Förlåt för ett rätt långt inlägg, det var ju jättemånga som hade svarat.
Jag har klippt lite i era svar för att förhoppningsvis få ner längden lite, men försökt ha kvar det som jag svarar på.
Berätta för din sambo hur ledsen det gör dig. Låt honom resa men planera en egen resa för er två vid ett annat tillfälle! Måste ju finnas betydligt häftigare ställen än Serbien? Vill han inte vara med och uppfylla din dröm så res utan honom.
Han har fått höra det och jag försökte verkligen få fram det på nytt i går kväll, han har förstått att jag är ledsen över det. Nu gäller det mest att förstå vad han kan göra åt det (och då pratar jag inte om att han borde stanna hemma).
Jag hade blivit otroligt besviken, ledsen och sen fly förbannad! Om det nu visade sig att det bara blev grabbarna som skulle åka varför var han tvungen att åka med då? Över din födelsedag. Till ett ställe du pratat om jättelänge och varit upprymd över. Efter en inbjudan till er båda. Trots att han rest själv flera gånger inom en nära tid. Varför sa han då inte bara "nejtack då åker jag hellre med min sambo som fyller år och inte varit utomlands så mycket än och verkligen sett fram emot att resa?" Att han "oftast" bara göra dumma och taskiga saker (även om han kanske inte menar det) en gång och sen ser hur ledsen du blir och sen förhoppningsvis inte gör om det? Känns det som ett okej sätt att behandla sin partner tycker du? Om din bästa vän berättade samma historia vad skulle du råda henne/honom till då?
Jag tycker du ska ta ett allvarligt snack med honom och förklara att inte är okej att göra taskiga saker om och om igen bara för han inte tänkte på det och är ledsen efter..oftast... Han får helt enkelt börja använda sina hjärnceller och tänka över sina val innan han gör dom och fundera på hur det påverkar dig.
Jag är så trött på att höra "jamen jag tänkte inte" "men jag visste inte att du blev ledsen" "jag såg det inte så innan du sa nåt" nejmen då kanske du ska tänka till en gång innan du gör eller inte gör saker som rör helt grundläggande grejjer som hänsyn och hyffs.
Tycker du förtjänar bättre än så TS!
Jag tror att du missförstod mig lite. Det händer att min sambo gör saker på ett ganska obetänksamt sätt som jag blir ledsen av. När han inser att jag blir ledsen så gör han inte om det, eftersom han inte är en elak person och vill såra mig. Däremot är min sambo obetänksam och ibland tänker han inte längre än näsan räcker och då har det någon enstaka grej upprepats, inte för att vara elak utan för att han inte tänker, alls just då.
Det som ni fått läsa här är bara en liten del av mannen jag lever med, visserligen en väldigt tråkig del, men i min bok väger hans goda sidor upp det hela. Jag är inte heller någon dans på rosor att leva med just nu.
Det här är mannen som när han, inför min förra födelsedag, frågade mig vad jag önskar mig i födelsedagspresent fick svaret "ingen aning" svarade "vad bra, då betalar jag halva din häst!". Det är han som hjälper mig spänna för när jag vill ut och köra, fast att han egentligen inte har tid. Som kan reta gallfeber på mig när han inte kan sitta still. Som kramar mig så att hela världen försvinner och allt jag blir medveten om är hur gott han luktar och hur mjuk han kan vara. Det är han som i princip oavsett vad jag ber om svarar "Det är lugnt, det fixar vi".
Jag hade också blivit ledsen. Men det ser verkligen supermysigt ut vid stugan! Serbien är väl bara kallt och eländigt ändå, säg åt honom att inte glömma understället medan du packar badkläder och massor med gott till din resa
Jag förstår dock att det var grejen att få resa och se sig omkring som lockade, men hoppas att det kanske kan vara en liten tröst i alla fall...
Edit: nu kom jag på att jag blandade ihop sibiren med serbien. Hoppas det kan ge dig glädje
Haha! Jag får alltså skicka honom till Sibirien istället.
Nej, men jag ser faktiskt fram emot sommarstugan, jag kunde fått hem min familj istället, men då var jag redan så inställd på stugan... Känns bättre att vi firar när alla kan vara med (morfar hade också gjort upp andra planer).
Jag hade nog inte reagerat så där starkt tror jag. Jag hade förstått om det enbart är 7-8 killkompisar som vill åka tillsammans. Det blir inte samma sak om någons flick/pojkvän åker med. Jag skulle bli trött på min sambo om han absolut ville åka med när jag skulle på en resa med mina kompisar. Förstår inte grejen med att ens partner ska följa med på allt.
Då är det väl mycket skönare att åka någonstans bara ni två?
Att det är födelsedagen är ju tråkigt, men jag skulle nog inte ta så illa upp där heller. Snarare tycka att jag förtjänade en extra fin födelsedagspresent eller nåt. Du säger ju själv att du inte riktigt är en i gänget i hans kompisgäng, så jag förstår att han kanske vill åka själv med dem? Det är en liten skillnad om ni har det riktigt tight ekonomiskt och inte kan åka på nån resa bara ni två, men om ni har det så åk tillsammans bara ni, eller åk själv? Jag har rest själv och det är superskönt.
Så som vi bjöds in var det inte någon grabbresa, det blev det någonstans mellan inbjudningen och att jag frågade om jag fick åka med jag också, när min sambo berättade att resan skulle bli av. Sedan känner jag inte att jag absolut ska följa med på allt. Med detta gänget som är (delvis?) från jobbet var min sambo ute med på korgen och kryssningar i alla fall någon gång i månaden förra året.
Inte en enda gång kände jag att jag behövde följa med, det var ju deras grej och det är roligt att min sambo får komma ut lite. Den här resan känns annorlunda, eftersom jag också blev inbjuden från början.
Vad säger din sambo när du talar med honom? Förstår han hur du känner? Hur resonerar han?
Han förstår hur jag känner i den mån att han förstår att jag blir ledsen, men jag kan inte säga att han förstår varför jag blir det. För honom är det ingen stor grej och eftersom jobbarkompisen "bestämt" att jag inte får följa med är det inte mer med det än så. För att vara helt ärlig kan jag nog inte riktigt säga att jag vet hur han resonerar. Han är en sån här kille som kommer med väldigt hård (men ändå snäll, lite karlakarl kanske är bättre uttryck än hård) framtoning, men som egentligen är väldigt konflikträdd.
Det gör att jag inte är helt säker på att han egentligen skulle vilja ha möjlighet att ta mig med eller att han tycker att det är bäst som det är. Skulle han vilja ha mig med skulle han inte våga stå upp för det på jobbet. Skulle han inte vilja skulle han (tyvärr!) inte våga säga det till mig. Är det något vi är oense om retirerar han alltid till "jag vet inte" och "vad ska jag säga då?!".
Tror faktiskt att det handlar mer om att TS är flickvän till en i kompisgänget, än att hon är tjej. Det blir inte samma sak att umgås i ett sammansvetsat kompisgäng när någons partner ska med. Jargongen blir annorlunda, man kan inte prata lika internt, gemensamma minnen blir drygare att prata om osv eftersom den nya partnern inte ingår i det gamla.
Fast det här är inte hans sammansvetsade kompisgäng, alltså inte det där han har sina närmaste vänner, utan detta är en sammanslutning av män från (och utifrån?) jobbet. Detta (jobbar)kompisgäng har han umgåtts med sedan ungefär en månad innan vi träffades då han började på jobbet, förutom dom som börjat senare än han då och en i gänget som var hans lärare på gymnasiet.
I det sammansvetsade kompisgänget är det för kompisarna självklart att jag följer med. Jag blir även inbjuden utan min sambo om min sambo inte är hemma. Dom har inga problem att prata gamla minnen, även om jag inte var med vi just det tillfället och inte heller med interna skämt. Minnen återberättar dom i sin helhet och skämten förstår man ju att dom är interna och då behöver man inte lägga sig i just det. Förstår ärligt talat inte hur det kan vara ett problem?
Hon vill gärna resa vilket partnen vet om, planerar för en gemensam resa och skiter sedan i det och drar iväg med grabbgänget istället. Jag hade varit sur som ättika!
Det handlar inte om att vara efterhängsen, det handlar om att ts ville åka till Serbien.
Här vill jag bara få slänga in att du slog huvudet på spiken.
Jag fattar inte. Alltså har du nånsin varit med och planerat, eller har sambon från första början planerat för resan med kompisarna? Eller sa du bara den första gången resan kom på tal att du skulle gilla en sån resa?
Det är väl lite både ock, jag sa från början att jag gärna ville åka och sedan har jag då och då påmint sambon om att vi blev inbjudna och att vi skulle kunna åka dit framåt sommaren. Sedan kom han hem en dag och berättade att grabbgänget skulle åka till Serbien. När jag frågade om jag fick komma med skulle han höra med gänget som skulle åka och fick ett nej.
Så det var inte så att jag i förbifarten nämnde att det vore väl kanske lite roligt och sedan släppte det, utan jag har försökt pusha på lite om att vi faktiskt ska åka.
