Bryta med ett syskon - någon med erfarenheter?

Det verkar ju bara finnas två alternativ eftersom föräldrarna inte verkar kunna backa upp ts. Jag förstår dem delvis eftersom de så gärna vill ha kontakt med sitt barnbarn. De känner förmodligen sin dotter och vet precis hur hon är och att hon mycket skulle kunna hindra dem från att träffa sitt barnbarn om de backa upp ts.

De två alternativen är att antingen jaga bort systern eller gå därifrån och umgås med föräldrarna när systern inte är där. Om inte andra i närheten backar upp en. Men då är vi tillbaka i att föräldrarna är bakbundna för att de vill träffa sitt barnbarn.
Och systern dyker upp när som helst och ofta.
 
Givetvis, men set är ingen process som är lätt att bara tvinga fram, och i synnerhet inte för en syster som hela tiden varit ett mobboffer.

JAg är lite i samma situation själv, även om det är en lightversion av TS problem. Jag kan aldrig få systern min att inse att hon har fel genom att skrika på henne, det har jag gjort massor av gånger. Någonstans behöver det gå upp ett liljeholmens, dock är mitt eget välmående prioriterat så jag kommer inte att försöka på annat vis än att inte acceptera hennes påhopp.

Det är ju här man står liksom. Man måste ta hand om sig själv.
Jag fick även ta snack med gemensamma vänner om att jag inte pratar om personens senaste förehavande eller att de ringer mig när personen betett sig som skit.
Även om deras samtal var för att de ville prata av sig med någon som vet hur personen är så blev det ett ok på axlarna där jag kände ansvar gentemot vännerna i hur personen betedde sig, trots att de inte hade det motivet.

Givetvis respekterade de det och jag har kvar alla de vännerna men är osäker på om personen har det.
 
Och systern dyker upp när som helst och ofta.

Då får ju ts ställa krav på föräldrarna. T.ex. föräldrarna får komma hem till ts. Eller så får de träffa ts mer sällan eftersom de tillåter att hon blir mobbad av sin syster i deras hem. Jag förstår att de sitter i en jobbig sits men samtidigt så blir jag lite irriterad över att de inte backar upp ts mer.
 
Ja jag har nog missuppfattats eftersom jag även pratat om föräldrarna.

Jag menade inte -ändra på den andra. Jag menade -ändra på den andra runt en själv, vad den gör i allmänhet är inte intressant.
Och jag menar att den ända man kan ändra på sig är en själv, och då ska fokuset vara på en själv och inte ändra "den andra runt sig själv" vilket för mig i och för sig är att ändra på den andra. Sen kan den andra i och för sig påverkas av det man gör. Den som skaffar sig gott självförtroende och stärker sin självkänsla så att elakheter inte påverkar kan i och för sig på så sett pverka en mobbare indirekt, men då är det en själv man jobbar med, inte systern.

TS kan ju inte ändra föräldrarna heller, de måste de själv göra, och gör de det är det risken att de förlorar sitt barnbarn.
 
Då får ju ts ställa krav på föräldrarna. T.ex. föräldrarna får komma hem till ts. Eller så får de träffa ts mer sällan eftersom de tillåter att hon blir mobbad av sin syster i deras hem. Jag förstår att de sitter i en jobbig sits men samtidigt så blir jag lite irriterad över att de inte backar upp ts mer.
Jo det är klart att det är jätteirriterande. Haken är ju att de redan accepterat att bli av med en son.
(jag är ensambarn, men är ibland lite förvånad över hur vissa föräldrar verkar se på "syskonbråk" som något ganska ok som ger sig av sig självt o liksom verkar omöjligt att försöka göra någonting åt. Eller läser jag föräldrarna som pratar om det fel? Men här är iofs stor åldersskillnad tror jag.)

Jag tänkte klassisk betingning, kaka om du är snäll (klappa bebis), skarpt bett om du är elak (svar på tal). Runt bara mig, att det skulle kunna fungera. (men ta lite tid) Om man ville prova. Men äh, lika bra att strunta i det och hålla sig borta. Var en tanke bara.
 
Senast ändrad:
Boka tid hos föräldrarna ? Tex varje tisdag kväll? Finns det någon möjlighet att föräldrarna kan säga att "Nu är TS här på tisdagskvällar mellan xx-xx och vi vill umgås med henne ensamma, du får komma tillbaka senare"?
Så att du vet att systern inte blir insläppt och du kan umgås med dina föräldrar i lugn och ro?
 
Mer allmänt svar angående vad mina föräldrar gör och inte gör. De försöker. Men precis som @Lingon så klokt skrev så vill de självklart träffa sitt barnbarn och det krävs inte mycket för att det ska tippa över och att de inte ska få göra det alls. Särskilt inte eftersom systern fortfarande befinner sig i smekmånadsfasen vad det gäller sin svärmor och allt är guld och gröna skogar med henne än så länge. Hennes sambo har bara ett syskon som bor 40 mil bort, så hon och barnet har heller ingen som helst konkurrens hemma hos svärmor eftersom de bara träffar sambons syskon med barn ett par gånger per år, och då oftast i syskonets hem.

Från det att min syster flyttade hemifrån tills barnet föddes så träffades vi nästan aldrig. Inte hon och föräldrarna heller. Hon åkte hellre ut till min moster och umgicks med henne och hennes barn än kom hem till mamma och pappa. Våra kusiner är fortfarande barn, men går på mellanstadiet, så när hon blev gravid blev de stämplade som för stora och tråkiga och nu åker hon inte dit alls. Istället har hon då börjat åka hem istället, vilket fick ytterligare bränsle när hennes sambo började jobba efter semestern och de där första pappadagarna. Sen han kom in i bilden har han alltid varit med annars när hon kommit hem, och då är det (fortfarande) lite bättre. Hon håller igen när han är med. Men när han är på jobbet spyr hon ut sin galla, förmodligen allt det hon även håller inne när han är närvarande (han var inte med i helgen som ett exempel).

Hon är minst sagt en märklig individ. Hon vägrar till exempel åka och hälsa på farfar så han får träffa sitt första och kanske det enda barnbarnsbarn han hinner träffa (han är nästan 90 och våra kusiner på pappas sida är mycket yngre) men kan åka runt till olika grannar till svärmor och kompisar som sambon inte umgåtts med sen småskolan för att visa upp ungen. Farfar bor på vägen ut till mamma och pappa ska tilläggas, men då skyller hon på att hans hund (som är världens snällaste) kan försöka bita barnet.... Behöver jag säga att svärmor också har hund? :meh:
 
Ny strategi då: Skriv ett brev, tala om att du inte är ett dugg avundsjuk eller vill leva hennes liv och att du väljer att bryta kontakten. Önska henne lycka till med sonen. Fast egentligen tycker jag en socanmälan borde vara på sin plats.
Far barnet i dagsläget illa av hans mammas beteende? Jag har inte sett något i texten som visar på det. Det kan mycket väl bli så senare i hans liv, men än så länge blir han väl inte negativt påverkad?

Frågar eftersom mitt jobb är att ta emot och bedöma orosanmälningar hos socialtjänsten.
 
Då får ju ts ställa krav på föräldrarna. T.ex. föräldrarna får komma hem till ts. Eller så får de träffa ts mer sällan eftersom de tillåter att hon blir mobbad av sin syster i deras hem. Jag förstår att de sitter i en jobbig sits men samtidigt så blir jag lite irriterad över att de inte backar upp ts mer.
Inte specifikt om TS men mer generellt. Loppet för att uppfostra folk är typ kört när ens barn är vuxna och flyttat ut.
 
@ledsenfundering
Jag lider med dig själv har jag inga syskon eller jo halvsyskon men de har jag aldrig träffat
Jag hade nog sagt till mina föräldrar först att jag vill verkligen inte umgås med min syster och när systern dyker upp helt enkelt gått min väg med orden "jag vill inte umgås med dig överhuvudtaget som du beter dig"

Man måste faktiskt inte umgås med släkt alls
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Och jag menar att den ända man kan ändra på sig är en själv, och då ska fokuset vara på en själv och inte ändra "den andra runt sig själv" vilket för mig i och för sig är att ändra på den andra. Sen kan den andra i och för sig påverkas av det man gör. Den som skaffar sig gott självförtroende och stärker sin självkänsla så att elakheter inte påverkar kan i och för sig på så sett pverka en mobbare indirekt, men då är det en själv man jobbar med, inte systern.

TS kan ju inte ändra föräldrarna heller, de måste de själv göra, och gör de det är det risken att de förlorar sitt barnbarn.
Man kan ha olika tankemodeller för det om man vill. (det där låter som det jag säger men ur en annan aspekt. Dvs ta upp sin yta.)
 
Senast ändrad:
Far barnet i dagsläget illa av hans mammas beteende? Jag har inte sett något i texten som visar på det. Det kan mycket väl bli så senare i hans liv, men än så länge blir han väl inte negativt påverkad?

Frågar eftersom mitt jobb är att ta emot och bedöma orosanmälningar hos socialtjänsten.
Nej, det gör han absolut inte. Snarare tvärtom. I så fall kan jag kanske mer tänka att han riskerar att bli helt odrägligt bortskämd eftersom ingen får säga till honom. Han är definitivt centrum i hennes värld, och det ska han väl också vara. Problemet är väl bara att det inte automatiskt gör honom till centrum i alla andras värld (frånsett hans pappas då). Men han far absolut inte illa, och det vill jag bara förtydliga!
 
Nej, det gör han absolut inte. Snarare tvärtom. I så fall kan jag kanske mer tänka att han riskerar att bli helt odrägligt bortskämd eftersom ingen får säga till honom. Han är definitivt centrum i hennes värld, och det ska han väl också vara. Problemet är väl bara att det inte automatiskt gör honom till centrum i alla andras värld (frånsett hans pappas då). Men han far absolut inte illa, och det vill jag bara förtydliga!
Det är precis så som jag har uppfattat dig!
 
Nej, det gör han absolut inte. Snarare tvärtom. I så fall kan jag kanske mer tänka att han riskerar att bli helt odrägligt bortskämd eftersom ingen får säga till honom. Han är definitivt centrum i hennes värld, och det ska han väl också vara. Problemet är väl bara att det inte automatiskt gör honom till centrum i alla andras värld (frånsett hans pappas då). Men han far absolut inte illa, och det vill jag bara förtydliga!

Tyvärr kan det utveckla sig, är min erfarenhet, att all denna skuld hon lägger på andra kan så småningom läggas på barnet. Speciellt om utloppet för hennes beteende inte går att lägga på andra runt om, då kan barnet, som är närmast, bli den som får ta allt.

Jag hoppas innerligt att fallet aldrig blir så.
 
Tyvärr kan det utveckla sig, är min erfarenhet, att all denna skuld hon lägger på andra kan så småningom läggas på barnet. Speciellt om utloppet för hennes beteende inte går att lägga på andra runt om, då kan barnet, som är närmast, bli den som får ta allt.

Jag hoppas innerligt att fallet aldrig blir så.
Hur det utvecklar sig i framtiden är svårt att sia om, men med tanke på hur liten ungen är nu tycker jag det är väl tidigt att börja dra in soc för att systern är gränslös mot sin syster när inget ännu tyder på att sonen far illa.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en syster som för ett år sedan helt plötsligt sa upp kontakten med vår mamma och började hänga ut henne som narcissist mm på...
2 3
Svar
46
· Visningar
4 352
Senast: kubikmeter
·
Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 123
Senast: Bulldoozer
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 008
Senast: mars
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 903

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Hundrädda
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp