Att hjälpa någon med åldersdepression

[Mineur]

En äldre (85+) släkting har drabbats av åldersdepression och har blivit rejält nere den senaste månaden. Hennes livskamrat gick bort för 4 år sedan, och efter det har det gått utför sakta men säkert. För två månader sedan gick även hennes bästa vän bort, och nu har hon liksom inte riktigt någon kvar i sin närhet.

Hon är en relativt avlägsen släkting och vi är inte jättenära utan träffas 1-2 gånger om året bara, då vi redan har tre ganska krävande far/morföräldrar som är 90+. Nu är det dock rätt krisigt därborta, och vi känner att vi naturligtvis vill göra allt vi kan för att hjälpa även denna släkting.

Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Som går med självmordstankar, men vägrar ta medicin? Som bor i ett dåligt område där hon knappt vågar gå utanför dörren, samtidigt som hon inte har möjlighet att flytta? Vad kan vi göra?

Läkare är inkopplad och hon har fått ett fantastiskt bemötande på sin lokala vårdcentral. De ringde till och med upp henne helt självmant några dagar efter att hon varit där, bara för att kolla så att hon var okej. Läkaren vill dock göra en ordentlig utredning innan några beslut fattas, men släktingen vill som sagt ändå inte ta några mediciner eller ta någon hjälp för att "det har jag ju aldrig gjort förut". Hon är liksom en sådan som inte ens rört en Alvedon i sina dar...

Vi försöker visa att vi finns där genom samtal och besök så ofta som det går, och vi bjöd in henne vid två tillfällen nu under julhelgerna men hon ställde in i sista stund båda gångerna. Vi gör det väldigt klart för henne att allt är på hennes villkor, att hon kan komma hit bara för 10 minuter om hon så vill, men det verkar sitta väldigt långt inne. Hon vill inte prata om hur hon mår, vill inte prata om eventuell medicinering, vill inte ha besök, vill inte göra något, kan inte göra mycket... Vad gör man?

 

[Jozze]

Vad jobbigt! Jag har ingen erfarenhet av detta, men tänker spontant att brev kanske kan vara en idé. Min mormor blev ganska isolerad sina sista år i livet, och än värre blev det när hon hamnade på ett boende där hon inte hade telefon. Jag vet att hon uppskattade brev och vykort väldigt mycket även om hon inte kunde skriva tillbaka.

Att få släktingen att komma på besök tror jag kan vara svårt. Då är det nog mer fruktsamt att besöka henne istället.

Tycker släktingen om djur? Har du/ni någon sällskaplig och vänlig hund ni kan ta med när ni besöker henne? Djur bidrar till att må bra-hormonet oxytocin produceras och djur hjälper många äldre att må bättre.

 

[Luff]

Röda korset kan ha uppsökande verksamhet. Även kyrkan.

 

[nickan1]

En äldre (85+) släkting har drabbats av åldersdepression och har blivit rejält nere den senaste månaden. Hennes livskamrat gick bort för 4 år sedan, och efter det har det gått utför sakta men säkert. För två månader sedan gick även hennes bästa vän bort, och nu har hon liksom inte riktigt någon kvar i sin närhet.

Hon är en relativt avlägsen släkting och vi är inte jättenära utan träffas 1-2 gånger om året bara, då vi redan har tre ganska krävande far/morföräldrar som är 90+. Nu är det dock rätt krisigt därborta, och vi känner att vi naturligtvis vill göra allt vi kan för att hjälpa även denna släkting.

Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Som går med självmordstankar, men vägrar ta medicin? Som bor i ett dåligt område där hon knappt vågar gå utanför dörren, samtidigt som hon inte har möjlighet att flytta? Vad kan vi göra?

Läkare är inkopplad och hon har fått ett fantastiskt bemötande på sin lokala vårdcentral. De ringde till och med upp henne helt självmant några dagar efter att hon varit där, bara för att kolla så att hon var okej. Läkaren vill dock göra en ordentlig utredning innan några beslut fattas, men släktingen vill som sagt ändå inte ta några mediciner eller ta någon hjälp för att "det har jag ju aldrig gjort förut". Hon är liksom en sådan som inte ens rört en Alvedon i sina dar...

Vi försöker visa att vi finns där genom samtal och besök så ofta som det går, och vi bjöd in henne vid två tillfällen nu under julhelgerna men hon ställde in i sista stund båda gångerna. Vi gör det väldigt klart för henne att allt är på hennes villkor, att hon kan komma hit bara för 10 minuter om hon så vill, men det verkar sitta väldigt långt inne. Hon vill inte prata om hur hon mår, vill inte prata om eventuell medicinering, vill inte ha besök, vill inte göra något, kan inte göra mycket... Vad gör man?

Personen måste vilja själv annars är det i princip omöjligt att hjälpa personen. Det är min erfarenhet både professionellt och i liknande. situationer privat. Ett tråkigt och jobbigt svar men så är det.

 

[Smulu]

Det finns gosekatter och hundar som ligger hopkurade och "andas". Det kanske är något för den äldre?

 

[mandalaki]

Det finns gosekatter och hundar som ligger hopkurade och "andas". Det kanske är något för den äldre?

Är man inte dement tror jag att det vore en förolämpning att få en sådan.

 

[vallhund]

Är man inte dement tror jag att det vore en förolämpning att få en sådan.

 

[mandalaki]

Är man inte dement tror jag att det vore en förolämpning att få en sådan.

När den används i vården är det till och med för människor vars demens är långt gången.

http://www.gp.se/nyheter/västsverige/robotkatt-blir-husdjur-i-äldrevården-1.48213

 

[Smulu]

Jag sa inte att ta skulle lura sin släkting att hen får en riktig katt/ hund.

 

[mandalaki]

Jag sa inte att ta skulle lura sin släkting att hen får en riktig katt/ hund.

Nej, det gör man inte inom vården heller, om du läser artikeln.

 

[mandalaki]

Skrev ett långt inlägg men det försvann

Nu har jag visserligen bara erfarenhet från två åldringar, mina föräldrar. De bor på boende och mamma är dement. Utifrån dem håller jag med @nickan1 - det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det går varken känslomässigt eller formellt. Sedan mamma och pappa började sin karriär inom vård och omsorg har den förbannade frivilligheten varit en stor källa till frustration. Jag förstår att man inte kan tvinga dem - men jag önskar ofta att man kunde

 

[Squie]

Jag tänker att ni gör ett fantastiskt jobb!

Jag tänker också på vad ni som omgivning vet om depression och livskris? En ökad kunskap hos omgivningen kan göra att det är lättare att möta den sjuke. Det blir inte lika frustrerat och det blir inte lika tungt för er i omgivningen. Att inneha en depression och livskris...well...livet är väldigt, väldigt svart och hoppet har liksom lämnat en.

Att ha en människa i sin omgivning som har en depression är oerhört otacksamt. MEN. Genom att ni hela tiden visar att ni finns, bjuder in, låter henna avboka i sista stund, alltid i dialog lägga fram saker som gör att hon har möjligheten att säga ja eller nej till det ni föreslår för aktivitet, ser till att hon har mat, kläder, värme, omtanke, räkningar betalda, att hon har allt hon behöver i sin vardag för att få det att fungera gör att ni når henne...fast hon säger något annat. Som sjuk registrerar man människor omtanke fast man inte har förmågan att förmedla värst mkt själv. Hoppet har liksom övergett en och det är oerhört viktigt att omgivningen visar att det finns hopp. Att det finns ett ljus långt där borta i tunneln.

Att läkaren vill göra en utredning ser jag som strålande. Att er släkting inte vill ha några piller är bara att acceptera. En inkoppling av sjukgymnast och arbetsterapeut kan vara en väg att gå. För rörelse och hjälpmedel. Själv hängde jag med sjukgymnasterna i deras bassängträning och jag var yngst av ligan. Men kul hade vi o en hel del skitsnack blev det, dvs vi fick alla tillgång till delaktighet o tillhörighet genom bassängträningen och att vara i grupp.

 

[Mineur]

Tusen tack för era tankar och svar!

Vad jobbigt! Jag har ingen erfarenhet av detta, men tänker spontant att brev kanske kan vara en idé. Min mormor blev ganska isolerad sina sista år i livet, och än värre blev det när hon hamnade på ett boende där hon inte hade telefon. Jag vet att hon uppskattade brev och vykort väldigt mycket även om hon inte kunde skriva tillbaka.

Att få släktingen att komma på besök tror jag kan vara svårt. Då är det nog mer fruktsamt att besöka henne istället.

Tycker släktingen om djur? Har du/ni någon sällskaplig och vänlig hund ni kan ta med när ni besöker henne? Djur bidrar till att må bra-hormonet oxytocin produceras och djur hjälper många äldre att må bättre.

Att skicka brev och vykort är en jättebra idé, det ska jag fundera vidare på. Vi reser rätt mycket i familjen och jag bor dessutom utomlands, så det finns många "naturliga" anledningar att skicka sådant, även om hon kanske tycker att det vore lite märkligt om jag helt plötsligt började höra av mig på det viset...

Djur har vi också funderat på och det är något jag föreslog ganska tidigt, men vi har tyvärr inga husdjur alls i familjen. Jag skulle gärna se att vi köpte henne en katt eller liknande, men då ska vi ju först och främst se till att hon går med på det vilket förmodligen inte kommer att gå. Det blir nog något vi föreslår så småningom dock, då vi vet att hon tycker mycket om djur i största allmänhet och jag tror att det skulle göra henne mycket gott.

Röda korset kan ha uppsökande verksamhet. Även kyrkan.

Intressant, tack!

Personen måste vilja själv annars är det i princip omöjligt att hjälpa personen. Det är min erfarenhet både professionellt och i liknande. situationer privat. Ett tråkigt och jobbigt svar men så är det.

Skrev ett långt inlägg men det försvann

Nu har jag visserligen bara erfarenhet från två åldringar, mina föräldrar. De bor på boende och mamma är dement. Utifrån dem håller jag med @nickan1 - det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det går varken känslomässigt eller formellt. Sedan mamma och pappa började sin karriär inom vård och omsorg har den förbannade frivilligheten varit en stor källa till frustration. Jag förstår att man inte kan tvinga dem - men jag önskar ofta att man kunde

Jo, jag var beredd på att få sådana här svar och jag vet att ni har rätt. Vi har haft en rad duster med de andra gamlingarna vad gäller allt från rullatorer och larm till hemtjänst och vårdhem, så vi är vana vid frustrationen av att försöka hjälpa någon som inte förstår att den behöver det. Men det blir ju inte lättare för det... Önskar, önskar verkligen att vi kunde tvinga henne att hjälpa sig själv.

Jag tänker att ni gör ett fantastiskt jobb!

Jag tänker också på vad ni som omgivning vet om depression och livskris? En ökad kunskap hos omgivningen kan göra att det är lättare att möta den sjuke. Det blir inte lika frustrerat och det blir inte lika tungt för er i omgivningen. Att inneha en depression och livskris...well...livet är väldigt, väldigt svart och hoppet har liksom lämnat en.

Att ha en människa i sin omgivning som har en depression är oerhört otacksamt. MEN. Genom att ni hela tiden visar att ni finns, bjuder in, låter henna avboka i sista stund, alltid i dialog lägga fram saker som gör att hon har möjligheten att säga ja eller nej till det ni föreslår för aktivitet, ser till att hon har mat, kläder, värme, omtanke, räkningar betalda, att hon har allt hon behöver i sin vardag för att få det att fungera gör att ni når henne...fast hon säger något annat. Som sjuk registrerar man människor omtanke fast man inte har förmågan att förmedla värst mkt själv. Hoppet har liksom övergett en och det är oerhört viktigt att omgivningen visar att det finns hopp. Att det finns ett ljus långt där borta i tunneln.

Att läkaren vill göra en utredning ser jag som strålande. Att er släkting inte vill ha några piller är bara att acceptera. En inkoppling av sjukgymnast och arbetsterapeut kan vara en väg att gå. För rörelse och hjälpmedel. Själv hängde jag med sjukgymnasterna i deras bassängträning och jag var yngst av ligan. Men kul hade vi o en hel del skitsnack blev det, dvs vi fick alla tillgång till delaktighet o tillhörighet genom bassängträningen och att vara i grupp.

Jag skulle nog säga att vi har en rätt bra sjukdomsinsikt, då depression går i släkten och för tillfället påverkar även mamma och mormor. Så vi gör vad vi kan utefter vår erfarenhet av detta, men det var väldigt skönt att få bekräftat även utifrån att vi kanske ändå gör ett ganska bra jobb som det är! Det bidrar definitivt med motivation att fortsätta med det vi gör, oavsett hur otacksamt det känns.

Hon går redan till en sjukgymnast för behandling av en tidigare skada och det var faktiskt han som från första början upptäckte hennes depression, fick henne att öppna upp och hjälpte henne att få vidare hjälp från vårdcentralen. Så han är guld värd, verkligen!

Hon skulle dock som du säger behöva ett sammanhang på ett annat sätt, en möjlighet att träffa människor och känna delaktig i något. En anledning att lämna lägenheten en gång i veckan, eller något. Där blir det dock stopp av samma anledning som mycket annat; hon vill inte, kan inte, eller vågar inte. Möjligtvis hade det gått om hon hade något en bit nerför gatan eller så, men området hon bor i är dessvärre i princip det sämsta möjliga för någon i hennes situation. Kanske kan vi dock luska vidare på något med sjukgymnasten och se om han kan föreslå något för henne bättre än vi kan, då hon har mycket tillit för honom.

 

[Squie]

Jag skulle nog säga att vi har en rätt bra sjukdomsinsikt, då depression går i släkten och för tillfället påverkar även mamma och mormor. Så vi gör vad vi kan utefter vår erfarenhet av detta, men det var väldigt skönt att få bekräftat även utifrån att vi kanske ändå gör ett ganska bra jobb som det är! Det bidrar definitivt med motivation att fortsätta med det vi gör, oavsett hur otacksamt det känns.

Hon går redan till en sjukgymnast för behandling av en tidigare skada och det var faktiskt han som från första början upptäckte hennes depression, fick henne att öppna upp och hjälpte henne att få vidare hjälp från vårdcentralen. Så han är guld värd, verkligen!

Hon skulle dock som du säger behöva ett sammanhang på ett annat sätt, en möjlighet att träffa människor och känna delaktig i något. En anledning att lämna lägenheten en gång i veckan, eller något. Där blir det dock stopp av samma anledning som mycket annat; hon vill inte, kan inte, eller vågar inte. Möjligtvis hade det gått om hon hade något en bit nerför gatan eller så, men området hon bor i är dessvärre i princip det sämsta möjliga för någon i hennes situation. Kanske kan vi dock luska vidare på något med sjukgymnasten och se om han kan föreslå något för henne bättre än vi kan, då hon har mycket tillit för honom.

Tänker jag då lite till så tänker jag så här.

Om ni tänker bakåt, alltså innan släktingen blev sjuk och innan livskrisen överfall, vad gillade hon att göra då? Vad var det i hennes liv som gav mening? Vet ni eller finns det någon annan ni kan fråga, om ni inte vet vill säga? Jag tänker att kanske kan det vara en väg att gå (utöver era egna idéer) också för att ge släktingen livsgnistan åter.

Hur sover hon? Får honi sig mat? etc. Tänkte om en arbetsterapeut behöver in som hjälp också.

Kolla förresten med sjukgymnasten om det finns någon grupp-grej släktingen kan haka på. Vet när jag var sjuk så fick jag vara med på grupp-grejer hos sjukgymnasterna (kurser, gruppträningar, etc) o minns det som väldigt trevligt. Kom på en annan sak, kolla också gärna i kommunen som hon bor om det finns någon seniorträff eller dylikt. Vet det uppskattas högt och är en social mötesplats för gamla ensamma människor.

Att hon inte vill, anser sig själv inte kunna, eller inte våga...blir hon mer motiverad till att prova om hon har någon av er med sig? Som liten motor och draghjälp? En tanke bara.

O åter igen, ni anhöriga gör ett fantastiskt jobb.

 

[MJLee]

Ju äldre man blir, desto mer isolerad blir man också just genom att jämngamla vänner och släktingar/familj går bort och att det svårt att hitta ett nytt umgänge just för att det finns så få som delar erfarenheter. Ni är helt fantastiska men ni är av en annan generation och lever ett annat liv. Din släkting behöver antagligen någon/några ur samma generation som till viss del kan ta avliden familj och väns plats.

Ett förslag om det är praktiskt genomförbart är ett servicehus där hon kan ha sina egna saker och rum men äter och umgås tillsammans med andra i samma situation. Även om det kan vara svårt att överge ett gemensamt hem, så om hon inte ens vill gå ut, så borde hon flytta någonstans hon kan få ett mer socialt liv igen.

 

[mandalaki]

Ett förslag om det är praktiskt genomförbart är ett servicehus där hon kan ha sina egna saker och rum men äter och umgås tillsammans med andra i samma situation. Även om det kan vara svårt att överge ett gemensamt hem, så om hon inte ens vill gå ut, så borde hon flytta någonstans hon kan få ett mer socialt liv igen.

Fast det är ju oftast det allra svåraste. Alltså att flytta till äldreboende. Gamlingarna upplever det - helt riktigt - som sista anhalten.

Går hon inte med på någon hjälp överhuvudtaget så lär hon bara bli ännu mer förtvivlad om hennes anhöriga börjar prata om äldreboende. Dessutom lär hon nog inte få det förrän hon haft hemtjänst ett tag och det har visat sig inte räcka.

 

[trazel]

Fast det är ju oftast det allra svåraste. Alltså att flytta till äldreboende. Gamlingarna upplever det - helt riktigt - som sista anhalten.

Går hon inte med på någon hjälp överhuvudtaget så lär hon bara bli ännu mer förtvivlad om hennes anhöriga börjar prata om äldreboende. Dessutom lär hon nog inte få det förrän hon haft hemtjänst ett tag och det har visat sig inte räcka.

Fast för att få plats på servicehus behöver man inte ha en massa hemtjänst för. Nu ser det olika ut i olika kommuner; vissa har inte ens kvar biståndsbeslut på servicehusen. Servicehus får man (i de kommuner jag jobbat i som det krävs) biståndsbeslut för just isolering och otrygghet i bostaden. Om man behöver bryta isolering i bostaden så kan det vara en bra lösning. Jag har bara jobbat i en kommun där det är biståndsbeslut för servicehus och där krävdes för att beviljas servicehus att personen själv skulle kunna lämna bostaden, annars ansågs den som att den var för beroende av hjälp. Sen är det ju ingen som blir utkastad förstås, så det bor ju personer som inte klarar det själv, men vid inflyttning ska det fungera så. Nu individprövas ju alla ärenden, men så såg riktlinjerna ut i den kommunen.

Det är stor skillnad på servicehus och äldreboende i personaltäthet. I ett servicehus har man hemtjänst, precis som i ordinär bostad, medan man på ett äldreboende (eller gruppboende för dementa) ska ha personal i anslutning dygnet runt. Visst har du rätt i att många äldre upplever flytten till äldreboende som "sista anhalten", men det är också många som upplever det som en rejäl lättnad också. Det är olika hos alla personer hur det upplevs.

Nu blev det rörigt men hoppas du (och andra) förstår hur jag menar, skyller på att mitt huvud är fullt av snor.

@Mineur : Jag funderade på om det inte finns någon mötesplats för seniorer i närheten av där hon bor? Om hon inte törs gå dit kan hon kanske få hjälp av hemtjänsten att gå dit i början? Har hon hemtjänst sedan tidigare? Eventuellt skulle hemtjänsten kunna komma hem till henne och hjälpa henne på plats, till en början i alla fall om det är svårt för henne att motivera sig att gå dit själv.

 

[Calyptra]

Precis som @trazel skrev så kan det finnas olika varianter av servicehus som kan vara lämpliga. Brukar variera mellan olika kommuner. Min gamla kommun hade olika varianter men även bland annat 65+ eller 80+ lägenheter som vem som helst kunde hyra där det fanns möjlighet att äta mat i matsal för de som ville det eller att vara med på någon aktivitet (har träffat på en del som varit väldigt pigga och bott på det sättet). Det varierade hur mycket personal/aktiviteter och anpassning det fanns i husen, så kolla vilka alternativ som finns i hemkommunen.

Kolla också om det finns möjlighet till social dagvård. Det fanns i min gamla kommun och även om att "bara vara ensam" kanske inte alltid var ett kriterium för att få komma dit så skulle det nog vara möjligt med en misstanke om depression. Vet att det fanns en hel del som var väldigt nöjda med den sociala dagvården men att andra tyckte att det var gaggigt och trist dock så upplevde jag att personer som hade hunnit bli ganska dementa kunde gå kvar på den sociala dagvården innan vi fick över dem till demensdagvården som jag jobbade på.

 

[mandalaki]

Fast för att få plats på servicehus behöver man inte ha en massa hemtjänst för. Nu ser det olika ut i olika kommuner; vissa har inte ens kvar biståndsbeslut på servicehusen. Servicehus får man (i de kommuner jag jobbat i som det krävs) biståndsbeslut för just isolering och otrygghet i bostaden. Om man behöver bryta isolering i bostaden så kan det vara en bra lösning. Jag har bara jobbat i en kommun där det är biståndsbeslut för servicehus och där krävdes för att beviljas servicehus att personen själv skulle kunna lämna bostaden, annars ansågs den som att den var för beroende av hjälp. Sen är det ju ingen som blir utkastad förstås, så det bor ju personer som inte klarar det själv, men vid inflyttning ska det fungera så. Nu individprövas ju alla ärenden, men så såg riktlinjerna ut i den kommunen.

Det är stor skillnad på servicehus och äldreboende i personaltäthet. I ett servicehus har man hemtjänst, precis som i ordinär bostad, medan man på ett äldreboende (eller gruppboende för dementa) ska ha personal i anslutning dygnet runt. Visst har du rätt i att många äldre upplever flytten till äldreboende som "sista anhalten", men det är också många som upplever det som en rejäl lättnad också. Det är olika hos alla personer hur det upplevs.

Nu blev det rörigt men hoppas du (och andra) förstår hur jag menar, skyller på att mitt huvud är fullt av snor.

@Mineur : Jag funderade på om det inte finns någon mötesplats för seniorer i närheten av där hon bor? Om hon inte törs gå dit kan hon kanske få hjälp av hemtjänsten att gå dit i början? Har hon hemtjänst sedan tidigare? Eventuellt skulle hemtjänsten kunna komma hem till henne och hjälpa henne på plats, till en början i alla fall om det är svårt för henne att motivera sig att gå dit själv.

Då skiljer det nog mellan kommunerna. Min mamma har beslut på särskilt boende och bodde först på ett som kallades äldreboende.

Så fick även pappa beslut på särskilt boende fast på mammas boende var lägenheterna för små för de två.

Därför fick de flytta till ett som heter servicehus på skylten - men det har samma omvårdnad som på mammas första ställe. Personal dygnet runt osv. Alltså inte hemtjänst.

Och båda två har alltså beslut på särskilt boende.

 

[trazel]

Då skiljer det nog mellan kommunerna. Min mamma har beslut på särskilt boende och bodde först på ett som kallades äldreboende.

Så fick även pappa beslut på särskilt boende fast på mammas boende var lägenheterna för små för de två.

Därför fick de flytta till ett som heter servicehus på skylten - men det har samma omvårdnad som på mammas första ställe. Personal dygnet runt osv. Alltså inte hemtjänst.

Och båda två har alltså beslut på särskilt boende.

Det är mycket möjligt att det bara fattas beslut om särskilt boende på pappret, men särskilt boende finns i flera bostadsformer; äldreboende, gruppboende och i vissa kommuner servicehus. Sen kan vissa kommuner säkert ha andra boendeformer, men de tre är de stora som är rikstäckande.

Jag har aldrig hört talas om att personaltätheten skulle vara lika i servicehus som på äldreboende, det kan ju tänkas att din mor har ett beslut om väldigt mycket hemtjänst (och hemtjänsten utgår från servicehuset) så det i praktiken fungerar väldigt lika. Men sen är det förstås som du säger, att det kan fungera i olika kommuner.

Kommuner är dessutom skyldiga att erbjuda par att bo tillsammans, och det är möjligt att den lösningen som dina föräldrar fått var det som var mest lämpligt i den kommunen. I den tidigare nämnda kommunen jag arbetat i skulle jag fått rejält med skäll (och på gränsen till att ha gjort ett tjänstefel) om jag beslutade att en dement person skulle bo på servicehus.