Vad skönt att du fick hjälp och blev tagen på allvar så direkt!
Det där känner jag är helt omöjligt för mig... Men vad det beror på, det vet jag inte. Om jag inte kan förmedla alls vad jag tänker och känner, och hur jag mår, eller om det är nåt annat.
Men sjukskrivning har aldrig kommit på tal, trots att jag fått hoppa av skolan p.g.a. mitt mående. Det hade ju med facit i hand varit bättre att bli sjukskriven från skolan redan då, istället för att försöka, misslyckas, hoppa av, och nu ha rester hos csn som gör att jag inte har råd att börja plugga igen, om jag skulle må bättre framöver
Men det där med att folk/familjen inte förstår att man kan må dåligt länge känner jag igen... Dels från min närmsta familj, i form av "Men du mådde ju inte dåligt redan DÅ!" vilket jag faktiskt visst gjorde. Men i deras värld är det otänkbart att man kan må dåligt i flera års tid.
Och det som gjorde mig mest trött, och ledsen, och ännu mindre sugen på att ha kontakt med min släkt, var att en släkting frågade om jag mår dåligt
igen när hen fick veta att jag varit på psyk. Med "igen" menades alltså sen "förra gången", som var i vintras, och alltså inte alls förra gången utan samma gång som nu och för två år sedan.
Men det finns inte på kartan att man kan må dåligt så länge...