Är ni jämställda?

Jag kommer aldrig göra något jag tycker är tråkigt bara för att. Skulle det ta slut mellan min sambo (han städar tex, han gör mkt annat med) och mig så skulle jag bara köpa in veckostäd. Mat skulle jag äta mer ute och bilen skulle jag fortsätta att lämna in för allt. Jag kan byta olja, byta batteri, skifta hjul och kränga däcken men jag vill inte så därför gör jag det inte.

Du förutsätter att du kommer ha råd att köpa städhjälp och äta ute... När man sedan väljer att dela upp sysslor som är tråkiga för att man t.ex. anser att det har en pedagogisk effekt på barnen gör man inte tråkiga saker "bara för att". Man gör dem för att man anser att det på sikt gör nytta, både för ens barn och på sikt även på samhällsnivå.
 
Du förutsätter att du kommer ha råd att köpa städhjälp och äta ute... När man sedan väljer att dela upp sysslor som är tråkiga för att man t.ex. anser att det har en pedagogisk effekt på barnen gör man inte tråkiga saker "bara för att". Man gör dem för att man anser att det på sikt gör nytta, både för ens barn och på sikt även på samhällsnivå.

Fast det har jag ju så vad är problemet? Jag har sett till att vara ekonomiskt självständig och fri, det om något är väl extremt jämställt.
 
Fast det har jag ju så vad är problemet? Jag har sett till att vara ekonomiskt självständig och fri, det om något är väl extremt jämställt.

Att vara ekonomiskt självständig är bra, men det ger inte per automatik en jämställd livsstil.
 
För mig handlar inte jämställdhet om att jag måste göra de sysslor som traditionellt anses manliga och min kille måste göra de som anses kvinnliga om vi båda hellre gör tvärtom.

Jag tycker inte om att göra vissa saker som han tycker om att göra. Och tvärtom. Då gör vi det vi tycker passar oss båda bäst oavsett om det är något som är stereotyp könsroll sas.
Jag klarar sakerna om jag måste. Precis som han absolut klarar av de saker jag gör.
Men ingen av oss tycker det är något självändamål att göra saker man inte tycker om när den andra vill göra det.
 
När det gäller typ städning osv får man väl komma överens. Själv vill jag leva med någon vars "standard" är rätt så lik min egen just för att slippa onödiga diskussioner.
Och resten så får man väl bara inse att livet rullar på även om barnet har fula kläder eller maten inte blir lika god.
Jag äter hellre halvdan mat än att alltid laga mat själv.
Jag kan tipsa om potatisbullar, de är lätta att öppna och skjuts in i ugnen. På mina matdagar äter vi potatisbullar, fiskbullar, fiskpinnar. På min mans är det korv.
 
Jag håller med , men anser ändå att man även i parförhållande måste kunna få och ges utrymme att utöva sina passionerade hobbies utan att behöva dela med sig exakt 50/50 till en motvillig partner. Det verkar helt enkelt för bökigt och knöligt och ineffektivt att tvingas ge upp nöjet att oftast laga mat, i jämställdhetens tecken. Om ett parförhållande automatiskt innebär en strikt mall på varje enskilt område utan individuell frihet vore det tragiskt på många sätt.
Nämen vi fortsätter i stället på den inslagna vägen...tar väl 2000 år till av manssamhälle då kanske. Lite överdrivet kanske men tror du verkligen att du får till några förändringar utan att dela på allt? Då blir det ju precis som @Petruska skriver, som vanligt efter ett tag...
 
Vissa inlägg går ju att tolka som att jämställdhet = tvinga nån som inte kan/vill/vågar/är intresserad att göra saker som den andre glatt gör utan problem "bara för att".

För mig är det så långt från jämställdhet man kan komma..

Finns ju inte på världskartan att jag skulle stanna en nanosekund i ett förhållande med en man som tvingar mig att göra saker jag inte vill/vågar/kan något om "bara för att" :meh:
 
Problemet med det är väl att mycket av det jag gillar att göra är kvinnligt kodat och mycket av det jag inte kan är manligt. Så skulle var och en göra det en tycker är roligt och vi delar på det ingen vill göra skulle vi nog bli ännu mer ojämställda än vad vi redan är.

Jag håller inte med.
Jag ser inte varför båda parter i en relation ska göra sånt den tycker är trist när den andra rent av uppskattar göra det.
Varför ska man plåga sig?
Hur gör man i samkönade relationer? Är det ok då att välja det man vill göra eller ska man då plåga sig bara för att då med?

Givetvis bör man se till att kunna göra olika uppgifter för att klara sig om man blir själv, oartnern är borta/sjuk/man träffar partner som inte uppskattar göra det den förra gjorde etc.

Men jag ser inte varför jag ska göra sånt min kille VILL göra när jag dels kan få ont av det och dels bara bränner mer energi iom att jag inte vill och det då blir mer plikt/plåga/etc än om man gör ngt man vill och uppskattar och istället får energi av.
 
Det handlar om tid och intresse. Vi har inte tid eller intresse att göra allt själva.Vi kan inte sy kläder, ska vi lära oss sy så att vi kan sy upp en kostym eller figuranpassa våra kläder istället för att anlita ett proffs (som oftast är en kvinna) för jämställdhetens skull (eller så att vi helt enkelt slipper köpa kläder, jag ser främst kvinnor i klädbutikerna)? Ska vi låta bli att köpa pizza eftersom majoriteten av pizzabagarna är män? Ska vi ta hand om våra gamla släktingar själva eftersom majoriteten av de som arbetar inom äldreomsorgen är kvinnor?

För att rucka på könsfördelningen på arbetsmarknaden krävs strategier för just arbetslivet, det kan inte vi som enskilda individer göra så mycket åt i vardagen. Inom mansdominerade yrken får man försöka skapa strategier som lockar även kvinnor att utbilda sig och söka arbete, likaså på kvinnodominerade områden.
Min ståndpunkt är nog att det alltså spelar noll roll vem som byter däcken om inte det är kvinnan som gör det. Varken bättre eller sämre att åka på verkstad.
Om man ser just jämställdhet då.
 
En sak som jag tycker saknas i diskussionen är att bortsett från att vara ett föredöme som förälder är att man lär sitt barn genom att låta det vara med när man lagar mat, när man byter däck, städar osv. Kunskap som man kan behöva som vuxen.

Visst är det ok att leja bort det man tycker är trist, men även om man nu betalar någon annan att städa eller klippa gräset så skadar det ju inte att man får lära sig hur man löser olika problem själv. Vi kan ju inte anta att bara för att man själv har råd så behöver inte barnen lära sig hur saker fungerar, de kan bli tvungna att själva hantera sina hinder på vägen utan att föräldrarna håller handen.
 
Lite allmänt svar eftersom det finns så många att potentiellt tagga: Jag ser vidgandet av könsrollerna som en av de viktigaste frågorna. Jag kan se att jag själv har blivit väldigt styrd i mina intressen och vilka chanser jag har fått baserat på mina egna och andras uppfattningar om vad jag kan och bör göra, i egenskap av kvinna. Jag ser detsamma för många andra i min närhet, oavsett kön. Vilka egenskaper och kompetenser vi förväntas ha är extremt bundet till kön (exempel kan listas men jag avstår från att göra en textvägg nu - fråga om ni vill veta :D).

Mot bakgrund av det så är det jätteviktigt för mig att föregå med gott exempel. Min mamma är superhändig och har varit en god förebild t ex, och jag har fått väldigt mycket bra input från böcker och från Bukefalos. På TV är det fortfarande i allmänhet jävligt dåligt i allmänhet men det börjar bli bättre med större bredd bland både manliga och kvinnliga (och okönade) karaktärer. Det är bara det att det går så jääävla långsamt att jag inte tycker att vi som ändå ÄR medvetna kan kosta på oss att bara gå runt och göra det vi "råkar" vilja och tänka att nästa omgång barn ska bli mycket friare i tanken än vi har varit. Det finns en pojke i min närhet som vid fyra års ålder säger saker som "tjejer kan inte vissla" med tvärsäkerhet och vars favoritleksaker sedan han började på dagis har bytts ut från djur som pratar och samarbetar till actionfigurer som slåss och bestämmer rangordning. Det är så jäkla deprimerande och allt som kan göras för att balansera det känns superviktigt.
 
En sak som jag tycker saknas i diskussionen är att bortsett från att vara ett föredöme som förälder är att man lär sitt barn genom att låta det vara med när man lagar mat, när man byter däck, städar osv. Kunskap som man kan behöva som vuxen.

Visst är det ok att leja bort det man tycker är trist, men även om man nu betalar någon annan att städa eller klippa gräset så skadar det ju inte att man får lära sig hur man löser olika problem själv. Vi kan ju inte anta att bara för att man själv har råd så behöver inte barnen lära sig hur saker fungerar, de kan bli tvungna att själva hantera sina hinder på vägen utan att föräldrarna håller handen.
Ja, bra poäng. Att rent praktiskt lära sig laga mat av mamma och byta däck av pappa är klart bättre än att ingen lär en det alls.
 
Hej Buke…. I helgen träffade jag en barnfamilj som jag alltid sett som jämställda. Efter en diskussion blev jag lite uppgiven. När jag ser mig omkring ser jag nog bara någon enstaka barnfamilj som är jämställda enligt hur jag ser på jämställdhet. Jag tänker att en jämställd relation är ungefär enligt nedan enligt min önskan;



Tagit ut lika mkt föräldraledighet/ vabb.



Inte automatiskt mamman som går ner i arbetstid.



Mamman är inte projektledare över barn och familj (födelsedagar, familjens sociala kontakter)och den som talar om för pappan vad som ska göras och inte automatiskt pappa som är ansvarig för bil, reparationer på hus etc.



När familjen ska ut och åka tillsammans så kör mamman bilen lika ofta som pappan



Inte alltid mamman som är den som tar upp diskussioner om hur man ska göra för att vara jämställda.



Lika stora möjligheter till fritidsintressen



Hur många familjer med mindre barn i er omgivning lever enligt ovan? Jag är lite uppgiven,,,,


Jag vet att folk kommer säga att de inte gjort si eller så pga ekonomi så den diskussionen behöver vi inte ta nu. Utan jag är bara intresserad av att höra om det finns några familjer som lever enligt ovan.

Jag har ett bekant småbarnspar som lever nästan jämställt (dvs delat på all vabb/FL från dag 1) och har varannan helg som "sin" dvs varannan helg kan man inte räkna med att planera in ngt nöje för egen del utan får räkna med att vara med barnen om inte annat avtalas.
Hon projektleder visserligen förhållandet men hon är en chef och han extremt passiv.

Jag har även flera bekanta småbarnsföräldrar där det först efter att han varit föräldraledig (helt med fler än ett barn..) under en längre period har gått upp för mannen hur ojämställda de är.

Jag känner precis likadant som du. Jag vet inte om jag någonsin vågar skaffa barn. Nu lever jag ju dessutom med en man som är borta halva året. Jag tror han skulle vara en fantastisk pappa och tar nu mycket större ansvar för hem, mat och tvätt än vad jag gör, men bara halva året..
 
Vi var väldigt jämställda (med mångas mått mätt hade det tippat över åt andra hållet eftersom han gjorde klart mer hushållsarbete) innan barnet. Därefter känns det som att vi dessvärre tagit stora kliv in i könsrollerna. Allt från småsaker som att jag alltid är den som fyller på toapapper i badrummen (och efter att ha försökt låta bli gett upp och gör det själv eftersom det går snabbare att göra det själv än att tjata.. ni hör ju..) till att jag storhandlar när jag handlar och ser till att det blir mat i tid och håller reda på att vi måste välja förskola etc, medan mannen snickrar på huset och gruffar när jag tjatar om att barnet måste smörjas in för eksem osv (fast jag gör det ändå för annars blir det ju inte gjort och då får lillen lida). Mannen gör en massa så han ligger inte alls på latsidan, men det är grejer med hus och dylikt så får jag sköta markservicen. Jag ser dessutom detta hos många andra, att efter barnen kommit halkar man efter i jämställdheten.
 
Jag har ett bekant småbarnspar som lever nästan jämställt (dvs delat på all vabb/FL från dag 1) och har varannan helg som "sin" dvs varannan helg kan man inte räkna med att planera in ngt nöje för egen del utan får räkna med att vara med barnen om inte annat avtalas.
Hon projektleder visserligen förhållandet men hon är en chef och han extremt passiv.

Jag har även flera bekanta småbarnsföräldrar där det först efter att han varit föräldraledig (helt med fler än ett barn..) under en längre period har gått upp för mannen hur ojämställda de är.

Jag känner precis likadant som du. Jag vet inte om jag någonsin vågar skaffa barn. Nu lever jag ju dessutom med en man som är borta halva året. Jag tror han skulle vara en fantastisk pappa och tar nu mycket större ansvar för hem, mat och tvätt än vad jag gör, men bara halva året..
Projektledningen är ju ett jättejobb och just den där passiva mannen tycker jag är norm.
 
Nämen vi fortsätter i stället på den inslagna vägen...tar väl 2000 år till av manssamhälle då kanske. Lite överdrivet kanske men tror du verkligen att du får till några förändringar utan att dela på allt? Då blir det ju precis som @Petruska skriver, som vanligt efter ett tag...

Jag tror att du har helt fel, och nej, jag är inte beredd att offra vad som helst (min egen passion och min partners ledsamhet i att göra det jag då inte får göra.) Jag tror inte heller det gynnar jämställdhetsmålet enormt om vi tvingar min fru att stå sina 50 % vid spisen med matlagning och köksarbete, istället för att jag njuter av att göra det till 80%.

Det gäller liksom inte i allmänhet utan om millimeterrättvisa på alla områden.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Eftersom jag är både en klant och ganska godtrogen blev jag pålurad en omplaceringshund som har orsakat mig mycket bekymmer. Det är...
Svar
16
· Visningar
1 663
Senast: YlvaG
·
Skola & Jobb 15 år i vården blev det men nu säger kroppen tvärstopp, ALLT gör ont, hela tiden. 3 omgångar av vad jag förstått i efterhand var...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 610
Senast: fejko
·
Hundträning Hej på er! Vill egentligen bara bolla med er om ni tror jag kan få bukt med valpens beteenden eller om jag ska byta inställning dvs lära...
2
Svar
24
· Visningar
7 132
Senast: Migo
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 186
Senast: alazzi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp