Barn och döden

Nu har han fått se katten, det blev mycket lättare då. Hade kommit lite blod ur munnen som han pratade om men han tog det hela på sitt vanliga sorglösa sätt. Enda som inte kändes helt bra var att han tvingade ut sin farmor att titta på den men hon är ändå en vuxen människa och hade kunnat säga nej.
Förklarade att hunden också var så här, död. Så nu har han nog några nya trevliga samtalsämnen på dagis imorgon.
Pratade också om han ville att vi skulle begrava den eller om den skulle hamna i pannan. Han ville det sista, antagligen för det är vad han är mer van vid inte lika abstrakt för honom.

Redan när hunden gick bort sa jag att den var död, men det var att han var borta som fastnade antagligen för att det var lättare att förstå.
Vad bra att det gick fint för er! Jag tycker du gjort precis på det allra bästa sättet!
 
Ja det känns verkligen skönt! Tror att det var att han fick se katten som gjorde att det gick så bra
På något sätt tror jag det kan vara bra att barn får "vara med om döden" när de är ganska små. Det är trots allt lättare för små barn som inte riktigt har den där långdragna sorgeprocessen som större barn och vuxna.

Mitt första döda husdjur var min kanin. Då var jag i och för sig 14 år (och sörjde den kaninen något otroligt mycket!), men jag upplevde en stor tröst i det min mamma sa: att för henne var det första gången i hennes liv som ett djur fått blivit gammalt och dött. Hon hade haft många många djur, men när hon var barn/ung så försvann bara djuren från föräldrahemmet för att föräldrarna gav bort dem till andra (eller avlivade i smyg). Den katt de hade när jag var liten sprang bort (en innekatt) och återfanns aldrig.
Man kan ju tycka att hennes föräldrar inte borde sagt ja till djuren från början när de ändå inte ville ha dem i längden.

Det allra värsta var när hon själv fick löfte om att äga en hund, bara hon betalade själv. Hon sparade pengar till att köpa den, skötte den själv helt och hållet och skulle sommarjobba hela sommaren för att ha råd till hundmat osv resten av året; hon var då 17 år. Hennes föräldrar tog med hunden på semestern till familjegården i Norrland och kom hem utan hund! De hade gett bort hunden till någon i byn "för han får det ju så mycket bättre där på landet". :(
 
På något sätt tror jag det kan vara bra att barn får "vara med om döden" när de är ganska små. Det är trots allt lättare för små barn som inte riktigt har den där långdragna sorgeprocessen som större barn och vuxna.

Mitt första döda husdjur var min kanin. Då var jag i och för sig 14 år (och sörjde den kaninen något otroligt mycket!), men jag upplevde en stor tröst i det min mamma sa: att för henne var det första gången i hennes liv som ett djur fått blivit gammalt och dött. Hon hade haft många många djur, men när hon var barn/ung så försvann bara djuren från föräldrahemmet för att föräldrarna gav bort dem till andra (eller avlivade i smyg). Den katt de hade när jag var liten sprang bort (en innekatt) och återfanns aldrig.
Man kan ju tycka att hennes föräldrar inte borde sagt ja till djuren från början när de ändå inte ville ha dem i längden.

Det allra värsta var när hon själv fick löfte om att äga en hund, bara hon betalade själv. Hon sparade pengar till att köpa den, skötte den själv helt och hållet och skulle sommarjobba hela sommaren för att ha råd till hundmat osv resten av året; hon var då 17 år. Hennes föräldrar tog med hunden på semestern till familjegården i Norrland och kom hem utan hund! De hade gett bort hunden till någon i byn "för han får det ju så mycket bättre där på landet". :(
Jävlar vad sjukt!
Usch vilken hemsk barndom :(
 
Jävlar vad sjukt!
Usch vilken hemsk barndom :(
Ja, det fanns en del sjukt där (min mamma bestämde tidigt i livet vad hon INTE skulle göra själv när hon blev förälder. Och hon lyckades! - hon har varit en otroligt bra förälder!). Men allt var naturligtvis inte elände, tack och lov.
 
På något sätt tror jag det kan vara bra att barn får "vara med om döden" när de är ganska små. Det är trots allt lättare för små barn som inte riktigt har den där långdragna sorgeprocessen som större barn och vuxna.

Mitt första döda husdjur var min kanin. Då var jag i och för sig 14 år (och sörjde den kaninen något otroligt mycket!), men jag upplevde en stor tröst i det min mamma sa: att för henne var det första gången i hennes liv som ett djur fått blivit gammalt och dött. Hon hade haft många många djur, men när hon var barn/ung så försvann bara djuren från föräldrahemmet för att föräldrarna gav bort dem till andra (eller avlivade i smyg). Den katt de hade när jag var liten sprang bort (en innekatt) och återfanns aldrig.
Man kan ju tycka att hennes föräldrar inte borde sagt ja till djuren från början när de ändå inte ville ha dem i längden.

Det allra värsta var när hon själv fick löfte om att äga en hund, bara hon betalade själv. Hon sparade pengar till att köpa den, skötte den själv helt och hållet och skulle sommarjobba hela sommaren för att ha råd till hundmat osv resten av året; hon var då 17 år. Hennes föräldrar tog med hunden på semestern till familjegården i Norrland och kom hem utan hund! De hade gett bort hunden till någon i byn "för han får det ju så mycket bättre där på landet". :(
Men gud, vilka föräldrar, särskilt när de tog hunden hon själv betalat. Fy fan! Vad tänkte de med? :( vad ledsen jag blir när jag läser det.
 
På något sätt tror jag det kan vara bra att barn får "vara med om döden" när de är ganska små. Det är trots allt lättare för små barn som inte riktigt har den där långdragna sorgeprocessen som större barn och vuxna.

Mitt första döda husdjur var min kanin. Då var jag i och för sig 14 år (och sörjde den kaninen något otroligt mycket!), men jag upplevde en stor tröst i det min mamma sa: att för henne var det första gången i hennes liv som ett djur fått blivit gammalt och dött. Hon hade haft många många djur, men när hon var barn/ung så försvann bara djuren från föräldrahemmet för att föräldrarna gav bort dem till andra (eller avlivade i smyg). Den katt de hade när jag var liten sprang bort (en innekatt) och återfanns aldrig.
Man kan ju tycka att hennes föräldrar inte borde sagt ja till djuren från början när de ändå inte ville ha dem i längden.

Det allra värsta var när hon själv fick löfte om att äga en hund, bara hon betalade själv. Hon sparade pengar till att köpa den, skötte den själv helt och hållet och skulle sommarjobba hela sommaren för att ha råd till hundmat osv resten av året; hon var då 17 år. Hennes föräldrar tog med hunden på semestern till familjegården i Norrland och kom hem utan hund! De hade gett bort hunden till någon i byn "för han får det ju så mycket bättre där på landet". :(

Det låter som mina föräldrar det där... Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle bete mig så mot mina barn och jag är glad att kunna säga att jag aldrig har gjort det heller.
 
Men gud, vilka föräldrar, särskilt när de tog hunden hon själv betalat. Fy fan! Vad tänkte de med? :( vad ledsen jag blir när jag läser det.
Förmodligen inte alls....

De tyckte nog bara att det var "besvärligt" med hunden och såg framför sig att det vore lättare utan hund och kanske tyckte de också på något sätt att det var "bäst för hunden".
De var på flera vis ganska "omogna" vuxna; så har i alla fall min mor sett det som vuxen. De fanns saker de inte kunde hantera som vuxna människor (bland annat var det enormt mycket bråk mellan dem i hemmet).
 
Det låter som mina föräldrar det där... Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle bete mig så mot mina barn och jag är glad att kunna säga att jag aldrig har gjort det heller.

Ja, det är ju den strategi min mor hade också (och lyckades hålla; det kan jag och syskonet bekräfta). Även om det säkert är svårt i många lägen att inte falla in i de enda föräldramönster man själv upplevt som barn. Det krävs en styrka att "bryta" sådana sociala mönster och det är något du ska vara förbannat stolt över!!

Jag inbillar mig också att man måste lägga bitterheten över egna föräldrarnas tillkortakommanden åt sidan på något vis som vuxen; eller hur känner du? Jag tror i alla fall att det var en framgångsväg för min mamma. Att "förlåta" dem inom sig; att kunna inse att det handlade om DEM inte en själv. För att kunna bli hel i sig själv och som förälder själv.

Min mammas syskon lyckades inte allihop att släppa barndomens oförrätter vilket i viss mån avspeglat sig i deras liv , även om de kanske gjorde andra saker "tokigt". Sen säger min mamma att hon ändå som vuxen kunnat se saker som hennes föräldrar faktiskt gjorde RÄTT. De älskade sina barn, de gav dem kärlek och omsorg; speciellt när de var småbarn. Min mormor var t ex en mamma som var med ute vid sandlådan och lekte med dem när de var små; det var högst ovanligt på den tiden (vi talar 40-50tal); i alla fall där de bodde. Min mamma hade en nära relation till sin pappa, hon kände att de var lika och han var som person en väldigt intressant människa. Så; att hon kunde se det positiva som fanns var nog en stor hjälp för henne att "komma över" det som var riktigt uselt.
 
Gör ingen stor sak av det, barn är så himla kloka! Man behöver bara säga att "den är död" och sen svarar man på barnets frågor. De förstår inte om vi ska börja förklara långa noveller, de tänker inte ens så fick jag veta när jag ringde cancerfonden om råd då min mamma gick bort nyss.

Berätta för personalen på skola/dagis. I torsdags tex så sjöng dotterns avdelning för äldreboendet vid dagis för att fira lite påsk. Efter de hade hon berättat för sin fröken att "När stjärnorna blinkar på himlen när jag ska sova tror jag det är mormor som ser mig".
 
Ja, det är ju den strategi min mor hade också (och lyckades hålla; det kan jag och syskonet bekräfta). Även om det säkert är svårt i många lägen att inte falla in i de enda föräldramönster man själv upplevt som barn. Det krävs en styrka att "bryta" sådana sociala mönster och det är något du ska vara förbannat stolt över!!

Jag inbillar mig också att man måste lägga bitterheten över egna föräldrarnas tillkortakommanden åt sidan på något vis som vuxen; eller hur känner du? Jag tror i alla fall att det var en framgångsväg för min mamma. Att "förlåta" dem inom sig; att kunna inse att det handlade om DEM inte en själv. För att kunna bli hel i sig själv och som förälder själv.

Min mammas syskon lyckades inte allihop att släppa barndomens oförrätter vilket i viss mån avspeglat sig i deras liv , även om de kanske gjorde andra saker "tokigt". Sen säger min mamma att hon ändå som vuxen kunnat se saker som hennes föräldrar faktiskt gjorde RÄTT. De älskade sina barn, de gav dem kärlek och omsorg; speciellt när de var småbarn. Min mormor var t ex en mamma som var med ute vid sandlådan och lekte med dem när de var små; det var högst ovanligt på den tiden (vi talar 40-50tal); i alla fall där de bodde. Min mamma hade en nära relation till sin pappa, hon kände att de var lika och han var som person en väldigt intressant människa. Så; att hon kunde se det positiva som fanns var nog en stor hjälp för henne att "komma över" det som var riktigt uselt.

För mig var det egentligen inte svårt att bryta mönstret då jag kände så starkt att det var så oerhört fel och jag vägrade bli som dem. Däremot har det varit svårt ibland att veta hur jag ska göra istället. Jag vet ju vad som är fel och för det mesta fungerar det bra att bara göra tvärtom men inte alla gånger. Jag blev utkastad hemifrån som trettonåring så efter den åldern hade jag inga referensramar alls hur föräldra-barn relationen kan/bör se ut eller hur den inte bör se ut utan jag kände lite att jag var ute och svävade. Jag minns att jag tänkte att jag fortsätter på inslagen väg och det blev ju bra kan jag säga nu med facit i hand.

Ja jag är stolt. Jag är stolt över att jag aldrig har slagit eller hånat mina barn utan alltid tagit hand om dem på bästa sätt. Jag är stolt över att mina barn har fått höra till leda hur älskade de är och hur betydelsefulla de är. Det är något jag aldrig har hört någon av mina föräldrar säga till mig varken när jag var barn eller nu som vuxen. Jag är också stolt över att varje val jag har gjort och varje beslut jag har tagit har jag gjort med mina barns bästa framför ögonen. Sen har det blivit fel ibland ändå. Jag har säkert gjort tusentals fel om jag skulle räkna dem alla men min tanke var god och jag gjorde som jag gjorde för att jag trodde att det var det bästa valet just då med den informationen jag hade då.

Jag vet inte om jag har varit bitter på föräldrarna egentligen utan mer frågande varför de valde att bete sig och göra som de gjorde. Jag kan omöjligt förstå hur man kan bete sig så mot sitt barn eller mot något barn överhuvudtaget. Att göra upp med dem har jag nog egentligen inte varit redo och göra förren nu. Jag kan förlåta dem i betydelsen " Upphöra att kräva gottgörelse för liden oförrätt, alltså att lämna utan beaktande." Jag vet att de det gjorde mot mig inte kan göras ogjort och den enda som lider av att inte släppa det hela är jag men jag skulle aldrig kunna förlåta i betydelsen "att det inte gjorde något" för gjorde något gjorde det verkligen. De skadade mig allvarligt genom sina val. Däremot var det längesedan jag slutade hata för hat förtär en och jag kände att det skadade mig. Jag lärde mig då att motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet. Det var skönt att släppa hatet och bara låta det rinna av mig och bli likgiltig istället.

Mina syskon har tyvärr inte kunnat släppa barndomens mönster alls. Nu blev de inte alls så illa behandlade som jag blev, långt ifrån, men jag ser tydligt att de beter sig på liknande vis som föräldrarna gjorde.

De var tyvärr inte bra någon gång. Jag minns enstaka händelser som började bra men varje gång hände det något som gjorde att deras vanliga jag kom fram och den trevliga stunden förbyttes till det vanliga obehaget.
Jag kan se att de var väldigt duktiga i sina yrkesroller men som föräldrar till mig var de rent ut sagt urkassa. Jag har inget behov av att se att de var bra på något för för mig spelar det ingen som helst roll. Det enda det påverkade mig var att det faktum att de var duktiga på sina jobb gjorde det omöjligt för mig att få hjälp när jag blev utkastad eftersom ingen trodde på mig.
 
Tror nog också på att vara ärlig. Inte ludda in det i en massa.

Våra barn är nu 6 och 8,5. Sen förra våren har vi pratat om att vår gamla hund var just gammal och kanske inte levde så länge till. I höstas bokade vi tid för avlivning. Jag sa från början att jag skulle köra dit och dom som ville följa med fick följa med. Det slutade med att både barnen och min man var med. Vi pratade om det innan vi åkte dit, hur det skulle gå till och att vi skulle åka hem utan vår hund.
Jag var jätteledsen när han väl fått sprutan. Barnen blev nog mest ledsna för jag grät. Men alltså vi måste ju kunna visa våra barn att det är okej att vara ledsen särskilt över en sånhär sak.
Sen har barnens farmor och farfar dött med nåt års mellanrum men dom hade ingen väldig kontakt med någon av dom. Så ganska kort därefter utsåg dom farfaderns ex fru till extrafarmor för det är henne vi träffat mest genom åren.

Här har barnen även varit med vid tuppslakt. Det har gått lugn och fint tillväga.

Men själva döden är svår att förklara. Vi har försökt svara så enkelt och sanningsenligt det går.
 
Barn tar döden i regel bra mycket bättre än vuxna. De köper vad man säger, sålänge man är ärlig och säger som det är. Det är min erfarenhet i varje fall.
Jag och exet drev ju stuteri och med det så är alltid olyckor/sjukdom och döden en följeslagare. Ston blir inte dräktiga, något sto kastar, föl dör vid förlossningen, ston blir gamla och dör/avlivas. Olycksfall osv. Vi har inte undanhållit barnen någonting mer än själva avlivningsögonblicket. De har varit med om rubbet och vi har pratat om det och för dem har det varit den naturligaste sak i världen. Man blir ledsen och det får man bli.



Det här året har än så länge varit väldigt påfrestande för samtliga barn (och föräldrar) och vi försöker prata om det i vardagen. Att jag dvs mamma var så nära döden man kunde vara enligt läkaren då lillasyster föddes och låg på sjukhus i några veckor, sedan neonatalvården på lillasyster, hästen som dog knall och fall i hagen, kompisen och klasskamraten som dog och begravningen förra veckan. Min bästa vän som fick hjärnblödning och cancer (mamman till pojken som dog). En andra häst som genom traumatisk transportolycka dog. Lilla kusinen som konstaterades allvarligt hjärtfel och en älskad katt som vi hittade död i ängen för två veckor sedan. Genom att som vuxen vara öppen och ärlig gör att de vågar fråga, visa sina känslor och att det är okej att vara både glad, arg och ledsen i en salig röra. Ty sorgen ser olika ut och inget är rätt eller fel. Man behöver inte heller vara speciellt invecklad i sina svar utan ett kort och ärligt förklarande och att man också kan svara att man inte vet, upplever jag ha fungerat bra. De har även köpt då jag kort och gott har sagt att jag är väldigt ledsen just nu och vill inte prata om det just då, utan att vi tar det lite senare.


Viktigast oavsett är att man även tar barnens sätt att sörja på allvar även om det för oss vuxna ibland kan te sig tämeligen avogt och konstigt.
 
Ett tips där, berätta detta för dagispersonalen, så de är förberedda på vilka diskussioner som kan uppkomma. Det kan ju vara bra både för den pedagogiska verksamheten i stort (varför inte prata om döden i morgon) och för barnen generellt att kunna prata om det.
Jätteviktigt!
 
@Kethets jagar inte ni? Isåfall kan det vara bra att sonen kan få se vissa bitar av hela den hanteringen. Jag är uppväxt så och är inte på något sätt hjärtlös eftersom både levande och döda djur behandlats respektfullt. Det blir ju även en mer realistisk syn på kött, död osv. Även om ett avlidet husdjur och ett skjutet vilt inte är samma sak så är det döda djur.

Håller verkligen inte med. Mina mest traumatiska barndomsminnen är ifrån dom kvällarna min mamma var borta och min pappa skulle ta hand om mig och tvingade mig sitta och titta på när han styckade vilt. Att växa upp i en jägarfamilj har om något gjort mig negativ inställd till allt sånt.
 
Håller verkligen inte med. Mina mest traumatiska barndomsminnen är ifrån dom kvällarna min mamma var borta och min pappa skulle ta hand om mig och tvingade mig sitta och titta på när han styckade vilt. Att växa upp i en jägarfamilj har om något gjort mig negativ inställd till allt sånt.
Det kanske har mer med dina föräldrar att göra än själva aktiviteten. Att tvingas till något, oavsett vad, är sällan särskilt upplyftande.
 
Håller verkligen inte med. Mina mest traumatiska barndomsminnen är ifrån dom kvällarna min mamma var borta och min pappa skulle ta hand om mig och tvingade mig sitta och titta på när han styckade vilt. Att växa upp i en jägarfamilj har om något gjort mig negativ inställd till allt sånt.

Låter ju mer som det att din mamma lämnade dig är problemet än att din pappa styckade?
Jag hoppas det i alla fall, eftersom vi är en jägarfamilj och jag jobbar som slaktare!


Min 7 åring pratar inte så mkt om mormor som dog för 3 månader sen. Medans 5 åringen brukar titta på molnen och gissa vart mormor är. Säger att stjärnorna som blinkar på natten när hon ska sova är mormor. Är de fint väder ute och de leker sen börjar regna kan hon komma "Mamma, kolla vad mormor gör, regn! De ska ju vara sol"
 
Håller verkligen inte med. Mina mest traumatiska barndomsminnen är ifrån dom kvällarna min mamma var borta och min pappa skulle ta hand om mig och tvingade mig sitta och titta på när han styckade vilt. Att växa upp i en jägarfamilj har om något gjort mig negativ inställd till allt sånt.

Jag har liknande erfarenhet. Jag tyckte alltid att det var vidrigt att komma hem till kompisar vars pappor var jägare för jag visste aldrig om det skulle hänga ett dött djur någonstans och trots att jag var förberedd på det så mådde jag alltid lika dåligt när det väl hängde någon stackare någonstans. Alla dessa jakttroféer på väggarna inomhus var också fullkomligt vidriga. Nu som vuxen går jag inte in i ett hus två gånger där det hänger döda djur på väggarna. En annan kompis föräldrar slaktade hemma själva och det upplevde jag också som fruktansvärt och det var en stor del i att jag som tioåring slutade äta kött helt och blev vegetarian. Jag ville verkligen inte vara orsak till att djuren slaktades för att jag skulle äta. Det vänder sig i magen fortfarande av bara tanken.
 
Jag har liknande erfarenhet. Jag tyckte alltid att det var vidrigt att komma hem till kompisar vars pappor var jägare för jag visste aldrig om det skulle hänga ett dött djur någonstans och trots att jag var förberedd på det så mådde jag alltid lika dåligt när det väl hängde någon stackare någonstans. Alla dessa jakttroféer på väggarna inomhus var också fullkomligt vidriga. Nu som vuxen går jag inte in i ett hus två gånger där det hänger döda djur på väggarna. En annan kompis föräldrar slaktade hemma själva och det upplevde jag också som fruktansvärt och det var en stor del i att jag som tioåring slutade äta kött helt och blev vegetarian. Jag ville verkligen inte vara orsak till att djuren slaktades för att jag skulle äta. Det vänder sig i magen fortfarande av bara tanken.
Den stora grejen här måste väl vara att barnen själva får bestämma om de vill vara delaktiga och om de kan tänka sig att stötta det genom att äta kött? Dvs att föräldrarna kan visa tillräckligt mycket respekt för sina barn genom att erbjuda sig att "gömma" djuren bakom någon dörr eller så och absolut inte tvinga dem att vara med vid styckning. Jag ser ändå en fördel att man tidigt lär sig vad det är man äter även om det kan kännas jobbigt men då kan man ju välja annorlunda.

Fördelen med att själva slakta djur är att barnen tidigt får lära sig att kött=döda djur. Jag har själv funderingar på när man ska förklara och kanske framöver visa dottern. Har goda möjligheter då styvfar jagar plus att de äter egna djur. Vi får även kött därifrån och jag hymlar aldrig någonsin med vad det är för något vi äter och det känns viktigt för mig att välja kött som är uppfött och slaktat på ett sätt jag tycker är ok varför jag är noga med var jag köper mitt kött. Har därför skrotat plastförpackningarna i butiken utan letar upp privat. Då jag numer lagar ganska mycket vegetariskt då jag tror att det är bättre för hälsan skulle det inte vara problem att ge dottern veg varje dag om hon vill det. Såpass bra koll och intresse har jag för det vegetariska köket att jag skulle greja det och hon måste ändå få möjlighet att bestämma själv vad hon stoppar i sin mun känner jag.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Jag har en son som är extremt rädd för sprutor och nålstick. Överlag är han väldigt rädd för att saker ska göra ont, att ta bort en...
2
Svar
29
· Visningar
2 491
Senast: Cattis_E
·
Övr. Hund Vi har en hundvalp på 5 månader som gör utfall mot katterna vid maten. Vi har alltid gjort så att hon får äta själv i köket men ibland...
Svar
18
· Visningar
952
Senast: Praefatio
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag har varit lite o säker om jag skulle skriva om dethär men jag har kommit fram till att jag vill det. Och endel kanske tycker att det...
Svar
16
· Visningar
1 788
Senast: manda
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 204
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp