Att inte skaffa bara?

lilium

Trådstartare
Jag har sedan ett par år tillbaka försökt få barn på egen hand genom donation. Det går skit. Trots att jag inte är så gammal ( är under 35) så har jag nästan inga ägg kvar. Har gjort två försök med mina egna ägg men bara fått fram ett embryo. Jag har till och med gjort dubbeldonation ( både ägg och spermier) men det gick inte heller trots flera embryon. Läkarna hittar inga andra fel än mina få ägg och dom ser ingen anledning till att dubbeldonationerna inte fungerat. Mår skit av alla hormoner och har fått komplikationer efter försöken.

Jag känner att livet bara rinner bort. Jag vill inte må så här dåligt men vet inte om jag orkar utsätta min kropp för mer. Har nära vänner som är frivilligt barnfria men jag har alltid sett mig själv som mamma. Hur vet man när man ska gå vidare? Jag har ett bra liv utan barn men har svårt att ta in att jag kanske inte kan bli mamma
 
Jag kan inte svara ang vad som är rätt för dig.

Men jag kan relatera lite. Jag har sjukdomar och skador som gör att jag själv upplever att jag kanske inte skulle orka vara en bra mamma samtidigt som jag ska orka sköta resten av livet. Som yngre ville jag inte ha barn. Så det var inget problem. Men som äldre kröp det in en barnlängtan. Jag har gjort mitt val att inte skaffa barn med tanke på barns bästa. Men jag kan ibland sörja att jag är sjuk/skadad och därför måste stoppa det.
Jag fyller livet med annat som är givande på olika vis. Jag går inte runt och mår dåligt hela tiden. Men visst kan det hugga till ibland. Så jag får fokusera på allt annat bra jag har i livet.
 
Måste du verkligen ha barn? Själv lever jag frivilligt barnlös och har det det hur bra som helst. Om du verkligen vill ha barn kan du väl adoptera?
 
Jag har sedan ett par år tillbaka försökt få barn på egen hand genom donation. Det går skit. Trots att jag inte är så gammal ( är under 35) så har jag nästan inga ägg kvar. Har gjort två försök med mina egna ägg men bara fått fram ett embryo. Jag har till och med gjort dubbeldonation ( både ägg och spermier) men det gick inte heller trots flera embryon. Läkarna hittar inga andra fel än mina få ägg och dom ser ingen anledning till att dubbeldonationerna inte fungerat. Mår skit av alla hormoner och har fått komplikationer efter försöken.

Jag känner att livet bara rinner bort. Jag vill inte må så här dåligt men vet inte om jag orkar utsätta min kropp för mer. Har nära vänner som är frivilligt barnfria men jag har alltid sett mig själv som mamma. Hur vet man när man ska gå vidare? Jag har ett bra liv utan barn men har svårt att ta in att jag kanske inte kan bli mamma
Men ge inte upp. Jag fick barn vid 43, mitt första! Ok, jag hade tur med ägg etc men ändå. Efter x antal försök får man väl bekosta äggdonationer etc själv. Har du råd?
 
Jag känner en som adopterat två söner från något land i Afrika. Så visst går det att adoptera.
 
Måste du verkligen ha barn? Själv lever jag frivilligt barnlös och har det det hur bra som helst. Om du verkligen vill ha barn kan du väl adoptera?
Oj, du tycker inte att det där var ett känslokallt inlägg? Jag tror det är otroligt svårt som friviligt barnfri att sätta sig in i en situation där någon verkligen Vill ha barn men inte kan. Det kan vara en stor sorg. Att komma med "Men jag är ju glad!" känns som att säga till någon som lider av depression att bara rycka upp sig.
Adoptera barn är en STOR, långdragen och dyr procedur idag... sedan kan det ju av olika anledningar vara så att det inte är det man vill.
 
Måste du verkligen ha barn? Själv lever jag frivilligt barnlös och har det det hur bra som helst. Om du verkligen vill ha barn kan du väl adoptera?

Det går väl att vara lite mer inkännande för någon i ts situation?

Måste och måste. Det är ju rejäl skillnad på att vara frivilligt och ofrivilligt barnlös. Oavsett hur bra liv man kan leva utan barn så blir det ju en sorg om det är något man önskar.

Utan att göra någon jämförelse i övrigt så blir det ju lite som att ifrågasätta ifall någon som utvecklat grav pälsdjursallergi verkligen måste ha djur. Jag menar oavsett hur många frivilligt djurlösa superlyckliga människor det finns är det ju en stor sorg för den som vill men inte kan.
 
Måste du verkligen ha barn? Själv lever jag frivilligt barnlös och har det det hur bra som helst. Om du verkligen vill ha barn kan du väl adoptera?
Idag är det (tack och lov) svårt att få adoptera. Jag vet inte hur det ser ut för en ensamstående (?) men det gör inte saken enklare. Det är väldigt, väldigt svårt, tar MYCKET lång tid, och kostar stora summor pengar. Verkligen inget man bara gör.
 
Oj, du tycker inte att det där var ett känslokallt inlägg? Jag tror det är otroligt svårt som friviligt barnfri att sätta sig in i en situation där någon verkligen Vill ha barn men inte kan. Det kan vara en stor sorg. Att komma med "Men jag är ju glad!" känns som att säga till någon som lider av depression att bara rycka upp sig.
Adoptera barn är en STOR, långdragen och dyr procedur idag... sedan kan det ju av olika anledningar vara så att det inte är det man vill.

Och för att lägga till så kan adoption vara något som är direkt omöjligt om man inte uppfyller kraven.
 
Måste du verkligen ha barn? Själv lever jag frivilligt barnlös och har det det hur bra som helst. Om du verkligen vill ha barn kan du väl adoptera?
Det är väl ett rätt okänsligt svar. TS hade knappast lagt ner tid och kraft på att försöka få barn som ensamstående om hon inte verkligen hade velat ha barn. Det är dessutom långt ifrån enkelt att adoptera, särskilt som ensamstående.
 
Jag har sedan ett par år tillbaka försökt få barn på egen hand genom donation. Det går skit. Trots att jag inte är så gammal ( är under 35) så har jag nästan inga ägg kvar. Har gjort två försök med mina egna ägg men bara fått fram ett embryo. Jag har till och med gjort dubbeldonation ( både ägg och spermier) men det gick inte heller trots flera embryon. Läkarna hittar inga andra fel än mina få ägg och dom ser ingen anledning till att dubbeldonationerna inte fungerat. Mår skit av alla hormoner och har fått komplikationer efter försöken.

Jag känner att livet bara rinner bort. Jag vill inte må så här dåligt men vet inte om jag orkar utsätta min kropp för mer. Har nära vänner som är frivilligt barnfria men jag har alltid sett mig själv som mamma. Hur vet man när man ska gå vidare? Jag har ett bra liv utan barn men har svårt att ta in att jag kanske inte kan bli mamma
Har du funderat på utlandet?
Förstår att det är oerhört kostsamt och inte alla har råd.
Två vänner till mig har fått hjälp via Olga, den ena självstående med egna ägg, som jag förstått det nu har man mottagning i annat land eftersom det blev problematiskt med resor mtp kriget.
 
Jag har sedan ett par år tillbaka försökt få barn på egen hand genom donation. Det går skit. Trots att jag inte är så gammal ( är under 35) så har jag nästan inga ägg kvar. Har gjort två försök med mina egna ägg men bara fått fram ett embryo. Jag har till och med gjort dubbeldonation ( både ägg och spermier) men det gick inte heller trots flera embryon. Läkarna hittar inga andra fel än mina få ägg och dom ser ingen anledning till att dubbeldonationerna inte fungerat. Mår skit av alla hormoner och har fått komplikationer efter försöken.

Jag känner att livet bara rinner bort. Jag vill inte må så här dåligt men vet inte om jag orkar utsätta min kropp för mer. Har nära vänner som är frivilligt barnfria men jag har alltid sett mig själv som mamma. Hur vet man när man ska gå vidare? Jag har ett bra liv utan barn men har svårt att ta in att jag kanske inte kan bli mamma
När jag var i 20års åldern så såg min framtid ut som den klassiska med jobb och familj. Jag ville ha barn med killen som jag var tillsammans med när jag var 25, han var min drömman. Och våra vänner började bilda familjer och jag tyckte väldigt mycket om att få bebismyset. Min bror fick också en liten som jag passade väldigt mycket när hon var drygt 7månader.
Men av diverse olika anledningar som att han var inte redo och mycket jobbrelaterat så blev det inte av. Och några år senare så gick vi skilda vägar. Idag är jag både ledsen och glad över att inte ha några barn. Ledsen över att inte ha någon att dela saker med, visa världen och få se alla framsteg. Men glad över att kunna ha friheten och slippa försöka kompromissa med en annan förälder (att skaffa barn på egen hand har aldrig fallit mej in). Idag är jag 35 och det känns lite som att tåget har gått.

Men jag tror att man ska fylla sitt liv med saker man mår bra av. Mår man inte bra av alla hormoner mm så kanske det inte är värt att fortsätta genomlida det? Kanske kolla på andra alternativ som utlandet, extra/fosterhem, adoption och att man får sätta en gräns för vad som känns rimligt för en själv.

Jag har inga bra råd. Jag fyller mina platser med djur och syskonbarn istället 😊
 
Det var inte min mening att göra TS ledsen. Ville bara upplysa henne om att man kan ha ett bra liv även utan barn. Har en kompis som försökte bli gravid och hon blev glad när jag sa så i stället för att alla runtomkring henne tyckte att det var SÅ HEMSKT att hon inte lyckades bli gravid. Så småningom blev hon gravid.
 
När jag var i 20års åldern så såg min framtid ut som den klassiska med jobb och familj. Jag ville ha barn med killen som jag var tillsammans med när jag var 25, han var min drömman. Och våra vänner började bilda familjer och jag tyckte väldigt mycket om att få bebismyset. Min bror fick också en liten som jag passade väldigt mycket när hon var drygt 7månader.
Men av diverse olika anledningar som att han var inte redo och mycket jobbrelaterat så blev det inte av. Och några år senare så gick vi skilda vägar. Idag är jag både ledsen och glad över att inte ha några barn. Ledsen över att inte ha någon att dela saker med, visa världen och få se alla framsteg. Men glad över att kunna ha friheten och slippa försöka kompromissa med en annan förälder (att skaffa barn på egen hand har aldrig fallit mej in). Idag är jag 35 och det känns lite som att tåget har gått.

Men jag tror att man ska fylla sitt liv med saker man mår bra av. Mår man inte bra av alla hormoner mm så kanske det inte är värt att fortsätta genomlida det? Kanske kolla på andra alternativ som utlandet, extra/fosterhem, adoption och att man får sätta en gräns för vad som känns rimligt för en själv.

Jag har inga bra råd. Jag fyller mina platser med djur och syskonbarn istället 😊
Det är klart det finns alternativ, men fosterhem är inte heller ett lätt alternativ. Och framförallt inte om incitamentet är barnlängtan. De jag känner som varit/är fosterhem kan inte jobba heltid då det ofta är en problematik som kräver mycket insatser från hemmet, mycket kontakt med myndigheter, biologiska föräldrar (om såna finns), psykologer osv osv. I de allra flesta fall krävs det också att man aktivt arbetar mot att barnet ska åter till ibland inte helt välfungerande föräldrar. Och i de fall där det inte är aktuellt är det ofta barn med stora trauman bakom sig. Att göra det ensam är tufft och kräver troligtvis större ”uppoffring” av det egna livet än ett biologiskt barn (sen vet man ju aldrig det i förväg såklart, barn kan ju ha olika behov som också kräver stora insatser från föräldrar)
 

Liknande trådar

Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 467
Senast: Nixehen
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 393
Senast: tuaphua
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 562
Senast: sjoberga
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 070
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp