Bukefalos 28 år!

Barnuppfostran

Jag var på väg i säng, men ville bara tillägga en sak först. Jag är inte förvånad över era reaktioner. För det är ju det enda ni vet, att det är olagligt.
Dessutom var min man svensk och han resonerade länge som ni.
Han kunde heller aldrig tillrättavisa på mitt sätt och gjorde det aldrig heller, men accepterade att han gift sig med en kvinna från en annan kultur och andra vanor. Men han gillade det inte. Utan kom då med de mesta av era synpunkter. Vi pratade mycket om den skillnaden trots att min son visade noll respekt för min man. Han fick aldrig honom att lyssna, eller så tog det väldigt lång tid. och jag undrade hur kan det vara bättre att hålla på att diskutera om att ta på sig kläder, eller bilbälte i en timmes tid, eller längre varje morgon, än att snabbt avbryta det hela med att jag höll i håret, eller örat under tiden och talade om att vi klär oss när vi går ut för att det är vinter för att vi förfryser oss annars, vi tar på oss bilbälte för att det är livsfarligt att åka bil utan. Och så blev det sedan lugnt sedan. Kram nu var duktig som klädde sig så fort och satt på dig bältet själv! Vad var så fel i det jag gjorde? Jag kan inte förstå. Var var misshandeln?. Det är här jag inte ser hur kan det vara misshandel? Han grät inte, fick inte ont-jag höll i håret eller örat, han slutade tjafsa, hade han full fokus och tittade på mig. Med mig i bilen eller om det var min tur på morgonen så uppstod det trots från honom så avbröt jag det innan det ens blev tjafs. Medan min man fortsatte hade samma problem varje gång det var hans tur. Hur kan en han ha mått bättre att av att spotta och tjura mot sin pappa? Eller testade han med med samma fick en klatch på rumpan, alltså mer la handen på rumpan som man klappar en häst på huvudet tre gånger och samtidigt säger att man spottar inte på sin mamma för det är äckligt och otrevligt att spotta någon i ansiktet så som du gjorde.
Jag tror knappt någon annan kultur som Sverige håller så hårt mot att inte tillrättavisa barn. Finlandssvenskarna i mitt barndomsområde delade inte eran syn kan jag säga.

NU ska jag gå till sängs. Godnatt!
Protesterna kommer oftast där de känner sig trygga att få utlopp för det. Troligt var en hel del riktat mot dig men då han inte vågade göra det mot dig fick pappa ta det istället. Självklart har du gjort så att han fått ont någon gång annars hade han inte "lyssnat" på dina hot om våld.
 
Jag tycker att den här tråden är ganska intressant. Jag har fått samma uppfostran som TS ger sin son. Jag har idag som vuxen inte mkt respekt alls för mina föräldrar. Vi har en dålig relation på många punkter, främst för att de fortfarande försöker kontrollera mig på samma sätt som innan, utan den fysiska delen, utan det blir mer härskarmetoder, skrik, tjurande. Gör jag "fel" så får jag höra hur fruktansvärt elak jag är, att jag verkligen borde skämmas osv osv. Och det utan att de frågar mig först varför jag gjorde på ett visst sätt, utan de utgår ifrån att jag gör det för att vara elak eller för att jävlas.

Men jag måste ändå hålla med TS, ni har inte skrivit vad ni gör om barnet tex vägrar klä på sig ytterkläderna. Inte ner på den detaljnivå som TS antagligen behöver för att förstå och kunna ta in det.

Jag har inte barn själv, så jag kan inte ge de tipsen tyvärr.
 
Men jag måste ändå hålla med TS, ni har inte skrivit vad ni gör om barnet tex vägrar klä på sig ytterkläderna. Inte ner på den detaljnivå som TS antagligen behöver för att förstå och kunna ta in det.
Jag låter barnet gå ut utan ytterkläder och tar med dem i en påse. Efter en stund inser hon att det är kallt och vill klä på sig. Barnen måste ju också få uppleva saker för att förstå. Vi vet att vi fryser utan ordentliga kläder, barnet får det bara tillsagt till sig. Det är lättare att förstå saker man upplever.

Tillägg - det enda jag inte tummar på är säkerhet. Bilen rullar inte om inte alla är fastspända. Hon får inte gå in i stallet utan hjälm på sig, eller cykla utan. Men en konsekvens från start med sånt leder till en vana hos både barn och förälder.
 
Senast ändrad:
Jag låter barnet gå ut utan ytterkläder och tar med dem i en påse. Efter en stund inser hon att det är kallt och vill klä på sig. Barnen måste ju också få uppleva saker för att förstå. Vi vet att vi fryser utan ordentliga kläder, barnet får det bara tillsagt till sig. Det är lättare att förstå saker man upplever.

Ja så hade nog jag oxå gjort faktiskt. Just den är ju rätt så enkel :)

Ni som orkar och vill, kan ni inte ta upp några vanliga "svåra" situationer och förklara hur ni löser dem?
 
Mitt barn avskyr att bli fastknäppt i bilstolen. Men det är icke diskuterbart (och han är för liten för diskussioner) så vi distraherar med leksak och bekräftar att han blir arg. Så fort bältet är knäppt har han köpt läget och det är lugnt.
 
Protesterna kommer oftast där de känner sig trygga att få utlopp för det. Troligt var en hel del riktat mot dig men då han inte vågade göra det mot dig fick pappa ta det istället. Självklart har du gjort så att han fått ont någon gång annars hade han inte "lyssnat" på dina hot om våld.

Det där brukar kallas grundkurs 1 i barnpsykologi. Man vågar säga emot och hävda egna åsikter, testa gränser etc där man känner sig trygg med att kärleken finns kvar trots att man gör det.
 
Men jag måste ändå hålla med TS, ni har inte skrivit vad ni gör om barnet tex vägrar klä på sig ytterkläderna. Inte ner på den detaljnivå som TS antagligen behöver för att förstå och kunna ta in det.

Då går vi ut utan ytterkläder. Konsekvensen av att inte ta på sig ytterkläderna blir alltså att ytterkläderna inte kommer på och är det kallt eller regnar ute blir man kall eller blöt. Vill då ungen bli kall eller blöt så är det väl inte ska världen, bara att ta med sig ett ombyte.

Det där gäller för det mesta; man får ta konsekvensen för sitt handlande i relation till vad man gör (inga ytterkläder = fryser) istället för i relation till föräldern (inga kläder = arg förälder).

(Har mer att säga, återkommer.)
 
En sak jag verkligen inte fattar. Du skriver att du luggar honom, nyper honom i örat och daskar honom på rumpan om han "gör fel". Men att det inte gör ont etc. Om han inte upplever det obehagligt, varför skulle han då undvika att göra om samma sak om det leder till det? Ett luggande som inte gör ont eller är obehagligt, är väl mer att någon leker med ens hår. Själv älskade jag när mamma gjorde det när jag var liten. Och en dask på rumpan som inte gör ont eller är obehaglig är väl rimligen en smekning på rumpan bara, och varför skulle det associeras med att göra fel? (Nu går det ju att diskutera om smeka rumpan på en 10-åring är okej ändå, men förhoppningsvis förstår du min poäng)
Alltså, självklart tillför du din son obehag (och smärta) när du gör dessa saker. Eller har gjort, så han vet att om han inte lyder blir det värre stryk. Med andra ord: Du skrämmer ditt barn till lydnad. Känns det bra? Hur känns det att er relation är uppbyggd på rädsla och hot, och inte ömsesidig kärlek?

Skicka honom i säng utan middag är ju jättehemskt, vad tänker du att det ska leda till? Vad ska han lära sig av det?

Ur barnets ögon har han förlorat pappa (som han förmodligen kände sig tryggare med, fritt läst mellan raderna), och lever nu med mamma som lämnar honom ensam i många situationer och låter honom sköta sig själv, hotar med/brukar våld och bestraffar honom om han gör något som är naturligt att barn gör ibland (ifrågasätter, busar, glömmer osv). Och du kallar det han har för dig "respekt"? Jag tror inte det.
 
Men jag måste ändå hålla med TS, ni har inte skrivit vad ni gör om barnet tex vägrar klä på sig ytterkläderna. Inte ner på den detaljnivå som TS antagligen behöver för att förstå och kunna ta in det.
Oftast var det för mina barn annat än just ovilja att klä sig som låg bakom så därför frågade jag barnet vad som var fel. Ibland kunde det vara att det var bylsigt, knöligt, obekvämt eller annat och då kunde jag ju fixa det. Ibland att de behövde berätta något. Behövde kramas eller bara få vara ifred en stund och då fick de det. Ibland att de bara inte ville ha vinterkläder utan sommarjacka och då gjorde jag följande.
1) Jag förklarade för barnet att det är kallt ute. Hen fick öppna balkongdörren och känna själv.
2) Ville hen ändå ha sommarjacka så gick vi ut i sommarjacka. De brukade hinna två steg utanför dörren innan de insåg att vinterkläder behövdes och tog på sig vinterkläderna jag hade tagit med och det utan något "vad var det jag sa!" eller andra dumheter från min sida. Barn måste få prova, upptäcka och utforska vissa saker själva och eftersom de tryggt kunde göra det utan att behöva bli ledsna av hånande så gjorde de det lugnt och fint utan att någon katastrof inträffade.

Dvs. det jag har skrivit flera gånger. Prata med barnen inte till. Lyssna på barnen och respektera barnen. Där kommer också mitt "du får göra vad du vill sålänge det inte skadar dig själv eller någon annan" in. Det är inte farligt att gå ut utan vinterkläder i någon sekund men det är livsfarligt att springa ut i vägen och därför fick de såklart inte testa det. Får man testa det som inte är farligt om än kanske lite besvärligt för föräldern så kan man enklare acceptera det som är totalförbjudet för att det är farligt. Att alltid kunna förklara varför man gör eller säger si eller så skapar helt enkelt trygghet och sammanhang för barnet. Det är så de lär sig hur världen fungerar.
 
Det finns mycket hjälp att få från samhället om man känner sig vilse i hur man ska uppfostra barn. Socialtjänsten på många orter har öppna föräldramottagningar dit man kan komma utan att ha fått det beviljat av socialtjänsten. Behöver man mer stöd än de kan ge kan man få både föräldrastöd och familjebehandling beviljade som insatser via socialtjänsten. Det finns föräldrautbildningar som KOMET.

Haken i TS fall är att man måste erkänna för sig själv att man gör fel och att man vill förändra sig. Att som TS tycka att det man själv gör är rätt och det "alla andra" gör är fel gör en mindre mottaglig för nytänk.

På det TS skriver om sitt barn kan man befara att han håller sig lugn och lydig för att slippa obehagligheter. Att han snart kommer att börja dra sig undan all fysisk kontakt med sin mamma eftersom man aldrig vet var det kommer att sluta. Det är bäst att hålla avstånd för att slippa fysisk bestraffning. När han blir äldre blir avståndet större och kontakten kan upphöra helt när det inte längre finns något beroende av föräldern. Alternativet blir att han låter sina upprorskänslor mot att ha blivit kuvad i hemmet gå ut över andra och börjar slåss. Jag har sett det alltför många gånger i jobbet.

Även innan barnaga vart förbjudet i Sverige för nästan 40 år sedan var det många föräldrar som lyckades uppfostra barn till trygga och harmoniska individer utan att använda våld.
 
Tack för ditt svar! Hur har du gjort då? Eller har de alltid lyssnat det och varit lydiga?



Du behöver inte tycka synd om mitt barn! Han får vara barn. Du skulle inte se skillnad på mitt barn eller någons annans i badhuset tex, om möjligt att han lyssnat när det är dags att gå hem. Och du vill rycka ytterligare en förälder från ett barn som förlorat den andre.



Fint att det är så! Självklart! Jag håller med om att lärare INTE ska uppfostra barn, jag skulle bli skogstokig.
Tre pojkar i min sons klass står varje klass varje dag. En utbränd lärare. 3 barn som förstår för 11 andra elever. Hur hade du gjort där? - Diskutera det, tack.






Men diskutera hur Ni gör? Hur långt ska ett barn får gå? Hur mycket ska en förälder ta? Jag vet att detta är något provocerande. Men jag menar när barnet går för långt. Varför är det ok i vissa länder, och vad tror ni blir fel? Det är jättebra när det inte behövs. Självklart. Ingen ska straffas för något de inte gjort. Men när de går för långt. Hur vet de gränsen att nu är det på allvar fel? Det vill jag ju veta.
Man gör såklart som man gör med t ex sin partner eller vem som helst. När barnen gör på allvar fel så blir jag arg och talar om att de absolut inte får göra så. Man behöver inte börja slåss, barnen är ju inte dumma i huvudet, de förstår vad man säger.

Våld är ju tabu - mina barn får inte slå varandra eller andra barn heller, vad skulle det vara för trovärdighet i det förbudet om jag slog dem? Det blir ju helt ologiskt: sluta slåss, annars slår jag er, så ni lär er att det är fel att slåss? :crazy:
 
Alltså om du använder ditt eget namn som nick som vill jag bara meddela att det finns ca 2 st på ratsit som stämmer överens med vad du outat om dig själv. Kan knappast vara speciellt svårt för @Gunnar att plocka fram en ipadress heller. Antingen är du ett troll, osmart som outar så mycket om dig själv och tror du är anonym eller så riskerar du att en oskyldig människa får en orosanmälan på sig.

Du agar ditt barn varesig du håller med om det eller inte.
 
@camilla johnson nu så har en jurist och en socialsekreterare talat om för dig att det som du gör är fel. Varför tar du inte det till dig?
Jag har tre barn och jag har förklarat konsekvenserna av dåligt uppförande. De måste ju klara av att uppföra sig väl utan mig som vuxna. Om de inte förstår så kommer de ju att rusa i väg och göra som de vill utan att veta vad det innebär så fort som du inte längre har makten. Det blir dåligt.
 
@camilla johnson: Min mamma slog mig en gång när jag var liten, i affekt. Hon skämdes så vansinnigt efter det och det hände aldrig igen. Jag har absolut inget minne av det, det var hon som berättade det när jag var äldre.

Det har jag också gjort en gång. Hade sonen på armen (han var 1.5 år då) när jag plötsligt får en örfil som får huvudet att snurra. Första reaktionen är att ge en örfil till den som orsakat mig smärtan. Detta sker innan jag ens inser att det är min son. :o
Det är 1.5 år sedan nu och jag skäms fortfarande över detta. Kommer skämmas hela livet och då var det inte ens en medveten handling från min sida. :(

Hur man medvetet kan göra ngt liknande övergår mitt förstånd. :(

Och jag kommer aldrig i mitt liv förstå hur han lyckades få in en sådan smäll. Jag var röd på kinden i flera timmar efteråt. O_o
 
Det har jag också gjort en gång. Hade sonen på armen (han var 1.5 år då) när jag plötsligt får en örfil som får huvudet att snurra. Första reaktionen är att ge en örfil till den som orsakat mig smärtan. Detta sker innan jag ens inser att det är min son. :o
Det är 1.5 år sedan nu och jag skäms fortfarande över detta. Kommer skämmas hela livet och då var det inte ens en medveten handling från min sida. :(

Hur man medvetet kan göra ngt liknande övergår mitt förstånd. :(

Och jag kommer aldrig i mitt liv förstå hur han lyckades få in en sådan smäll. Jag var röd på kinden i flera timmar efteråt. O_o

Jag förstår att du skäms men samtidigt är det svårt att hejda sig när man får en oväntad smäll så där. Man reagerar innan man hunnit tänka helt enkelt. Det viktiga är ju som sagt att man förstår att det var fel och att man inte gör det igen :)

Att systematiskt använda våld för uppfostran är helt obegripligt oavsett om det gäller barn eller djur.
 
Jag tycker att den här tråden är ganska intressant. Jag har fått samma uppfostran som TS ger sin son. Jag har idag som vuxen inte mkt respekt alls för mina föräldrar. Vi har en dålig relation på många punkter, främst för att de fortfarande försöker kontrollera mig på samma sätt som innan, utan den fysiska delen, utan det blir mer härskarmetoder, skrik, tjurande. Gör jag "fel" så får jag höra hur fruktansvärt elak jag är, att jag verkligen borde skämmas osv osv. Och det utan att de frågar mig först varför jag gjorde på ett visst sätt, utan de utgår ifrån att jag gör det för att vara elak eller för att jävlas.

Men jag måste ändå hålla med TS, ni har inte skrivit vad ni gör om barnet tex vägrar klä på sig ytterkläderna. Inte ner på den detaljnivå som TS antagligen behöver för att förstå och kunna ta in det.

Jag har inte barn själv, så jag kan inte ge de tipsen tyvärr.
Jag har ju en dotter med npf också.. låste hon sig som liten i ngt och inte hörde så kunde jag utbrista ÅH KOLLA en rosa tomte/smurf dansar på taket - det var ju så klart ovanligt med dansande små rosa tomtar så då reagerade hon - direkt kunde jag säga att jag skojade med henne och så skrattar vi båda åt saken.. men det var ett sätt att bryta en låsning. Jag har försökt att ge val istället för att säga till.. i de fall som inte har med ren och skär säkerhet att göra.. Nu kan det vara svårt med val när man har npf men för henne har det faktiskt fungerat jättebra.. Jag ber också alltid barnen om att de ska titta på mig när det är ngt viktigt, det tar en liten stund att fokusera blicken och kanske ngr andetag och jag upplever att de redan där blir lite lugnare.

Men en period var det mkt konfilkter i ex bilen, då stannade jag bilen stängde av motorn och drog på varningsblinkers.. Detta efter att jag sagt till att de skulle lugna sig.. När de då sagt till mig att köra så har jag sagt att jag inte kör så länge de bråkar i bilen då jag inte kan fokusera på körningen när de tjafsa vilket i sin tur kan bli farligt.. Sen har jag sagt att de kan säga till mig när de är klara och kommer vara lugna så vi kan åka hem/ till affären eller vad det nu är vi ska göra.. Denna har alltid fungerat och det var inte många stop jag behövde göra.

Sen försöker jag faktiskt skita i vad folk tycker.. det viktiga är i mina ögon att barnen är snälla mot andra och sig själva..
Mina yngsta är 10 och 12 och de är väldigt lätta att vara förälder till.. Nu har jag jobbat hemifrån så jag har anpassat mina tider själv. Detta har gjort att jag kunde låta en morgon ta tid när de gick på dagis.. Var det tjorv med kläderna så ja då fick det väl ta tid då.. oftast tog det tid en morgon, sen började man klä på sig betydligt tidigare nästa morgon för att vara borta dag tre. Men absolut bäst är att avleda när de tjurar ihop som små tycker jag. Det kan vara svårt att resonera med en treåring men gör ngt tokigt, börja prata om något helt annat, börja sjunga ngn rolig visa ja gör ngt som får dem att släppa blockeringen - det har fungerat med mina iaf.. Har man varit stressad och blivit sur så blir barnen sura och ledsna och sen resulterar det i att man har ont i magen resten av dagen och barnen börjar sin dag med stress.. inte kul för någon.
 
Jag tycker att den här tråden är ganska intressant. Jag har fått samma uppfostran som TS ger sin son. Jag har idag som vuxen inte mkt respekt alls för mina föräldrar. Vi har en dålig relation på många punkter, främst för att de fortfarande försöker kontrollera mig på samma sätt som innan, utan den fysiska delen, utan det blir mer härskarmetoder, skrik, tjurande. Gör jag "fel" så får jag höra hur fruktansvärt elak jag är, att jag verkligen borde skämmas osv osv. Och det utan att de frågar mig först varför jag gjorde på ett visst sätt, utan de utgår ifrån att jag gör det för att vara elak eller för att jävlas.

Men jag måste ändå hålla med TS, ni har inte skrivit vad ni gör om barnet tex vägrar klä på sig ytterkläderna. Inte ner på den detaljnivå som TS antagligen behöver för att förstå och kunna ta in det.

Jag har inte barn själv, så jag kan inte ge de tipsen tyvärr.

Om vår son vägrar ha på sig bilbälte vägrar jag köra. Vill han inte klä på sig får han inte följa med (under förutsättning att både jag och mannen är hemma så att en kan vara kvar med honom). Nu har han alltid ångrat sig och klätt på sig.
 
Min mor fick stryk som barn. Hon är inte ett dugg bättre uppfostrad än tex mig som inte fick stryk som barn. Jag har respekt för vuxna, är inte rädd för att göra bort mig eller göra fel, min mamma lärde mig att man fick bli arg, man fick bli ledsen och det bästa av allt, jag kunde oavsett vad jag gjort berätta allt för min mamma. Hon lovade att även fast hon blev arg aldrig skrika eller slåss.

Sen att min uppväxt var jätte dålig överlag är inte mina föräldrars fel. Tack och lov.
 
Min mor fick stryk som barn. Hon är inte ett dugg bättre uppfostrad än tex mig som inte fick stryk som barn. Jag har respekt för vuxna, är inte rädd för att göra bort mig eller göra fel, min mamma lärde mig att man fick bli arg, man fick bli ledsen och det bästa av allt, jag kunde oavsett vad jag gjort berätta allt för min mamma. Hon lovade att även fast hon blev arg aldrig skrika eller slåss.

Sen att min uppväxt var jätte dålig överlag är inte mina föräldrars fel. Tack och lov.

Här sa du något, jag är rädd för att göra fel! Så pass att om jag har gjort fel på jobbet och min chef påtalar det så kan jag inte sova på 2 dygn. Det låter väl friskt och bra? ;)
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag kommer förhoppningsvis få ett barn till hösten. Jag bor idag i Malmö, där jag också jobbar. Jag kommer att vara självstående. Jag...
Svar
15
· Visningar
898
Senast: Queen
·
Övr. Barn Tänkte höra med er lite mer rutinerade föräldrar hur ni löser sommarsemestern med barnen? Fram till nu har jag kunnat lägga min semester...
2
Svar
31
· Visningar
2 093
Övr. Barn "ALLA spelar Fortnite!" Ja, enligt min 8 åring iaf. Efter att ha frågat runt bland vänner och barnens kompisar så verkar det gälla...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 127
Senast: Mirtai
·
Relationer Jag har en syster som för ett år sedan helt plötsligt sa upp kontakten med vår mamma och började hänga ut henne som narcissist mm på...
2 3
Svar
46
· Visningar
4 568
Senast: kubikmeter
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Sulöm häst - tips
  • Ridstrumpor!
  • INK

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp