Alla hästar han rätt till en andra chans.

[kvandi]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Jag hittade min bästa vän år 2004. En då 8årig islandshäst som varit riden en månad som 5åring och nu ansågs galen och ohanterbar. En typisk häst som haft svårt med importen från island och däritill haft en okänslig inridning som inte tagit hänsyn till hans rädsla. (Jag har jobbat på den gården och vet hur inridningara brukar gå till Tur att de flesta islandshästar e så snälla kan man väl enkelt säga.)

Andi var livrädd för allt med människor, och eftersom hans människor var rädda för honom gick han på bete ihop med turridningshästarna i över 2år vilket innebar att han oxå blev ruskigt fet! 500kg c-ponny... Han hade ett par ridförsök under åren men alla skall tydligen ha slutat i panik o ryttare som fallit i backen. Men han var helt enkelt en rädd häst.

Det var min kusin som hittade honom och frågade om hon fick "testa lite" o se om hon kunde få ordning på honom. Vi hade hållt på med NH i några år men bara på unghästar och trevliga hästar. Spännande med en sk "problemhäst". Ägaren ville slakta honom och jag kunde inte ha med det på mitt samvete! Så för 10papp blev han min. Hans "dom" var galen och ohanterbar häst som aldrig kommer kunna tölta...

Det har varit ett projekt får jag säga! Inte så mycket med tilliten, den kom fort -han e världens tryggaste o goaste grabb. Men däremot fick vi kämpa med hans enorma vilja och dåliga minnen! Han gillade inte att man krävde arbete av honom, o det är ju klart att med 100kg övervikt är det ju inte helt lätt. Det tog fyra år innan jag kunde rida med bett utan att han stängde av kontakten. Det var lögn i helvete att få honom att gå mer än ett varv på samma bana(ovalbana eller paddock). Då fick man bråka varje gång man passerade startpositionen. Det är först nu det senaste året som han accepterar att ridas som en normal häst inne i en paddock. Han jobbar på som värsta dressyrponnyn!

Det senaste egentliga problemet vi hade var i våras när han började "ta bettet" o sticka. Men det analyserade jag fram till att han gjorde när han väldigt gärna ville springa och jag blev arg på honom för att han inte lyssnade. Med ökad kondition blev det ju roligt att race'a tydligen. Efter den slutsatsen så undviker jag de situationer som han triggas av och jag är mycket noga med att inte bli arg- utan istället berömma för minsta lilla. Insåg då att med mycket ljudligt beröm så lyssnade han 10ggr bättre på allt! Så han har avancerat bra det senaste halvåret- han har blivit glad! Innan var han ofta sur- piskade med svansen när man bad om arbete. Motvillig helt enkelt, han kunde spendera hela ridturer med att bara göra tvärtom för sakens skull. Med mycket beröm så har han ändrat inställning och tycker nu det är roligt att jobba! Beröm honom så kråmar han på nacken o kämpar lite till!

Det vi har framör oss är dressyren helt enkelt. Att få ordning på galoppen (skritt o trav har vi bra koll på nu). Och i en framtid börja ta tag i tölten.

Min världens finaste o bästaste Andi-pandi

Och så här såg han ut 2004

Idag t.ex. så var vi ute i skogen en kortis bara, på hemvägen pratade jag i telefon. Tyckte vi kunde trava uppför en backe och gav signal om det. Andi tyckte det var så kul så han la av två bocksprång o o några galoppsprång o tog sedan snabbt trav "oj förlåt" tror jag han sa. I nästa backe fick han galoppera -väldigt lycklig -o stannade på sitshjälp mitt i backen. Hela tiden på lång tygel i grimma medan matte pratade i mobil. Sikken galen o ohanterbar häst va?

 

[kvandi]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Får visa några bilder till bara, från i somras...

Det här ridpasset försökte jag locka fram lite tölt ur honom. Han vet ju inget om tölt, däremot har han precis förstått samband mellan drivning och förhållning- han behöver inte rusa fram utan kan packa ihop sig. Han hade lärt sig att lyssna enbart på magmusklerna som halvhalt (kolla så jag spänner dom).

Vi fick till piaff "Är det så här du menar matte?"

Och vi råkade få till Levad, "Så här då matte?"

Och när han väl började gå framåt så blev det trav "Duktig häst"

Se så han kråmar sig o gillar läget!

Det blev ju inte rätt men han försöker verkligen göra rätt nu -o det är helt underbart! Hela ridpasset bestod av hur han verkligen försökte få ordning på vad jag menade han skulle göra av benen. Lika glad hela tiden!

(Det här låter iofs mer som en hyllning till min häst, men kanske kan det ge lite inspiration iaf?)

 

[CeciliaT]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Helt otrolig story, blir verkligen peppad när jag läser det Vad underbart att han har blivit så glad, tror det är lite problemet med min häst just nu med, han är mobbad i hagen och allmänt olycklig. Jag ska verkligen tänka på att berömma honom mer, gör det ibland men man ser verkligen hur stolt han blir då, får bli mer av den varan men i rätt läge givetvis. hehe
Tack så jättemycket för att du berättade!

 

[MizzFail]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Oh blir helt varm när jag läser detta. Tänker exakt likadant De anar inte vad våra hästar har fått kämpa och gå igenom mycket för att komma dit de är.

Gjorde också mycket fel med min i början, eller ja, ägaren sa att han hade blivit körd regelbundet och dragit timmer så vi var kanske inte helt med på hur lite han kunde. När hans brorsa fick panik framför en rokard så fattade vi att de nog inte blivit körda så mycket. Men nu har det ju börjat rätta till sig. får hålla på med fölhandeting.

Men hur vimsig och okunnig han än är så kan jag ju säga att han är ju inte galnare än vissa tävlingshästar man sätt som har varit fullt inridna.


Skönt att någon lyckas få ladan full, hehe :P
Vad underbart att du kunde rädda henne. hon kommer ju säkerligen kunna användas till allt möjligt bara hon får äta upp sig lite och får tid. Adennrar är rikigt vackra hästar, faktiskt en utrotningshotad hästras fick jag veta för ett par månader sen (även nordsvensken).

Usch, säljarna till min travare sade också att han kunde både det ena och andra, men vad kunde han?
Jo, springa runt och runt och lulla i skogen..
Det gör mig lite arg när folk ljuger om sina hästar vi försäljning, eller om dom inbillar sig att hästen kan si och så mycket kanske?

Ja, nordsvensk och ardenner är utrotningshotade fick jag med reda på för ett tag sen, riktigt synd..
Nu hoppas vi att nordisen i mitt stall som är dräktig bär på en hingst som är riktigt snygg så han kan bidra med något!

tid och tid och tid tar det.. Men allt får man igen!

 

[Sevedstorp]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Vi (jag och min sambo) tog oss an ett "galet" russ för ca 1½ år sen. Ägarna kände vi sen innan, de har i övrigt bara shettisar och var inte intresserade av att ha russ egentligen. Russet var inkörd, men i samband med inkörningen hade hon skenat med vagn o allt. Dottern i familjen som kört in henne blev då lite rädd för henne och sedan dess hade hon bara gått i en hage, ett år hade hon varit utlånad som sällskapshäst. När vi fick henne var hon snäll, men ganska dominant och fullkomligt livrädd för allt. Hon bara stängde av och stack om hon blev rädd. Vi var då också lite rädda för henne, framförallt rädda för att skrämma henne. De ville att hon skulle komma till någon som var beredd att lägga ner tid och kärlek på henne, för de visste att de själva inte hade varken tid eller lust att hålla på med henne.

När vi precis bestämt oss för att lämna tillbaka henne (vi hade henne bara till låns då) så kom vi av en slump i kontakt med en NH-tränare. Vi visste inget om NH men vi bad henne komma ut till oss och titta lite på hästen och se om hon tyckte att det var någon idé att jobba vidare med vår häst. Om det fanns någon framtid för henne. Hon tyckte inte hästen var ett hopplöst fall, och sedan dess har hon kommit ut till oss lite då och då och gett oss olika övningar att göra med russet. I somras började vi med sadel och nu går det faktiskt att rida henne lite. Fast det är ju långt kvar.

Men det som är slående är att hästen är som en helt annan häst. Hon är lugnare, tryggare och betydligt lättare att hantera. Nu blir hon aldrig sådär tokrädd och hoppig. Hon är så himla mysig. Hon kommer alltid fram i hagen och är den enda av våra hästar som gillar att kela. En riktig älskling är vad hon är. Jag ångrar inte alls att vi lagt ner både en hel del pengar på lektioner och en herrans massa timmar på den där hästen. Det har verkligen varit värt det. Vi har lärt oss så himla mycket. Och eftersom hon bara är 7 år så hoppas jag att hon kan bli en bra ridkamrat till våra barn i många år framöver.

Men det är ju tur att vi inte lyssnade på alla olyckskorpar som sa att det aldrig skulle gå att göra någonting av den där hästen. Fast det är också tur att vi inte visste innan hur mycket tid det skulle ta, för då hade vi nog aldrig vågat oss på att ta oss an henne.

 

[Equilina]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

I slutet av september förra året fick jag en häst av uppfödaren till en av mina andra. Ett sto på 11 år, inriden som 3-åring och därefter utlånad till fodervärd en kort period, och där har det hänt något... Vad vet bara fv, och h*n vägrar att berätta. Uppfödaren får iaf hem en häst som är rädd och arg, med ärr och överben, knappt hanterbar och ridbar var inte att tänka på ens...

Överben insida has, vänster bak ovanför lindan:


Gamla sår som inte skötts om, båda bak:



Hon gick hos uppfödaren i flera år, de försökte rida/motionera henne i perioder men hon bara bråkade, stod på bakbenen, vägrade gå m.m, så för det mesta fick hon bara gå i hagen med de andra och skrota. Till jag fick henne. (När vi lastat henne hos uppfödaren sade hon: Jaa... är det någon som reder ut henne så är det du!" )
Jag skriver inte ut hela historien här, det blir för långt Men det första halvåret hängde jag löst mer än en gång, kan jag säga... Hon skiftade mellan att kasta sig, stegra, bocka, sparka och bara stå... Oftast provade hon alla saker under en ridtur på 15-20 min. Vi kunde hålla på att komma förbi ett ställe när vi red ut i en halvtimme, lätt, även om vi gått förbi flera gånger tidigare.
I stallet var hon en pina. Tryckte in mig i väggen, lyfte inte benen, sparkade efter hovslagaren, vevade ofta med bakbenen när man kom nära. Jag hade både hjälm och säkerhetsväst när jag hanterade henne.
Man fick inte ta på hennes huvud från ögonen och uppåt typ och inte den sista biten på halsen mot nacken (antagligen har de slagit henne när när hon rest sig, ganska vanligt tyvärr). I boxen stod hon alltid längst i i hörnet, aldrig med huvudet ut genom dörren som de andra.

Nu har det alltså gått ett år, och gissa om vi har jobbat... Det har kostar massor med "blod, svett och tårar", massor med tid och rört upp väldigt mycket känslor hos oss båda. Jag var ofta arg, inte på henne utan på den/de idioter som fått henne såhär. Hon var både rädd/arg/frustrerad samtidigt som det så tydligt fanns något inom henne som så gärna ville!! men som hon inte vågade släppa fram. Jag tänkte många gånger att det fick räcka, alla hästar behöver inte bli ridna och jag har för länge sedan kommit över det där med att det ska gå till varje pris. Prestige är det största hotet när man jobbar med problemhästar! Men de gånger/stunder då hon "släppte till" och visade vad som fanns där under, de stunder fick mig att kämpa vidare. I början var det bara några sekunder, men efterhand blev det längre stunder, tillslut flera ridpass och några dagar i rad. Jag minns glädjen, en konstig sorts glädje, när jag för första gången vågade lämna halsremmen hemma. Jag pratade med uppfödaren ett par dagar tidigare och berättade då att jag snart skulle våga lämna den, hon suckade lite till svar och sade: Du måste vara försiktig...

Nu står vi här, mitt underbara "lilla" hjärta och jag.

Hovslagaren har henne som en av sina favoriter (även om min andra häst från den uppfödaren står högst på hans lista), hon är klippt två gånger utan problem. Lastar sig själv, kan ridas av nybörjare om bara min andra häst går före. Hon står gärna med huvudet i gången, gnäggar när man kommer, vill inte att man går. Kommer fram direkt i hagen, you name it...

Jag vill inte ta åt mig hela äran själv, utan tackar den andra hästen från samma uppfödare för mycket. Hon har visat vägen många gånger när det gäller tilliten till människor. De två är lika gamla, har växt upp tillsammans och känner varandra väl vilket gör att de också litar på varandra. Min fina fina stjärna

Och ridbiten... Jaa, döm själva. Denna filmen är från hennes andra tävling, i lördags. Hon är alltså riden i ett år, började hoppa stockar ute så smått i början av 2009 och hoppas på bana i april/maj.

Filmen

 

[MizzFail]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Oj, vilken fin historia!

Charmex: Måste fråga, litar hon på någon annan än dig nu?
Eller är hon "mammakär" ?
Såg jättefint ut!
Kan knappt tro att hon bara blivit riden så kort tag

 

[Equilina]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Hon är ganska mammakär, men så hanteras hon knappt av någon annan heller (eget stall med bara mina hästar). Helt nya människor tycker hon sådär om, speciellt om de ska "göra" något med henne som hon inte gillar

 

[MizzFail]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Okej, skönt med eget stall! Ingen som lägger sig i, tar varandras saker o.s.v. (ibland kanske det dock kan vara bra att ha någon att skylla på )

 

[Equilina]

Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.

Fast ibland är det bra att ha en medhjälpare till hands, nu får ju min stackars icke-hästfrälste sambo rycka in när jag behöver hjälp med tex inridningar osv...