De som arbetar v.s. de som inte arbetar.

[Gnist]

Ännu en som inte läst och förstått ser jag. Jaja, det är inte min uppgift att lära ut läsförståelse..

 

[landsbygdsbo]

Ännu en som inte läst och förstått ser jag. Jaja, det är inte min uppgift att lära ut läsförståelse..

Det enda jag säger är ju att ska ha rätt att välja o prioritera...så länge du står för pengarna själv.....

 

[Thaliaste]

Men visst är det synd och skam att företagen inte tar sitt ansvar och rekryterar nyutexaminerade välutbildade? De tänker att "de där första åren får någon annan ta hand om -välkommen tillbaka efter några års arbete som var relaterat till din utbildning". Ungefär som om man som nyutbildad får bättre kunskaper efter några år med arbete som inte alls motsvarar ens utbildning. Jag fattar det inte!! Sen gapar företag om att det är missmatch på arbetsmarknaden och att Sverige saknar "spetskompetens" och tar in högutbildad arbetskraft från Kina och Indien. De vägrar ta sitt samhällsansvar och bidra till att Sveriges egna utbildade befolkning får sin rättmätiga träning och upplärning efter utbildning.
gulan

Jag håller med. Samtidigt vill jag också lägga ett visst ansvar på studenterna/de nyutexade för vilka normer de producerar (som väl då i förlängningen innebär ett ansvar för det etablerade ingenjörsarbetslivet att bemöta). Jag upplever att det finns en föreställning att du bör byta jobb relativt ofta i början av din karriär för att "komma någonstans" - och alla ska ju vilja göra den omtalade karriären (annars bör du helst hålla tyst om det så att du inte verkar oambitiös). Jag hör rätt ofta ingenjörsstudenter mena att de första jobben får du stanna på max 2 år, annars ser det ut som att du inte kunde komma vidare. Det bäddar ju för en cirkel där nyutexade har svårt att få jobb för att arbetsgivarna inte vill satsa på dem för att de ändå kommer att dra relativt snabbt. Om det är så att arbetsgivarna ser ner på dem som är "för länge" på en anställning så får ju även de se över sina värderingar.

Detta i kombination med att det faktiskt är rätt tufft att få första jobbet, och att reglerna har gjorts hårdare även för att färdiga studenter ska ta det jobb de får. Förr kunde du få bidrag efter studiemedlet medan du sökte jobb (tror att det var a-kassa?) men idag står du helt utan inkomst när sista studiemedlet är betalt. Då kan du ju inte vänta på det jobb som skulle matcha dig, utan du får ta det du får. Jag ser absolut en poäng med det, och det är ju så det är även för andra på arbetslöshetsmarknaden, men det ökar antalet mismatchningar vilket gör att arbetstagaren söker sig vidare när hen kan. Och för arbetsgivaren är då introduktionen mer eller mindre bortkastad. Att anställa någon som har erfarenhet inom rätt bransch visar ju också att personen vill jobba med detta och inte bara säger sig vara intresserad på en intervju, förutom erfarenheten.

 

[Thaliaste]

Men visst är det synd och skam att företagen inte tar sitt ansvar och rekryterar nyutexaminerade välutbildade? De tänker att "de där första åren får någon annan ta hand om -välkommen tillbaka efter några års arbete som var relaterat till din utbildning". Ungefär som om man som nyutbildad får bättre kunskaper efter några år med arbete som inte alls motsvarar ens utbildning. Jag fattar det inte!! Sen gapar företag om att det är missmatch på arbetsmarknaden och att Sverige saknar "spetskompetens" och tar in högutbildad arbetskraft från Kina och Indien. De vägrar ta sitt samhällsansvar och bidra till att Sveriges egna utbildade befolkning får sin rättmätiga träning och upplärning efter utbildning.
gulan

Jag håller med. Samtidigt vill jag också lägga ett visst ansvar på studenterna/de nyutexade för vilka normer de producerar (som väl då i förlängningen innebär ett ansvar för det etablerade ingenjörsarbetslivet att bemöta). Jag upplever att det finns en föreställning att du bör byta jobb relativt ofta i början av din karriär för att "komma någonstans" - och alla ska ju vilja göra den omtalade karriären (annars bör du helst hålla tyst om det så att du inte verkar oambitiös). Jag hör rätt ofta ingenjörsstudenter mena att de första jobben får du stanna på max 2 år, annars ser det ut som att du inte kunde komma vidare. Det bäddar ju för en cirkel där nyutexade har svårt att få jobb för att arbetsgivarna inte vill satsa på dem för att de ändå kommer att dra relativt snabbt. Om det är så att arbetsgivarna ser ner på dem som är "för länge" på en anställning så får ju även de se över sina värderingar.

Detta i kombination med att det faktiskt är rätt tufft att få första jobbet, och att reglerna har gjorts hårdare även för att färdiga studenter ska ta det jobb de får. Förr kunde du få bidrag efter studiemedlet medan du sökte jobb (tror att det var a-kassa?) men idag står du helt utan inkomst när sista studiemedlet är betalt. Då kan du ju inte vänta på det jobb som skulle matcha dig, utan du får ta det du får. Jag ser absolut en poäng med det, och det är ju så det är även för andra på arbetslöshetsmarknaden, men det ökar antalet mismatchningar vilket gör att arbetstagaren söker sig vidare när hen kan. Och för arbetsgivaren är då introduktionen mer eller mindre bortkastad. Att anställa någon som har erfarenhet inom rätt bransch visar ju också att personen vill jobba med detta och inte bara säger sig vara intresserad på en intervju, förutom erfarenheten.

 

[golit]

Vi har fått ett samhälle där de som har arbete nästan jobbar ihjäl sig medan väldigt många samtidigt står utanför arbetsmarknaden av olika orsaker.
Vad kan det finnas för lösningar på det?
Jag för min del tycker att lösningen med RUT och ROT är bra.
Så att man kan dela på inkomsterna och belastningen.

Andra saker som skulle kunna göras är att fler arbetar med mindre betungande uppgifter.
Hur frisk måste man t.ex. vara för att hålla en gammal människa sällskap under en måltid som man lagar tillsammans?
Hur skall man definiera vad arbetsför är?
Arbetsför för vilket arbete?

Flera bra idéer? Någon?

Det beror alldeles på vår defeniton av arbets. Som rockstjärna kan du vara vid mycket dålig hälsa och ha fullt med droger i kroppen, inte riktigt vad man önskar av en brandman.

 

[monster1]

Det enda jag säger är ju att ska ha rätt att välja o prioritera...så länge du står för pengarna själv.....

Samhället via a-kassan har redan bestämt och prioriterat att föräldrar inte omfattas av flyttkravet vid arbetssökande.

 

[landsbygdsbo]

Samhället via a-kassan har redan bestämt och prioriterat att föräldrar inte omfattas av flyttkravet vid arbetssökande.

Ja och prioriterar individen fel så hamnar han eller hon så småningom i fas 3...lysande framtidsutsikter vill jag lova

 

[monster1]

Ja och prioriterar individen fel så hamnar han eller hon så småningom i fas 3...lysande framtidsutsikter vill jag lova

Du menar att samhället säger en sak men menar något annat? Det här med att barn har rätt till båda sina föräldrar gäller bara föräldrar där båda har arbete, är det så du tänker?
Under förutsättning att barnet är tillräckligt stort så kan det ju förvisso åka tåg och träffa sin förälder varannan helg eller något liknande det kostar dock mellan 1200 och 4200kr i månaden med resor t&r varannan helg mellan tex bromölla och göteborg. Om barnet är litet så blir det ju föräldern som får resa och då blir det väll resa + boende på barnets hemort som gäller ca 2000-5000 kr i månaden med samma exempel och beräknat på boende på vandrarhem. Sedan får man ju då lägga till underhåll eftersom barnet bor hos den kvarvarande föräldern. Då har vi enbart tittat på det ekonomiska och inte på den psykologiska delen av att plötsligt bara träffa sin förälder varannan helg.

 

[landsbygdsbo]

Du menar att samhället säger en sak men menar något annat? Det här med att barn har rätt till båda sina föräldrar gäller bara föräldrar där båda har arbete, är det så du tänker?
Under förutsättning att barnet är tillräckligt stort så kan det ju förvisso åka tåg och träffa sin förälder varannan helg eller något liknande det kostar dock mellan 1200 och 4200kr i månaden med resor t&r varannan helg mellan tex bromölla och göteborg. Om barnet är litet så blir det ju föräldern som får resa och då blir det väll resa + boende på barnets hemort som gäller ca 2000-5000 kr i månaden med samma exempel och beräknat på boende på vandrarhem. Sedan får man ju då lägga till underhåll eftersom barnet bor hos den kvarvarande föräldern. Då har vi enbart tittat på det ekonomiska och inte på den psykologiska delen av att plötsligt bara träffa sin förälder varannan helg.

Det är många familjer där en av föräldrarna ligger ute månadsvis på jobb. Naturligtvis är det inte roligt men det ger försörjning.
Och väljer man prioriterar man umgänget med barnen så har man naturligtvis rätt till det.
Problemet uppenbarar sig väl i full skala när de röda kuverten landar lagom till pensionen

 

[monster1]

Det är många familjer där en av föräldrarna ligger ute månadsvis på jobb. Naturligtvis är det inte roligt men det ger försörjning.
Och väljer man prioriterar man umgänget med barnen så har man naturligtvis rätt till det.
Problemet uppenbarar sig väl i full skala när de röda kuverten landar lagom till pensionen

Ja, det finns många barn som växer upp utan sin ena förälder överhuvudtaget, knappast en idealisk situation. Vad är försörjning utan liv? Vad tror du man önskar mest i slutet av livet att man hade mer i lönekuveret eller att man varit en närvarande förälder till sina barn? Vad tror du är bäst för barnet, högre ekonomisk status eller en närvarande förälder?