiv. De berättar sin syn på kompisar, skolan eller andra mer filosofiska funderingar. Man kan slappna av med barn och få nya tankar! Visst har vi kontroverser emellanåt, men det har man i alla nära relationer, så det är jag inte heller så upprörd över. Vi kan ju prata om saken.

Vi föräldrar får fina kort med "en korg full av komplimanger" och små kommentarer om vad de gillar hos oss. Jag får tillfälle at uppmuntra dem och pusha dem när de gör saker som de tycker är svårt osv.

Nej, jag kan ärligt och uppriktigt säga att mina barn är mitt livs största glädjeämne. Jag säger ofta till dem; "tänk att jag hade sådan tur och fick de allra bästa barnen!" Då brukar de le stort och säga något snällt tillbaka.

men jag tror att man upplever sina barn väldigt olika beroende på vilken relation man skapar till dem. är man bara en städtant för barnen så blir bitterheten rätt stor.