Besviken av att INTE få diagnos?

[Cherarriduracell]

Vad händer om du ringer till vc pch säger "hej, jag har mått väldigt dåligt psykiskt ett tag och skulle behöva träffa en läkare hos er"?

Den läkaren kan då bli din medicinska kontakt och har du tir är det en avde läkare som fortfarande vill hjälpa människor till bättre mående

 

[_Charlotte_]

Vad händer om du ringer till vc pch säger "hej, jag har mått väldigt dåligt psykiskt ett tag och skulle behöva träffa en läkare hos er"?

Den läkaren kan då bli din medicinska kontakt och har du tir är det en avde läkare som fortfarande vill hjälpa människor till bättre mående

Jag gissar att de skulle tycka att jag ska vända mig till psyk. Jag blev ju remitterad därifrån till psyk, och då sa läkaren där att han "gjort det han kunde".

 

[Cherarriduracell]

Jag gissar att de skulle tycka att jag ska vända mig till psyk. Jag blev ju remitterad därifrån till psyk, och då sa läkaren där att han "gjort det han kunde".

testa igen! Du behöver en fast läkare som hjälper dig med medicinering. Berätta att du inte får hjälp på psyk, om de hänvisar dig dit.

 

[em-pirre]

Steg ett är att vara ärlig då du träffar läkaren på psyk. De vet inte hur dåligt du mår om du inte berättar det! Du kan inte fortsätta att gömma dendär Plan B, utan du måste berätta för vården vad som kan hända om du inte får hjälp. Om de bara tror att du är måttligt deppig får du ju naturligtvis inte samma hjälp som en som är suicidal.

 

[Kibani]

Varje gång jag ser en sån här tråd inser jag vilken tur jag haft som crashade helt i just denna stad och inte där jag bodde från början. För när jag väl hamnade hon öppen psyk så blev jag tagen på allvar och fick hjälp (allra första psykologen jag träffade innan jag flyttade kallade mig lat....) Envisare än synden så fick läkaren där nästan tvinga mig till sjukskrivning från studierna och där är jag fortfarande, men nu är jag på väg någonstans. Började rätt snabbt med utredning och även jag blev väl nästan besviken när det inte visade vad läkare trodde vid remissen. Dystymi och personighetsstörning (typ samlingsnamn för ångest och lite till) kändes fortfarande väldigt luddigt även om mina föräldrar äntligen förstod att man faktiskt kan må dåligt så länge som jag gjort. Psykolog ett år tills hon blev mammaledig och då slussades jag vidare till Dagsjukvården istället, kan beskriva det som allra första myrsteget mot arbetsträning där man mest över på att vara i grupp. Efter ett år av det + att våga prova medicin igen (gick omedicinerad rätt länge för att jag bara fick biverkningar) och hittat vad som faktiskt funkar så är jag nu på väg vidare mot mer riktig arbetsträning. Ska bli riktigt spännande att se hur jag orkar med 10h i veckan från att göra nästan inget.

Vill väl mest säga att ge inte upp hur svårt det än verkar, försök kämpa, försök ta reda på vad för hjälp som finns att få, kanske kanske förhoppningsvis hittar du snart vad som hjälper just dig, för det finns där, man ska "bara" hitta det först.

Lyssnade precis på en låt som jag tycker beskriver mitt liv totalt de senaste åren. Även om den är litet lättsam kanske så tycker jag den ger utrymme både för att gråta ut och ge hopp.

http://www.releaselyrics.com/579b/loke-melankolia-stad/

 

[_Charlotte_]

Steg ett är att vara ärlig då du träffar läkaren på psyk. De vet inte hur dåligt du mår om du inte berättar det! Du kan inte fortsätta att gömma dendär Plan B, utan du måste berätta för vården vad som kan hända om du inte får hjälp. Om de bara tror att du är måttligt deppig får du ju naturligtvis inte samma hjälp som en som är suicidal.

Men jag träffar ju inte ens någon läkare på psyk! Men psykologen, min samtalskontakt och även den läkare jag träffat på psykakuten, vet hur dåligt jag mår. Eller jag har iallafall berättat det. Och jag har aldrig gömt plan B, de har full insyn i mina självmordstankar och tidigare försök.

 

[_Charlotte_]

testa igen! Du behöver en fast läkare som hjälper dig med medicinering. Berätta att du inte får hjälp på psyk, om de hänvisar dig dit.

Ja, jag håller helt med om att jag behöver en fast läkarkontakt. Men han jag har på vårdcentralen sa uttryckligen att han inte kunde göra mer för mig, utan prova andra mediciner/kombinationer får psyk ta. Så att försöka igen där känns helt onödigt.

 

[_Charlotte_]

Varje gång jag ser en sån här tråd inser jag vilken tur jag haft som crashade helt i just denna stad och inte där jag bodde från början. För när jag väl hamnade hon öppen psyk så blev jag tagen på allvar och fick hjälp (allra första psykologen jag träffade innan jag flyttade kallade mig lat....) Envisare än synden så fick läkaren där nästan tvinga mig till sjukskrivning från studierna och där är jag fortfarande, men nu är jag på väg någonstans. Började rätt snabbt med utredning och även jag blev väl nästan besviken när det inte visade vad läkare trodde vid remissen. Dystymi och personighetsstörning (typ samlingsnamn för ångest och lite till) kändes fortfarande väldigt luddigt även om mina föräldrar äntligen förstod att man faktiskt kan må dåligt så länge som jag gjort. Psykolog ett år tills hon blev mammaledig och då slussades jag vidare till Dagsjukvården istället, kan beskriva det som allra första myrsteget mot arbetsträning där man mest över på att vara i grupp. Efter ett år av det + att våga prova medicin igen (gick omedicinerad rätt länge för att jag bara fick biverkningar) och hittat vad som faktiskt funkar så är jag nu på väg vidare mot mer riktig arbetsträning. Ska bli riktigt spännande att se hur jag orkar med 10h i veckan från att göra nästan inget.

Vad skönt att du fick hjälp och blev tagen på allvar så direkt!
Det där känner jag är helt omöjligt för mig... Men vad det beror på, det vet jag inte. Om jag inte kan förmedla alls vad jag tänker och känner, och hur jag mår, eller om det är nåt annat.
Men sjukskrivning har aldrig kommit på tal, trots att jag fått hoppa av skolan p.g.a. mitt mående. Det hade ju med facit i hand varit bättre att bli sjukskriven från skolan redan då, istället för att försöka, misslyckas, hoppa av, och nu ha rester hos csn som gör att jag inte har råd att börja plugga igen, om jag skulle må bättre framöver

Men det där med att folk/familjen inte förstår att man kan må dåligt länge känner jag igen... Dels från min närmsta familj, i form av "Men du mådde ju inte dåligt redan DÅ!" vilket jag faktiskt visst gjorde. Men i deras värld är det otänkbart att man kan må dåligt i flera års tid.
Och det som gjorde mig mest trött, och ledsen, och ännu mindre sugen på att ha kontakt med min släkt, var att en släkting frågade om jag mår dåligt igen när hen fick veta att jag varit på psyk. Med "igen" menades alltså sen "förra gången", som var i vintras, och alltså inte alls förra gången utan samma gång som nu och för två år sedan.
Men det finns inte på kartan att man kan må dåligt så länge...

 

[Kibani]

Vad skönt att du fick hjälp och blev tagen på allvar så direkt!
Det där känner jag är helt omöjligt för mig... Men vad det beror på, det vet jag inte. Om jag inte kan förmedla alls vad jag tänker och känner, och hur jag mår, eller om det är nåt annat.
Men sjukskrivning har aldrig kommit på tal, trots att jag fått hoppa av skolan p.g.a. mitt mående. Det hade ju med facit i hand varit bättre att bli sjukskriven från skolan redan då, istället för att försöka, misslyckas, hoppa av, och nu ha rester hos csn som gör att jag inte har råd att börja plugga igen, om jag skulle må bättre framöver

Men det där med att folk/familjen inte förstår att man kan må dåligt länge känner jag igen... Dels från min närmsta familj, i form av "Men du mådde ju inte dåligt redan DÅ!" vilket jag faktiskt visst gjorde. Men i deras värld är det otänkbart att man kan må dåligt i flera års tid.
Och det som gjorde mig mest trött, och ledsen, och ännu mindre sugen på att ha kontakt med min släkt, var att en släkting frågade om jag mår dåligt igen när hen fick veta att jag varit på psyk. Med "igen" menades alltså sen "förra gången", som var i vintras, och alltså inte alls förra gången utan samma gång som nu och för två år sedan.
Men det finns inte på kartan att man kan må dåligt så länge...

Direkt och direkt, tog väl totalt ca 4 år och panik över en biverkning från medicinen innan jag fick remissen till öppenpsyk men därifrån har det ju rullat på sedan dess. Första läkaren jag träffade där var underbar men givetvis bara sommar vik, hon ville sjukskriva mig på direkten men jag envisades med en termin till (alla andra klarar ju det här!) innan jag blev tvungen att ge upp. Det funkar liksom inte att kugga snudd på hälften av alla högskolekurser under ett år så jag misstänker att jag inte heller har nån csn att ansöka om utan att läsa in några extra poäng. Här är de dessutom så underbemannade att fast läkarkontakt inte är på kartan utan justeringar i medicinen har jag fått ta över telefon med typ en sjuksköterska under riktlinjen "Hör bara av dig om det inte funkar"

Och det är verkligen hemskt att inte ha totalt stöd och förståelse från sin familj Det gör ju inte kampen i/mot systemet och hjälpen lättare precis

 

[MiniLi]

Nu har jag inte läst hela tråden men.. Menar du att din psykiatriska mottagning inte erbjuder kvalificerad behandling om du inte får specifika diagnoser??
Det låter helt galet!
Diagnos styr ju inte behandlingen, den utformar man efter individ.

 

[_Charlotte_]

Nu har jag inte läst hela tråden men.. Menar du att din psykiatriska mottagning inte erbjuder kvalificerad behandling om du inte får specifika diagnoser??
Det låter helt galet!
Diagnos styr ju inte behandlingen, den utformar man efter individ.

Jag VET inte, men det är den uppfattningen jag har fått. På de stödsamtal jag haft under tiden som utredningen har hållit på har de flera gånger sagt att "bara utredningen är gjord, om du är t.ex. bipolär så finns det speciella grupper för det och jättebra hjälp att få" och "när utredningen är klar kan vi lättare se vad för medicin du ska ha".
Så det har liksom alltid låtit som att utredningen "ska" hitta något nytt, och DÅ kan jag få bra hjälp. Men nu när det inte hittades något nytt, så vet jag inte vad det finns för hjälp. De har inte alls pratat om hjälp om jag "bara" är deprimerad och med ångest, inget om vad för medicinering man kan prova då, eller terapi, eller något. Bara "om/när utredningen är klar, DÅ..."

Hursomhelst så har jag insett att medicinen jag har nu inte hjälper mitt mående något, och den biverkningen jag fått är att jag gått upp x antal kg och blivit fet. Och därmed mår ännu sämre.
Så den medicinen har jag slutat med, utan läkarkontakt eftersom jag aldrig får någon läkarkontakt och jag vägrar åka in "akut" för att be om lov att sluta med en medicin... OM jag någon gång får träffa en läkare, så kan jag prata om det då. Men fram tills dess känns det bäst att vara utan medicin och hitta "mig", har inte varit utan medicin i över ett år så jag vet ju liksom knappt vad som är "jag" och vad som är mediciner längre

 

[MiniLi]

Vilket tråkigt bemötande du fått. I mina ögon utreder man av många anledningar, definitivt inte bara för att ställa diagnos. Och du har ju rätt till vård oavsett diagnos.