Orolig_Tjej

Trådstartare
Du var som ett gift som spred sig genom varenda ven i min kropp. När du kom in i mitt liv så tappade jag allt annat. Det fanns bara du, och det känns så patetiskt när jag tänker på det. Jag såg mig själv i spegeln och undrar vart den smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Jag känner mig ännu mer patetisk eftersom jag fortfarande tänker på dig, trots att du numer bara har ögon för henne. Jag är nog den sista du tänker på nu för tiden. Jag är nog den sista du tänker på, och ändå kan jag inte få dig ur mitt huvud. Kan inte bli av med ditt gift ur min kropp.

Jag ser er tillsammans, bilder från er semester. Jag såg att du tog henne dit, till alla dina smultronställen. Dit du tog mig, där du så stolt visade upp de allra finaste platserna du visste om. Där vi spenderade dagarna i hotellsängen, och du såg på mig sådär som bara du kan, och undrade vart jag gömt mig hela ditt liv. Ibland undrar jag om hon vet om vem jag är, om hon visste att jag fanns när du kom in i hennes liv. De dagar som jag känner mig som mest förgiftad av sorg känner jag för att skiva till henne. “Hej, vet du om vem jag är?” Vet du om att jag fanns där hemma och väntade på att han skulle höra av sig, de kvällar ni var ute? Vet du om att alla de där platserna ni var på, dit tog han mig också. Hur känns det att gå i en annan kvinnas fotspår?

Jag hörde någon säga att du träffat din själsfrände. Att du hade sagt så.

Eller visste hon precis vem jag var. Låg ni där tillsammans och pratade om att du borde berätta för mig. Att det var dags, för att ni var kära.

Jag undrar vad jag gjorde den där dagen du stötte in i din själsfrände. Den där dagen som det var kärlek vid första ögonkastet, som du sa. Förmodligen satt jag med telefonen i handen och hjärtat hoppade över ett slag varje gång den lyste upp. Det kunde ju vara du.

Ibland, när jag känner mig som mest förgiftad av sorg så kommer de allra svartaste tankarna. Jag tänker att jag vill ringa henne, och berätta om vilket svin du egentligen är. Jag vill förstöra för er. Jag tänker ibland, en så skamlig tanke att jag knappt vågar skriva ner den i ord. Jag tänker att om jag ändå hade blivit gravid, då hade du inte kunnat sudda ut mig ur ditt liv så som du gjorde. Jag har aldrig känns mig så maktlös, så betydelselös som den dagen jag förstod att du inte bryr dig om mig längre. Du bryr dig ju inte ens. Att du träffade någon är en sak, kanske något som jag kunnat hantera. Men att jag i samma stund var luft för dig, det gör SÅ ONT. Du träffade din själsfrände och från samma stund så fanns det ingenting annat som betydde någonting längre. Jag vet, för det var så jag kände när jag träffade dig. Om.. om jag ändå hade varit gravid, så hade jag fortfarande varit viktig för dig. Jag hade varit viktigast av alla för dig, för jag hade haft makten att besluta om din framtid. Tanken på att få vara viktig för dig igen smakar så bitterljuvt på något vis.

Herregud, ta dig samman kvinna. Jag ser mig själv i spegeln och undrar vart den där smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Hon som vet om att graviditet är ett skamlöst sätt att utöva makt över en man. Hon som vet om att en man som du inte är värd hennes energi. Ändå finns ditt gift fortfarande i varenda ven av min kropp, trots att det gått nästan ett år.

Och jag skäms. Jag skäms så mycket. Jag vågar inte berätta för någon att jag fortfarande gråter på nätterna. Jag vågar inte berätta för någon att jag upprepar den här skivan om och om och om i mitt huvud. Vad gjorde jag för fel? Jag vågar inte berätta för någon om de skamligt svarta tankar som förpestar mig. Att jag inte blir av med ditt gift hur mycket jag än kämpar.

Buke, vad ska jag göra? Jag har gjort alla det rätta sakerna. Jag har inte kontaktat honom, eller henne, och skulle aldrig göra heller. Jag låter tiden gå. Jag försöker dejta andra. Jag försöker förankra det i mig själv att han inte är värd det, att det var lika bra att jag fick reda på hans sanna jag innan det gick längre. Jag gör allt det där. Jag vet allt det där. Ändå känner jag mig sjuk. Insjuknad av olycklig kärlek som jag aldrig någonsin upplevt förr.

Hjälp! :(
 
Det låter som du är kär i den han fick dig att känna att du var. Du gillar den du blev genom hans ögon.

Faktiskt så, nästan tvärtom.. Jag tappade bort mig själv med honom. Intressen och politiska åsikter som jag inte trodde skulle vara i linje med hans började svalna. Jag förstod det inte då, utan trodde enbart att man kanske förändrades med tiden. Men jag förstår nu att det var han. Jag ville passa honom. Det är därför jag kallar honom ett gift, från första början fram till nu.
 
Faktiskt så, nästan tvärtom.. Jag tappade bort mig själv med honom. Intressen och politiska åsikter som jag inte trodde skulle vara i linje med hans började svalna. Jag förstod det inte då, utan trodde enbart att man kanske förändrades med tiden. Men jag förstår nu att det var han. Jag ville passa honom. Det är därför jag kallar honom ett gift, från första början fram till nu.

Det var ju precis det jag beskrev? Du gillar den du blir i hans ögon, det sätt han får dig att känna. Du blev någon annan.
 
Det var ju precis det jag beskrev? Du gillar den du blir i hans ögon, det sätt han får dig att känna. Du blev någon annan.

Jag känner inte så. Den tiden jag var med honom så kände jag mig ständigt osäker, nästan nervig. Jag var så rädd för att säga eller göra fel saker, rädd för att hans känslor skulle svalna. Han fick mig aldrig att känna mig säker på hans kärlek, den kom och gick i vågor vilket var tortyr för mig. Jag tappade fokus från allt annat i mitt liv, trots att jag alltid varit en passionerad person med många intressen. Men allt blev liksom oviktigt i jämförelse med honom.

Det är inte en person jag tyckte om. Innan honom var jag trygg, driven och självständig. Den tjejen skulle aldrig låta någon annan påverka hennes mål eller politiska ställningstaganden. Han fick mig att känna mig osäker. Jag har träffat män efter honom där det har varit annorlunda. De har fått mig att känna att jag är fantastisk precis så som jag är. Som har beundrat mig för mitt eget driv och mina ställningstaganden. Det har fått mig att sakta hitta tillbaka till mig själv. Fått mig att förstå att rätt man för mig aldrig kommer få mig att känna mig osäker på mig själv. Men, det går långsamt..
 
Du var som ett gift som spred sig genom varenda ven i min kropp. När du kom in i mitt liv så tappade jag allt annat. Det fanns bara du, och det känns så patetiskt när jag tänker på det. Jag såg mig själv i spegeln och undrar vart den smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Jag känner mig ännu mer patetisk eftersom jag fortfarande tänker på dig, trots att du numer bara har ögon för henne. Jag är nog den sista du tänker på nu för tiden. Jag är nog den sista du tänker på, och ändå kan jag inte få dig ur mitt huvud. Kan inte bli av med ditt gift ur min kropp.

Jag ser er tillsammans, bilder från er semester. Jag såg att du tog henne dit, till alla dina smultronställen. Dit du tog mig, där du så stolt visade upp de allra finaste platserna du visste om. Där vi spenderade dagarna i hotellsängen, och du såg på mig sådär som bara du kan, och undrade vart jag gömt mig hela ditt liv. Ibland undrar jag om hon vet om vem jag är, om hon visste att jag fanns när du kom in i hennes liv. De dagar som jag känner mig som mest förgiftad av sorg känner jag för att skiva till henne. “Hej, vet du om vem jag är?” Vet du om att jag fanns där hemma och väntade på att han skulle höra av sig, de kvällar ni var ute? Vet du om att alla de där platserna ni var på, dit tog han mig också. Hur känns det att gå i en annan kvinnas fotspår?

Jag hörde någon säga att du träffat din själsfrände. Att du hade sagt så.

Eller visste hon precis vem jag var. Låg ni där tillsammans och pratade om att du borde berätta för mig. Att det var dags, för att ni var kära.

Jag undrar vad jag gjorde den där dagen du stötte in i din själsfrände. Den där dagen som det var kärlek vid första ögonkastet, som du sa. Förmodligen satt jag med telefonen i handen och hjärtat hoppade över ett slag varje gång den lyste upp. Det kunde ju vara du.

Ibland, när jag känner mig som mest förgiftad av sorg så kommer de allra svartaste tankarna. Jag tänker att jag vill ringa henne, och berätta om vilket svin du egentligen är. Jag vill förstöra för er. Jag tänker ibland, en så skamlig tanke att jag knappt vågar skriva ner den i ord. Jag tänker att om jag ändå hade blivit gravid, då hade du inte kunnat sudda ut mig ur ditt liv så som du gjorde. Jag har aldrig känns mig så maktlös, så betydelselös som den dagen jag förstod att du inte bryr dig om mig längre. Du bryr dig ju inte ens. Att du träffade någon är en sak, kanske något som jag kunnat hantera. Men att jag i samma stund var luft för dig, det gör SÅ ONT. Du träffade din själsfrände och från samma stund så fanns det ingenting annat som betydde någonting längre. Jag vet, för det var så jag kände när jag träffade dig. Om.. om jag ändå hade varit gravid, så hade jag fortfarande varit viktig för dig. Jag hade varit viktigast av alla för dig, för jag hade haft makten att besluta om din framtid. Tanken på att få vara viktig för dig igen smakar så bitterljuvt på något vis.

Herregud, ta dig samman kvinna. Jag ser mig själv i spegeln och undrar vart den där smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Hon som vet om att graviditet är ett skamlöst sätt att utöva makt över en man. Hon som vet om att en man som du inte är värd hennes energi. Ändå finns ditt gift fortfarande i varenda ven av min kropp, trots att det gått nästan ett år.

Och jag skäms. Jag skäms så mycket. Jag vågar inte berätta för någon att jag fortfarande gråter på nätterna. Jag vågar inte berätta för någon att jag upprepar den här skivan om och om och om i mitt huvud. Vad gjorde jag för fel? Jag vågar inte berätta för någon om de skamligt svarta tankar som förpestar mig. Att jag inte blir av med ditt gift hur mycket jag än kämpar.

Buke, vad ska jag göra? Jag har gjort alla det rätta sakerna. Jag har inte kontaktat honom, eller henne, och skulle aldrig göra heller. Jag låter tiden gå. Jag försöker dejta andra. Jag försöker förankra det i mig själv att han inte är värd det, att det var lika bra att jag fick reda på hans sanna jag innan det gick längre. Jag gör allt det där. Jag vet allt det där. Ändå känner jag mig sjuk. Insjuknad av olycklig kärlek som jag aldrig någonsin upplevt förr.

Hjälp! :(
Vad fint du skriver! Jag blir helt tårögd. Jag blev dumpad för 7v. sedan och känner igen det där med att känna sig som luft. Det är tufft! Jag tror det viktiga är att distrahera sig. Att göra massa saker nästan hela tiden. Inte ge de negativa tankarna så mycket utrymme.
 
Vad fint du skriver! Jag blir helt tårögd. Jag blev dumpad för 7v. sedan och känner igen det där med att känna sig som luft. Det är tufft! Jag tror det viktiga är att distrahera sig. Att göra massa saker nästan hela tiden. Inte ge de negativa tankarna så mycket utrymme.

Tack fina :heart Jag skriver mycket för att bearbeta olika saker, försöka få ord på känslorna. Jag tror som du, att bara distrahera sig. Jag vet ju att tiden läker alla sår, det har den ju alltid gjort förut. Men det här tar tid. Snart ett år nu och vissa dagar känns det fortfarande som att nyheten om dom två precis nått mig. Urk.

Tråkigt att höra att du blivit dumpad :( Kärlekens mörka baksida..
 
Tack fina :heart Jag skriver mycket för att bearbeta olika saker, försöka få ord på känslorna. Jag tror som du, att bara distrahera sig. Jag vet ju att tiden läker alla sår, det har den ju alltid gjort förut. Men det här tar tid. Snart ett år nu och vissa dagar känns det fortfarande som att nyheten om dom två precis nått mig. Urk.

Tråkigt att höra att du blivit dumpad :( Kärlekens mörka baksida..

Sen tror jag du måste radera honom ur ditt liv så gott det går, typ inte ha honom på fb etc. Ett annat tips är att starta något projekt som ger dig självförtroende och som du tycker är kul. Förutom att jag umgås med vänner och nytt folk varje dag i princip (ja jag är extrovert) så har t.ex. gjort en webbsida som är kopplad till de kunskaper jag har genom mitt jobb. Det tycker jag både är roligt, tar tankarna från annat och ger självförtroende.
 
Men man kan ju inte tvinga någon att älska en, se på en på det där sättet som är så beroendeframkallande, känna det de inte känner. Man kan inte tvinga fram känslor hos någon annan och inte hos sig själv heller. Han har valt bort dig. Inte för att vara elak mot dig utan för att han känner mer för någon annan. Att du känner mer för honom än han för dig är inte hans fel. Den där bitterheten du känner förstör bara för dig själv. Om du nu tycker om att skriva - gör det! Antingen "sanningen" så som den är för dig (ni har säkert var sin version ... :) ) för att få ur dig allt och för att kunna se det utifrån. Eller - gör om det hela till ett romanbygge där du gestaltar känslorna, inte beskriver exakt vad som hände utan kan styra och ställa som du själv vill. Hämnas om du känner för det, hitta på ett lyckligt slut om du vill. Men framför allt: gå inte och älta saker du inte kan göra något åt. Och följ inte hans liv på typ fb, det gör bara ont helt i onödan.
 
Kort och kanske lite brutalt: Tänk på något annat. GÖR något annat än att skriva djupgående beskrivningar av just det här. Stanna inte i de funderingarna. Hitta inte på ännu en metafor för hur det här känns. Analysera inte ännu en aspekt av vad du känner.

Gör något annat. OM du inte VILL vara kvar i känslan. Tråden tyder på att du vill det.
 
Mitt svar att passa på att skriva en roman när du ändå håller på, är väl en smula färgat av att jag själv tycker att det är onödigt att skriva om det inte blir publicerat. Dvs ta vara på känslor och använda dem till något konstruktivt. Det är mitt sätt att vara rationell.
 
Mitt svar att passa på att skriva en roman när du ändå håller på, är väl en smula färgat av att jag själv tycker att det är onödigt att skriva om det inte blir publicerat. Dvs ta vara på känslor och använda dem till något konstruktivt. Det är mitt sätt att vara rationell.
Jag uppfattar att det kräver någon form av distans eller abstraktion på något sätt. Inte för att det skulle vara omöjligt för TS, iofs.

Ja, nu finns det ju för all del en hel del böcker (skrivna av djupa män, inte minst) som inte på något vis tyder på vare sig distans eller abstraktion från författarens sida, men jag tror då inte heller att man har nått syftet att få skiten ur kroppen (även om det blev en bok skriven).
 
Jag uppfattar att det kräver någon form av distans eller abstraktion på något sätt. Inte för att det skulle vara omöjligt för TS, iofs.

Ja, nu finns det ju för all del en hel del böcker (skrivna av djupa män, inte minst) som inte på något vis tyder på vare sig distans eller abstraktion från författarens sida, men jag tror då inte heller att man har nått syftet att få skiten ur kroppen (även om det blev en bok skriven).

För att uppnå distans och abstraktion kan just skriva faktiskt vara ett bra sätt att få ut känslorna ur kroppen. Väl ute är det lättare att betrakta dem med distans. Och då är det lättare att se var man tänkt fel eller fastnat. Tycker jag. Att skriva en roman är ju oftast inte något du bara gör rakt av. Du jobbar ju igenom texten och upplägget och handlingen typ två miljoner gånger. På vägen brukar ett visst mått av insikt dyka upp.
 
@Miran Men du är ju författare! :D Jag ser en möjlig motsatt effekt av det där skrivandet, för den som inte är författare. Alltså att det inte alls fungerar som en rening utan att man, med sina skrivna ord, verkligen NÖTER in hur spektakulärt KÄR man var och hur FRUKTANSVÄRT ledsen man är, och sorgligare och sorgligare blir det ju vackrare formuleringar man kommer på.
 
@Miran Men du är ju författare! :D Jag ser en möjlig motsatt effekt av det där skrivandet, för den som inte är författare. Alltså att det inte alls fungerar som en rening utan att man, med sina skrivna ord, verkligen NÖTER in hur spektakulärt KÄR man var och hur FRUKTANSVÄRT ledsen man är, och sorgligare och sorgligare blir det ju vackrare formuleringar man kommer på.

Ja, du har antagligen rätt, jag är nog yrkesskadad. Vad som än händer finns det något inne i mitt huvud som nöjt konstaterar "det här kan bli en bra historia". Och så tänker jag att om man nu går runt och har kärlekssorg kan man ju lika gärna försöka göra en bestseller av det. Som Lena Andersson ...:) Men vid närmare eftertanke är det nog bättre att göra något helt annat.
 
Ja, du har antagligen rätt, jag är nog yrkesskadad. Vad som än händer finns det något inne i mitt huvud som nöjt konstaterar "det här kan bli en bra historia". Och så tänker jag att om man nu går runt och har kärlekssorg kan man ju lika gärna försöka göra en bestseller av det. Som Lena Andersson ...:) Men vid närmare eftertanke är det nog bättre att göra något helt annat.
Om random person skrev en roman om sin kärlekssorg skulle nog marknaden svämma över av patetiska alster ;)
 
För att uppnå distans och abstraktion kan just skriva faktiskt vara ett bra sätt att få ut känslorna ur kroppen. Väl ute är det lättare att betrakta dem med distans. Och då är det lättare att se var man tänkt fel eller fastnat. Tycker jag. Att skriva en roman är ju oftast inte något du bara gör rakt av. Du jobbar ju igenom texten och upplägget och handlingen typ två miljoner gånger. På vägen brukar ett visst mått av insikt dyka upp.
Jag är öppen för det, men jag tror att det funkar så för en väldigt liten minoritet av befolkningen som väl förmår att skilja mellan liv och gestaltning. Jag tycker inte att trådstarten övertydligt reflekterar någon sådan förmåga, hur välformulerad den än är.
 

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 991
Senast: LiviaFilippa
·
Övr. Hund Jag skulle behöva tips på hur man överlever sin hunds bortgång. Just nu känner jag ingen anledning till att ens existera själv då han...
Svar
3
· Visningar
478
Senast: Myrten
·
Relationer I morgon ska jag träffa en person som är genomsnäll... eller nåt. Jag har träffat personen tidigare vid några tillfällen och trots...
15 16 17
Svar
323
· Visningar
19 363
Senast: Shaggy
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
7 666

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp