Bukefalos 28 år!

Att inte skaffa bara?

Det var inte min mening att göra TS ledsen. Ville bara upplysa henne om att man kan ha ett bra liv även utan barn. Har en kompis som försökte bli gravid och hon blev glad när jag sa så i stället för att alla runtomkring henne tyckte att det var SÅ HEMSKT att hon inte lyckades bli gravid. Så småningom blev hon gravid.
Det är klart man kan ha ett bra liv utan barn, ingen tror väl annat? Är det nåt man vill ha och inte kan av olika anledningar så kan det dock vara en enorm sorg. Det gäller att bemöta de(n) drabbade som den vill. Vissa vill bli uppmuntrade, vissa kanske vill höra att man tycker att det är jävligt orättvist.
Alla lyckas heller inte bli gravida och få barn.
 
Måste du verkligen ha barn? Själv lever jag frivilligt barnlös och har det det hur bra som helst. Om du verkligen vill ha barn kan du väl adoptera?
Det är en väldigt lång, krånglig och kostsam resa fram till att man eventuellt får adoptera ett barn. Har arbetat med att utreda ansökningar om medgivande hos socialtjänsten. Du måste ha läkarintyg, ekonomi, rent belastningsregister och hos kronofogden. Sen är det flera års väntan och medgivandet gäller i bara två år. Det kan hända saker som gör att det inte förlängs. Du kan bli för gammal. Landet du köat hos slutar lämna ut barn för adoption och du hinner inte köa till något annat innan du blir för gammal. Och så får man inte glömma att för en del är det viktigast att få bli biologisk förälder. Det ska de inte hånas för, vi är alla olika och vi måste få våra val respekterade.
 
När jag var i 20års åldern så såg min framtid ut som den klassiska med jobb och familj. Jag ville ha barn med killen som jag var tillsammans med när jag var 25, han var min drömman. Och våra vänner började bilda familjer och jag tyckte väldigt mycket om att få bebismyset. Min bror fick också en liten som jag passade väldigt mycket när hon var drygt 7månader.
Men av diverse olika anledningar som att han var inte redo och mycket jobbrelaterat så blev det inte av. Och några år senare så gick vi skilda vägar. Idag är jag både ledsen och glad över att inte ha några barn. Ledsen över att inte ha någon att dela saker med, visa världen och få se alla framsteg. Men glad över att kunna ha friheten och slippa försöka kompromissa med en annan förälder (att skaffa barn på egen hand har aldrig fallit mej in). Idag är jag 35 och det känns lite som att tåget har gått.

Men jag tror att man ska fylla sitt liv med saker man mår bra av. Mår man inte bra av alla hormoner mm så kanske det inte är värt att fortsätta genomlida det? Kanske kolla på andra alternativ som utlandet, extra/fosterhem, adoption och att man får sätta en gräns för vad som känns rimligt för en själv.

Jag har inga bra råd. Jag fyller mina platser med djur och syskonbarn istället 😊
Familjehem, som är den korrekta termen för fosterhem, är en placering där beslutet ska omprövas var sjätte månad. Det finns de som är tänkta som uppväxtplaceringar en där omständigheter kan göra att barn omplaceras till sitt nätverk. De kan också omplaceras från familjehemmet om det uppstår situationer som gör att socialtjänsten inte längre bedömer en som lämplig.
 
Det var inte min mening att göra TS ledsen. Ville bara upplysa henne om att man kan ha ett bra liv även utan barn. Har en kompis som försökte bli gravid och hon blev glad när jag sa så i stället för att alla runtomkring henne tyckte att det var SÅ HEMSKT att hon inte lyckades bli gravid. Så småningom blev hon gravid.

Du tror inte att man funderat kring den frågan både en och två gånger innan man påbörjar/under tiden man genomgår en process att skaffa barn själv?
 
Lite av problemet vid adoption är att det är lång lö för att få adoptera helst ett vitt, friskt spädbarn, ett äldre, färgat och kanske rent av handikappat barn är det inte lika långa köer till. Jag antar att det finns gott om ungar på barnhem i t ex Polen och andra baltiska länder, där kyrkan och staten lägger sig i mer än vad som är hälsosamt när det gäller preventivmedel. Även i Ukraina fanns det många barnhem där många av dem nu istället förts bort av ryssarna.

Jag vet inte hur det är med USA eller Irland? Har för mig att det är mycket gott om tonårsgraviditeter och övergivna ungar? Annars har jag en kollega som har en dotter som någon annan burit och där ägget kom från ytterligare en annan kvinna.
 
Lite av problemet vid adoption är att det är lång lö för att få adoptera helst ett vitt, friskt spädbarn, ett äldre, färgat och kanske rent av handikappat barn är det inte lika långa köer till. Jag antar att det finns gott om ungar på barnhem i t ex Polen och andra baltiska länder, där kyrkan och staten lägger sig i mer än vad som är hälsosamt när det gäller preventivmedel. Även i Ukraina fanns det många barnhem där många av dem nu istället förts bort av ryssarna.

Jag vet inte hur det är med USA eller Irland? Har för mig att det är mycket gott om tonårsgraviditeter och övergivna ungar? Annars har jag en kollega som har en dotter som någon annan burit och där ägget kom från ytterligare en annan kvinna.

Är det här adoptionstips till TS? Är tipset att åka till USA eller Polen och hämta en "övergiven unge"?
 
Är det här adoptionstips till TS? Är tipset att åka till USA eller Polen och hämta en "övergiven unge"?
Det är ett inlägg att adoptionsköerna är långa för alla som vill ha ett vitt, friskt spädbarn men att det är betydligt kortare köer om man kan tänka sig ett äldre, färgat med ev handikapp.

Spelar det någon roll var det kommer från? Där det finns barnhemsungar borde det finnas möjlighet att adoptera.
Surrogatmödraskap är förbjudet i Sverige, på vad jag anser är mycket goda grunder.
Vem har sagt att det gjordes i Sverige? Ungen fördes lagligt in i Sverige eftersom det fanns en biologisk far till det.
 
Det finns ju en anledning till att det är förbjudet, rent moraliskt och etiskt är det ju sak samma att köpa en kropp i ett annat land för att sedan "importera" det till Sverige.
Det är förbjudet i Sverige om pengar byter händer, inte att föda någon annans barn. Det är lagligt utomlands, både i I- och U-länder.
 
Jag känner en som adopterat två söner från något land i Afrika. Så visst går det att adoptera.
Men vad har det med något att göra? Vad säger den enskilda personen om hur lätt/svårt det är att adoptera? Att det gick för din bekant betyder inte att det ”visst går att adoptera” för någon annan.

*kl*
Olika länder ställer olika krav på potentiella adoptivfamiljer beroende på det landets lagstiftning, kultur, religion och värderingar. Processen är lång, otroligt krävande och väldigt invasiv. De flesta aspekter av ditt liv och din sociala omgivning granskas med lupp.

Resultatet blir en rad väldigt specifika kravprofiler som väldigt få personer lever upp till. Vissa länder adopterar till exempel endast till människor som aktivt engagerar sig i Svenska Kyrkan. Vissa diskvalificerar dig exempelvis om du inte har nära kontakt med dina föräldrar och annan släkt eller om dina nära har oönskade värderingar. Några länder adopterar inte till Sverige över huvud taget eftersom vi har för tillåtande lagstiftning för LGBTQI-personer. De allra flesta länder väljer bort dig som adoptivfamilj om du har någon form av dokumenterat hälsotillstånd, mental ohälsa, kronisk sjukdom eller någon funktionsnedsättning, och hamnar du under en viss inkomstribba kommer du inte heller komma på fråga.

Har du turen att ändå kvala in som potentiell adoptivfamilj behöver du fråga dig själv vilken kapacitet du har att hantera trauma och/eller funktionsnedsättningar hos barnet. Om du själv är vit och vill adoptera ett barn som inte kommer rasifieras i Sverige är sannolikheten stor att barnet kan ha en funktionsnedsättning, eftersom det nästan bara är barn av biologiska föräldrar med allvarliga missbruksproblem som adopteras bort inom Europa. Om du själv är vit men vill adoptera ett barn som kommer rasifieras i Sverige behöver du vara rustad för att navigera och stötta ditt barn igenom det komplexa trauma det kommer innebära att både i samhället och inom familjen växa upp och leva som ”den andre”. Du kommer också behöva leva med det faktum att du antagligen själv kommer bidra till rasifieringen om du inte redan gjort ett enormt anti-rasistiskt jobb med dig själv.

Sen bär de allra, allra flesta adopterade barn på trauma som kommer sig av att ha blivit lämnade.

Det finns mycket stöd att få i detta för adoptivfamiljer, men många som adopterats när de var små vittnar om hur komplexa dessa aspekter är. (Eftersom jag inte själv gjort den erfarenheten vill jag dock inte tala över någon som faktiskt gjort den. Det finns förstahandsberättelser att läsa.)
 
Det är ett inlägg att adoptionsköerna är långa för alla som vill ha ett vitt, friskt spädbarn men att det är betydligt kortare köer om man kan tänka sig ett äldre, färgat med ev handikapp.

Spelar det någon roll var det kommer från? Där det finns barnhemsungar borde det finnas möjlighet att adoptera.

Vem har sagt att det gjordes i Sverige? Ungen fördes lagligt in i Sverige eftersom det fanns en biologisk far till det.

Ditt tilltal känns väldigt märkligt och respektlöst. Som att det är bara att åka och hämta hem "ungar" från barnhem där det finns en massa på lager.
 
Det är ett inlägg att adoptionsköerna är långa för alla som vill ha ett vitt, friskt spädbarn men att det är betydligt kortare köer om man kan tänka sig ett äldre, färgat med ev handikapp.
Skulle du kunna tänka dig att använda andra termer framöver, eftersom de du använder nu har en tråkig historia? Numera pratar man oftast om att vissa människor rasifieras, eftersom det synliggör den sociala process som faktiskt är problemet och bättre fångar upp fler människors upplevelse, och att vissa människor har funktionsnedsättningar eller, som vissa föredrar att beskriva sig själva, funktionsvariationer.
 
Där det finns barnhemsungar borde det finnas möjlighet att adoptera.
Du uttrycker dig gräsligt i den här tråden. Det är barn du pratar om, inte djur. Du har dessutom fel i sak. Du kan inte bara åka och hämta ett barn från något barnhem (det är svårt att adoptera annat än genom de vanliga kanalerna, om du inte har en egen koppling till landet) och idag är det långa kötider generellt för adoption. De flesta barn som adopteras bort har på något vis särskilda behov och det är inte alls kortare kötid till ”färgade” barn.

Hela ditt resonemang, och vissa med dig i den här tråden, visar tydligt allt som är så problematiskt med adoption. Att man tycker att det bara är att åka och hämta nån unge, helt utan förståelse för att internationell adoption är ett komplext ämne som rätteligen kritiseras starkt världen över idag.
 
Skulle du kunna tänka dig att använda andra termer framöver, eftersom de du använder nu har en tråkig historia? Numera pratar man oftast om att vissa människor rasifieras, eftersom det synliggör den sociala process som faktiskt är problemet och bättre fångar upp fler människors upplevelse, och att vissa människor har funktionsnedsättningar eller, som vissa föredrar att beskriva sig själva, funktionsvariationer.
Funktionsvariation är ju knappast ett bättre ord i sammanhanget. Funktionsnedsättning är väl det ordet som rekommenderas här - för de två orden är verkligen inte synonymer.
 
Funktionsvariation är ju knappast ett bättre ord i sammanhanget. Funktionsnedsättning är väl det ordet som rekommenderas här - för de två orden är verkligen inte synonymer.
Orkar inte ge mig in på den diskussionen. Jag skrev som jag gjorde därför att jag vet att vissa människor föredrar den termen för att beskriva sig själva. Vilket är exakt det jag skrev. Detta är alltså inga hypotetiska exempel utan människor i min närhet. Om du vill säga till dem att de använder fel ord när de beskriver sina liv och sin upplevelse och sin identitet, varsågod.
 
Orkar inte ge mig in på den diskussionen. Jag skrev som jag gjorde därför att jag vet att vissa människor föredrar den termen för att beskriva sig själva. Vilket är exakt det jag skrev. Detta är alltså inga hypotetiska exempel utan människor i min närhet. Om du vill säga till dem att de använder fel ord när de beskriver sina liv och sin upplevelse och sin identitet, varsågod.
De får så gärna använda det ordet men försök inte tvinga på det på alla. Många ser det som ett hån att få i ansiktet att de har en funktionsvariation. Det betyder helt enkelt att de inte har särskilt stora problem. En variation behöver man inte ta på allvar utan är mer på nivå blond kontra brun hårfärg.
 
Jaså? Varför inte? Min chef har en son från Kenya.
Kräver inte adoption från Kenya att man bor där ett halvår eller så? Inte alla som har möjlighet till det. Jag har en kollega som adopterade från Kenya för ett par år sedan, och kravet var att de skulle vara beredda att med några veckors varsel åka till Kenya, och då vara där ett halvår. Inte helt enkelt att ordna med jobb, bostad och ekonomi.

Så det går att adoptera, dvs det förekommer, men det är nästan omöjligt.
 

Liknande trådar

Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 690
Senast: Nixehen
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 518
Senast: tuaphua
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 787
Senast: sjoberga
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 292
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp