_Charlotte_
Trådstartare
Jag vet inte om jag är helt knäpp eller inte... Men jag behöver skriva av mig och gärna höra era erfarenheter eller så.
Som några av er kanske har läst tidigare mår jag inte bra. Jag går på psyk och har där gjort diverse utredningar, mot de olika "vanliga" diagnoserna. Jag har hela tiden fått höra att det finns hjälp att få, bara de vet vad jag har för problematik kan jag få rätt hjälp etc.
Jag har därför satt allt mitt hopp till att få en diagnos som jag inte redan har. Typ bipolär, borderline eller något sånt. Något "eget" liksom, som jag kan medicinera och gå i terapi för. Något som kan förklara varför jag mår som jag mår.
Idag fick jag då beskedet att det är "bara" depression, generaliserat ångestsyndrom och social fobi. Alltså det jag redan vet.
Många kanske skulle tycka att det känns som en lättnad att inte ha någon "permanent" diagnos, men jag känner mest för att lägga mig ner och dö. Jag hade hoppats så mycket på att få en diagnos som både förklarar mitt mående, och som jag kan få hjälp för. Att "bara" vara deprimerad och ha ångest har jag ju redan både medicinerats mot och gått i terapi för, helt utan framgång.
Och all den där hjälpen, den finns för dem som har "svårare" diagnoser. Inte det som jag har, det kan jag inte få hjälp för varken mot/hos arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller någon annanstans. Det gör att hela framtiden känns ännu mer hopplös än den redan gjorde, när det enda lilla "hoppet" jag hade släckts.
Jag har gråtit konstant sedan jag kom ut från psyk. Det känns så otroligt hopplöst att inte ha fått en diagnos, då jag själv också har trott att jag har något sådant efter att ha läst, pratat med andra osv. Och så säger de att det "bara" handlar om depression och ångest, som jag som sagt redan provat flera mediciner mot, utan framgång. Och som jag trots över ett år i terapi inte ser någon bättring i.
Vad gör jag nu liksom? Vad ska jag nu hoppas på, när jag enbart har de diagnoser jag redan kände till och har provat hjälp för? Hur tar jag mig vidare, någon annanstans än två meter ner i jorden?
Som några av er kanske har läst tidigare mår jag inte bra. Jag går på psyk och har där gjort diverse utredningar, mot de olika "vanliga" diagnoserna. Jag har hela tiden fått höra att det finns hjälp att få, bara de vet vad jag har för problematik kan jag få rätt hjälp etc.
Jag har därför satt allt mitt hopp till att få en diagnos som jag inte redan har. Typ bipolär, borderline eller något sånt. Något "eget" liksom, som jag kan medicinera och gå i terapi för. Något som kan förklara varför jag mår som jag mår.
Idag fick jag då beskedet att det är "bara" depression, generaliserat ångestsyndrom och social fobi. Alltså det jag redan vet.
Många kanske skulle tycka att det känns som en lättnad att inte ha någon "permanent" diagnos, men jag känner mest för att lägga mig ner och dö. Jag hade hoppats så mycket på att få en diagnos som både förklarar mitt mående, och som jag kan få hjälp för. Att "bara" vara deprimerad och ha ångest har jag ju redan både medicinerats mot och gått i terapi för, helt utan framgång.
Och all den där hjälpen, den finns för dem som har "svårare" diagnoser. Inte det som jag har, det kan jag inte få hjälp för varken mot/hos arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller någon annanstans. Det gör att hela framtiden känns ännu mer hopplös än den redan gjorde, när det enda lilla "hoppet" jag hade släckts.
Jag har gråtit konstant sedan jag kom ut från psyk. Det känns så otroligt hopplöst att inte ha fått en diagnos, då jag själv också har trott att jag har något sådant efter att ha läst, pratat med andra osv. Och så säger de att det "bara" handlar om depression och ångest, som jag som sagt redan provat flera mediciner mot, utan framgång. Och som jag trots över ett år i terapi inte ser någon bättring i.
Vad gör jag nu liksom? Vad ska jag nu hoppas på, när jag enbart har de diagnoser jag redan kände till och har provat hjälp för? Hur tar jag mig vidare, någon annanstans än två meter ner i jorden?