Barn nr 2?

[Petruska]

Sv: Barn nr 2?

Jag har ett syskon, ca 3 års åldersskillnad, och jag har inte ett enda trevligt minne av umgänge mellan oss från barndomen. Första gången jag minns att vi hade trevligt ihop var när vi var ca 18 och 21.

Det finns bilder från när syskonet var två år och neråt då det ser ut att ha varit mysigt, men jag minns inte det.

Jag tycker dessutom att det ständigt pågående syskontjafs som är det vanliga i alla familjer som jag någonsin har träffat är helt outhärdligt.

Jag tycker också att distansen mellan generationerna i familjen verkar öka, ju fler barn de har. Vid tre barn och fler verkar det oftast vara fråga om en "flock" som behandlas rätt opersonligt, tycker jag. (Men där är jag öppen för att jag inte ser hela bilden.)

Därför har jag ett barn.

Sen fick vi ett bonusbarn, vilket vi är glada för. Bonusbarnet var ca 16 när vi fick det, biobarnet var ca då 12. De har inte syskontjafsat, de är inte som syskon, mer som något slags kusiner. Det finns lite artig respekt mellan dem, som verkar vara sällsynt mellan syskon.

 

[Mabuse]

Sv: Barn nr 2?

Hur har ni tänkt kring barn nr 2?

Jag vill gärna ha ett barn till, om det går att få till. Jag hade en jobbig graviditet och en hemsk förlossning, men det går ju över. Och nästa gång blir förmodligen inte lika hemsk, det är ganska otroligt att jag skulle ha sån otur en gång till. Så jag tänker mig nog att nästa gång blir lättare, både graviditeten och förlossningen.

Jag tyckte det var löjligt roligt att få ett barn, att ha gjort en människa, och se vad det blev för en liten person. Så jag är omåttligt nyfiken på vad det blir nästa gång, så tänkte jag märkligt nog redan på BB fast jag mådde skit efter förlossningen då.

Så jag vill gärna ha ett barn till, både för att barnet vi har ska få ett syskon, och för att jag tyckte det är så roligt med det barnet vi fick att jag väldigt gärna vill få ett till. Däremot får det nog gå ett par år emellan dem, vår originalplan var ett barn till så snart som möjligt, men med den här graviditeten och förlossningen bakom mig vågar jag inte riktigt, jag skulle vilja bli helt frisk från graviditetskomplikationerna först, och hinna jobba lite (eftersom jag inte vet säkert att jag kommer kunna jobba under graviditeten).

 

[Enis]

Sv: Barn nr 2?

det bästa man kan ge sitt barn

För mig känns det helt absurt att skaffa syskon som någon sorts present till det äldre barnet. Över huvud taget tycker jag att det är absurt att syskon är något som förväntas skaffas för det äldre barnets skull, barn ska väl ändå skaffas för att just det barnet är önskat i sig själv?

 

[Calazirya]

Sv: Barn nr 2?

Det är ju inte skrivet i sten att det är det bästa man kan ge sin förstfödde heller. Tycker det argumentet är galet.

 

[Petruska]

Sv: Barn nr 2?

Det är ju inte skrivet i sten att det är det bästa man kan ge sin förstfödde heller. Tycker det argumentet är galet.

Det verkar ju också helkonstigt att betrakta barn nr 2 som en present till barn nr 1. Småsyskon känner sig väl nog överkörda ändå mellan varven, ska de dessutom existera för sitt storasyskons skull, tycker jag att det går för långt.

 

[Calazirya]

Sv: Barn nr 2?

Ja som om barn vore en pryl, nej jag är helt övertygad om att det finns en hel drös med äldre syskon som inte vill ha ett syskon i present alt yngre syskon som inte vill bli betraktade som en pryl..

Jag vet inte jag, men forumleringen "syskon som present" ger mig lite rysningar..

 

[Messy]

Sv: Barn nr 2?

precis, köp en sällskapsponny

 

[vix]

Sv: Barn nr 2?

Ha ha det har vi ju redan. Då behövs kanske inte bebis nr 2

Skämt och sido, ibland känns det som vi har tillräckligt att göra. 2 hästar, 2 katter, 2 hundar och lilltjejen. Som för övrigt redan åker på sin ponny säkert två dar i veckan och är bara 20 mån, det är det bästa hon vet.

Just nu känns det som om jag verkligen vill ge henne allt, finns det tid och utrymme för en till? Tänk OM bebis nr 2 skulle vara sjuk och vi förstör vår fina familj.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Barn nr 2?

Man behöver inte ha två barn om man inte vill, och man behöver inte som syskon komma överens bara för att man har samma föräldrar. Inte heller behöver det bli "mer" syskonkänsla bara för att man är nära i ålder. Det är ett år och tio månader mellan mig och min äldsta bror. Vi har växt upp ihop, men vi är som hund och katt. Bråkar om precis allting. Det kan vara en sån bagatell som om att han inte har dukat av sin plats vid frukostbordet, eller att jag inte har lagt in ved i spisen, som utlöser tredje världskriget. Däremot har jag, och har alltid haft, en väldigt fin kontakt med min bror som är sex år yngre. Med min syster, åtta år yngre, var kontakten inte bra till en början, men ju äldre hon har blivit och ju mer "jämbördiga" vi blir, så blir det bättre och bättre. Idag är vi 13 respektive 21 och kommer faktiskt riktigt bra överens.
33 är ju inte enormt gammalt, du har ju ändå tid på dig att fundera, speciellt med tanke på att ni redan har ett barn. Mamma var 36 när hon fick min syrra, min moster 36 när hon fick sina första (tvillingar).
Jag har inga egna barn, jag vill absolut ha ett, men jag tänker lite som du. Jag vill kunna fortsätta rida och träna, utan att ge avkall på MITT intresse allt för mycket. Och då räcker det nog med ett barn. Å andra sidan vet man ju aldrig sånt i förväg, man kanske ändrar sig när det väl blir dags.

 

[ako]

Sv: Barn nr 2?

Lite knapplån. Angående detta med att inte hinna med häst etc om man har två barn; är det verkligen så mycket svårare än om man har ett? Ena förälderna är hemma med ett eller två barn - andra föräldern är i stallet? Så hoppas jag det ska kunna funka om vi får en tvåa. Sedan är det ju säkert mer jobb på många sätt, men just att inte kunna åka hemifrån borde ju inte vara ett värre problem med två barn än ett?

Men som alla säger- det finns inga måsten här - man kan ha noll barn och man kan ha tio, det viktigaste är att man trivs.

 

[ako]

Sv: Barn nr 2?

Skämt och sido, ibland känns det som vi har tillräckligt att göra. 2 hästar, 2 katter, 2 hundar och lilltjejen. Som för övrigt redan åker på sin ponny säkert två dar i veckan och är bara 20 mån, det är det bästa hon vet.

.

Off topic, men ändå. Jag har köpt en pensionerad B- ponny (liten B) från mitt f d jobb (är ridlärare- ridskolan togs över av annan entreprenör vid årsskiftet ), och Ludvig, 2 år 2 mån, är salig: "Ponny- Chilli Peppe- jida meeeej!!" . Och här har man som förståndig ridlärare alltid sagt att "mina barn ska minsann inte få någon liten ponny när de är små, de ska allt gå på ridskola i många år först!!!!" .Så gick det

Vad har ni för barnponny? Våran är som sagt en 18- årig f d fyrbent kollega till mig, som jag alltså känner mycket väl sedan innan, korsning arab/shettis o 120 hög.

 

[vix]

Sv: Barn nr 2?

Vi hade en sällskapsponny till vår stora häst när lillan kom. En shettis som är ganska så stor 107cm. Vi har fått henne av sin fd ägare som tyckte att hon var till besvär Världens goaste och finaste ponny som lilla damen älskar att åka på och borsta på. Jag har alltid sagt att lillan får bestämma vad hon vill pyssla med men ack vad enkelt om hon fortsätter "träna" hund och pyssla med ponnyn. Dom finns ju så nära tillhands

Vilka ärliga och tänkvärda svar som verkligen fått mig att tänka och fundera. Ångest kommer jag alltid att ha hur vi än gör

 

[kamomillo]

Sv: Barn nr 2?

Lite knapplån. Angående detta med att inte hinna med häst etc om man har två barn; är det verkligen så mycket svårare än om man har ett? Ena förälderna är hemma med ett eller två barn - andra föräldern är i stallet? Så hoppas jag det ska kunna funka om vi får en tvåa. Sedan är det ju säkert mer jobb på många sätt, men just att inte kunna åka hemifrån borde ju inte vara ett värre problem med två barn än ett?

Men som alla säger- det finns inga måsten här - man kan ha noll barn och man kan ha tio, det viktigaste är att man trivs.

barnen är ju inte alltid små, då de börjar vara i skolåldern kan 1 barn vara med en kompis ett par timmar, men 2 barn..
ev barnvaktande mor/far föräldrar blir inte yngre, dom orkar ofta 1 barn, men 2?
Det är ju inte bara i stallet man vill vara fast man fått barn, utan ibland kan de vara skönt med bio, eller middag, då är det ju lättare att "låna bort" 1 barn.

Samtidigt kan ju barnen om dom är flera, vara varandras kompisar, och då vara med, men roa sig själva på olika ställen.
Det är så lätt att titta på småbarnsåren, men man måste se längre...
men slutligen får man väl inte bara titta på det praktiska, Antalet barn spelar ju ingen roll

*jenny*

 

[Björk]

Sv: Barn nr 2?

Det verkar ju också helkonstigt att betrakta barn nr 2 som en present till barn nr 1.

Ja, i första hand tycker jag ett till barn ska vara en önskan som föräldrarna har.

MEN; när jag läst en del om syskon så rekommenderar många att ändå tänka ungefär som att syskon 2 är en "present" till nr 1 när barnet kommer. Det finns en vits med det för att underlätta omställningen och förändringen för det äldre barnet. Som med allt vad gäller barn så blir det ju ofta som man "gör det"... om man omedvetet signalerar till sin 2-3-4-5-åring att "oj, stackars dig, nu kommer en liten bebis och konkurrerar om din tid med oss... vad jobbigt det måste bli med småsyskon" - då blir det mycket jobbigare för barnet än om man signalerar "titta vilken fin liten bror/syster du har fått!"

 

[Björk]

Sv: Barn nr 2?

Hur har ni tänkt kring barn nr 2?

Jag har positiva tankar kring två barn.

Har dels en god erfarenhet av syskonskapet med min yngre bror. Vi hade mycket kul med varann (och bråkade också som f-n) och även om vi inte hörs jätteofta nu som vuxna så NÄR vi hörs så är vi varann väldigt nära. Bandet mellan oss är starkt, väldigt starkt. Jag vet att han finns där för mig i krisläge och jag skulle göra ALLT för honom i ett krisläge.

Jag har nog alltid tänkt att jag önskar två barn. Nu var det inte riktigt säkert att det skulle bli så i alla fall. Jag(vi) började sent med barn. Fick vår son när jag fyllt 38. Och sambon var lite fundersam om han ens ville ha barn alls. När jag tog upp frågan om nummer två var sambon återigen väldigt tveksam. Jag började acceptera att det kanske inte skulle bli två när han ändrade sig (han tänkte på sin nära relation han har till framförallt sin ena bror; han har tre syskon). Sen var det en del vajsing på vägen (finns trådar härinne om det) innan vi återigen sitter här; nu är jag gravid i vecka 23 och har fyllt 41 och känner mig som en lyckans ost!

Vår son kommer vara 3,5 när barnet föds. Jag hade nog föreställt mig närmare mellan syskonen, men ser också en hel del fördelar med detta. Sonen är blöjfri, han är mer självständig, man KAN lämna honom några minuter ute på tomten om man måste gå in med en bebis, han kan faktiskt till och med "hjälpa till" lite med ett yngre syskon. Men visst; det ska inte förnekas; att ibland talar jag och sambon om att det kommer ju bli jobbigt att "börja om" igen. Nya blöjor, en ny liten som skriker så fort man lämnar rummet, nästa vinter har vi en som inte kan gå att ta med ut i snön.. osv. Men för mig (framförallt) så känner jag det ändå som ett oerhört privilegium att faktiskt få uppleva resan igen!! Ett till litet barn att älska; en till person i våra liv. Vad spännande att få se likheter och olikheter med vår son. Vad kul att få se dem tillsammans; hur de kan ha glädje av varann (och konflikter.....).

Det här med tankar kring sjukt barn osv känner jag igen. Som sagt (och som finns i trådar om du letar) så var det långtifrån självklart att jag ens skulle våga försöka igen. Så, vi har gjort ett antal extra ultraljud denna gång. Liksom förra gången gjorde vi också fvp (pga min ålder) och nu är rutin - UL avklarat. Först NU kan jag någorlunda andas ut lite mer. Sen kan ju barnet ändå vara skadat på något sätt som visar sig när den är x antal år. Men det vet man ju liksom aldrig... de allra flesta barn får ju trots allt INTE någon diagnos. Man har inga garantier. Inte på ngt alls här i livet.

 

[Petruska]

Sv: Barn nr 2?

Men tror du att det är därför vuxna som pratar om saken säger till andra vuxna att det är dags/viktigt att "ge lille Putte ett syskon"?

 

[jerseyko]

Sv: Barn nr 2?

MEN; när jag läst en del om syskon så rekommenderar många att ändå tänka ungefär som att syskon 2 är en "present" till nr 1 när barnet kommer.

Det är väl mer en gåva, och det är ju en lika fin gåva till det äldre barnet som till det yngre, ett syskon. En lille eller storebror/syster.


Tror inte en enda mamma, pappa, kompis eller sällskapsponny känner och får de starka banden som syskon har.

Men som jag skrev finns de självklart de som avskyr sina syskon, precis som de som avskyr sina föräldrar. Men hur kan man tänka att syskonen kommer bråka och vara avundsjuka? Risken är ju lika liten att man får ett barn som hatar en.

 

[Björk]

Sv: Barn nr 2?

Men tror du att det är därför vuxna som pratar om saken säger till andra vuxna att det är dags/viktigt att "ge lille Putte ett syskon"?

Nej, inte i det sammanhanget. Ville bara gen en reflektion över att det kan finnas en vits med att tänka lite så när det gäller det äldre barnet och bebins ankomst.

Jag tror nog egentligen att de flesta inte reflekterar så mycket alls. Jag tycker många borde reflektera mer. Det där "dags att ge.." är nog mest ett sätt att prata. Precis som allt man fick höra under första graviditeten om "ojoj, nu är livet slut! Nu blir det inga sovmornar på 18 år!" eller "jahani, ni vet inte vad ni gett er in på. Hohoho!" osv.
Det ska liksom bara sägas. Det som är synd är att en del verkar just skaffa syskon "bara för att"... fast tja, det gäller ju även det första barnet för en del. Det är som att man ska ha det där "normallivet" utan att egentligen ha tänkt igenom om det är vad man själv vill.

(jag har en släkting som just nu väntar nr 2 och har tydligen talat om (till en annan släkting) att hon ska försöka få ha nr 1 på dagis 40 timmar i veckan under sin f-ledighet för att det är lite omständigt för dem att köra barnet till/från dagis för bara några timmar. Jag tror inte hon kommer att lyckas (15 timmarsregeln gäller ju), men blir riktigt ledsen över inställningen att vilja ha sin 3åring borta så många timmar i veckan när man själv är hemma. Varför skaffar man en till om man tycker det blir så jobbigt att vara hemma med två barn samtidigt? Där får jag en känsla av att det bara "ska vara så" - allt ska vara den perfekta fasaden. Jag och min sambo känner istället att wow, vilken bonus! Nu får vi ha vår äldste hemma ytterligare tid när vi är f-lediga med den lilla!)

 

[Björk]

Sv: Barn nr 2?

Det är väl mer en gåva, och det är ju en lika fin gåva till det äldre barnet som till det yngre, ett syskon. En lille eller storebror/syster.

Ja, gåva, present, för mig är det ingen större skillnad, bara olika ord.

Jag tycker man kan se det som en fin gåva/present till alla i familjen. Precis som de flesta föräldrar känner inför sina barn.

Sen är det som du säger; ingen garanti att barnen ska älska varann. Jag förstår dem i tråden som menar att "nu ska storebror få en present i form av en bebis" blir fel. Felet uppstår ju när/om man förväntar sig att storebror ska vara "tacksam och snäll" för den där presentbebisen. Det är ju inget storebror har möjlighet att välja. Jovisst, han skulle ha kunnat be om ett syskon, men inget barn förstår ju hela innebörden av att få just ett syskon. Så, förväntar man sig bara glädje, lycka och tacksamhet och ångrar syskonet när/om det äldre barnet inte visar detta... ja, då har man nog tänkt lite världsfrånvänt kan jag tycka.

 

[Petruska]

Sv: Barn nr 2?

Tror inte en enda mamma, pappa, kompis eller sällskapsponny känner och får de starka banden som syskon har.

Men hur kan man tänka att syskonen kommer bråka och vara avundsjuka? Risken är ju lika liten att man får ett barn som hatar en.

Tror du? Jag känner många fler som bråkat med sina syskon än som hatar sina föräldrar. Och det finns massor av syskon som inte har särskilt starka band, även om de inte direkt tycker illa om varandra.

Jag önskar naturligtvis inte livet ur mitt syskon och idag har vi en del gemensamt (kanske som om vi gått i samma klass hela livet eller som om vi vore kusiner) och på grund av familjebanden finns det ju saker där vi bara måste vända oss till varandra, tex när det gäller föräldrarnas ålderdom och vi är även engagerade i varandras barn. Men jag ser fortfarande inte en enda fördel med att jag hade ett syskon som barn och tonåring. Om det var en gåva till mig, så misslyckades de, helt klart. Ponnyn jag hade, däremot, är jaf fortfarande tacksam för att jag fick ha.