Blir det någonsin bättre?

Sitter och lipar här på tåget, i vanlig ordning. Samma visa varje gång. Jag flyttade till Sthlm för 3,5 år sedan. För kärleken skull. Vi är idag gifta, har hus och hund och försöker nu skaffa barn. Jag älskar honom och vill leva med honom i resten av mitt liv.
Jag trivs i huset och Stockholm funkar bra, men jag vill mer än gärna flytta tillbaka. Som det ser ut nu så funkar det inte, vi är mitt inne i en renovering, vi har precis börjat på nya jobb. I framtiden blir det dock flytt tillbaka, men jag vet inte när ännu.
Men det är inte det som är grejen, det är alla känslor, varje gång jag är "hemma" och ska tillbaka till mitt andra hem, Sthlm, så gråter jag. Varje gång jag får besök av familjen och vinkar av dem, så gråter jag. Det blir aldrig bättre. Hur får man det till att bli bättre? Vad kan jag göra? Är hemma ca var 6:e vecka och får besök nästan en gång varannan månad. Så jag träffar ju familjen ganska ofta. Men det blir inte bättre vid hej då:andet.

Oh, det var skönt att få ur sig! Ge mig pepp! Säg att det blir bättre! :)
.... men aldrig skiljas från vännen min utan att fälla tårar!
Att skiljas är jobbigt! I min familj säger vi hej men när det är avsked igen springer man fort ut med tårar i ögonen och sen kan man prata på telefon om någon dag och säga hej då och sånt.
Du är inte ensam- vi är många som slits mellan två hem hela vårt vuxna liv :-)
 
.... men aldrig skiljas från vännen min utan att fälla tårar!
Att skiljas är jobbigt! I min familj säger vi hej men när det är avsked igen springer man fort ut med tårar i ögonen och sen kan man prata på telefon om någon dag och säga hej då och sånt.
Du är inte ensam- vi är många som slits mellan två hem hela vårt vuxna liv :-)


Precis så, jag kunde INTE prata med mamma när jag hoppat på tåget förrens när jag kom hem. Och då var jag tvungna att avsluta fort för tårarna kom!
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Precis så, jag kunde INTE prata med mamma när jag hoppat på tåget förrens när jag kom hem. Och då var jag tvungna att avsluta fort för tårarna kom!
För mig hjälper det att tänka att det sett ut så i många hundra år att söner och döttrar flyttar till nya områden och lämnar sin familj. Idag har man möjlighet att träffas flera gånger per år och prata dagligen om man vill. Förr kunde man skriva brev och hoppas de kom fram:-)

Men som sagt- helt normalt. Sen är man ju olika blödig som person, men jag tror alla som flyttat långt hemifrån har en del av sitt hjärta kvar...
Det är en del av livet och visar att man är människa på nåt vis. Att man älskar och känner!
 
Blir det inte mer en situation då båda förlorar då? Ingen får det den vill ha. Det känns mera rimligt att man växelbor i de olika städerna (typ 5 år här, 5 år där) eller att ni skaffar sommar/fritidsboende på den ena orten så ni kan spendera mer tid där. Alla kompromisser är ju inte bra kompromisser.

Vi har tillgång till och kommer få ärva en sommarstuga i sambons stad.
Att ha sommarstuga där jag kommer ifrån kostar miljoner så är nog inte rimligt tyvärr..
Han anser att det inte är något problem att åka "hem" över en helg trots att det tar en halv dag per väg bara att resa - eller så säger han till mig i alla fall. Alltså borde han inte heller ha något problem att åka halva vägen om vi skulle bo "på mitten".
 
Olika familjer har olika starka band. Det finns ingen regel om vad man "ska" tycka om sin familj och hur stor del i ens liv de tar.

För egen del har min släkt varit mest till elände och jag har inget behov alls att träffa nån. Jag känner dem knappt ens. Vet vad någon kusin heter men långt i från alla. Vet inte ens hur många syskon min mor hade.

Andra är starkt bundna till sina släktingar och känner stark gemenskap. Ingen av varianterna är fel eller rätt.
Min egen avkomma är superviktig i mitt liv men jag förutsätter inte att jag är viktig i hennes. Den platsen ska jag i så fall förtjäna - inte bara ha.
 
Jag tänker dels som @Philosophia, ungefär. Nämligen att det faktum att du längtar "hem" inte behöver tolkas som att du inte uppskattar det du har. Det måste vara få människor i världen som har fått till sina liv så att de är perfekt nöjda med varje detalj. Snarare är det väl alltid något som skaver och något som är bra.

Men sen tänker jag också att om du nu faktiskt är ledsen och mår dåligt över att inte bo "hemma" - jag menar utöver att det är svårt att skiljas åt just när det sker - så verkar ju lösningen vara att du bor "hemma" Lättare sagt än gjort, så klart, men kanske är det generellt sett så att personer som känner som du bör lyssna på den känslan?

När du känner på känslan, så att säga, känns det då som något som öht kan avta, eller känns det mer som att känslan är som den är?

Personligen ser jag egentligen ingen fördel med att ha den sortens band till sin familj som du beskriver. Jag skulle bli ledsen och troligen rannsaka mig själv om mina barn inte klarade av att bo långt ifrån mig. Och jag har själv ingen som helst längtan till min uppväxtort, jag är tvärtom lättad att jag kunde flytta så fort jag blev myndig, i princip.

Och då har jag ändå goda relationer till mina föräldrar, men de finns ju, jag behöver inte se dem i tid och otid för att veta det. (Nu bor de iofs i samma stad som jag, och vi ses lite då och då, det varierar hur ofta. Ibland en lunch i månaden, ibland betydligt mer.)
 
Jag är likadan när det gäller avsked från dom man inte vill skiljas från. Och alla dom som betyder mest bor längre bort. Särskilt gäller detta min allra bästa vän som även känns som min syster känslomässigt.

När hon flyttade tillbaka till sina gamla hemtrakter pga kärleken sörjde jag. Inget var som förut och det kan fortfarande kännas tungt att tänka på det, så jag låter bli. Då hade vi varit som ler och långhalm i flera år.

När det är dags för oss att skiljas åt så är det inga kramar och hejdå-processer, jag klarar inte det. Vi kör med "Hej så länge, ses på lunchen imorron!"

Det gör vi ju inte, men det var så vi hade det förr i världen, vi sågs i stort sett varenda dag och även på lunchen.

Och det funkar. Man gör ingen big deal av att skiljas åt, utan ser istället fram emot att ses nästa gång :)
 
Men nu tycker jag att du är lite väl hård.
Jag bor i Stockholm och kommer med stor sannolikhet bo kvar här. De gånger jag har valt mellan pojkvän och stad så har jag valt att bo kvar i Stockholm.
Däremot upplyser jag alltid om det innan jag inleder en seriösare relation.

Det är helt ok att du tycker som du gör.
 
Nej, alla har inte det. Jag har ju flyttat en bra bit från uppväxtorten och saknar den inte.
"Hemma" är dessutom där jag bor nu, inte där jag är uppvuxen.
Samma här. Jag har ingen känsla alls för orten där jag växte upp, och mina vänner har jag hemma, där jag bor nu. Jag har också bott ungefär 30 år i den stad jag bor nu, vilket är en betydligt större del av livet än de år jag tillbringade i min uppväxtort.

Att prata om orten där jag växte upp som "hemma", känns helt udda för mig. Jag säger inte heller "hemma" om mitt föräldrahem, utan jag säger "hos mina föräldrar" eller något i den stilen.
 
Nej, alla har inte det. Jag har ju flyttat en bra bit från uppväxtorten och saknar den inte.
"Hemma" är dessutom där jag bor nu, inte där jag är uppvuxen.

Samma här!

Saknar inte "hemma" det minsta!
Hemma är där jag bor nu. Det är mitt hem som jag älskar och trivs i.

Och angående släkten så saknar jag inte en enda av dom. Min flytt hemifrån var det bästa jag gjort.
 
Nej, alla har inte det. Jag har ju flyttat en bra bit från uppväxtorten och saknar den inte.
"Hemma" är dessutom där jag bor nu, inte där jag är uppvuxen.
Nej det var såklart fel formulerat. Många saknar svunna tider- men inte alla!
Jag saknar många hem, många vänner som varit viktiga och nu är långt ifrån mig. Och jag saknar hemma fast jag flyttade redan på gymnasiet och fast jag inte vill bo där. Jag saknar jobb jag haft oxå...
Men i samma andetag är jag glad över mitt liv och vill inte bo någon annanstans. Hade bara önskat det var mindre långt hem liksom....
 
Sitter och lipar här på tåget, i vanlig ordning. Samma visa varje gång. Jag flyttade till Sthlm för 3,5 år sedan. För kärleken skull. Vi är idag gifta, har hus och hund och försöker nu skaffa barn. Jag älskar honom och vill leva med honom i resten av mitt liv.
Jag trivs i huset och Stockholm funkar bra, men jag vill mer än gärna flytta tillbaka. Som det ser ut nu så funkar det inte, vi är mitt inne i en renovering, vi har precis börjat på nya jobb. I framtiden blir det dock flytt tillbaka, men jag vet inte när ännu.
Men det är inte det som är grejen, det är alla känslor, varje gång jag är "hemma" och ska tillbaka till mitt andra hem, Sthlm, så gråter jag. Varje gång jag får besök av familjen och vinkar av dem, så gråter jag. Det blir aldrig bättre. Hur får man det till att bli bättre? Vad kan jag göra? Är hemma ca var 6:e vecka och får besök nästan en gång varannan månad. Så jag träffar ju familjen ganska ofta. Men det blir inte bättre vid hej då:andet.

Oh, det var skönt att få ur sig! Ge mig pepp! Säg att det blir bättre! :)
Du tycker att det är sorgligt att åka ifrån en miljö du trivs i, behöver det vara mer komplicerat än så? Jag tycker inte att det borde behöva vara så farligt. Dessuotm är det väl alltid härligt med den uppskattning man får när man dyker upp som tillfällig gäst. Den bekräftelse man får då säger ganska lite om hur det skulle vara att bo där hela tiden, om man ska vara realistisk...
 
Jag tänker dels som @Philosophia, ungefär. Nämligen att det faktum att du längtar "hem" inte behöver tolkas som att du inte uppskattar det du har. Det måste vara få människor i världen som har fått till sina liv så att de är perfekt nöjda med varje detalj. Snarare är det väl alltid något som skaver och något som är bra.

Men sen tänker jag också att om du nu faktiskt är ledsen och mår dåligt över att inte bo "hemma" - jag menar utöver att det är svårt att skiljas åt just när det sker - så verkar ju lösningen vara att du bor "hemma" Lättare sagt än gjort, så klart, men kanske är det generellt sett så att personer som känner som du bör lyssna på den känslan?

När du känner på känslan, så att säga, känns det då som något som öht kan avta, eller känns det mer som att känslan är som den är?

Personligen ser jag egentligen ingen fördel med att ha den sortens band till sin familj som du beskriver. Jag skulle bli ledsen och troligen rannsaka mig själv om mina barn inte klarade av att bo långt ifrån mig. Och jag har själv ingen som helst längtan till min uppväxtort, jag är tvärtom lättad att jag kunde flytta så fort jag blev myndig, i princip.

Och då har jag ändå goda relationer till mina föräldrar, men de finns ju, jag behöver inte se dem i tid och otid för att veta det. (Nu bor de iofs i samma stad som jag, och vi ses lite då och då, det varierar hur ofta. Ibland en lunch i månaden, ibland betydligt mer.)

Känslan kommer alltid finnas där, kommer alltid vilja flytta hem-hem.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med att du skulle bli ledsen om dina barn inte klarade av att bo långt från dig. Jag klarar av att bo långt från min familj, men jag gillar det inte.
Sen har jag ett väldigt bra förhållande till min familj och jag tycker inte att min reaktion är konstig. Jag blir ledsen när jag måste åka till mitt andra hem, eftersom jag vet att det dröjer till nästa gång.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Alltså, fy vad jobbigt att flytta så var femte år :crazy:
Det blir att ställa om hela livet var femte år med nytt jobb, boende, vänner, skola för eventuellt barn...

Ett sommarställe låter däremot som en bättre idé!
Om man har barn får man så klart ta ställning till det jag uppfattade det inte som att TS hade några barn.

Som vuxen behöver det ju inte vara ett problem. Det finns många som byter boende och arbete oftare än var 5 år utan att tycka att det är jobbigt. Vänner är ju inte beroende av vart man bor. Men det är såklart upp till en själv.
 
Om man har barn får man så klart ta ställning till det jag uppfattade det inte som att TS hade några barn.

Som vuxen behöver det ju inte vara ett problem. Det finns många som byter boende och arbete oftare än var 5 år utan att tycka att det är jobbigt. Vänner är ju inte beroende av vart man bor. Men det är såklart upp till en själv.

Inga barn än, ja det är hunden då, men han trivs överallt :p
 
Om man har barn får man så klart ta ställning till det jag uppfattade det inte som att TS hade några barn.

Som vuxen behöver det ju inte vara ett problem. Det finns många som byter boende och arbete oftare än var 5 år utan att tycka att det är jobbigt. Vänner är ju inte beroende av vart man bor. Men det är såklart upp till en själv.

TS skrev att dom försöker skaffa barn så därför tog jag med det i beräkningen :)

Det upplägget funkar säkert för vissa men jag skulle aldrig kunna leva så att flytta till andra sidan landet var femte år. Jag är en sån där som gärna rotar mig på ett ställe när jag hittat rätt.
 
Känslan kommer alltid finnas där, kommer alltid vilja flytta hem-hem.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med att du skulle bli ledsen om dina barn inte klarade av att bo långt från dig. Jag klarar av att bo långt från min familj, men jag gillar det inte.
Sen har jag ett väldigt bra förhållande till min familj och jag tycker inte att min reaktion är konstig. Jag blir ledsen när jag måste åka till mitt andra hem, eftersom jag vet att det dröjer till nästa gång.
Det är nog lite oklart för mig vilket ditt problem är. Om det är just att ta avsked som är jobbigt. Eller om det mer eller mindre alltid är jobbigt. Det senare fallet skulle jag bli bekymrad om det gällde mina barn. Jag önskar dem en lättare frigörelse från mig än så. Och jag skulle undra om det var mitt fel på något sätt.

Och jag tycker inte det är konstigt, det du skriver. Jag skriver ju tvärtom att det verkar så jobbigt att det är värt att undvika, om man är den sortens person.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 679
Senast: Hellhound
·
Hästmänniskan Har legat vaken i minst 1,5 timme i sängen. Min son på 7 månader har vaknat till några gånger och sökt närhet. Ammar fortfarande lite...
Svar
5
· Visningar
1 468
Senast: Hedinn
·
Kropp & Själ Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg :angel: :p Jag är 31 år, har aldrig varit gravid, och började i vintras (december) få...
2
Svar
21
· Visningar
3 161
Senast: __sofia__
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 820
Senast: lundsbo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp