Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

[Philosophia]

Hur gör man det? Hur lyfter man på luren? Hur tittar man i almanackan för att se vilken dag som passar? Hur lyckas man överhuvudtaget uttala orden i telefonen?

Jag har vetat ett tag att det är dags att säga farväl till min allra bästa vän sedan 16 år, men jag kan inte förmå mig att genomföra det. Varför känner jag mig som en otillräckligt svikare trots att jag vet att det är dags?

 

[Skogstrollet]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Jag har ju gjort det det är ett par gånger nu och varje gång undrar jag hur fan jag ska klara av det, både rent praktiskt och mentalt. Att ringa samtalet är nog den värsta biten... Vänd dig till "din" veterinär om du har någon sån, de brukar veta redan när man ringer vad det handlar om... Att faktiskt lyfta luren, det är värre. Bestäm dig för att du ska göra det på t.ex måndag. På måndag ringer du, be om en tid i slutet på en vecka så du slipper gå till jobbet direkt efteråt. Och njut sedan av varje minut...

Att svika är att inte ringa... Se det så. Du vill ge din vän det bästa du kan, ett värdigt slut. Jag har sett hemska exempel på halvdöva och blinda gamla hundar som går vilse på sin egen gård och inte kan resa sig. Det vill du undvika.

 

[Lona]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Man hittar styrkan någonstans... eller så ber man faktiskt någon annan ringa. Om du tycker att det är lättare (en del har ju dessutom svårt för att prata i telefon) så kan du även åka förbi kliniken och boka tid där.
Jag velade länge med mina hundar (den ena var halt och den andra "bara" gammal) men kände en dag att nu går det inte längre. Och ja, då fann jag styrkan att ringa.
Jag gick och sköt på det, i synnerhet med den äldsta hunden men insåg att "nu har jag bara kvar henne för min egen skull och jag kommer att bli lika förbannat ledsen om två månader eller ett halvår så det är lika bra att få det överstökat".
Kanske skall tillägga att det absolut inte gick någon nöd på dem, snarare tog jag nog besluten ganska tidigt.

 

[Philosophia]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Tack för ditt svar! Rationellt sett vet jag att det är dags och jag har bestämt mig. Det är seniliteten som är jobbig för henne. Jag mår verkligen dåligt av att se henne så även om hon för det mesta är sig själv samt pigg och glad för sin ålder. Som du skriver så vill jag verkligen inte att hon ska hamna i den situationen att seniliteten tar överhanden.

Jag vill att hon ska få sluta som sig själv både för hennes och min skull. Hon har en fantastisk mentalitet på gott och ont. Hon har klarat sig genom flera operationer för juvertumörer och hon blev ju även riktigt illa hundbiten för några år sedan. Trots det har hon hela tiden bibehållit sin fantastiska mentalitet. Det skulle verkligen kännas som ett svek att låta det gå så långt att hennes goda humör självdö.

Jag ska ringa i morgon. Då är min sambo hemma och kan ta över luren om jag inte klarar av det.

Tack för ditt svar också Lona! Det är svårt med åldrande, det sker ju successivt och det är inte alltid uppenbart när det är dags. Min förra hund var kärnfrisk och uppvisade inga ålderstecken alls, för att vid 12 års ålder bli akut sjuk bara över dagen. Det var jobbigt på sitt sätt, men det var aldrig någon tvekan då om att det var dags att släppa taget.

 

[Skogstrollet]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Det är ingen direkt tröst, men det här är den värsta biten. Att vela, tvivla och verkligen fatta beslutet. Sorgen blir förstås stor, men när du står inför faktum så lägger sig oron du (förmodligen) bär på nu.

 

[Lona]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Det är ingen direkt tröst, men det här är den värsta biten. Att vela, tvivla och verkligen fatta beslutet. Sorgen blir förstås stor, men när du står inför faktum så lägger sig oron du (förmodligen) bär på nu.

Ja, det håller jag med om. Jag trodde inte att jag skulle överleva (bokstavligt talat) utan mina hundar men när de väl var borta var det nästan en lättnad. Jag hade gått och velat så länge och våndats så när det väl var över var det nästan...skönt. Naturligtvis sörjde jag mina hundar och önskade att de fanns kvar hos mig och jag saknar dem fortfarande, men de slapp ha ont mer.

 

[TinyWiny]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Ja, det håller jag med om. Jag trodde inte att jag skulle överleva (bokstavligt talat) utan mina hundar men när de väl var borta var det nästan en lättnad. Jag hade gått och velat så länge och våndats så när det väl var över var det nästan...skönt. Naturligtvis sörjde jag mina hundar och önskade att de fanns kvar hos mig och jag saknar dem fortfarande, men de slapp ha ont mer.

Det här kan jag skriva under på. Jag hade så dåligt samvete för det, för att jag tänkte att det var lika bra att det blev nu när det fortfarande går att gräva...
Min hund blev akut sjuk så det var inget svårt beslut att ta egentligen för jag var ju tvungen men det var så fruktansvärt ändå

Att lyfta luren, att säga orden... det var nog de värsta jag har gjort i mitt liv.

Men man överlever konstigt nog iallafall.

Många tröstkramar

 

[Philosophia]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Nu har jag fått en tid till nästa fredag. Men det gör så ont!

 

[ullo]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Det förstår jag att det gör. Ibland gör det ont i en själv, att göra rätt för någon annan.
*kramar i mängd*

 

[escodobe]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

För mig är det lättast att göra det som att riva av ett plåster. Jag skulle inte kunna dra på det och vänta tex en vecka på tid utan har jag bestämt mig så måste det ske fort. Samma dag. Helst på en gång.

 

[movi]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Man klarar det, när det är dags, då kommer en inre styrka fram, och jag lovar, du/jag är inte de enda som kanske gråter när man pratar med vet i telefonen om en avlivningstid! Eller så klarar man det och gråten väller fram efter samtalet!

Jag fick tråkiga besked i måndags em om min hund, tis morgon ringde jag vet och beställde avlivningstid, ons fick vovven somna in!

Man gör sin vän en sista tjänst när man lyfter på luren!

 

[Philosophia]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Jag såg din tråd nu Movi, jag beklagar verkligen! Det är ju så chockartat när det kommer så plötsligt. Jag har ju kunnat förbereda mig på det här. Redan innan sommaren så var jag inställd på att det sannolikt skulle bli hennes sista sommar (hon älskar sommaren! ) och jag har gjort allt för att ge henne en så skön sista sommar som möjligt. Det känns lite som en tröst.

Ullo: Tack för kramarna, de behövs verkligen!

Escodobe: Precis när jag hade bestämt mig för att det var dags så kände jag också att jag hade velat bli av med det snabbt. Men så känner jag inte nu. Hade jag åkt raka vägen till veterinären direkt så hade jag ångrat mig, det vet jag. Jag behöver lite tid att få det att sjunka in.

Jag är 35 år och har haft henne sedan jag var 19 år. Hon har funnits med precis hela mitt vuxna liv. Jag har haft turen att kunna ha med henne när jag har jobbat, eller så har jag pluggat eller har jobbat hemifrån. Det är inte många timmar som vi har varit ifrån varandra. Det kommer att bli oerhört tomt.

 

[wtf]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle klara att ringa till veterinären och säga dessa hemska ord... jag hade, liksom du, vetat ett tag att jag skulle bli tvungen att göra det inom närmsta tiden.
en morgon kände jag bara att nu, nu kan jag ringa. jag kunde inte hålla mig från att gråta när jag försökte få fram vad jag ville, men eftersom jag pratade med den behandlande veterinären så visste han ju vad jag ville ha sagt. för att inte bryta ihop totalt så tänkte jag (och tänker fortfarande) på Göran Persson i boratkalsonger, gärna med lillfingret i mungipan haha

när vi lät honom somna in så mådde han så bra, han var inte sjuk just då... och det är jag så imponerad av mig själv att jag kunde ta det beslutet just då, för min älskade kompis skull.

fortfarande funderar jag på hur jag ens klarade av att stiga upp den morgonen, ta min älskade hund och åka. men man klarar det, allt för sin älskade hund.

Stor kram!!! (det där med göran persson funkar visst inte jämt, för nu sitter jag visst å bölar )

 

[tanten]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Det är alltid tufft. Oavsett hur många gånger man är med om det. Har ju haft hästar i många många år och när maninser att det inte är möjligt längre så måste man. samma sak med de som är skadade och man vet att de inte kommer att kunna leva fullvärdigt. Det gör otroligt ont och man gråter länge.

Det finns avelsston som varit borta i många, många år men som jag fortfarande bär med mig. Uppsynen i ögonen, en rund rumpa jag kunde luta mig mot. Vissa egenheter som ara den hästen hade.

Min sista (?) hund har varit borta i flera år men jag har honom fortfarande med mig. Han travar brevid när jag promenerar, hans varma huvud i mitt knä vid frukost. Hans nobla uppsyn när han satt och tittade ut över åkrarna.

Jag är intutad sedan jag var liten att vi som människor har ett ansvar. Vi är domarna över liv och död och det är vår förbaskade skyldighet att se till att de djur vi har mår bra. Att de har ett värdigt liv, inte lever med smärtor och handikapp som tar deras värdighet från dem.

Det gör ohyggligt ont och man kan gråta i åratal men kan räta på ryggen coh veta att man tog beslutet i tid.


Många varma tankar,
Tanten

 

[prinsessfeminist]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

*kl*

Jag känner så med dig Philosphia - och Movi också som precis sagt adjö.

7 maj 2004 somnade vår rottweiler in och henne hade jag hela mitt vuxna liv. Jag var också 35.

Jag läser denna tråd och tårarna rinner ned för kinderna som om det var igår. Jag får liksom ett stick av den outsägliga och helt perforerande smärta jag upplevde den närmaste tiden efter bortgången. Jag har ofta skuldkänslor och tänker att jag kunde gjort mer för min hund, var det rätt tid att ta adjö, gjordes det hela rätt osv osv.

Tyvärr har jag tendenser att anklaga mig själv för att göra fel och det gjorde beslutet ännu svårare och än mer smärtsamt än det behöver vara.

Jag önskar så att jag på något sätt kunde trösta Movi nu så att det inte gör så ont att förlora sin vän, och jag önsklar så att du slapp genomlida denna svåra stund, Philosophia.

Det är ingen tröst, men nog är det så att man med sin hudn också tar adjö av en tid i sitt liv som man plötsligt kan reflektera över. Det finns ett före-, under hundtiden-, och efterliv, som man blir varse.

Inte bara har man hunden att sörja, det är så mycket mer då hunden är förknippad med så mycket som hänt i livet. Givetvis många glädjestunder också - men de ser man inte i den svartaste sorgen. Det är bara så eländigt att vara den som är ensam kvar!

 

[makarontanten]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

*kl*

Jag känner så med dig Philosphia - och Movi också som precis sagt adjö.

7 maj 2004 somnade vår rottweiler in och henne hade jag hela mitt vuxna liv. Jag var också 35.

Jag läser denna tråd och tårarna rinner ned för kinderna som om det var igår. Jag får liksom ett stick av den outsägliga och helt perforerande smärta jag upplevde den närmaste tiden efter bortgången. Jag har ofta skuldkänslor och tänker att jag kunde gjort mer för min hund, var det rätt tid att ta adjö, gjordes det hela rätt osv osv.

Tyvärr har jag tendenser att anklaga mig själv för att göra fel och det gjorde beslutet ännu svårare och än mer smärtsamt än det behöver vara.

Jag önskar så att jag på något sätt kunde trösta Movi nu så att det inte gör så ont att förlora sin vän, och jag önsklar så att du slapp genomlida denna svåra stund, Philosophia.

Det är ingen tröst, men nog är det så att man med sin hudn också tar adjö av en tid i sitt liv som man plötsligt kan reflektera över. Det finns ett före-, under hundtiden-, och efterliv, som man blir varse.

Inte bara har man hunden att sörja, det är så mycket mer då hunden är förknippad med så mycket som hänt i livet. Givetvis många glädjestunder också - men de ser man inte i den svartaste sorgen. Det är bara så eländigt att vara den som är ensam kvar!

Kan inte mer än hålla med i dina ord....

Jag har aldrig behövt genomlida själva beslutet och konsekvenserna av det (än!),men jag har tänkt desto mer. Med en hund som upprepande gånger vart sjuk och där vetrinärer gett dystra diagnoser (som visat sig vara fel pga felräkning av värden). Jag har gråtit i förebyggande avsikter att jag måste ta bort min vän,min livskamrat,min älskade hund. Jag gråter än i dag (med en frisk hund) över tanken att hennes liv är betydligt kortare än mitt. Hur ska man överleva förlusten,hur ska man komma över den oundvikliga sorgen över att förlora sin bästa vän? Hur ska man överleva sorgen/förlusten av att vännen är borta?

Med några rader här nedan vill jag ge hopp ,och en tankeställare om vad vi har,och vad vi förlorar. Livet är inte enkelt,men vi måste fatta beslut efter situation.

Jag ska kämpa,jag ska slåss för att vårt liv tillsammans ska bli det bästa.Men när den dagen kommer,då min älskade vän mår dåligt av ålderdom eller sjukdom,då ska jag ta mitt beslut(inte utifrån mig själv,utan för hunden) att du har fått ett bra liv utefter dina förutsättningar. Jag ska älska och vårda dig i mitt minne,jag ska tro på att jag gjorde det rätta när jag sa hej då,för att du skulle slippa lida i detta jordeliv. Jag hoppas att jag gav dig ett liv,där du trivdes,mådde bra och där du vet att du var mitt allt. Jag hoppas att mitt val var av kärlek och förståelse. Tills vi ses igen,vill jag bara säga: Du är älskad och finns i mitt hjärta,och jag hoppas vi hittar varandra i ett annat liv igen.

 

[ako]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Stackars du! Till skillnad från de andra tycker jag inte samtalet är det värsta, utan att faktiskt åka i väg o ta bort hunden eller katten eller gå med hästen bakom stallknuten tillsammans med slaktare o veterinär. Jag är den som ringer här i huset, sedan är jag med till precis innan sista sprutan (alt skottet om det gäller häst) sedan får min sambo ta över - jag vill inte se eländet . Han å sin sida tycker det är OK att vara med, men vill inte ringa. Man är olika! Och visst är det enklare om det händer något akut än om man mer måste ta beslutet för att djuret blir lite sämre för var dag. JAg har gjort båda de senaste 3 månaderna; först min 26- åriga ponny som hade varit med i mitt liv från det att jag var 13 år (är 35 nu) som helt enkelt blev gammal och stel. Inget akut egentligen, men det var dax. Jävligt jobbigt då hon trots stela ben (ville inte springa i hagen eller ligga ner och sova sista månaden) var precis lika pigg i blicken o blank i pälsen som vanligt. Vidrigt! Det andra beslutet var lättare, men mer chockartat, då vår 9- årige springer spanile gick från synbart frisk till dödssjuk och sedemera avlivad på ett dygn. Hjärtfel som inte hade visat sig förrän nu, men när han väl blev dålig så sade det poff bara. Vi har fortfarande inte riktigt greppat det hela nu en månad efter . Dessutom har på denna tid 2 gamla katter (16 o 17 år) oxå fått lämna jordelivet p g a hög ålder o div krämpor, så från ett komplett zoo har vi nu gått till att ha 1 katt, 1 hund o 2 hästar. Lite futtigt.

Njut av din fina vän de dagar ni har kvar!'
Styrkekramar!

 

[Ramona]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Man måste helt enkelt tänka bort sina egna känslor. För att vara en sann djurvän måste man ibland ta beslutet att låta hunden slippa lida längre. Detta handlar inte om dig, tänk bort dig själv. Detta handlar om din kära vän, din hund. Låt henne sluta livet med lite värdighet.

Än en gång, tänk inte på dig själv. Tänk på hunden! Du vet att det är rätt val.

 

[Skogstrollet]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Men det gör så ont!

Smärtan är kvittot på din kärlek. Utan den starka kärleken skulle det inte ha gjort så ont, och det är värt smärtan även om det känns outhärdligt just nu.

Den tanken brukar trösta mig.
Tänker på dig och hoppas att du får en underbar vecka.

 

[Philosophia]

Sv: Att genomföra det svåraste av alla beslut ...

Jag svarar alla på en och samma gång. Jag har läst era svar och är otroligt tacksam för era medkännande ord! Ni vet ju alla hur det är!

Idag frågade min granne som har hund hur det var med henne (vi har tidigare pratat om att hon är gammal osv.). Jag berättade då att hon kommer få somna in på fredag eftersom hon mår dåligt av det senila beteendet. Och vet ni? Jag kände mig just då tillfreds med beslutet. Hur hemskt det än är så kändes det verkligen då att det ÄR rätt beslut.

Att jag har tvekat innan beror delvis på att t.ex. veterinärer hela tiden har påtalat hur pigg och fräsch hon är (visst - hon har artros och är lite låghalt, men bortsett från det) och hon är så välmusklad och fin i hull. Men det är ju inte det som är hennes problem.